Sjukhuspastor Susanne möter människor mitt i livets svåraste stunder

Innanför Södersjukhusets huvudentré hörs sorlet från ett myller av besökare. I den kala korridoren, som badar i ett skarpt lampsken, skyndar arbetsklädd personal åt olika håll. Strax efter biblioteket visar en skylt in till Sjukhuskyrkan. Den dämpade belysningen harmonierar väl med lugnet och tystnaden. Till vänster finns ett rum för sam­tal och bön. I kyrksalen mittemot står stolar i rader och ett altarliknande bord pryds av en snittblomma i vas och ett ljus. ”Medita­tionsrum” lyder texten på skylten: ”Ett öppet och stilla rum. Sitt en stund. Tänd ett ljus. Skriv gärna ner en bön eller tanke…” Det är det många som gör; människor i varierande ålder och med olika bakgrund och anledning till ett besök hit.

Stöd när livet plötsligt förändras

Den som har fått ett tufft besked om en svår sjukdom och drabbas av en kris kan komma och knacka på för att få hjälp att orka gå vidare. Vissa samtal är inbokade se­dan tidigare, andra sker mer spontant, och en del personer träffar sjukhuspastorn Susanne Jansson regelbundet under en längre tid. Hon är frälsningsofficer och har sedan två år till­baka haft största delen av sin tjänst förlagd här. I hennes team arbetar även två sjukhus­präster från Svenska kyrkan. Längre in i lo­kalen har kollegorna varsitt kontor och där finns ytterligare ett samtalsrum. Köksdelens väggar pryds av ikonbilder och en bonad i milda färger. Ur kopparna på bordet ryker nybryggt kaffe.

Samtalen behöver inte handla om tro

Susanne tar en klunk och berättar lugnt att de som söker stöd kan tillhöra olika re­ligioner, eller ingen alls, och det finns ett samarbete med imamer, rabbiner och andra religiösa ledare. En del vill bara få tillfälle att prata med någon utanför själva sjukvår­den. Alla samtal behöver heller inte kretsa kring tro, utan kan handla om katter eller pelargoner. Men dödens antågande ställer livet på sin spets och väcker de existentiella frågorna till liv.

— Det kan vara funderingar kring vad som händer med en själv, men också med de efterlevande barnen, när man dör. Någon kanske undrar om den gjort något fel och därför blivit sjuk, förklarar Susanne efter­tänksamt.

— Det finns en styrka i att dela sin be­rättelse och sina känslor och att känna sig lyssnad på, och då har vi en bärande funk­tion och kan hålla i ramarna, fortsätter hon.

Närvaro vid sorg, död och avsked

Närstående till den som ligger för dö­den vill ibland ha sällskap under vakan och att någon håller en andakt med dem efteråt. Det är inte ovanligt att Susanne är med som stöd i bårhuset när en anhörig ska se den som avlidit. Ibland möter hon en familj som just förlorat ett barn i magen och då kan hon ta hand om begravningen och hålla i stödsamtal. Då samarbetar hon med kurator och förloss­ningspersonal. Hon håller även i reflektions­grupper bland de anställda. Där får de stanna upp och prata om vad som händer inom dem i arbetet med svårt sjuka människor och får även hjälp att stötta varandra.

— Det allra tuffaste att se är just föräldrar som förlorat ett barn, det påverkar mig jät­temycket. Dagen efter en sådan begravning kan jag ha kort stubin, men vi har väldigt bra handledning då vi får bearbeta händelser som dessa och det hjälper verkligen, menar Susanne.

Att lyssna – och bära det man inte får svar på

Det är viktigt att som sjukhuspastor ha tidigare vana av att ha mött olika slags människor, som kyrkligt anställd eller via själavård, men också att vara stabil som per­son och en god lyssnare. Ofta vet Susanne och kollegorna inte hur det sedan går för dem de stöttar - det är också något man ska klara av att bära. Mer otippat är kanske att få agera vigselförrättare när en patient vill äkta sin partner.

— Då tjänsten inte i första hand är mis­sionerande passar den kanske däremot inte en utpräglad evangelist, menar Susanne.

Frälsningsarmén blev en fast punkt

Som barn till två frälsningsofficerare har hon och de två yngre systrarna bott på många platser i vårt land. Efter födseln i Åmål har Dalarna varit det mest nordliga landskapet och över 20 flyttar har det blivit under åren.

— Jag brukar skoja om att jag är bra på att packa, ler Susanne och påpekar att hon har sett mycket av Sverige, lärt känna många människor och fått delta i diverse barn-, och ungdomsgrupper på alla dessa orter.

— Nackdelen är att man känner sig rotlös och inte har kunnat odla så långvariga rela­tioner, men mina morföräldrars hus i Jön­köping har varit den fasta punkten, liksom Frälsningsarmén som sammanhang, fortsät­ter hon.

Bibelordet gav trygghet i tron

Susanne hade en barnatro, var aktiv i kårer­nas verksamheter och som 14-åring invigdes hon till frälsningssoldat. Ändå kunde hon tvivla över om hon verkligen var frälst. Ingen ställde en direkt fråga till henne om det och hon kände inte igen sig i de livsomvälvan­de upplevelser en del berättade om efter att de sagt ja till livet med Jesus.

Under några år brottades hon med tankar kring om hon verkligen skulle välkomnas in i himmelriket vid jordelivets slut. Men när hon i slutet av tonåren satt och läste Bibeln under en se­mestervistelse på Gotland, var det som om bibelordet i 1 Johannesbrevet 5:1 förstorades för henne: ”Var och en som tror att Jesus är Kristus är född av Gud. Och den som älskar Fadern älskar också den som är född av ho­nom.” (SFB15)

— Det trodde jag ju, så från och med den dagen har jag känt en väldig trygghet i att jag faktiskt är Guds barn, säger Susanne.

I Bolivia växte kallelsen till frälsningsofficer

Hon utbildade sig till mellanstadielära­re, intresserade sig för att jobba utomlands och lyckades få arbete via Frälsningsarmén på en kår med tillhörande barnhem i Bolivia.

Under de två åren där var hon med om fle­ra konkreta bönesvar, som när det var brist på pengar eller vatten. Där höll hon även sin första predikan.

— Jag kände att det här vill och kan jag göra och där började längtan och kallelsen till att bli frälsningsofficer växa, säger Susanne.

Strax efter hemkomsten började hon på Officersskolan, då 24 år gammal. Sedan dess har hon bland annat varit kårledare och lära­re på Frälsningsarméns folkhögskola och of­ficersskola.

En stad som idag ligger Susanne varmt om hjärtat är Linköping, där hon träf­fade maken Jan, gifte sig och fick två barn. Även Göteborg är en kär stad där familjen bodde en tid. Som kaplan på Ågesta folkhög­skola, vid sidan av rollen som sjukhuspastor, håller hon i samtal och andakter, ger hand­ledning och deltar i kvällsaktiviteter. Susan­ne uppskattar variationen de olika tjänsterna har inneburit, hon kan dra nytta av tidigare erfarenheter och har lärt sig att snabbt ställa om när det behövs.

— Det har varit väldigt roligt. Det är spän­nande och utmanande att få göra sådant jag inte visste att jag kunde, och att få upptäcka nya gåvor hos sig själv. Jag är väldigt mycket i nuet och känner alltid att den plats jag är på för tillfället är den bästa, förklarar hon.

Trots att hon möter så mycket sorg och nöd ser hon det som en förmån att få vara sjuk­huspastor. Hon påpekar att det i förtvivlan och sorgen inte finns några klyschiga svar men tidigt fick hon förståelse för empatins och medkänslans starka, läkande kraft.

— Att våga vara i det svåra tillsammans med någon, istället för att smita, kan skapa förutsättningar för hoppet om att allt inte är kört. Det gör skillnad och det känns me­ningsfullt att få vara bärare av det hopp vi har i tron. Och tron är ju något att hålla fast vid, understryker Susanne. Hon fortsätter:

— Ju längre jag levt och ju mer jag har för­stått av Bibeln, desto mer ser jag Guds godhet och kan vila i att han alltid kommer finnas där trots oroliga tider. Det finns så mycket räds­lor i världen nu som människor agerar utifrån men vi måste låta kärleken leda oss. Kärleken till Gud och kärleken till människor driver bort rädslan.

Text och foto: Teresia Jansson