Hopp, utmaningar och framtidstro för Frälsningsarmén i Polen

Frälsningsarmén i Polen är med sina 19 år i landet ännu i sin ungdom. Idag omfattas arbetet av fyra kårer: Malbork i norr, Warszawa, Starachowice och Rzeszów i söder. Med omkring 150 medlemmar totalt – varav de flesta är från Ukraina – är arbetet både skört och samtidigt fyllt av hopp.

Sedan i början av 2023 leder Christian och Anna-Lena Paulsson arbetet som regionofficerare, utifrån regionkontoret i Warszawa.

— Vi har små enheter men en stark vilja. Varje plats har hittat sitt eget sätt att fungera. I Starachowice äger Frälsningsarmén fastigheten, på de andra orterna hyr vi in oss. Det är enkelt, men vi får det att fungera, säger Christian Paulsson, i ett samtal online från Warszawa en varm och solig majdag.

Ett nav för både tro och stöd i Warszawa

Warszawa är något av ett nav i Frälsningsarméns arbete i Polen. Här arbetar och bor paret Paulsson i stadsdelen Praga, öster om floden Wisła. Området har ett rykte som både kulturellt blommande och brottsbelastat. På en tvärgata ligger kåren och ett familjecenter.

— Kårlokalen är bara trettio kvadratmeter stor, med kök och toalett inräknat. Vi får möblera om varje dag beroende på aktivitet. Det blir som ett nytt rum varje gång och ändå är det ett hem för många, berättar Christian.

Ukrainska flyktingar dominerar medlemskapet

När Rysslands invasion av Ukraina inleddes 2022 blev Polen ett av de främsta mottagarländerna för flyktingar. Många sökte sig till Frälsningsarméns verksamheter. Idag är 80 procent av medlemmarna barn, ungdomar och vuxna från hela Ukraina. Kårledaren Oleg Samoilenko i Warszawa kommer från hårt drabbade Charkiv.

— Han är en bärande kraft, men också djupt påverkad av kriget. Sorgen finns ständigt närvarande, säger Christian.

En omskakande upplevelse för Christian var ett besök i Jarosław, nära den ukrainska gränsen. Där mötte han flyktingar i utblåsta gamla bondgårdar, som sov i handsnickrade våningssängar. Christian och en kollega hade med sig matkort att handla för, men klarade knappt att vara inne i byggnaden på grund av smutsen.

— Omständigheterna var fruktansvärda. Många var analfabeter, saknade jobb, andra befann sig i missbruk. Flyktingarna tvingades gå fem kilometer enkel väg i iskylan för att köpa mat. Organisationen som arbetade för flyktingarna gjorde sitt bästa, men resurserna räckte inte till. Det satte spår i oss, minns Christian och skakar på huvudet.

Tro, språk och kultur möts i kårlivet

Att arbeta över språk- och kulturgränser kräver lyhördhet. Ukrainare och polacker förstår varandra till viss del, men har olika historia och vana av kyrkoliv. Kårerna behöver vara både inkluderande och tydliga.

— Vi behöver också skapa miljöer där det finns utrymme att ta steg i tro – på eget språk, i sin egen takt. Men vi måste också våga ställa frågan: ”Vill du bli medlem i vår kyrka?” Då händer något, säger han.

Ibland möts Frälsningsarmén med misstänksamhet, i vissa områden betraktas man till och med som en sekt. Det gäller särskilt i södra Polen, där den katolska kyrkan har ett starkt fäste och åtnjuter stor lojalitet.

— Det har hänt att präst eller polis stått utanför kåren en söndag. Men vi försöker alltid undvika konflikt – vi bygger relationer och visar på Guds kärlek genom handling. Det sociala arbetet är vår främsta nyckel in i samhället, förklarar Christian.

Social nöd präglar vardagen för många äldre

Ekonomiskt är situationen tuff för många polacker. Särskilt äldre lever på mycket små pensioner. Christian berättar om kvinnan som fick middag på kåren och utbrast:

— Oj, wow – ska jag få äta fisk två gånger i år!

En annan kvinna på över 80 år bor i huset och tjänstgör där med att sopa trappan och bära på tunga saker varje dag. Hon har ingen annan försörjning.

— Det är verkligheten för många. En tidig pensionsålder garanterar verkligen inte en trygg ålderdom, ofta tvärtom. Det är något vi inte glömmer när vi skriver våra rapporter eller planerar nya projekt, menar Christian.

Unga som formar framtiden

Ungdomsarbetet är en verklig ljuspunkt i arbetet. Under sommaren anordnades ett europeiskt scoutläger nära Warszawa med deltagare från flera länder. Polska ungdomar reste även till den europeiska ungdomskonferens Eye i Nederländerna.

— Vi har unga som aldrig varit utomlands. Förra året reste en juniorsoldatgrupp till Sverige – det blev en livsförändrande upplevelse för dem, säger Christian.

Men arbetet med unga är också en kamp mot tiden. När barn blir tonåringar försvinner de lätt ut ur kyrkan. Små barn och äldre nås, medan mellanskiktet är svårare.

— Därför vill vi ge unga en röst så att de kan påverka livet med oss och vilja stanna kvar. Vi har börjat samla ungdomar från olika kårer online och frågar: Vad vill ni med Frälsningsarmén i framtiden? Det är så vi bygger något hållbart, säger Christian.

Ledarskap som kan bära arbetet vidare

Ledarskap är en annan utmaning i Polen. Det finns ingen lokal officersskola och de flesta officerare är äldre och har utbildats i andra länder. Christian och Anna-Lena arbetar på att bygga upp en struktur för ledarskap på tre nivåer: ungdomsledare, lokala ledare och framtida officerare.

— Vi måste hitta och forma nästa generation. Det går långsamt, men vi tar små steg.

Dominika Domanska är från Polen till exempel, och har gått på Frälsningsarméns Officersskola i Kanada. Hon fick sedan sitt första förordnande som kårledare till Warszawa. Det betyder mycket för framtidstron att ha henne här, säger han.

Att leda i Polen skiljer sig från Skandinavien. Hierarkierna är mer tydliga, beslutsvägarna fasta. Christian försöker möta detta med delaktighet.

— I början satt folk tysta på våra möten. Nu har de börjat tala mer, bidra och ta ansvar. Vi säger: ”Vi gör det här tillsammans. Det är inte min kår, det är er”.

”Vi vill lämna något som kan fortsätta växa”

I februari 2026 avslutas Christian och Anna- Lena Paulssons treårsperiod i Polen. Men jobbet är inte klart.

— Vi hoppas lämna något som kan fortsätta växa. Vårt mål är inte att synas själva, utan att rusta andra att ta vid. När de säger att de vet vart de är på väg – då har vi lyckats.

Text: Carina Tyskbo
Foto: Frälsningsarmén

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 4-2025