Annicas oro har ersatts av frid

När Annica Lindgren var nio år höll hennes lillasyster på att drunkna. Det var vårvinter och några barn kom springande till familjens hus och ropade att flickan hade fallit i ån och försvunnit under ett isflak.

— Jag minns skräcken. Och att mamma och pappa grät. Det hade jag aldrig sett förut, säger Annica.

Till slut hittades systern, livlös, och fördes i väg med ambulans. På vägen till sjukhuset fick ambulansen punktering och flickans hjärta stod stilla i tio minuter.

Lillasystern överlevde traumat, men hän­delsen satte djupa spår. Annica beskriver hur en oro flyttade in i henne och blev kvar genom livet. Den kunde komma som en klump i ma­gen inför saker som skulle hända, uppgifter i vardagen eller inför det okända.

— Jag har nog burit den där oron ända se­dan jag var liten, konstaterar hon.

En Alphakurs blev början på något nytt

Det har nu gått över fem decennier och Annica har fyllt 65 år. Mycket har förändrats i livet.

För ett par år sedan blev hon inbjuden av en vän till en Alphakurs på Frälsningsarmén i Umeå. Hon gick dit tillsammans med två av sina fyra vuxna döttrar, varav en redan var kristen. De tre följdes åt genom kursen, och något bör­jade ta form i dem nästan samtidigt. Annica själv hade haft en barnatro hela livet, präglad av en mormor som bad med henne och be­rättade om Jesus – men också många frågor.

— Jag hade aldrig riktigt hittat ett sam­manhang där man kunde ställa de där frå­gorna, säger Annica.

På Alphakursen upplevde hon att något föll på plats. Samtalen var öppna och tron presenterades på ett sätt som kändes enkelt och nära. Hon berättar hur hon fick vara sig själv och ta saker i sin egen takt.

— Ingen fråga var för dum. Jag kände att här finns svar, slår hon fast.

Under veckornas gång kom både Annica och en andra dotter till tro. Inte dramatiskt utan mer långsamt framväxande. Annica ler åt hur allt blev i familjen.

— Det var så naturligt. En dag kände jag bara: ’vilket lugn jag har fått’, säger hon.

Samtidigt väcktes en stark längtan efter att lära sig mer. Annica började läsa Bibeln varje dag, ofta i en app. Hon lyssnade på un­dervisning på Youtube och beställde kristna böcker.

— Jag blev så fruktansvärt nyfiken! Jag vil­le bara veta mer, säger hon.

Tron bar genom livets svåra prövningar

Vägen fram till tron har föregåtts av ett liv med många prövningar. Annica har drabbats av utmattning, gått igenom en skilsmässa och levt med allvarliga sjukdomar. Under perio­der tog orostankarna över och kretsade kring framtiden och rädslan för att bli sjuk igen.

Dessutom har hon genomlidit hur en av döttrarna varit fast i ett tungt drogmissbruk.

— Jag visste inte om hon skulle överleva och kände mig väldigt ensam i det hela. Till slut fick hon komma på behandlingshem och har nu varit drogfri i fyra år, säger Annica och fortsätter:

— Och senare i höst ska hon få barn – jag blir mormor för första gången. Jag känner mig så välsignad och tacksam till Gud!

Oron ersattes av frid

I dag upplever Annica att något har för­ändrats i grunden. Hon beskriver hur den där inflyttade oron från barndomen har er­satts av ro. Den familjära gemenskapen på Frälsningsarmén är viktig, människor ser och möter varandra oavsett hur livet ser ut just då. Efter en tid tog hon och hennes döttrar steget vidare och blev medlemmar i kåren.

— Det var verkligen som att jag hade hittat hem, säger Annica.

När hon ser tillbaka på sitt liv anar hon en röd tråd – från barndomens tro, genom år av oro och svåra erfarenheter, till en ny­funnen förankring i Gud.

— Jag har inte fått ett liv utan svårig­heter. Men jag har fått frid. Och det är det största.

Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö