Hitta till oss

Hjälp en person i hemlöshet – ge din gåva nu

Inför Gud är alla vinnare

Han delar gärna gudstron i sportintervjuer, för henne innebar det en fara att evangelisera. Simon Arvidsson spelar bordtennis på elitnivå, Yohana Teklay var fotbollsspelare inom Eritreas militär. Under match vill de prestera på topp, men inför Gud gäller andra spelregler.

Yohana Teklay kickar med en fotboll. Simon Arvidsson har ett bordtennisracket i ena handen och höjer andra armen i en segergest.

Yohana Teklay började spela fotboll i skolan i Eritrea och drömde om att bli proffs. Nu tränar och spelar hon matcher med barnen på kårens kollon. Simon Arvidsson har spelat bordtennis sedan han var åtta år och spelar i högsta ligan i Halmstad.

Hur kom du till tro?

Simon: Under uppväxten i Sunne var jag med i Missionskyrkan och gudstron har alltid funnits naturligt. Men engagemanget harvarierat, delvis på grund av resor och pingisturneringar. När jag gick pingisgymnasiet i Köping hittade jag till Pingstkyrkan. Därefter bodde jag i Falkenberg där Pingstkyrkan hade många jämnåriga. Det blev som en nystart för mig då jag började prioritera både gudsrelationen och kyrkan.

Yohana: Jag växte upp i en kristen ortodoxfamilj i Eritrea men var inte så aktiv i kyrkan. Jag har bott i Sverige i sex år och för fyra år sedan blev min man sjuk med mycket smärta och infektioner. Det var jättejobbigt så jag började söka Gud mer. En vän tipsade om en eritreansk kristen online-grupp och när vi bad fick jag svar. Min mans smärtor är borta och snart ska han opereras. Min tro stärktes och på så vis blev jag född på nytt.

Hur kom du i kontakt med Frälsningsarmén?

Simon: Under nio år i Helsingborg var jag med i EFS (Evangeliska Fosterlandskyrkan), men kom även i kontakt med Frälsningsarmén via FFA, Football for all. Vi hade Life Class på fredagar med rundpingis, mat och undervisning. Där blev jag tipsad om kåren i Halmstad där vi nu är med. Det är jag jätteglad för. Det händer saker och det finns ett driv, man känner sig välkommen och det finns folk i min ålder.

Yohana: Min eritreanska vän Bana är frälsningsofficer. För tre år sedan tog hon med mig till kåren i Västerås, där hon arbetar. Det kändes väldigt bra. Efter ett år blev jag soldat där och nu arbetar jag på FA Bistånd. Tidigare var Gud mer på avstånd för mig men på kåren har jag lärt mig vem han är och kommit närmare honom.

Vad gjorde att du valde den sport du håller eller har hållit på med?

Simon: Jag har spelat bordtennis sedan jag var åtta år. Det är en komplex sport: man jobbar med hela kroppen och det krävs mycket taktik, koncentration, tankeverksamhet och analys. Att inte spela i lag gör att det är helt upp till mig själv hur det går. Dessa faktorer passar mig bra och jag märkte snabbt att det blev resultat av min träning.

Yohana: Kanske att jag började älska fotboll för att min mamma också gjorde det? Jag började spela i skolan i Eritrea och drömde om att bli proffs. Men när jag gifte mig lade jag ner fotbollskarriären – det var lite sorgligt.

Vilken nivå tränar och tävlar du på?

Simon: Efter gymnasiet satsade jag fullt ut och jag är rankad som en av de 10-15 bästa pingisspelarna i Sverige. Nu tränar jag sex pass per vecka och har några matcher i månaden men det var mer innan jag bildade familj. För tillfället spelar jag i högsta ligan i Halmstad.

Yohana: Efter skolan spelade jag på kommunnivå och inom militären som anfallare. Nu är det elva år sedan jag slutade, men jag brukar vara ledare på kårens dagkollo då jag tränar och spelar matcher med barnen. Det är roligt!

Hur får din tro näring?

Simon: Via gudstjänster, kristen gemenskap, lovsång och predikan. Under tio års tid var mina morgonpromenader viktiga, då jag bad för mina närstående, mig själv och det jag brottades med. När jag är ute med sonen blir bönen inte lika sammanhängande utan mer som bönesuckar.

Yohana: Lärjungaskolan som jag gått på kåren har gett mig mycket. Varje morgon på arbetet har vi en andakt med bibelläsning och bön för varandra. Särskilt onsdagsandakten med Sussi Nordberg vill jag inte missa. Jag tar även tid själv med Gud och när jag ber får jag till mig sånger och ord och blir fylld av kärlek. Jag älskar lovsång, särskilt på språket tigrinja.

Simon Arvidssons mamma till vänster med ett litet barn i famnen. Till höger en eritriansk bibel. — Till vänster - Simons mamma Inger. TIll höger: en eritreansk Bibel.

Viktigt för mig:

Simon: Min mamma Inger. Utan henne hade jag kanske inte varit kristen idag. Hon ber uthålligt och har styrkt mig och syskonen att komma tillbaka till tron och det som är viktigast i tillvaron. Flera gånger har jag fått kristna böcker av henne om något hon tycker att jag behöver läsa.

Yohana: En eritreansk Bibel får symbolisera online-gruppen jag hittade när jag kom till Sverige. Pastorn predikar och vi ber för varandra. Det har betytt mycket. Men nu har jag mitt engagemang främst i Frälsningsarmén.

Vad är det bästa med att vara kristen?

Simon: Det ger mening i livet, hopp om att komma till himlen och visshet om att det alltid finns förlåtelse. Det är fantastiskt och ger stor tröst.

Yohana: Tryggheten jag har nu. Livet utan Gud är inget bra liv.

Finns det också något som kan vara tungt med att vara kristen?

Simon: Att ha andra åsikter än majoriteten och hamna i diskussion om ämnen där man vill komma med starka och tydliga argument, utan att såra någon.

Yohana: Jag vittnade för en okänd man på bussen här i Sverige, men han blev så arg. Därför har jag blivit mer försiktig med sådant. Annars är det endast positivt att tillhöra Gud.

Har tron prövats under åren och i så fall hur?

Simon: Som elitidrottare kretsar livet kring att utvecklas och prestera och det är lätt att fastna i det tänket angående Gud också. Man försöker vara duktig inför honom istället för att bara vara i Guds närhet och lita på hans nåd och barmhärtighet.

Yohana: Nej, jag tycker inte det.

Har du några kristna förebilder i sportsammanhang?

Simon: Ingen inom idrotten. Men min mamma är en förebild för sin uthållighet i tro och i bön, trots jobbiga tider. Hon har stöttat och hjälpt oss barn utan att tvinga sig på. Mamma inspirerar mig att bli en sådan förälder till min son August, och att föra vidare tron till honom.

Yohana: Kanske min mamma, för jag tror att hon fick mig att börja spela fotboll. Min favoritfotbollsspelare är annars David Beckham. I Eritrea var mitt smeknamn Beckham, på grund av fotbollen.

Vad är positivt med att idrotta på hög nivå och samtidigt ha en gudstro?

Simon: Rutinen att be en kort bön innan matcherna ger ett lugn och hjälper mig att göra mitt bästa. Jag tackar Gud oavsett utslag och tron ger vissheten och trygghet om att det finns något som är viktigare än bordtennisen. En match är inte på liv och död.

Yohana: Oavsett vad jag gör så är min gudstro viktigast av allt. Jag vet att Gud skulle hjälpa mig även inom fotbollen.

Yohana Teklay står med ryggen mot en vägg och håller en fotboll i händerna. Simon Arvidsson med en strand och hav i bakgrunden.

Simon frågar Yohana:

Vilket är ditt bästa idrottsminne?

Yohana: Känslan när jag gör mål! Det spelar egentligen ingen roll vilken match det är.

Yohana frågar Simon:

Vad är kärlek för dig?

Simon: Jesus är kärlek för mig eftersom han tog alla våra synder på sig. Kärlek är både en känsla och något man väljer. Tryggheten i att vara älskad oavsett vad. Den omätbara kärleken jag känner när jag ser min fru och son le eller skratta. Och det otroliga att Gud älskar oss ännu mer.

Finns det några utmaningar med att kombinera idrottsutövande och kyrkligt engagemang?

Simon: Oregelbundna arbetstider och mycket resande och turneringar gör att man intealltid hinner med kyrkan. Någon gång har det blivit diskussion med en tränare när jag ville gå på gudstjänst och försökte flyttaträningspasset. Det kan vara jobbigt. Å andra sidan förstår de att det är viktigt för mig.

Yohana: När jag spelade fotboll i Eritrea var jag inte så engagerad i kyrkan. Det är heller inte så lätt att vara kristen där, särskilt inte som protestant. Det är även svårt att vara professionell idrottskvinna när man är mamma.

Känner du en press att använda din plattform som idrottare för att sprida din tro?

Simon: Nej, men skulle gärna göra det mer och jag hoppas att Gud visar sig genom hur jag lever. I intervjuer har jag fått berätta om min tro och inte bara mina prestationer, så det är kul. Som lägerledare på en ”pingiskonfirmation” fick jag dela mina erfarenheter kring pingisen och tron. Jag är med i styrelsen för KRIK, Kristen idrottskontakt, i Halmstad och veckans höjdpunkt är när både killar och tjejer i olika åldrar träffas och spelar innebandy tillsammans. Jag brukar även bjuda med några pingiskompisar till den gemenskapen.

Yohana: Enbart några få kristna samfund är erkända i Eritrea men inte Frälsningsarmén. Många kristna har fängslats och torterats och det hade varit svårt att evangelisera som fotbollsspelare där. Jag är glad att det är friare i Sverige och att jag bor här nu.

Vem är Jesus för dig?

Simon: Någon jag kan komma till som jag är och få förlåtelse av, eftersom han tog alla synder på sig på korset. Det finns en väldig kraft i förlåtelsen, både gentemot mig själv och mot andra. Det är fint.

Yohana: Han är allt för mig och framför allt är han kärlek.

Är det någon del eller person i Bibeln som betyder särskilt mycket för dig?

Simon: Jag fascineras över Simon Petrus som inte alltid tänkte efter så mycket utan bara körde på. Det är häftigt med karaktärer som är olik en själv. Vi delar namn men jag är mer eftertänksam – ibland tänker jag kanske efter för mycket.

Yohana: Johannesevangeliet för att det handlar så mycket om kärlek. Jag mår bra inombords när jag läser det. Jag gillar särskilt kapitel 15:12: ”Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er.”

Vem kan du samtala med om din tro?

Simon: Min fru Sarina, framför allt. Hon hjälper mig att utvecklas i tron och vi har många och långa diskussioner om relationen mellan oss, med Gud och om det som är viktigt i livet. Vår hemgrupp betyder också mycket.

Yohana: När jag läser Bibeln och har funderingar så är Bana bra på att förklara. Jag pratar mycket med min bästa kompis i England också.

Vad betyder kåren för dig?

Simon: Kåren är jätteviktig. Det är en härlig gemenskap och jag ser fram emot gudstjänsterna. Jag och min fru hjälper till praktiskt också och det är roligt att vara delaktig i ett sammanhang där man både ger och får tillbaka.

Yohana: Kåren är som en bibelskola för mig. Jag och döttrarna besöker tigrinja-gudstjänster på söndagar och familjekvällar på torsdagar.

Text: Teresia Jansson
Foto: Teresia Jansson och privat

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 2 - 2024