Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies
hämta geoposition

Minnesrunor

De minnesrunor som skickats in (kommit oss till del).

Foto: Unsplash/Andrew Ruiz

Berith Ståhl, Stockholm

Publicerad 2018-09-11

Den 29 juli gick major Berith Gunilla Ståhl ur tiden i en ålder av 78 år. Ännu en frälsningsofficer har befordrats till härligheten. Efter en tids sjukdom blir hennes plats bland släkt och vänner och i Templets kår i Stockholm tom.

Berith Ståhl föddes i Helsingfors, kom tidigt i kontakt med Frälsningsarméns barn- och ungdomsarbete och blev en troende kristen. Hon utbildade sig till socionom och arbetade som barnavårdsman. Efter flytt till Sverige sökte hon till Officersskolan i Stockholm och blev frälsningsofficer 1966. Som sådan arbetade hon inom ett flertal områden, bland annat bland barn och ungdom vid barnhem, studiehem och som kurator vid Frälsningsarméns folkhögskola. Vid Eftersökningsbyrån hjälpte hon till att söka efter försvunna personer och som tidnings- och bokredaktör kom hennes språkbegåvning till pass. Vid sidan av arbetet studerade hon teologi och tog examen i ämnet. Under två perioder på 80- och 90-talen arbetade Berith Ståhl med flyktinghjälp för Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) i Sudan. Vid Frälsningsarméns högkvarters studieavdelning organiserade hon fortbildningar och annan kursverksamhet. Hon arbetade även med att organisera fadderbarnsverksamhet och avslutade sin aktiva officerstjänst som Frälsningsarméns missionssekreterare.

Berith Ståhl var en hjälpsam person som gärna ställde upp för andra. Hon var orädd, tyckte om att lära sig nytt och tog gärna nya tag. Hon var konstnärlig till sin läggning och målade, ritade och skrev vackert. Till hennes intressen hörde även klädsömnad, handarbete, silversmide och målningsrenovering av gamla möbler. Berith Ståhl saknas närmast av mor Doris Ståhl, bröder med familjer, väninnan Britt Alhbin och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Vid begravningen som hölls i Betlehemskyrkan i Stockholm den 3 september officierade prästen Lar-Åke Spånberger. I sitt griftetal utgick han från berättelsen om när Jesus kallade Petrus att bli människofiskare. Texten lästes ur Stora berättarbibeln av ett av Beriths syskonbarn, Mikaela Ståhl-Kokkola. I griftetalet tecknades också personen Berith Ståhl, som redan som barn kände sig kallad att resa till Afrika. Även Mikaela Ståhl-Kokkola talade i gudstjänsten till Beriths minne. Gemensamt sjöngs sångerna "Mitt liv – en nåd" (Amazing grace) och "Må din väg gå dig till mötes". Organist Tomas Edler spelade "Adagio" av Tomaso Albinoni och "Jag har hört om en stad ovan molnen" och Claes-Gunnar Ericsson sjöng sångerna "Allenast i Gud söker min själ ro" och "Låt mig leva för att verka", ackompanjerad av Lena Åmark Ericsson.

Under minnesstunden som hölls i Betlehemskyrkans församlingsvåning, Utsikten, hölls flera tal till Berith Ståhls minne. Förutom hennes närmaste talade major Mia-Lisa Dahlqvist och framförde Frälsningsarméns tack, major Mildred Färjsjö från Templet i Stockholm, Beriths efterträdare vid den enhet på Frälsningsarméns högkvarter som idag heter Internationell utveckling, Christian Lerne och Mats Wiberg, mångåriga vännen major Britt Alhbin, representanter för styrelsen för Shalom över Israel där Berith varit ledamot, och för Betlehemskyrkans Israelgrupp.
Berith Ståhl, en trogen frälsningsofficer, har gått att möta sin Herre och Mästare efter väl utförd tjänst.

Karin Larsson


Edgar Borgenhammar, Stockholm

Publicerad 2018-09-04

Professor Edgar Borgenhammar Stockholm har den 21 juli 2018 avlidit i en ålder av 86 år. Han föddes i Bjärnum i Skåne och kom tidigt i livet i kontakt med Frälsningsarmékåren där. Han blev frälsningssoldat och kårkadett, den studiegrupp som är öppen för unga soldater. Kursen omfattade sex år och innehöll bibelstudier, dogmatik, organisationskunskap och träning i offentligt framträdande.

Edgar deltog gärna i läger och det var vid bibellägren i Stora Skottek utanför Ulricehamn på 1950-talet som jag mötte honom första gången. Där mötte han också sin blivande fru Karin. Edgar var studiemedveten och genomgick en gedigen universitets-utbildning i både Sverige och USA. Det blev socionomexamen i Lund, civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Stockholm, där han också avlade ekonomie doktorsexamen 1979. Vid University of California, Berkeley avlade han Master of Business adm-examen 1964. All denna kunskap förvaltade han väl som chef för vårdförvaltning och som professor vid Nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg under åren 1978-1997.

Inom Frälsningsarmén var han till ovärderlig hjälp i angelägna sociala frågor och var under många år medlem av Frälsningsarméns råd. Rådet, som startade 1983, var en tummelplats för idéer som Frälsningsarméns ledning önskade expertråd för och i rådet fanns representanter för olika delar av svenskt samhällsliv. Prinsessan Christina fru Magnuson var ordförande för rådet i 25 år och Edgar Borgenhammar var medlem hela den tiden.

I begravningsgudstjänsten, som hölls i Högalidskyrkan i Stockholm, var prästen Peter Sandin officiant och Tua Dominique sångsolist. I minnesstunden var det många kollegor från den akademiska världen som talade och framhöll Edgar Borgenhammars kristna tro och tillämpad salvationism. Personligen fick jag framföra Frälsningsarméns hälsning.

Sven Nilsson


Major Ingagreta Norén, Sandviken

Publicerad 2018-09-03

Från sitt hem i Sandviken har frälsningsofficeren, major Ingagreta Norén gått ur tiden och befordrats till härligheten. Hon föddes i Skönsmon, Sundsvall, 1933 och hade vid sitt frånfälle uppnått en ålder av 85 år. Hon lämnar därmed sin plats bland närstående, släktingar, Frälsningsarmén i Sandviken och vänner.

Ingagreta och hennes syster växte upp i en familj som tillhörde Frälsningsarmén. Genom pappans arbete inom militären flyttade familjen till Sollefteå. Innan Ingagreta som ung flyttade därifrån till Stockholm för att utbilda sig vid Frälsningsarméns Officersskola, hade hon arbetat som hemsyster. Sin första tjänst som frälsningsofficer fick hon i Krokom i Jämtland 1961. 1962 gifte hon sig med Lennart Norén. Makarna ledde bland annat Frälsningsarméns arbete i Hammerdal, Backe, Köpmanholmen, Kittelfäll, Borlänge och Avesta. De tjänstgjorde även vid Frälsningsarméns gästhem i Nacka och vid divisonshögkvarteret i Örebro. Fjällvärlden och dess folk hade en särskild plats i makarna Noréns hjärta. År 2002 blev Ingagreta änka och bodde under senare år i Sandviken.

Ingagreta Norén var en försiktigt och blygsam person, dock med bestämda uppfattningar. Tillsammans med sin make sjöng och spelade hon gärna på möten och samlingar av olika slag men privat var det svårare att locka dem till sång och musicerande.

För Ingagreta var tjänsten i Frälsningsarmén och fritiden med dess intressen sammankopplade till ett.

De som sörjer och saknar Ingagreta Norén närmast är systern Anna-Märta Wengelin och hennes barn Lars Wengelin och Lena Wengelin Hofrén med familjer.

Begravningsgudstjänsten hölls i Ljusets kapell i Sandviken den 29 augusti och leddes av löjtnant Andreas Bergh. I sitt griftetal sammanvävde han Davids 23:e psalm med Ingagreta Noréns liv. Tillsammans med sin make tjänade hon Gud och Frälsningsarmén bland annat som fjällmissionär med bas i Kittelfjäll under 15 års tid. I griftetalet citerades en hälsning från kommendör Sven Nilsson som var divisionschef i övre Norrland under en del av den tiden. "Noréns levde bland folket och delade deras sorger och glädjeämnen. De tog också initiativ till bibelläger som vi genomförde under många år. Vid bönekåtan I Fatmomakke ordnade de storsamlingar varje år. De hade ett strapatsfullt liv och reste de långa vägarna för att ha kontakt med folket. En tid tog de kontakt med barnen genom en korrespondenssöndagsskola som jag hjälpte dem att få material till. Över 100 barn fick undervisning. Ingagreta var inte de stora ordens tjänare men hon tjänade det STORA ORDET".

Under åren kom hon att betyda mycket för sin syster och hennes barn och barnbarn och goda relationer byggdes till de närmaste.

På begravningen sjöngs gemensamt sångerna "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" och "Det enda som bär när allting annat vacklar" ackompanjerade på gitarr av Andreas Bergh och Helén Bergh sjöng sångerna "Bland Ovikens fjällar" och"Barnatro".

Fanorna sänktes över kistan och dess vackra blimstergärd med bland annat ett tack för trohet under fanan från Frälsningsarméns högkvarter och frid lystes över ännu en kämpe som övervunnit.

Vid minnesstunden lästes de hälsningar som kommit till minne av major Ingagreta Norén.

Karin Larsson


Överstelöjtnant Maj-Britt Högberg, Stockholm

Publicerad 2018-09-03

I en ålder av 91 år befordrades överstelöjtnant Ruth Maj-Britt Högberg, född Assarsson, Stockholm, till härligheten. Hon avled den 24 juli och lämnade sina döttrar och deras familjer, övrig släkt och vänner och Templets kår i Stockholm.

Maj-Britt föddes i Stockholm och kom redan som liten in i Frälsningsarmén då hennes föräldrar var frälsningsofficerare. Hon arbetade som sekreterare innan hon i slutet av 40-talet, efter fullbordad utbildning, blev frälsningsofficer. Så följde många år av tjänst på olika platser inom många arbetsområden. Hon var kårofficer i Vadstena, Kalmar och Leksand och hade kontorstjänst vid Frälsningsarméns högkvarter innan hon gifte sig med Lewi Högberg 1955. Tre döttrar växte upp i familjen.

Tillsammans med maken innehade Maj-Britt bland annat tjänst vid Frälsningsarmén i Vingåker, Åtvidaberg, Forserum, Halmstad, Katrineholm, Arvika, Falun, Eskilstuna, Stockholm och Jönköping. Maj-Britts noggrannhet, organisationsförmåga och plikttrohet kom även väl till pass när makarna tjänstgjorde vid Frälsningsarméns hotell i Stockholm,
divisionshögkvarteret i Falun och när Maj-Britt sedan hade tjänst vid högkvarterets finansenhet och som ledare för Frälsningsarméns tredje kår i Stockholm.

Maj-Britt var omtänksam, kärleksfull och förtroendeingivande både i sin familj och bland de människor hon mötte i arbetet. Hon engagerade sig i frågor gällande gifta kvinnliga frälsningsofficerare och deltog i en internationell fortbildning i London. Hennes intressen var förutom sång och musik; litteratur, bakning och matlagning, resor, olika slags handarbete och akvarellmåleri. Sommarstället var makens hembygd där familjen samlades i Hällenyland i bagarstugan till det torp där Maj-Britts svärmor bott. Där tillbringade Maj-Britt stor del av somrarna och ägnade sig åt odling och trädgårdsskötsel.

Maj-Britt Högberg saknas närmast av döttrarna Birgitta Nilsson, Marie Andersson, och Catherine Häggblad med familjer, systern Karin med familj, och vänner i Frälsningsarmén.

Major Jan Jansson ledde armébegravningen som hölls på Söderkåren i Stockholm den 31 augusti. I griftetalet tecknade han bilden av en lojal frälsningsofficer, kärleksfull, omsorgsfull och generös maka, mor, svärmor och mormor och en noggrann och mångkunnig person, överstelöjtnant Maj-Britt Högberg. Griftetalet sammanfattades av titeln på den solosång som sjöngs av major Leif Andersson, "Trygg i hans hand".

Med sång, musik och diktläsning, bibelläsning och bön medverkade även Templets sångare och musikanter, Hedvig Andersson, Anton Nilsson, Filip Häggblad, Anna-Lena Hjerpe och Kai Gunnel Kjäll-Andersson. Gemensamt sjöngs sångerna "Tack, min Gud för vad som varit" och, sedan honnör gjorts med Frälsningsarméns fanor, "Hela vägen går han med mig.

Vid minnesstunden som leddes av major Mildred Färjsjö, hölls bland annat flera tal. Major Anders Färjsjö talade från Templets kår, major Leif Öberg från Frälsningsarméns högkvarter, officerskamraterna majorerna Kerstin Ericson och Ann-Margret Ström och kommendör Sven Nilsson och, från Maj-Britts familj, dottern Marie Andersson.

Frälsningsarmén lyser frid över ännu en trogen kämpe som nått målet och vilan efter väl förrättat värv.

Karin Larsson


Marianne Larsson, Örebro

Publicerad 2018-08-24

Vår kära Marianne Larsson, född den 24 april 1938, har lugnt och stilla slutat sin stund här på jorden, Örebro 12 juli 2018. Dessa ord inledde den vackert utformade dödsannonsen i Nerikes Allehanda.

Svea Marianne Larsson var född i Örebro och blev orten trogen under hela sitt liv. Hennes föräldrar, Svea och Folke Pettersson, var närmast ett begrepp för många generationer i armésammanhang under en lång rad av år, genom sitt engagemang i Frälsningsarméns scoutkår i Örebro. Därför var det ingen slump att Marianne anslöt sig till Frälsningsarméns olika verksamheter. Först söndagsskolan och sedan scouterna där hon så småningom också blev en mycket uppskattad och aktad ledare. Efter några år som juniorsoldat blev Marianne invigd till frälsningssoldat.

I Örebro kårs strängmusikkår var hon också medlem och en ofta anlitad sångsolist. Under en period anförtroddes Marianne uppdraget som sekreterare i kåren där hennes noggrannhet och tjänstvillighet blev en sporre också för andra lokala ledare i hennes närhet.

Under senare år svek minnet. Men när Marianne lyssnade till sångerna om Jesus formades orden på hennes läppar och med stor övertygelse stämde hon också med i sången.

Begravningsgudstjänsten inramades med musik av en ensemble ur Frälsningsarméns musikkår i Örebro under Jonas Nyströms ledning. Peo Sidblad sjöng två solosånger med Lisbeth Hjalmarsson vid flygeln. Maria Böröy läste bibelordet och major Mikael Ljungholm var officiant.

Vid minnesstunden genomsyrades samtliga tal av tacksamhet för den omtanke Marianne visat både släkt och vänner. För familjen talade Ingvar Gustafsson. Marianne sörjs närmast av sin syster Kerstin Gustafsson. Vi lyser frid över Marianne Larssons minne.

/Mikael Ljungholm


 

Kommendör Ingrid Lindberg, Stockholm

Publicerad 2018-08-22

Frälsningsofficeren, kommendör Ingrid Elisabeth Lindberg, Stockholm, har befordrats till härligheten i en ålder av 92 år. Hon gick ur tiden den 25 juli och lämnade sina två systrar, fru general Eivor Wickberg och Gunvor Lindberg, sin plats i Templets kår i Stockholm och släktingar och vänner i och utanför den internationella Frälsningsarmén.

Ingrid föddes i Kristianstad och växte upp i en frälsningsofficersfamilj. Hon blev frälsningssoldat, utbildade sig till grundskollärare och reste från Norrköping till London för att utbilda sig till officer vid den internationella officersskolan. Därifrån ordinerades hon år 1951. Efter en kort period som kårofficer vid Frälsningsarmén i Örnsköldsvik, reste Ingrid i början av 1953 till det dåvarande Sydrhodesia, senare Zimbabwe, det land och det folk hon kom att älska. Ingrid Lindberg tjänstgjorde som lärare vid Frälsningsarméns lärarseminarium, Howard Institute, och rektor för officersskolan.

Under 23 år levde och verkade hon i Zimbabwe och var med om att utbilda flera generationer unga afrikaner. Efter uppbrottet från Afrika följde för Ingrid tjänster som ledare för Frälsningsarmén i Filippinerna, rektor vid officersskolan i Sverige och ledare för Frälsningsarmén i Danmark och i Finland. Ingrid Lindberg pensionerades 1990 efter att ha avslutat många års framgångsrik tjänst som ledare och själavinnare. Som pensionär gjorde hon ett djupt intryck som förebedjare, särskilt i Frälsningsarméns bönenätverk Eldsflamman.

Ingrid Lindberg var en glad, positiv och öppen person som älskade människor, särskilt barn och unga. Hon hade en stor krets vänner över hela världen, var en mycket skicklig pedagog och förkunnare och helhjärtad i allt hon företog sig. Ingrid var en hängiven bedjare vilket inte minst kunde förstås av de många böcker som hittades efter hennes död med namn på människor hon bad för.

Armébegravningen hölls den 18 augusti på Vasakåren i Stockholm. Major Mia-Lisa Dahlqvist ledde gudstjänsten och höll griftetal och major Britt-Marie Jakobsson läste från Psalm 121 och Uppenbarelseboken 7 och bad. Gemensamt sjöngs sångerna "På vägen uppåt skyndar jag", "O, jag vet ett land" och kören "En dag jag mötte Jesus". Templets musikkår, ledd av Fredrik Råström spelade "O, gränslösa frälsning" och Templets sorgmarsch. Zedekiah Gudza, Chipo Gudza och Davison Muropa sjöng sången"Jesu Norufaro" ("Vilken glädje i Jesus") och löjtnant Ludwig Fontanac sångerna "Ingen natt" och "Kallelsen", ackompanjerad av kapten Daniel Viklund. I griftetalet påminde Mia-Lisa Dahlqvist om Ingrid Lindbergs omväxlande liv, av Gud välsignade gärning och hennes helgjutna personlighet präglad av godhet, humor och bön. Ofta uppmuntrade Ingrid andra med hälsningen "Lev nära Gud". Talet avslutades med orden "Så var tiden inne att byta boning. Det som psalmisten lovat fick bli verklighet: 'Jag ska åter få bo i Herrens hus, evinnerligen´. När vi sa farväl sa Gud välkommen hem!"

Vid minnesstunden som leddes av Ingrid Lindbergs soldatkamrat Gunnar Kronberg hölls tal och gavs hälsningar bland annat från Filippinerna, Finland och Australien. Gunvor Lindberg talade innerligt till minne av sin älskade syster, Ida Alhbin berättade varmt om sin "Sverigemormor", Ingrid som lärt henne värderingar för livet och kommendör Clive Adams hedrade minnet av en gudskvinna och framförde Frälsningsarméns tack för lång och trogen tjänst.

Ingrid Lindbergs plats är tom. Frälsningsarmén i Sverige och internationellt saknar en kärleksfull och trogen kamrat som uppmuntrade och utmanade till strid och önskar henne välförtjänt vila efter väl förrättat värv.

 

Karin Larsson


 

Monica Blomberg, Östansjö – Örebro

Publicerad 2018-08-06

Vid 72 års ålder har frälsningsofficeren, major Monica Blomberg, befordrats till härligheten den 29 juni 2018, efter ett par års sjukdom. Född och uppväxt i Katrineholm arbetade hon en tid vid Polisen innan vidareutbildningen på Karlskoga folkhögskola.

Under en period var Monica förbundssekreterare för Frälsningsarméns scoutförbund, ett uppdrag som passade henne utmärkt genom hennes goda organisatoriska förmåga.

År 1977 avslutades hennes utbildning vid Frälsningsarméns Officersskola i Stockholm och tillsammans med maken Roger fullföljde hon en rad uppdrag av varierande slag som frälsningsofficer i samfundet.

Det gällde kårledartjänst vid flera orter runt om i landet, men Monica innehade också under en tid administrativ tjänst vid biträdande samfundsledarens kontor på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm. Monicas goda ledarförmåga och sinne för ordning kom väl till pass då hon en tid anförtroddes uppdraget som personalsekreterare för Frälsningsarmén i Sverige.

Ett stort fritidsintresse var släktforskning. Monicas ihärdiga sökande bland historiska dokument gav resultat och blev bland annat en fin tillgång till makens författargärning. När tillfälle gavs reste hon gärna ut med husbilen någonstans i Sverige.

Begravningsgudstjänsten ägde rum i Frälsningsarméns lokal i Örebro den 14 juli. Ingela och Andreas Reinholdsson sjöng flera sånger med Bo Reinholdsson vid flygeln. Major Kerstin Gårdman läste 23 psalmen och bad en bön, och kårledaren i Örebro framförde "Det urgamla korset" på eufonium med major Marianne Ljungholm vid flygeln. Även scoutfanan var representerad genom Rolf Eriksson.

Major Mikael Ljungholm var officiant och ledde även minnesstunden, där flera tillresta frälsningsofficerare hedrade Monica Blombergs minne med både närvaro och fina tal. Bland dem major Sonja Blomberg, svägerska till Monica, som med värme återgav glimtar ur både familjära ögonblick och arbetsrelaterade tillfällen.

För Frälsningsarmén talade major Mikael Ljungholm. Sist bland talarna var major Roger Blomberg som målade en mycket vacker och innerlig bild av sin kära Monica, där han återkom till frågan: "När är bästa tiden att dö?"

Monica sörjs närmast av maken Roger Blomberg, sönerna Johan, bosatt i Berlin och Markus i Garphyttan med respektive samt tre barnbarn, tillsammans med släkt och många vänner i Frälsningsarmén.

Monicas minne kommer att vara tydligt i en lång framtid.

/ Mikael Ljungholm


 

Nils Beijer, Söderkåren, Stockholm

Publicerad 2018-08-06

Nils Beijer har befordrats till härligheten. Han avled den 11 juni i en ålder av 66 år och 10 månader. Nils sörjs närmast av makan Ulla (född Gertonsson), de tre barnen Johanna och Calle, båda bosatta i Sölvesborg samt Kajsa, bosatt i Brasilien, barnens respektive och två barnbarn, tillsammans med släkt och många vänner i Frälsningsarmén.

Nils föddes i Stockholm 1951. Hans kontakt med Frälsningsarmén blev naturlig genom föräldrarnas, Anna-Brita och Erland Beijer, engagemang i samfundet. Nils blev också tidigt involverad i Stockholms sjunde kår och dess olika verksamheter, scouterna, musikkåren och ungdomskören Det nya livet. Men det var i "Sjuans" musikkår, senare Söderkårens musikkår, som hans engagemang gav avtryck.

Även ensembler och körer utanför Frälsningsarmén fick del av Nils goda musikalitet. I Solna Brass var Nils utöver spelande medlem även ansvarig som kassör. Han var också under en period en uppskattad tenor i körerna Doxa, Jakobs motettkör och Högalids kammarkör.

Nils utbildade sig till socionom och innehade vid sin pensionering häromåret tjänsten som biträdande enhetschef inom Stockholms stad, Enheten för hemlösa. Ett stort fritidsintresse var renovering av det gamla fritidshuset i Nordanåker, Dala-Järna. Nils stora kunnighet och noggrannhet inom det området är både omvittnat och dokumenterat.

Men även bilar renoverades. Det resulterade under senare år i flera utfärder både inom och utom landet med den lilla vita, högerstyrda engelska sportbilen. Nils var medlem i Triumph Club of Sweden.

I unga år tävlade Nils i friidrott och längdåkning på skidor. Han var särskilt framgångsrik i friidrott och kom att tillhöra svenska junioreliten i medeldistanslöpning. Och när man söker uppgifter på internet från sent 1960-tal, så kan man läsa Nils namn i olika klubbrekordlistor.

Armébegravningen hölls på Söderkåren den 19 juli, Nils födelsedag. Officiant var major Mikael Ljungholm som hade valt Jesu ord "Jag är vägen, sanningen och livet" som utgångspunkt i sitt griftetal, där glimtar ur Nils liv också vävdes samman till ett ljust porträtt.

Kapten Anders Beijer läste ur Bibeln och major Anna-Lena Paulsson bad en bön. Söderkårens musikkår, för dagen förstärkt med några medlemmar ur Solna Brass, framförde två väl valda stycken, Ave verum corpus (W A Mozart) och Ett kärleksbudskap (E Ball) under Torgny Hansons ledning.

Johanna Beijer sjöng innerligt Ulrika Nätterdals sång "Vid sidan av vägen", med Gregoree Júnior vid flygeln och Sebastian Beijer gav en fin tolkning av Camille Saint-Saëns "Svanen, ur djurens karneval, på baryton, med Lars-Gunnar Björklund vid flygeln. Defileringen runt kistan blev ett mäktigt avsked då ca 160 personer sa farväl. Familj, släkt, vänner men också arbetskamrater. Även stunden utanför entrén, innan bilen sakta körde iväg med kistan blev en överväldigande, praktfull triumf, inte minst genom musikkårens ackompanjemang till sången "O, hur saligt att få vandra!"

Minnesstunden leddes ledigt men värdigt av kommendör Hasse Kjellgren och inleddes med sextettmusik. Ett bildspel med glimtar ur Nils liv rullade oavbrutet ända fram till ett videoklipp, där vännen och musikantkamraten Richard Kendrick på sitt eufonium framförde "Därför älskar jag min Jesus" (The Reason), som en särskild hälsning eftersom han själv inte kunde närvara vid högtiden.

Flera höll minnestal, bland dem Nils äldre bror Sture Beijer och kusinen Lars Beijer, där båda med värme knöt an till såväl familjära ögonblick, men också lyfte fram Nils spetsfundiga humor. Två arbetskamrater påminde om "trafiken" utanför Nils arbetsrum då hans hjälpsamhet nästan inte visste några gränser, och för Solna Brass talade Håkan Wikenstål. Yngsta dottern Kajsa sjöng engagerat Charlie Chaplins "Smile" varpå Ulla Beijer framförde familjens tack, innan kommendör Hasse Kjellgren avrundande samlingen med en bön.

Vi lyser frid över ännu en övervinnare. Minnet av Nils Beijer kommer att leva vidare länge.

/Mikael Ljungholm


Edit Magnusson, Lindesberg - Örebro

Publicerad 2018-05-09

Lindesbergs sista frälsningssoldat Edit Magnusson befordrades till härligheten den 14 april i en ålder av 96 år. Hennes närmaste anhöriga är dottern Ulla Gisleskog med familj. Dottern Ulla och maken Curt-Arne är soldater i örebrokåren. Och när kåren i Lindesberg upphörde så förflyttades Edits soldatskap till Örebro.

Edit föddes i Lindesberg 1921 som det yngsta barnet av fyra och växte upp med tre äldre bröder. Frälsningsarmén fanns i Lindesberg. Mamman var hjälptruppsmedlem och två av bröderna var engagerade inom scouting och var också soldater.

Edit blev tidigt engagerad som solstråle- och scoutledare och blev frälsningssoldat 1936 när hon var 15 år. I Lindesberg startade Sveriges första solstrålebrigad. Ledaruppdrag hade hon hela sitt aktiva liv inom Frälsningsarmén. Hon var ledare för Hemförbundet så länge Frälsningsarmén fanns i Lindesberg. 

1945 gifte sig Edit med Einar som också var frälsningssoldat och paret var trogna Frälsningsarmén så länge de levde. De fick ett långt liv tillsammans. Einar dog 2007.

Edit arbetade i mjölkaffär, var hemsamarit och städade på sjukhusapoteket. Hon var också ett stort stöd för sina föräldrar så länge de levde. 

Edit och Einar åkte gärna på bussresor inom Sverige och Dalarna var ett omtyckt resmål.

De gladdes över att på nära håll se sina barnbarn Anna och Magnus växa upp. Då bodde Ulla med familj i Lindesberg. Edit hann också se alla sina fem barnbarnsbarn. 

Efter Einars död flyttade Edit till ädreboendet Ågården. Eftersom jag under många år i min tjänst som diakon hade ansvar för andakterna där hade jag många tillfällen att möta Edit. Hon var verkligen frälsningssoldat också vid dessa tillfällen. Höjde gärna sin röst till sång, bön och vittnesbörd. 

I hennes rum hade hon foton på alla sina barn och barnbarn. Det var många innerliga böner som hon inneslöt dem i.

Begravningsgudstjänsten hölls i Lindesbergs gravkapell den 3 maj 2018. Major Mikael Ljungholm var officiant och diakon Elsie Sjöö höll griftetalet. Fredrik Nilströmer, barnbarnet Annas make, sjöng två solosånger. Mikael Ljungholm spelade ett euphoniumsolo och Gunvor Löthgren inramade akten med orgelmusik. 

Minnesstunden hölls i Vedevågs herrgård. Där fick vi dela minnen och tacka Gud för allt vad Frälsningsarmén har fått betyda för Lindesberg och önska frid över Edits minne. En arméhistorisk dag hade vi fått uppleva när Edit som Lindesbergs sista frälsningssoldat hade berordrats till härligheten.

/Elsie Sjöö


Helena Öberg, Stockholm

Publicerad 2018-04-13

Vid 56 års ålder har Helena Öberg, född Gezelius, Stockholm, gått ur tiden. Helena var frälsningsofficer med majors rang och befordrades till härligheten den 9 mars. Hon lämnade maken Leif, barnen Ralf och Rebecca, barnbarnet Noah, föräldrar, syskon, officerstjänsten och sin plats i Frälsningsarmén på Kungsholmen.

Helena föddes i Tullinge och kom till tro som tonåring efter ett personligt ställningstagande då hon fått svar på många livsfrågor av en troende skolkamrat. Helena utbildade sig till banktjänsteman och gifte sig med Leif Öberg 1983. Paret engagerade sig i kristen evangelisation, kom via Leifs arbete i kontakt med Frälsningsarmén, utbildade sig vid Officersskolan och blev frälsningsofficerare 1986. Helena tjänstgjorde, oftast tillsammans med sin man, som ledare vid Frälsningsarmén i Västervik, Hudiksvall, Finspång, Göteborg och Nässjö. I Göteborg innehade Helena en tjänst som medarbetare vid Frälsningsarméns divisionshögkvarter. Efter flytt till Stockholm arbetade Helena Öberg bland annat vid Frälsningsarméns Eftersökningsbyrå där hon fick god nytta av sin språkbegåvning när det gällde att söka efter saknade eller försvunna personer. Hon var även medarbetare vid Elisabetgården för öppen social verksamhet i Stockholm.

Helena hade ett genuint intresse och engagemang för sina medmänniskor. Hon var som person okomplicerad, förnöjsam och anspråkslös. I sommarstugan i Grängesberg i Dalarna fann hon tillsammans med sin familj en god plats för avkoppling. Närmast saknas Helena Öberg av familj, föräldrar, syskon och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls på Kungsholmskåren i Stockholm den 9 april. Major Kjell Karlsten var officiant. I sitt griftetal sammanvävde han berättelsen om Helena, hennes liv och tjänst med strofer ur sången "Blott en dag, ett ögonblick i sänder", och Predikarens text om hur allt har sin tid. "Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut." Major Lennart Lundberg och kapten Jon-Anders Marthinussen spelade bland annat "Härlig är jorden" och "Underbara land" och major Marina Bratterud sjöng "Gammal fäbodpsalm" och "Vi ska ses igen". Minnesstunden leddes av löjtnant Fanny Ljungholm och även under den medverkade Lennart Lundberg och Marina Bratterud med musik och sång. Minnestal hölls av Helenas syskon, arbetskamrater och vänner. Bland dessa fanns Marie Jonasson från Frälsningsarmén, Irene Hällberg från arbetskamraterna och Veikko Anttila från vännerna. Slutligen talade Helenas make Leif Öberg. En tapper och uthållig kämpes strid är över, många tackar Gud för Helena Öberg och lyser frid över hennes minne.

/Karin Larsson


Birgitta Färnsten, Uppsala

Publicerad 2018-04-11

Frälsningsofficeren, major Birgitta Färnsten, Uppsala, har befordrats till härligheten. I en ålder av 87 år gick hon ur tiden den 18 mars och lämnade sin bror och svägerska Robert och Britt Färnsten, syskonbarn och sin plats i Frälsningsarmén i Uppsala.

Birgitta föddes på Väddö och växte upp i en familj med fyra syskon. Föräldrahemmet i Roslagen blev släktens naturliga samlingsplats för flera generationer under en lång följd av år. Där hade Birgitta nära till naturen med bär- och svampplockning, kunde ägna sig åt att motionera och lärde syskonbarnen att ro.

Som fjortonåring flyttade Birgitta tillsammans med sin bror till Stockholm för att gå realskolan och bodde hos sina morföräldrar. Mormor var frälsningssoldat och genom henne fick Birgitta kontakt med Frälsningsarmén, kom till tro och utbildade sig efter realexamen till frälsningsofficer. En lång tjänstgöringstid påbörjade hon redan som 22-åring vid Frälsningsarmén i Säffle. Vid en av hennes första tjänstgöringsorter grundlades en vänskap som varade livet ut. Så följde ledarskap bland annat vid Frälsningsarmén i Lindesberg, Kumla, Norrtälje, Stockholm, Södertälje, Örebro och Uppsala. I Uppsala bosatte sig Birgitta Färnsten som pensionär.

Birgitta blev en uppskattad kårledare och predikant i Frälsningsarmén. Hon ledde också radioandakter och närradioprogram. Under en period var hon tjänstledig för att hjälpa sin mor hemma på Väddö.

Birgitta Färnsten var glad, vänlig, humoristisk, duktig inom flera områden, rejäl och pålitlig. Hon var empatisk och tyckte mycket om människor. Förutom sitt naturintresse ägnade hon gärna tid åt bakning och handarbete. De som saknar Birgitta Färnsten närmast är hennes bror och svägerska, syskonbarn och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls i Väddö kyrka den 6 april och leddes av kapten Joakim Storck. I sitt griftetal påminde han om Birgitta Färnstens långa officerstjänst som kårledare på många platser. Hennes sista år i livet var kantade av sjukdom men hon vilade i Guds trygga famn tills den dag han kallade hem sin tjänare. Ett liv här på jorden och ett gott exempel för oss andra är slut. Birgitta bodde och vårdades på Karl Johansgården i Uppsala. Soldatkamrater från kåren i Uppsala, Seth Lindell, Karin Eriksson och Guri Brandvik Nilsson medverkade med dragspelsmusik, pianomusik och duettsång under begravningsgudstjänsten. Vid den efterföljande minnesstunden, som leddes av Eva Lindell, talade släktningar och soldatkamrater till Birgitta Färnstens minne. Frid lyses över ännu en kämpe som övervunnit och bytt ut sin stridsrustning mot en segerskrud.

/Karin Larsson


Reinhold Engman, Skellefteå

Publicerad 2018-04-09

Efter en lång sjukdomstid har fältsergeanten i Frälsningsarmén, Reinhold Engman, Skellefteå, befordrats till härligheten. Han föddes i Backe, Västernorrland, 1939 och gick ur tiden den 8 mars. Han lämnade därmed hustrun Kerstin, dottern Elinor och hennes familj, syskon med familjer och sin plats i Frälsningsarmén i Skelleftehamn.

Sedan Reinhold som helt ung flyttat med sina föräldrar till Sollefteå följde han med en kamrat till Frälsningsarmén där, kom till tro, blev frälsningssoldat och deltog i arbetet. 1969 gifte han sig med Kerstin. Paret flyttade till Stora Sköndal i Stockholm och arbetade där inom vården och Reinhold utbildade sig till undersköterska.

Engagemanget i Frälsningsarmén ledde till tjänst som medarbetare och föreståndare vid samfundets riksungdomsgård på Värmdö utanför Stockholm liksom ansvar inom vaktmästeriet vid Frälsningsarméns officersskola i Stockholm. Paret flyttade till Skellefteå och förutom engagemang vid Frälsningsarmén i Skelleftehamn deltog Reinhold under en tid i missionsresor i Norden. Han var en snäll och hjälpsam person som visade omsorg om sina medmänniskor, inte minst dottern och hennes familj. Reinhold var mycket intresserad av natur och växtlighet, bärplockning, fiske och simning liksom broderihantverk, intressen han utövade bland annat vid stugan i Arjeplog. Reinhold Engman saknas närmast av hustru, dotter med familj, syskon med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls i Alhems kyrka, Skellefteå, den 6 april och leddes av major Iris Holmlund. I sitt griftetal påminde hon om bibeltexten från Lukas evangelium, kapitel 8, där en sjuk kvinna rörde vid Jesus och blev botad. Reinhold hade lärt sig att gå till Jesus och röra vid honom för att få hjälp att bära också det svåra i livet. Medverkade med musik och sång gjorde Mikael Hellgren, Mariann Viklund och Johan Jonsson, Vid minnesstunden talade Reinholds syskon och annan släkt, Frälsningsarméns sångare sjöng och major Christer Holmlund avslutade minnesstunden. Ännu en frälsningssoldat har lagt ner sitt svärd, Frid lyses över hans minne.

/Karin Larsson


Cay-Lennart Larsson, Örebro

Publicerad 2018-04-04

Cay-Lennart var stockholmaren som kom till Örebro redan som 16-åring. Han utbildade sig till militärmusiker på dåvarande I3, men var också engagerad i Frälsningsarmén och dess hornmusikkår.

"Endast döda fiskar flyter med strömmen, så när mina skolkamrater i Bandhagen antingen gick under av drogmissbruk eller klädde sig i palestinasjalar så flyttade jag in på I3 i Örebro och blev militärmusiker" skrev Cay i boken om sitt liv.

Själv lärde jag känna Cay redan i mitten av 1970-talet. Ja, lärde känna är nog för mycket sagt. Han hade en stor integritet och släppte inte många in på livet. Men vi var en kvintett med undertecknad, Björn Allbrand, Bo Altun, Tomas Jennebo och Cay som bildade det illustra sällskapet Humor & Kultur och bjöd våra vänner på små revyer och tokiga upptåg. Cays lilla lägenhet i Mellringe blev tidigt en samlingsplats för många ungdomar. Och hans första bil, en gul Volvo Amazon, hade samma hastighet som hans liv. Den gick i hundra – minst.

Vi tappade kontakten under några år när Cay flyttade till Stockholm för studier – först på Musikhögskolan och senare när han i rekordfart läste in en teol kand och jobbade som pastor och föreståndare i en ekumenisk kyrka i Enskede och vikarierade som fängelsepräst.

Men kamratgänget återförenades senare då och då vid ett par årliga sammankomster, och på 2000-talet möttes en del av oss på Odd Fellows Örebro loge 115 Libertas, där Cay-Lennart var en uppskattad kaplan.

Cay-Lennart var en skicklig musiker och spelade i en rad olika orkestrar och storband som Länsmusiken, Regionmusiken, Örebro symfoniorkester, Candy Stompers, Lyran och Olaus Petri kyrkans musikkår. Och under sin tid i Örebro lockade han hit profiler som Arne Domnérus och Alice Babs.

Cay-Lennart hade ett stort hjärta för de som av olika anledningar hamnade på samhällets skuggsida. Men var inte lika rädd om sin egen hälsa. Hans ledord var "Jag genomför det andra bara drömmer om." Men det höga livstempot hade ett dyrt pris. Efter en stroke vid livets mittpunkt tvingades Cay sänka tempot rejält och dra in på engagemanget bland de på livets skuggsida och på musikens estrader – även om han fortfarande spelade både trombon och horn i Frälsningsarmén, Whispering, Lyran och Örebro Storband när orken fanns. Istället fick han nu många vänner i Sydnärke.

Nu är hans livsresa slut, och många som han hjälpt kommer att sakna hans öppna famn. Cay sa flera gånger att "det finns ingen orsak att känna sorg den dag jag är borta. Då är jag befordrad till härligheten där jag får spela med i det himmelska storbandet tillsammans med Louis Armstrong, Arne Domnérus, Alice Babs och alla andra musikutövare som lämnat detta jordiska före mig. "

Och så tillade han, som alltid med glimten i ögat. "Tro inte att ni slipper mig när den dagen kommer. Jag kommer att finnas i en bättre värld och väntar med tillförsikt på att ni droppar in så småningom, en i taget! "

Vila i frid, Cay. Och tack för din vänskap. Kanske ses vi nån gång ovan där...

/Håkan Bågenvik


Ulf Landin, Stockholm

Publicerad 2018-03-28

Frälsningsofficeren, major Ulf Landin, Stockholm, har befordrats till härligheten. Han avled i sitt hem den 26 februari i en ålder av sextionio år och lämnade sin hustru, sin kusin och sin plats i Frälsningsarméns kår på Kungsholmen och Farstastrandkyrkan.

Ulf föddes i Stockholm och fick genom sina föräldrar kontakt med Frälsningsarmén. Där kom han till tro och engagerade sig från tidig ungdom. Efter utbildning vid Officersskolan blev han frälsningsofficer år 1975. Han tjänstgjorde som ledare vid Frälsningsarméns kårer i Strängnäs, Lindesberg, Karlskoga, Degerfors och Sundbyberg. Under många år arbetade Ulf Landin bland annat som revisor vid Frälsningsarméns högkvarter, med högkvarterets posthantering, Frälsningsarméns arkiv i Sverige och dess museum. År 2002 gifte han sig med Birgit Runesson. Paret var bosatt i stockholmsförorten Farsta. Förutom sitt engagemang som frälsningssoldat på Kungsholmen i Stockholm deltog Ulf, tillsammans med sin fru, i arbetet i Farstastrandkyrkan i närheten av parets hem.

Ulf var en originell, godhjärtad, spontan och humoristisk person med ett brinnande intresse för tåg och järnväg, något han fått med sig från sin far och sin farfar. Ulf var medlem i flera föreningar för järnvägsintresserade. Intresset grundlades genom släktband till Värmland och hans barndoms besök i Karlskoga på den dåvarande privata Nora Bergslags Järnväg. På 70-talet var Ulf aktiv i bildandet av Stockholms Ånglokssällskap, där han ofta tjänstgjorde som konduktör på utflyktsresor. Som medlem i Svenska Järnvägsklubben var han ofta anlitad att på medlemsträffar visa delar ur sin stora fotosamling av lok och vagnar. Han var en kunnig och entusiastisk samlare av modelljärnvägslok och vagnar. Ulf var även en skicklig fotograf som flitigt använde kameran under sina många tågresor.

Ulf Landin saknas närmast av hustrun Birgit, kusinen Agneta och vänner i Frälsningsarmén och Farstastrandkyrkan.

Begravningsgudstjänsten hölls den 23 mars i Farstastrandkyrkan och leddes av prästen Gunnar Tingström. I sitt griftetal påminde han bland annat om Ulfs lekfullhet och humor, hans tågintresse och skicklighet som fotograf, hans arbete i Frälsningsarmén och senare års engagemang i Farstastrandkyrkan. Ofta tog Ulf adjö med orden Må herren vara med oss. Officianten talade också om begreppen hopp och kärlek i påsken skeende från död till liv och löftet om att vi också en gång får vara med om uppståndelsen.

Åsa Öckerman sjöng sången Blott en dag ett ögonblick i sänder och Jennifer Ajamiou sången Mista en vän. Gemensamt sjöngs sångerna Herre, till dig får jag komma, De skall gå till den heliga staden och På löftenas vagnar. Släkt, soldat- och officerskamrater och vänner från olika håll tog farväl innan Frälsningsarméns fanor sänktes. Avslutningsmusiken blev ljudet från ånglok som tuffade iväg, tutade och vars ljud snart försvann i fjärran.

Minnesstunden var utformad med stor omsorg om hur Ulf hade önskat att det skulle vara. Ulf Landins favoriträtt köttbullar och potatismos serverades och minnestal hölls. Fler av hans officerskamrater, vänner från Farstastrandkyrkan och järnvägsföreningarna tog till orda, bland andra major Hans Karlsson. Major Sonja Blomberg talade från Frälsningsarméns högkvarter.
I minnet dröjer sig många dråpliga episoder tillsammans med Ulf Landin kvar och frid lyses över ännu en soldat- och officerskamrat som övervunnit.

/Karin Larsson


Eva Westling Huddinge

Publicerad 2018-03-15

Eva Westling har befordrats till härligheten den 3 februari 2018. Hon föddes i Örnsköldsvik den 27 april 1926. Hennes närmaste är döttrarna Margareta och Birgitta med familjer. I ungdomsåren blev Eva frälsningssoldat i kåren i Örnsköldsvik. Under hela livet hade hon sin förankring i kåren trots att hon flyttade från staden.

Hon utbildade sig till lärare, ett yrke som passade henne bra, bland anat genom hennes musikalitet. Ganska snart efter avslutad utbildning fick hon tjänst som lärare vid Frälsningsarméns skolhem Sundsgården på Svartsjölandet utanför Stockholm. Hon passade bra i den tuffa miljön bland de pojkar som hade svårt med ordinarie skolgång. Genom sin lugna livsstil kunde hon ge hjälp till oroliga tonårspojkar och ge dem vägledning i svåra livssituationer. Vid skolan fanns en ung lärarstudent och scoutledare, Gordon Westling, och kontakten med honom ledde till äktenskap. Efter tiden vid Sundsgården följde annan lärartjänst men makarna Westling höll
hela livet kontakt med många före detta Sundsgårdspojkar, Gordon avled i juni 2017.

Begravningsgudstjänsten ägde rum i Segeltorps kyrka den 2 mars med prästen Kartrin Molander som officiant och Rutger Åsheim som sångsolist. Frälsningsarmén representerades av major Leif Andersson och undertecknad.

/Sven Nilsson


Kerstin Liljestrand, Örebro

Publicerad 2018-03-09

Frälsningssoldaten Kerstin Liljestrand, Örebro, har befordrats till härligheten i en ålder av 81 år. Redan som ung flicka började intresset för scouting. Kerstin deltog flitigt i scouternas veckoprogram och deltog helhjärtat i de kurser som erbjöds henne. Det resulterade i att Kerstin redan i unga år anförtroddes uppdraget som scoutledare i Frälsningsarmén. En gärning som innebar att flera generationer kom att präglas av Kerstins gedigna ledarstil.

Kerstin utstrålade under hela sin levnad en stabilitet, ett lugn och en trygghet gentemot sin omgivning och inte minst till sin egen familj. Hennes humoristiska sida fick ofta människor omkring henne att skratta gott. Kerstin hade aldrig långt till ett skratt.

Kerstin var även en trogen strängmusikant under flera år. En av gruppens många resor gick till USA 1973, och den dramatiska landningen vid ankomsten till New York fick stora tidningsrubriker hemma i Sverige. Mitt i denna dramatik minns flera av de som var med än i dag hur Kerstins lugn gav stabilitet åt övriga medlemmar i gruppen.

Begravningsgudstjänsten ägde rum på Frälsningsarmén i Örebro den 2 mars. Major Marianne Ljungholm läste ett bibelord. Major Per-Olof Larsson ledde högtiden och höll även griftetalet. Bibeltexten från psalm 23 "Herren är min herde" var väl vald, eftersom den också ofta kallas för scoutpsalmen.

En grupp sångare och musikanter från Örebro musikkår och kör medverkade och major Mikael Ljungholm spelade ett eufoniumsolo. Under avskedet spelade Lisbeth Hjalmarsson på flygeln och efter honnör med fanorna framförde Mattias Ejdeklint ett tapto på sin kornett.

I den efterföljande minnesstunden gavs tillfälle till tal av bland andra Rolf Eriksson, ordförande i Scoutgillet Engelbrekt. En grupp som Kerstin Liljestrand var aktiv medlem i fram till sin död. För familjen tackade dottern Lena Fintling.

Örebro kår saluterar ännu en övervinnare och vi lyser frid över Kerstin Liljestrands minne.

/Mikael Ljungholm


Noomi Brännlund, Stockholm

Publicerad: 2018-03-06

En av våra soldater, Noomi Brännlund har fått hembud. Noomi föddes in i Frälsningsarmén 1937, hennes föräldrar Edvin och Lexi Enkullen var frälsningsofficerare. I unga år blev hon frälsningssoldat och strängmusikant på kåren Templet i Stockholm. Det var också där hon mötte sin Lasse, de gifte sig 1960 och bildade familj.

I sin dagliga gärning var hon sjuksköterska, utbildad på Sophiahemmet, och blev väldigt många människor till hjälp i olika situationer. Hon blev också något av en medelpunkt både i familjen och i sin vänkrets. Energi och en stor portion klokhet gjorde att hon kunde påverka saker och ting i en positiv riktning.

Begravningsgudstjänsten ägde rum på Templet den 16 februari, officiant var Leif Andersson. En grupp sångare och musikanter medverkade och sångsolist var isabella Lundgren, ackompanjerad av Stefan Berglund. Under avskedet spelade Bosse Andersson och Kai Kjäll-Andersson.

I den efterföljande minnesstunden gavs tillfälle till tal av bland andra maken Lasse och för familjen tackade sonen Thomas.

Kära Noomi! Vi möts när skyarna brister och vi får se vår Frälsare!

/Leif Andersson


Elsa Söderman, Stockholm

Publicerad 2018-03-02

Den 2 februari, i en ålder av 82år, gick major Elsa Söderman ur tiden. En frälsningsofficer har befordrats till härligheten från sitt hem på Kungsholmen och sin plats i Frälsningsarmén där.
Elsa föddes i Östhammar, varifrån hennes mor, som blev änka när Elsa var ett år, flyttade tillbaka med sina tre barn till hemstaden Stockholm. Elsa kom tidigt till tro och hon och hennes syster blev frälsningssoldater. Hennes yrke var sjukvårdsbiträdets. Hon utbildade sig vid Frälsningsarméns officersskola och blev löjtnant vid tjugofyra års ålder.

Under hela sin aktiva officerstid tjänstgjorde hon inom Frälsningsarméns sociala arbete som slumsyster, kanske en av de sista. Hon fortbildades också inom åldringsvården och utgick i sitt hjälparbete bland annat från det som kallades slumstationer i Stockholm, Eskilstuna, Falun, Malmö och Jönköping. Frälsningsarméns barnhem i Malmberget och gästhemmet Lännersta i Saltsjö Boo var ytterligare några av de institutioner där hon utförde sin goda tjänst innan hon gick i pension efter arbete vid socialsektionen på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm.

Hennes hälsa var länge bräcklig men under många år hade hon glädje av sin elrullstol som hon färdades med i närområdet. Trots svår värk kunde hon göra det mesta hon ville och gjorde det så länge hon kunde. Elsa Söderman beskrivs som en kvinna med stark integritet, förtegen om sitt eget men idog, uthållig, godhjärtad och hjälpsam, generös och mån om andra. När Elsas mamma var gammal tog Elsa hand om henne väl. Bland syskon, syskonbarn och deras familjer blev hon hemmastadd och bakade bland annat varje år, traditionsenligt, pepparkakor hos några av dem till advent. Hon umgicks med sina vänner på Frälsningsarméns kår på Kungsholmen i Stockholm och handarbetade gärna. Elsa Söderman saknas närmast av syskonbarn med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Kungsholmskåren, fredagen den 23 februari och leddes av löjtnant Fanny Ljungholm som även höll griftetalet. En av bibeltexterna som lästes var den från Jesu avskedstal där han säger: "Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse" (Johannes 17:24). Gemensamt sjöngs sångerna Blott en dag, ett ögonblick i sänder och Min framtidsdag är ljus och lång. Kungsholmskårens sångare sjöng sångerna Klippa du som brast för mig och O, jag vet ett land bortom havets vreda brus. Jonas Brandvik spelade piano. Honnör gjordes med Frälsningsarméns fanor för att hedra en hemförlovad officerskamrat.

Vid den efterföljande minnesstunden där borden var dekorerade med nejlikor som hörde till Elsa Södermans favoritblommor, talade Elsas systerdotter, kapten Elisabeth Beckman, hennes kadettkamrat, major Leif Andersson och hennes kårledare, löjtnant Fanny Ljungholm. Några av hennes kadettkamrater sjöng tillsammans den särskilda sång som skrivits för den kadettring som blev officerare år 1959. Ännu en kämpe har övervunnit. Vi lyser frid över henne och hennes ljusa minne!

Karin Larsson


Britt-Marie Arnesen, Strömsund

Publicerad 2018-02-23

Vid sjuttionio års ålder har Britt-Marie Arnesen gått ur tiden och befordrats till härligheten från sitt hem Åshamra i Strömsund och hennes plats i Frälsningsarmén.

Britt-Marie föddes i Tjärnäset, Ströms Vattudal, och var ett av fem syskon varav en bror nu är ensam kvar av syskonen och tillsammans med syskonbarn saknar Britt-Marie närmast. Mamman skötte om posthanteringen i byn och blev änka när Britt-Marie var 16 år. Familjen levde nära naturen och det intresse för fiske och bärplockning som grundlades under barndomen hade Britt-Marie med sig hela livet. Hon kom till tro och anslöt sig som ung till Frälsningsarmén. Hon arbetade i affär och även inom hemtjänsten. Som frälsningssoldat blev hon också, som Jesus lärjungar, människofiskare, vilket, som allt fiske, kräver uthållighet och fantasi, några framträdande personlighetsdrag hos Britt-Marie. Som ledare till frälsningsarmékåren kom officeren Ragnhild Gotthardsson och ett mångårigt kamratskap etablerades, vilket gjorde att Britt-Marie så småningom anställdes i Frälsningsarmén och blev fältsergeant.

De båda officerarna flyttade senare till Strömsund och där stannade Britt-Marie även som pensionär. Hon var en skicklig gitarrist som gärna sjöng och spelade, inte bara vid gudstjänster och samlingar utomhus och inomhus. Musikintresset behöll hon hela livet trots att demenssjukdom fördunklade hennes sista år. Hon tyckte om människor, fick lätt kontakt med dem, var vän med många och kände de flesta. Ofta syntes hon i Strömsund med omgivningar, inte minst kring storhelger för att samla in pengar till hjälpbehövande.

Hon lämnar ett tomrum bland sina närmaste och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls den 9 februari i Det eviga hoppets kapell i Strömsund i kretsen av de närmaste. Prästen Kennet Rova ledde gudstjänsten och höll griftetal. Han tecknade en ljus bild av Britt-Marie Arnesen och avslutade med att läsa texten ur Klagovisorna 3 som bland annat talar om att "Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren". Bland annat sjöng några av Britt-Maries kamrater från Frälsningsarmén sången med texten "När min resa är slut och min strid kämpats ut, då min farkost når himlens land, Jesus möter mig där och för evigt jag är i mitt hem på den andra strand. Då på livsflodens stränder jag vandrar under fridspalmers härliga sus. Jordens möda och strid glömmes bort för den frid som skall råda i himlens land."

Vi lyser frid över en soldatkamrat som övervunnit.

/Karin Larsson


Bertil Rodin, Stockholm

Publicerad 2018-02-08

Bertil RodinFrälsningssoldaten Bertil Rodin, Vasakåren Stockholm, har vid en ålder av 89 år befordrats till härligheten. Efter hans namn skall man i frälsningsarmésammanhang skriva bokstäverna O.F. som står för Order of the Founder (grundläggarens ordern) vilket han hedrats med efter mycket betydelsefulla insatser i Frälsningsarméns verksamhet.

Bertil var östgöte till börden och Linköping var hemstaden ända upp i de övre tonåren. Som så många andra i samma generation fick Bertil nöja sig med den undervisning som gavs i folkskolan och fortsättningskolan. Det gällde att så snart som möjligt få ett arbete.

En söndagskväll under militärtjänstgöringen var han på väg till en biograf för att se filmen "Löjtnantshjärtan", då han stötte på Frälsningsarmén som höll friluftsmöte. Från den kvällen var Bertil en frimodig kristen och hängiven frälsningssoldat.

Bertil genomgick Frälsningsarméns officersutbildning samt studier vid Uppsala universitet. Han var skolsekreterare och arbetade intensivt för genomförandet av SIA-skolan (Skolans Inre Arbete). Ett ämne där eleverna skulle möta föreningssverige. Studierektor vid Frälsningsarméns Folkhögskola på Dalarö, bibelstudieledare och konfirmationslärare var några av uppgifterna.

Under Dalarötiden startade Bertil det arbete som kom att benämnas Refugen. Multihandikapade ungdomar fick med datateknikens hjälp arbeta med registreringsarbete åt Militärmuseet. Samtidigt var Bertil starkt engagerad i frågan om bostadlöshet, vilket gjorde att Frälsningsarmén Vasakåren startade härbärge i Midsommarkransen.

Bertil hade börjat engagera sig i Frälsningsarmén återöppnande i Lettland och år 1993 kom han på flygplanet att sitta tillsammans med Clães Palme. Clães skulle över för att se till Palmesläktens gamla gods Skangal, där syskonen Claes, Catharina och Olof upplevt många som-rar. Det hela resulterade i att Frälsningsarmén övertog Skangal och har där en fin skolhemsanläggning för behövande barn. Detta blev Bertil fulla engagemang till livets slut.

Vasakåren var fylld av vänner till Bertil när Vasa Band spelade inledande musik. Sångerna om himlen klingade starkt och en del av Vasa Gospel sjöng lovsång. Officianten major Leif Alm utgick från texten Från evighet till evighet är du O Gud. Påminnelse om Bertils livsgärning skedde genom de tre erkännanden han fått motta – Order Of the Founder från Frälsningsarmén, S:t Eriksmedaljen från Stockholms stad samt medaljen från Lettlands president.

Frälsningsarmén saluterar en trogen soldat och många vänner känner stor tacksamhet över gemenskapen med Bertil.

/AA

Skriv ut