Lämnade tjuvandet och mötte Gud
Mats dubbelnatur kastade honom tidigt mellan grov kriminalitet och en känsla för hög moral och hårt arbete. I många år satt han i fängelse och var sjuk i omgångar innan mötet med Frälsningsarmén i Sala blev en vändpunkt. Nu vet Mats att han vandrar med Jesus.
Mats Lilja vandrar med Gud och har sitt andliga hem i Sala. Foto: Carina Tyskbo
Salaån ringlar genom parken mitt i Sala, liksom gångstigarna slingrar sig fram i det lågt liggande januariljuset. Mannen som ser ut över vattnet har haft en allt annat än rak livsväg. Mats Lilja är 63 år. När vi går mot Frälsningsarméns Café William berättar han att han växte upp i Högdalen, söder om Stockholm. Mamma var hemmafru, pappa tjänsteman, de två syskonen snälla och välartade.
— Min barndom var jättebra, jag var väldigt duktig i skolan och hade lätt för mig, konstaterar Mats över en rejäl räksmörgås.
Vi har satt oss i Frälsningsarméns kyrksal för att få lite avskildhet.
Bytte konfirmationsgåvan mot en bit hasch
Men Mats hade tidigt en dubbelnatur. Han drogs mot att stjäla, blev snabbt arg och ifrågasatte auktoriteter. Som åttaåring drog han sitt första halsbloss och vid 13 rökte han öppet. När tryggheten från mellanstadiet försvann blev högstadiet ett trauma.
— Jag hamnade i dåligt sällskap, skolkade, sniffade thinner och provade droger. Jag är både döpt och konfirmerad men minns att jag bytte min klackring från föräldrarna mot en bit hasch, säger Mats.
Umgänge med mer erfarna kriminella öppnade dörrar till grövre brott. Tidsandan på 70−talet var sådan att många testade droger. Men Mats blev yrkes- och livsstilskriminell, som han uttrycker det. Efter gymnasiets fordonsmekaniska linje fick han jobb på olika fordonsfirmor men tröttnade snabbt och bytte. Han gjorde kometkarriär i Stockholms undre värld och blev som 17-åring för första gången häktad. Pappan fick hämta ut sin son.
— Då var det ridå ner, minns Mats och ser ut genom fönstret där solen nu börjat sjunka. Ändå talade vi aldrig om det hemma. Jag var eldfängd och flydde undan. Jag var mer som en inneboende under den där tiden, säger han.
Olika fängelsevistelser och ytterligare narkotikabrott
Mitt i tjuverierna hade Mats alltid varit plikttrogen och social. Han led av att oroa och såra sin mamma så ofta och bestämde sig i 18-årsåldern för att flytta hemifrån. Under åren 1974-1984 satt han till stora delar i olika fängelser, vilket ledde till fler kontaktytor för ytterligare narkotikabrott. Till slut var han totalt less på sitt liv.
— Jag bestämde mig för att något måste ske. På anstalten Hällby utanför Eskilstuna gav jag mig själv ett år utan ”röveri” för att se vad som skulle hända, säger han.
I en samtalsgrupp mötte Mats ledaren Ing-Marie Sandberg, som själv hade ett kriminellt förflutet. Hon såg Mats ambition och hjälpte honom till ”vård utom anstalt”. Han hamnade på landsbygden där grannen var travtränare. Mats fann sig plötsligt indragen i hästlivet, med byggen, anläggning, hästskötsel och så småningom träning.
— Jag var ju ett asfaltsyngel men kände att jag förstod mig på hästarna och deras intelligens. Och när jag för första gången fick köra travhäst blev jag såld direkt, säger han leende.
Nu vände livet äntligen och under många år arbetade Mats och kollegan Johnny som framgångsrika travtränare. Han fick jobb som behandlingsassistent, mötte en kvinna, gifte sig och blev pappa.
— Jag såg mig i spegeln och tänkte: Vad hände? Jag var kriminell och står här med fru och två fina barn!
Återfallet resulterade i 2,5 års fängelse
Åren gick. När medierna började skriva om diagnosen ADHD kände Mats igen sig i alla symptom. Tänk om han hade kunnat få tidig hjälp med sin dåliga impulskontroll? Han bad om att få bli utredd på sjukhus, utan resultat. 2011 kom så att bli ett ödesår. Efter en lång tid av alldeles för hårt arbete fick Mats ett återfall, gjorde ett par grova stölder och häktades. Barnen var då 16 och 18 år.
— Det var en fullständig katastrof. Tingsrätten tog ingen hänsyn till att jag varit ostraffad i 24 år utan dömde mig till 2,5 års fängelse, säger han allvarligt.
När Mats kom ut var han skild och hade sparsam kontakt med sina barn. Han fick en lönebidragsanställning och förfrågan om att medverka i en film om att bryta ett kriminellt missbrukarliv. Filmen skulle spelas in på Frälsningsarmén i Sala, tillsammans med Stefan Engström, en annan tidigare missbrukare.
Under tiden som följde drev Mats olika företag och livet kom lite mer på fötter. Då började istället en period av svåra sjukdomar. Knäoperation, varböld i levern, vattenfylld lunga och slutligen cancerbesked. Under cellgiftsbehandlingarna förlorade Mats även sin bostad och när han skrevs ut från sjukhuset åtta månader senare var han bruten, hemlös, utan sjukpenning och gick endast med rullator.
— Jag var utspottad tillbaka på ruta ett, i ett uthyrningsrum i Heby som socialen hjälpte mig med. Kanske ett straff för alla mina synder, funderar Mats.
Bad till Gud om hjälp och kom till Frälsningsarmén
Mitt i allt mörker bad han förtvivlad till Gud om hjälp. Plötsligt kom han att tänka på Stefan Engström i Sala, som han en gång spelat in film med. Han packade in sin rullator i bilen och åkte till stan på måfå. Väl parkerad utanför Frälsningsarmén såg han en man som kom ut och slängde sopor. Det var Stefan.
— Han jobbade sin allra sista dag där just då och bjöd in mig på fika. Stefan hade mött Jesus och tillfrisknat från sitt svåra missbruk. Det lyste om honom, säger Mats.
Stefan uppmuntrade Mats att söka hjälp på Frälsningsarmén, där han så småningom fick matkassar och började gå på bibelstudier. Parallellt hade Mats flera uppföljande behandlingar för cancern. En dag upplevde Stefan starkt att han skulle be för Mats.
— Stefan var stor och stark, en gammal idrottare. Pang, sa det, så greppade han min nacke och jag satt som i ett skruvstäd! Han sa: ”Nu Jesus, måste vi se till att få bort det här ur Mats!”
Tidigare kårledaren Marina Bratterud anslöt till bönen och Mats hörde hänförande vacker sång. Han var övertygad om att det var Marina, men hon hade talförbud på grund av en halssjukdom. Mats hade hört änglasång.
Dagen därpå öppnade han ett brev från läkaren. Inget uppföljande besök på sjukhuset behövdes, av lymfomet fanns inte ett spår kvar.
— Då tittade jag upp i taket och sade: Tack Gud!
Är nu frälst
Nu är Mats medlem i Salakåren och tycker mycket om människorna och församlingens sociala arbete. Han är fortfarande väldigt trött men återfår sakta krafterna. På söndagar går han till Svenska kyrkan men kommer till kårens bibelstudier för gemenskapen, atmosfären och sången. Han älskar William Booths ord om att hjälpa de svaga eftersom han själv alltid ryckt ut när andra haft det svårt.
Sin krokiga väg till trots vet Mats nu att han är frälst. Han tror på den Jesus som vandrade runt i Mellanöstern och som finns här ännu.
— Hela mitt liv har jag fört en egen dialog med Gud men aldrig uttalat det offentligt. Jag är på en resa. Var den slutar vet jag inte än, säger Mats.
Text och foto: Carina Tyskbo
Fakta – Mats Lilja
- Bor: Runhällen.
- Ålder: 63.
- Läser gärna: Deckare, science fiction.
- Viktigt i livet: Barnbarn.
- Devis: Motverka orättvisa och främlingshat.
- Om fem år: Vill ha hämtat mig helt från sjukdomen.
Vill du be till Gud?
Herrens bön eller Fader vår som den är mer känd för att heta, är den mest centrala bönen inom kristendomen. I den nya översättningen heter bönen Vår fader.
Enligt Bibeln var det Jesus själv som lärde ut den här bönen på ett berg i Galileen, som en del av sin bergspredikan. Händelsen beskrivs i Matteusevangeliet (Matteus 6:9-12).
Vår fader
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.
Vill du gå en alphakurs om kristen tro?
En alphakurs består av tre delar: måltidsgemenskap, föredrag och samtal kring dagens ämne. Ta gärna kontakt med Frälsningsarmén på din ort eller en annan församling, om vi inte finns på din ort.