Leve de lokala ledarna!

Vad vore Frälsningsarmén utan lokala ledare? När kårledare får nya tjänster, flyttar och byts ut finns många hängivna medlemmar kvar som bär upp kåren. Eldsjälar som utan betalning spenderar många timmar, mycket slit och tonvis med engagemang på att leda och ansvara för delar av verksamheten. Det kan röra områden som undervisning, socialt arbete, barn- och ungdomsverksamhet, ekonomi och administration, själavård, medlemsvård, sång och musik, gudstjänstliv, styrelsearbete med mera.

För att kunna ha en lokal förankring i arbetet är det viktigt att det finns medlemmar som engagerar sig som lokala ledare. Det skapar stabilitet och förhindrar att verksamheten påverkas negativt om den får nya kårledare. Det ger även möjligheten för medlemmarna att förstärka sitt lärjungaskap och vara med och föra arbetet framåt, säger Bo Jeppsson, ledare för Frälsningsarmén i Sverige och Lettland.

Annette Rosell, 80 år

• Bönesergeant på Centrumkåren i Göteborg
• Gör annars: Pensionerad banktjänsteman.
• Familj: Maken Lennart, två barn, två barnbarn.
• Tidigare uppgifter inom Frälsningsarmén: Har varit verksam i Nässjö, Ljungby, Sundsvall och inom Skandinaviska Turistkyrkan, bland annat som ledare för ungdomar, scouter och inom bibelstudier och körverksamhet.

På Centrumkåren finns tre bönesergeanter. De värnar om andlig utveckling, bönearbete på olika nivåer, bibel- och bönehelger och står till tjänst i förbön och samtal. Annette Rosell ansvarar bland annat för bön och förbön i bibelstudiegruppen Kraftkällan. Förbönstjänsten har hon haft sedan ungdomen och på 60-70-talet läste hon i en bok av Ulf Sundblad om att bönen är ett personligt samtal med Gud.

"Man ber från hjärtat och kopplar bort sig själv"

— Jag insåg att jag ber nästan jämt; när jag går ut med hundarna eller står och rör i köttfärssåsen. Om något särskilt hänt drar jag mig undan och ber extra koncentrerat och förenas med andra i bön över telefon, säger Annette.

— Det bästa är att jag får leva ut min tro. När jag läser i min andaktsbok kanske något särskilt rör vid mitt hjärta och när sedan personer eller situationer jag ska be för framträder, blir bönen väldigt levande, fortsätter hon.

För rollen krävs en viss andlig mognad, anser hon, och att man ber från hjärtat och kopplar bort sig själv. Det är bra att vara öppen, lugn, omtänksam och lyhörd utan att vara för påträngande. Kroppsspråk och ansiktsuttryck hos den som vill ha förbön kan ge viktig information. Annette tar alltid på sig den andliga vapenrustningen som nämns i Bibeln. Den helige Ande skärper hennes sinnen och medarbetarna bidrar med olika infallsvinklar. Ledarpositionerna har kommit naturligt under åren då hon gått i bräschen för saker hon trott på.

— Det är en välsignelse att se hur naturbegåvning och andliga funktioner kopplas samman. Tron, vissheten, förtröstan och tilliten jag har till Gud; sanningen i hans ord ger en plattform att stå på och jag känner mig väldigt trygg i den, konstaterar Annette.

"Jag ger av det som jag har fått själv"

Ibland möter hon personer med svåra traumatiska händelser i bagaget men det låter hon sig inte skrämmas av. Hon berättar om en äldre vän som blev så allvarligt sjuk i TBE att hon tappade talförmågan. Annette och vännerna bad enträget för henne.

— Plötsligt vände det och nu är hon fullt frisk och aktiv. Hon stod på dödens rand men fick en gudsupplevelse. Hon är så tacksam och det lyser om henne. Läkarna förstår ingenting, utbrister Annette.

Alla blir inte helade men då är det viktigt att hjälpa den man ber för att inte känna sig dålig om bönesvaret inte blir som väntat. Annette vill uppmuntra fler till den viktiga bönetjänsten.

— Jag är så tacksam om jag kan hjälpa någon och tacksam över gemenskapen med Gud som vuxit fram. Jag ger av det som jag har fått själv, det är så mäktigt och känns inte som ett arbete. Jag kan bli fysiskt utmattad men kraften kommer alltid tillbaka, förklarar Annette.

— Bön är a och o i en församling och kan verkligen förändra situationer. Jag hoppas på en böneväckelse, avslutar hon.

Maria Sundbring-Hörnqvist, 45 år

• Ungdomsfanjunkare på Vasakåren i Stockholm sedan augusti 2024
• Gör annars: Arbetar som lågstadielärare.
• Familj: Maken Christian.
• Tidigare uppgifter inom Frälsningsarmén: Medhjälpare i söndagsskolan sedan tidig ålder.

Vasakåren har idag fyra fanjunkare som biträder kårledaren, något Maria Sundbring-Hörnqvist ser som en styrka då de kan utbyta tankar med varandra. De har ansvar för olika åldersgrupper; Maria för dem som inte nått tonåren än. Hon förbereder Barnens gudstjänst (Söndagsskolan), hjälper till vid familjegudstjänster, deltar i årnämndsmöten och NAV, Nämnden för andlig vård, och stöttar kårens ungdomsofficer.

 Redan som liten hade Maria hjärta för barn

— Det handlar om att få barnen att känna sig sedda och välkomna och det bästa är att umgås med dem och se deras utveckling, säger Maria. Jag ger av min tid men inte för egen vinning utan för Gud och för att andra ska hitta tron på honom. Det känns bra i hjärtat att göra något för någon annan, fortsätter hon.

För att de små ska komma till verksamheten är det viktigt att knyta an till föräldrarna. Den uppgiften kräver ett socialt sinne och kärlek till barn och människor generellt, anser hon. Redan som liten hade Maria hjärta för barn och började som tolvåring hjälpa till i söndagsskolan på kåren i Jönköping. Hon växte i rollen och engagemanget följde med vid flytten till huvudstaden.

— Via församlingsarbetet får man med sig den sociala grunden naturligt; man lär sig att möta människor. Det har jag nytta av när jag i mitt arbete ska prata inför en grupp, i ett föräldramöte exempelvis, säger Maria.

"Bönen är grunden i allt församlingsarbete"

En utmaning är att anpassa Barnens Gudstjänst så att den blir spännande både för en treåring och en tioåring. Maria kan slås av tanken att ställa in om väldigt få deltar, men för en tid sedan kom en helt ny familj.

— Då insåg jag vikten av kontinuitet för man vet aldrig vilken söndag det kommer ett barn som aldrig har varit hos oss förut och som man vill ska komma tillbaka, säger hon.

— Men jag önskar att vi hittar fler vägar att nå och bjuda in unga till oss. Där är bönen viktig, den är grunden i allt församlingsarbete för att få saker att hända, understryker Maria.

Claes Kihlagård, 60 år

• Musikmästare sedan år 1990, Nässjö kår
• Gör annars: Begravningsentreprenör.
• Familj: Änkeman, två barn, två barnbarn.
• Tidigare/övriga uppgifter inom Frälsningsarmén: Scoutledare i ungdomen under 15 år, vice musikmästare år 1985-90. Är med i kårnämnden och ansvarar för skötseln av sommarhemmet Soludden.

Som musikmästare har Claes Kihlagård hand om Musikkåren i Nässjö gällande arbete med noter, val av musik, planering, genomförande, och att deltagarna fungerar som grupp. Claes har spelat kornett sedan sju års ålder och spelar numera själv i Musikkåren, som blivit ett viktigt inslag i gudstjänsterna. Den utgör ett av kårens lovsångsteam med tre sångare och Anders Beijer som dirigent.

"Jag brinner för ideellt arbete"

— Jag lever för musiken och älskar att se hur glada människor blir av att lyssna till oss, särskilt när vi får spela och vittna för icke troende om Jesus. Det är väldigt roligt att tillsammans få göra någonting för och med honom, säger Claes engagerat.

— Och jag brinner för ideellt arbete – en tjänst för Jesus – och har aldrig tagit ut en krona för mina tjänster i Frälsningsarmén. Det har varit jätteviktigt för mig, understryker han.

Som ung var Claes blyg och blev lätt generad men det vände när han började som scoutledare på kåren.

— Den tiden formade mig som ledare och idag är jag inte rädd för att prata inför människor, säger han.

"Ett stort engagemang hos ledaren smittar av sig"

I yrket som begravningsentreprenör får han ofta både tala, sjunga och spela. Något han har fått jobba på i ledarrollen är rädslan för konflikter, därför försöker han lösa dem i ett tidigt skede. Han vill främja öppenhet i stället för prat bakom ryggar och han bjuder gärna på egna brister och tillkortakommanden. Det kan vara utmanande att få ihop det när ändringar måste göras i fördelningen av stämmor och instrument och att hitta en efterträdare som tar över musikmästarrollen likaså.

Förra året firade Musikkåren i Nässjö 125 år och att ha 27 musikanter på en så liten ort är inte illa. Claes poängterar att det ska vara enkelt och skoj att vara med.

— Ett stort engagemang hos ledaren smittar av sig och jag är nyfiken på det nya när jag driver och utvecklar gruppen mot mål/spelningar. Och jag försöker alltid tänka på att vi spelar för åhörarna och inte för oss själva, förklarar han.

Claes vill fortsätta utvecklingen av speciellt lovsångsdelen, och när brasspelet vävs ihop med olika kompinstrument som trummor, piano och elbas, får kårmusiken ett uppsving, menar han. I skrivande stund ser han fram emot de kommande spelningarna – en gudstjänst och en konsert per månad. Nu närmast en vårkonsert på kåren tillsammans med Nässjö manskör, och i längre fram den traditionella promenadkonserten i Stadsparken med omkring 300 åhörare.

Text: Teresia Jansson
Foto: Jonas Nimmersjö och Teresia Jansson

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 4-2025