Generationer av medberoende – så bröt sig Karin loss

Det är en ljus eftermiddag i södra Stockholm. En mamma bäddar ner sina två barn fastän klockan bara är fem. Hon har en sammanbiten och orolig uppsyn. Snart kommer pappan hem från jobbet. Hemmet ska vara tyst då, lugnt, utan risk för bråk.

I en av sängarna ligger lilla Karin. Hon förstår inte varför kvällen kommer så tidigt, hon hör barnen leka på gården utanför. Men hon förstår att det är viktigt att vara snäll, duktig och inte störa. Det är så hon lär sig läsa av stämningar, det är så hon börjar sätta andras behov före sina egna.

Det här är början på en livslång kamp med medberoende och missbruk. Nu är Karin 63 år och ser tillbaka på ett liv präglat av gränsöverskridande, kaos och flykt, men också nykterhet, tro och hopp.

Vara duktig för att duga

Karin växte upp i vad som utåt sett verkade vara en vanlig familj. Men bakom hemmets dörrar dolde sig ett liv präglat av alkohol, rädsla och kaos. Pappan drack, och mamman som själv var präglad av en uppväxt där man skulle vara "duktig för att duga" – försökte hålla ihop allt.

– Hon försökte stänga av hela hemmet. Vi fick inte trigga igång pappa, berättar Karin.

Karins utvecklade förmåga att känna hur andra mådde blev en strategi för att överleva och ett mönster som skulle följa henne långt in i vuxenlivet. När hon var nio år flyttade familjen till förorten Hallonbergen. Efter en utdragen period av konflikter skilde sig föräldrarna, men pappan flyttade snart tillbaka.

– Han klarade inte ensamheten. Men jag var glad, för jag fick bo i hans lägenhet då. Och jag visste ju inte vad jag själv behövde.

När missbruket tog över

Missbruket började tidigt – först genom snatteri, sedan hasch, alkohol och något senare amfetamin. En relation med en mycket äldre man i tonåren kom att sätta djupa spår i hennes självbild.

– Jag ville inte men sade aldrig nej till det han ville göra. Jag vet inte varför, jag var 15 år och han 30, men han var en pedofil och hamnade långt senare i fängelse för det i ett annat land, efter att ha utnyttjat små pojkar. Jag grät inte då, tårarna kom långt senare när jag blev nykter, säger Karin dämpat.

I vuxen ålder utbildade hon sig, fick jobb som barnskötare, förskollärare och blev mamma. Under graviditeten med tvillingar var hon nykter för första gången på många år men efter förlossningen drabbades hon av en förlamande depression.

– Jag kunde inte knyta an något vidare. Så fort jag slutat amma började jag dricka i smyg. Vin i en kaffekopp medan jag lagade mat eller städade, och flaskor gömda i linneskåp, minns Karin.

Till slut förlorade hon kontrollen helt. Hon lämnade sin man och sina barn, blev hemlös och sov i soprum och härbärgen.

– Jag ville inte dö, men jag brydde mig inte. Jag tänkte: ”någon måste komma och stänga av allt, typ Gud”.

Vägen till nykterhet och tro

Det var där förändringen började. Hon fick ett LVM (Lagen om Vård av Missbrukare) och blev placerad på ett behandlingshem för kvinnor med dubbeldiagnos. Först rymde hon – men kom tillbaka. Och den 3 januari 1999 blev Karin nykter. Där, i det mest oväntade av sammanhang, kom även tron på Gud.

– Jag blev så fint omhändertagen av en annan patient som trodde på Gud. Tyvärr dog hon något år senare i sitt missbruk, säger Karin.

Att be varje dag blev en livlina

Karin började be: varje morgon om att få en nykter dag, och varje kväll ett tack till Gud. Den rutinen blev avgörande för hennes nykterhet. En dag när hon gick ut i snön kände hon plötsligt en överväldigande tacksamhet.

– Jag kände mig lycklig över det jag såg; snön, en hund, solen. Det var Gud. Jag visste det.

Nu höll sig Karin nykter i hela 18 år, utbildade sig till beroendeterapeut, hjälpte andra, föreläste, lyssnade. Men när hon som 55-åring fick ADHD-medicin utlöstes ett återfall.

Kampen som mamma

Samtidigt kämpade hennes son Anders med sitt eget missbruk.

– Jag älskade honom så mycket att jag hjälpte sönder honom. Jag kunde inte sätta gränser. Jag såg att jag var medberoende – precis som min mamma.

Men hoppet dog inte. Även Anders fann till slut vägen till drogfrihet och till en stark tro. Idag är han nykter och gift, och relationen mellan mor och son är stark, inte genom kontroll, utan genom kärlek, gränser och tillit.

– Likaså är bandet till min dotter Erica starkt, och till mitt lilla barnbarn - jag blev mormor för snart fyra år sedan, säger Karin och lyser upp.

Ett nytt hem i Sundbyberg

Idag arbetar hon deltid, går på AA-möten och kommer ofta till Frälsningsarméns kår Home i Sundbyberg. Hon deltar i gudstjänster, håller i fika, sjunger i kör och fortsätter varje dag att be och tacka Gud.

– Jag vet att glaset inte är mer än en armslängd bort. Men Gud skyddar mig så länge jag tar rätt beslut och lämnar problemet till honom. Jag ger inte upp. Och jag är inte ensam längre - tron bär mig.

Text och foto: Carina Tyskbo