”Gud hjälper mig att leva vidare”

Esther Omonombe växte upp i ett kristet katolskt hem i Kongo. Hon var äldst av åtta syskon, vilket gjorde att hon fick mycket ansvar i hemmet. Hon kände också pressen att vara en bra förebild för sina bröder och systrar så att de inte tog fel beslut i sina liv.

– Men det har gjort att jag exempelvis har stannat kvar i dåliga relationer för det var som om mammas röst ekade i mitt huvud att man ska hålla ihop familjen, säger Esther.

Hela familjen blev fängslad

Dock gifte hon sig med en man som behandlade henne väl och tillsammans fick de en son. Men en dag åkte maken till arbetet utan att återvända hem. Esther fick snart veta att han fängslats och satt frihetsberövad och efter en tid hamnade även hon och sonen bakom lås och bom.

– Jag var chockad och det enda jag tänkte på var hur vi skulle komma därifrån, säger Esther.

När de, efter några månader, blev fria gick det upp för henne varför de utsatts för detta. Inga olagligheter låg bakom det hela men i nuläget vill hon inte beskriva situationen mer ingående. Hur som helst så ledde det till att hon och sonen flydde landet.

Svenska kylan och tystnaden gav depression

De tog sig först till Belgien men reste vidare till Sverige då de ville till ett land där de kände sig trygga med att inte utlämnas till Kongo. En decemberdag 1987 anlände mor och son, 27 respektive tre år, till ett Stockholm som bjöd på 17 minusgrader.

– Min son grät och tårarna frös till is direkt. Det var så kallt och kändes jättejobbigt, minns Esther.

-I Kongo hörs ljud hela tiden men det var knäpptyst i lägenheten vi fick bo i så det var som om vi satt i fängelse igen. Och när vi var ute bland folk var det ingen som tittade på oss eller hälsade, så första tiden var jag djupt deprimerad, fortsätter hon.

Efter att ha samtalat med en psykiatriker och lärt sig mer om sitt nya land började hon må bättre.

Blev misshandlad av maken

Esther träffade en man som hon fick två döttrar med men trots att han misshandlade henne både fysiskt och verbalt stannade hon i förhållandet i 18 år.

– I Kongo är det skamligt att skilja sig så om man gör det blir man bortstött och ingen vill ha med dig att göra, säger Esther.

Vännerna vände henne ryggen

Tillvaron lättade när mannen flyttade till Belgien men döttrarna ville bo kvar i Sverige så Esther stannade med dem. Det var lite av hennes räddning även om de åkte och besökte mannen ibland. Esther fick lära sig att klara av vardagen på egen hand och försörjde sig genom cateringfirman hon startade. Det var tufft i början men med tiden växte hennes självförtroende. Esthers syster blev som en andra mor till flickorna men vännerna, varav många kom från Kongo, såg inte på situationen med blida ögon.

– Männen vi umgåtts med tyckte att jag var en dålig kvinna som inte följde med min man och därför fick jag inte träffa deras fruar, så alla vänner försvann. Det var jättesvårt, säger Esther.

– En afrikansk kvinna förväntas tåla och stå ut med allt, även otrohet. Det kallar man för styrka, förklarar Esther.

Efter en tid försökte hon och mannen lappa ihop äktenskapet men när ena dottern trots allt flyttade till Belgien upptäckte hon att pappan hade en annan kvinna. På så vis var det Esther som blev lämnad, också det en skamlig situation.

”Den guden måste du följa!”

Mannen hade svårt att få jobb i Belgien men däremot sade han sig ha hittat Gud. Esther var skeptisk tills han berättade om en gudstjänst han varit på då en person hade talat ord från Gud som handlade om henne. Det var detaljer kring Esthers födelse som inte ens hon själv kände till så hon ringde sin mor för att verifiera att de stämde.

– Hon grät och bekräftade att det var sant och sa: ”Då är det verkligen från Gud och den guden måste du följa!”, berättar Esther.

Hon ansåg sig redan vara kristen men nu fick hon en stark hunger efter Gud. Hon brukade handla mat i Skärholmen och på vägen dit passerar hon en kyrka i Bredäng. Det ledde till att hon en dag hamnade i pingstförsamlingen Patmos. Esther pratade med pastorn och sa att hon letade efter Gud och så berättade hon om sitt liv. Pastorn uppmanade henne då att fasta i tre dagar och så bad de tillsammans. Esther började besöka kyrkan regelbundet och lät även döpa sig.

– Sedan dess har jag varit med Jesus och livet förändrades jättemycket, det var som om det började på nytt och jag kände glädje, säger hon.

– Jag var i kyrkan två gånger i veckan och fick många vänner, fortsätter hon.

Engagerad i Home, Templet och Skogsbo

När hon fick jobb som husmor i församlingen New Life i Bromma var hon aktiv där en period och hon tilltalades av kyrkans sociala arbete. En dag såg hon ett inslag på Facebook om Frälsningsarméns kår Home i Sundbyberg som bland annat stöttar unga med stökigt förflutet.

– Jag tänkte; oj, sådant vill jag vara med i och när jag gick dit kände jag verkligen att jag ville vara där, säger Esther.

Hon är även volontär på kåren Templet i Stockholm där hon en morgon i veckan hjälper till med frukosten i Café i Gemenskap. Hon har också en timanställning på Frälsningsarméns skyddade boende, Skogsbo.

Dotterns cancer återvände

År 2017 drabbades Esther av en mammas värsta mardröm. Äldsta dottern Olivia, då 26 år, fick den ovanliga cancerformen Sarkom. Hon tvingades operera bort ena njuren och tillfrisknade. Två år senare kom sjukdomen tillbaka och hon opererades igen men när den slog till en tredje gång hann den sprida sig så pass mycket att cellgiftsbehandlingarna inte hjälpte tillräckligt. För omkring ett år sedan gick Olivia bort och lämnade man och ett barn efter sig. Den sjuåriga dottern är väldigt lik sin mor. Esthers ögon tåras och hon riktar ena pekfingret uppåt.

– Gud är den som gör att jag orkar leva vidare, säger hon sorgset.

– Jesus är mitt allt men vissa dagar bråkar jag med honom och undrar hur han kunde tillåta detta. Tiden efter att Olivia dog kunde jag inte lyssna på lovsång för jag har sjungit så mycket med henne, förklarar Esther.

Har beslutat att följa Jesus

Någon månad tidigare hade Esther invigts till frälsningssoldat och hon förstod först inte hur hon skulle klara av att komma till kyrkan nedbruten och ”misslyckad” som hon nu kände sig. Samtidigt är hon tacksam över allt stöd hon fått från kåren och de kristna vännerna som hälsat på och bett mycket för Olivia med familj. Begravningsceremonin hölls dessutom i Home. Vid något tillfälle när Esther brottades med Gud fick hon till sig låten: ”Jag har beslutat att följa Jesus”, lite som en påminnelse då hon läst just de orden vid soldatinvigningen.

Hon berättar att hon ibland kan trösta sig med att Johannes döparen var en god man men som trots det blev halshuggen. Ett favoritbibelord är Romarbrevet 8: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus…” (SFB 15)

– Jag är så glad över att jag har kvar min tro, att Jesus finns där och att jag får komma till honom och vara arg, säger Esther tacksamt.

– Och nu har jag slutat att fråga honom varför Olivia dog och jag kan lovsjunga, be och dansa som vanligt igen, avslutar hon.

Text och foto: Teresia Jansson