”Till slut sov jag i Stockholms parker”
För vännerna Ralf och Janne har alkoholmissbruket försatt dem i många svåra situationer på äldre dagar. Ralf har levt i hemlöshet, båda har hamnat på sjukhus på grund av drickandet. Nu har de bostad, ett ordnat liv och gemenskap med varandra och Frälsningsarmén.
78-åriga Ralf och Janne 77 år, är vänner sedan länge. Båda har tunga livsberättelser att dela, här på Frälsningsarméns gemenskapsdagar på Rättviks stiftgård. De sitter lite för sig själva med varsin kaffekopp och blickar ut över Siljan. En bit från de andra deltagarna men ändå en självklar del av gemenskapen. Deras stötesten i livet heter alkohol, något som orsakat mycket lidande för dem själva.
- Vi träffades på stödjandegrupp i Sundbybergs kommun när det gått för långt för oss båda, säger Alf. Jag drack sprit tidigt och du Janne, du började väl som vuxen? frågar Alf och ser på kamraten.
Mer alkohol efter pensionering
Janne nickar. För hans del var pensioneringen 2002 en utlösande faktor, då tillvaron inte längre innebar att stiga upp och åka iväg till ett trivsamt jobb inom dåvarande Televerket.
- Jag började dricka varje dag. Sedan blev det värre och värre. Jag hamnade på sjukhus eftersom jag ramlade och slog mig när jag var påverkad, säger Janne.
Ralf i sin tur har haft ett bra yrkesliv som elektriker men slutade jobba år 2000. Drickandet accelererade. Det mesta raserades, liksom bostadssituationen. När han inte kunde sköta sig förlorade han hemmet och blev hemlös.
-Till slut sov jag i parker. Mellan 2002 och 2004 låg jag i Vasaparken eller Kronobergsparken i Stockholm. Jag hamnade på ”Karro”, säger han och syftar på Karolinska universitetssjukhuset, dit polisen skickade honom när han var väldigt illa däran.
Fick hjälp av kommunens stödgrupp
Det som vände Ralfs situation var att få besök från kommunens socialtjänst och deras stödperson. Ralf fick komma och bo i en barack för personer med liknande problem.
- Ja, det var jag och mina olycksbröder som levde där, säger Ralf dämpat.
Han åkte med på utflykter och seniorkollo med stödjandegruppen och fick hjälp med städning och lite mat. Senare kom Ralf till Sundbyberg, där socialtjänsten erbjöd sex lägenheter. För att få nyckel var det krav på nykterhet, påpekar Ralf. Men även där blev det för mycket drickande i huset - Ralf klarade inte av det. När förvaltaren till sist erbjöd honom en bostad vände situationen. Sedan 2017 bor han i en egen lägenhet och kan knappt tro att det är sant. Nu har Ralf har ett helt annat liv.
- Att jag som sov i parker har en lägenhet är ju otroligt, säger han med lysande blick.
Mat och stöd på Frälsningsarmén
För Jannes del spårade det alltså ur i samband med pensionering och efter att ha varit bättre i perioder blev det återfall, skador och sjukhusbesök även för honom. Liksom Ralf hamnade Janne på stödjandegrupp och kom senare i kontakt med Frälsningsarmén.
- Jag gick till Sundbybergs kår och fick hjälp med både mat och annat. Sedan började jag komma på gudstjänster och bibelstudier.
- Och så försökte du få med mig, inflikar Ralf och ler. Men jag var avigt inställd först.
Janne ler tillbaka:
- Ja, men till sist kom du, säger han.
Trivs på gemenskapsdagarna för äldre
Nu har båda varit en del av Frälsningsarmén i flera år, åkt med på utflykter som den här; en veckas fin gemenskap med äldre från kåren och med kvinnor från asylarbetet i Akalla. Alla får plats, ingen är udda eller utanför.
- Jag ser fram emot sångstunden ikväll, säger Ralf, som säger att han numera har en tro.
Janne längtar efter morgondagens båttur på Siljan.
Hemma i Stockholm bor de på varsin sida om förortstorget. Många gamla vänner har dött, det är tråkigt och ganska dramatiskt tycker de. Ralf menar att samhället blivit otäckt idag, att det sparas in på fel saker, på dem som verkligen behöver. Men båda är väldigt tacksamma för viktiga personer som stöttat dem både inom socialtjänsten och i kyrkan. Och det är skönt att ha varandra. Varje dag ses de på ett kafé.
Ses på Frälsningsarmén och på kafé
- Nej, vi har aldrig varit hemma hos varandra. Vi är väl för mycket enstöringar, säger Ralf när de får frågan om den andre har det trivsamt hemma i lägenheten.
- Det räcker bra att ses på Frälsningsarmén, och på kaféet. Vi sitter där och pratar eller så sitter vi tysta med varandra. Det är skönt, säger Janne.
Text och foto: Carina Tyskbo
