Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Minnesrunor

De minnesrunor som skickats in (kommit oss till del).

Foto: Unsplash/Andrew Ruiz

Gunvor Nilsson, Söderåkra  

Publicerad 2019-09-06

Frälsningsofficeren, major Gunvor Nilsson, befordrades till härligheten den 4 augusti i en ålder av 90 år. Hon var vid sitt frånfälle bosatt i födelseorten Söderåkra i Småland men hade sitt medlemskap i Frälsningsarmén i Södertälje där hon hade ansvar som ledare för kåren mellan åren 1986 och 1990.  En mångårig tjänst för medmänniskorna är avslutad och Gunvor Nilsson har lämnat sina släktingar och vänner och med bevarad tro gått hem till Gud.

Hon föddes och växte upp under knappa förhållanden, tillsammans med sex syskon på Ludensbo gård i Torsås, Småland. Sitt arbete fick hon som telefonist och fritiden tillbringades mest på Frälsningsarmén i Bergkvara. Hon antogs till utbildning vid Krigsskolan i Stockholm för att bli officer i Frälsningsarmén. Sin första order fick hon till Sollefteå år 1956. Officerstjänsten förde henne till många orter och landsändar där hon var ledare för Frälsningsarméns arbete i bland annat Boden, Skelleftehamn, Kumla, Huskvarna, Södertälje och Trelleborg. Hon tjänstgjorde även som ungdomssekreterare för distrikten runt Uppsala och Örebro.

Efter ett långt yrkesliv bosatte sig Gunvor Nilsson som pensionär till att börja med i Södertälje. Sitt sommarställe hade hon under ett tiotal år i stugan på hemorten i småländska Gökalund. Så småningom flyttade hon tillbaka till barndomens Söderåkra. Gunvor var en gärna hörd talare och predikant, tillika en uppmuntrande och humoristisk person som även sent i livet besökte gamla och sjuka och tyckte mycket om att vara tillsammans med andra.  Hon hade hela livet stark vilja, envis framåtanda och grundmurad tro på att inget var omöjligt. Ett syskonbarn har berättat hur Gunvor under semestervistelser hemma på gården gärna hittade på lekar med barnen, ordnade kaffekalas och lät, tillsammans med övriga vuxna, barnen ta del av spännande släktberättelser.

En syster och en bror, flera syskonbarn och deras familjer liksom många vänner i och utanför Frälsningsarmén saknar Gunvor Nilsson.

Den 30 augusti hölls begravningsgudstjänsten i Söderåkra kyrka. Prästen Emmerly Hidling ledde gudstjänsten och med musik och sång medverkade musiker Mats Alexandersson. Musiken som framfördes var ”Dagen är nära”, ”Adagio” och solosångerna ”En ton från himmelen” och ”O, store Gud”. Gemensamt sjöngs, bland andra sången ”O, gränslösa frälsning”.

Guds ord i 5 Mosebok 30:19: ”Jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet”, var utgångspunkten i griftetalet. Det handlade om att välja livet och välsignelsen ur de möten med Gud som skapade liv, mening och hopp. Vi är inbjudna till ett möte med vår frälsare och Gud och till ett samtal om evighet och mening. Möten och relationer formar våra liv och skapar erfarenheter.

Ett av Gunvor Nilssons syskonbarn talade och nämnde bland annat faster Gunvors vänskap med frälsningssoldaten Christina Sandberg i Södertälje. Tal hölls även av en representant från Frälsningsarmén i Södertälje. Också vid minnesstunden hölls tal till minne av major Gunvor Nilsson.

En trogen stridskamrat har efter ett långt liv och väl utförd tjänst gått hem för att vara med Jesus. Frid lyses över hennes minne.

/Karin Larsson


Lennart Karlsson, Stockholm                        

Publicerad 2019-09-05

Frälsningsofficeren, major Lennart Karlsson har befordrats till härligheten och, bevarad i tron, gått hem till Gud. Den 7 augusti, i en ålder av 94 år, lämnade han sitt hem i Stockholm, sina båda barn och deras familjer, sin bror och sin plats i Frälsningsarmén.

Lennart Karlsson föddes i Färjestaden. Familjen flyttade till Kalmar och syskonskaran bestod av sju barn. Lennart fick arbete i ett par läderbutiker, engagerade sig på fritiden Frälsningsarmén, ville gärna bli frälsningsofficer och praktiserade som sådan i Gränna. Efter utbildning vid Frälsningsarméns Officersskola i Stockholm, fick Lennart order till Orsa 1945 och så till Skurup innan det var tid för militärtjänstgöring. Hemma i Kalmar mötte han Anna-Britta, De gifte sig 1953 och i familjen växte två barn upp. Före giftermålet hade Lennart redan tjänstgjort vid flera kårer och ett av Frälsningsarméns hotell. Tillsammans hade makarna ansvar för kårer i Uddevalla, Luleå, Falun, Stockholm och Norrköping. Under några år på 60-talet bodde familjen i Aneby där Lennart arbetade som assistent i Svenska kyrkan.

Lennart tjänstgjorde även som föreståndare för ett pojkhärbärge i Göteborg, innehade tjänster vid Frälsningsarméns högkvarters finansavdelning och vid Officersskolan vars chef och rektor han också blev. Lennart var samfundets studiesekreterare och föreståndare vid lönekontoret en tid. Som pensionärer bodde makarna kvar i Stockholm och hade mycket glädje av barn och barnbarn. Lennarts stora intresse var läsning och fortbildning. Han lärde sig bland annat språk genom brevkurser och besökte gärna London och Paris ända upp i hög ålder. För några år sedan blev Lennart änkeman. Han var en omvittnat generös och hjälpsam person, omtyckt av många. Hans kloka och förbehållslösa kärlek till familjen och barnen gjorde att de alltid kunde räkna med hans stöd och hjälp. Lennart Karlsson saknas av sin bror, barnen Kerstin Lindahl och Nicke Karlsson och deras familjer samt vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls den 2 september i Johanneskapellet i Gustaf Vasa kyrka och leddes av major Michael Hjerpe som inledde gudstjänsten och höll griftetal och prästen Lars Vingren som ledde begravningsakten och resten av gudstjänsten. I enlighet med Lennarth Karlssons önskan var endast familjen närvarande. Förutom att ackompanjera psalmsången spelade organist Olof Andersson ”Air” och ”Gammal fäbodpsalm” och Gunnel Lillieström-Ahrén sjöng ”Dagen är nära”. I griftetalet utgick Michael Hjerpe från Jesusorden ”Sannerligen, vad ni har gjort mot en av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort för mig” och sångstrofen ”Intet förbliver, allting i världen förgängelsen når, men vad som görs utan kärlek till Jesus äger ett värde som evigt består”. Så knöts orden samman med berättelsen om Lennarths långa liv i tjänst för medmänniskor som frälsningsofficer. Utbildningstiden och de första åren efter den påverkades starkt av det andra världskriget. För Lennarth Karlsson har hela tiden liv och tjänst präglats av kärleken, kärleken till familjen, medmänniskorna och Jesus. Talet avslutades med orden: Ännu en av trons ”vardagshjältar” har fått hembud, befordrats till härligheten och gått in till glädjen hos sin Herre, efter en lång arbetsdag.

Önskemålet var att minnesstunden skulle bli en möjlighet för familj och tillresta släktingar att mötas, äta tillsammans och minnas.

Tacksamt lyses frid över major Lennart Karlssons ljusa minne.

/Karin Larsson


lilian_dahnielson200px.jpgLilian Dahnielson, Alingsås

Publicerad 2019-09-02

I en ålder av 79 år gick frälsningsofficeren, kapten Lilian Dahnielson ur tiden och befordrades till härligheten från sitt hem i Alingsås. Den 18 juli lämnade hon sina fyra barn och deras familjer och sin plats i Frälsningsarmén i Alingsås.

Lilian Dahnielson föddes och växte upp i Nacka, Stockholm, tillsammans med två äldre bröder. Flera barndomssomrar tillbringade hon som sommarbarn i Småland. Efter avslutad realskola utbildade hon sig till barnsköterska. Som sådan arbetade Lilian på Samaritens barnsjukhus i Stockholm och från 1960-talet, efter flytt till Småland, vid Eksjö BB.  

Hennes egna barn gick i barn- och ungdomsgrupper på Frälsningsarmén i Eksjö där Lilian också engagerade sig och blev frälsningssoldat 1974. Efter att ha blivit änka utbildade sig Lilian till frälsningsofficer och fick ansvar först för kåren i hemstaden Eksjö och sedan i Alingsås, Helsingborg och Tranås. Till Alingsås återvände hon som pensionär. Där syntes hon ofta bland folk på gator och torg där hon sålde tidningen Stridsropet och samlade in pengar till Frälsningsarméns hjälparbete. Lilian var idrottsintresserad och utövade själv gymnastik, simning och skidåkning då hon var yngre.

Hon var en vänlig och omtänksam person, tyckte om att baka och bjöd gärna på goda och trevliga fikastunder. Lilian Dahnielson saknas närmast av barnen och deras familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Frälsningsarmén i Alingsås och leddes av kårledaren, major Ulrica Karlsson. Griftetalet inleddes med orden ur Psalm 40: ”Gärna gör jag din vilja, min Gud. Jag har din lag i mitt hjärta. Jag bär bud om din trofasta hjälp”. Bibeltexten blev också en god sammanfattning av ett liv som Lilian Dahnielson levt för andra människor för att på olika sätt hjälpa dem till ett förvandlat liv.

I begravningsgudstjänsten läste Britt Litborn Psalm 23 ur Psaltaren, Lisa Thunberg sjöng sångerna ”En stund på jorden” och ”Underbar frid” och fältsergeant Susann Åsbogård ackompanjerade den gemensamma sången och spelade "Koppången" och ”Tröstevisa”. Major Anna-Lena Paulsson från divisionshögkvarteret i Göteborg framförde Frälsningsarméns högkvarters tack för väl utförd tjänst.

Vid minnesstunden på kårens sommarhem hölls många tal till minne av Lilian Dahnielson. Talade gjorde major Rolf Karlsson, Ingeborg Lundgren, Britt Litborn, Tore Litborn, Gunnar Karlsson, liksom några av Lilians närmaste, mågen Jörgen Karlsson, sonen Jan Karlsson och dottern Annette Karlsson. Än en gång har fanorna sänkts och frid lysts över minnet av en frälsningsofficer som lagt ner sitt svärd och gått in i glädjen hos sin herre.

/Karin Larsson


Ella Cerwin, Helsingborg

Publicerad 2019-08-15

En frälsningsofficer har befordrats till härligheten. Vid nittio års ålder gick major Ella Cerwin ur tiden och lämnade släkt, vänner, officers- och soldatkamrater och sin plats i Frälsningsarmén i Helsingborg. Hon avled i sitt hem, Helt ung kom hon till tro och engagerade sig i frälsningsarmékåren i Kristianstad. Hon utbildade sig snart till officer vid Frälsningsarméns officersskola i Stockholm, beordrades vid 21 års ålder till löjtnant och fick sitt första officersuppdrag i Krylbo. Många års tjänstgöring som ledare på en mängd olika platser följde. Orter som, bland flera andra, Ängelholm, Järpen, Jörn, Boliden Norrköping, Borås, Örebro, Eskilstuna, Lidköping och Skillingaryd kan nämnas Vid divisionshögkvarteren i Falun och Norrköping hade hon under några perioder ansvar för räkenskaperna och det sista uppdraget innan pensioneringen, fullföljde Ella Cerwin som evangelist då hon besökte olika platser för att leda serier av gudstjänster och andra samlingar, Som pensionär bosatte hon sig i Helsingborg där hon var en aktiv frälsningssoldat så länge krafterna räckte till.  Därifrån innehade hon under en tid tjänsten som ledare för Frälsningsarmén i danska Helsingör. Ella Cerwin var, i ordens mest positiva bemärkelse, en vanlig människa, vänlig och gladlynt. Hon saknas av systerdotter, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls den 8 juli i Nya kyrkogårdens kapell i Helsingborg i kretsen av släkt och vänner från Frälsningsarmén i Helsingborg och leddes av major Bertil Divert. I sitt griftetal knöt han samman Jesus ord ur sitt avskedstal. -”Känn ingen oro”,  med den  hemförlovades liv och mångåriga tjänst som frälsningsofficer. Ella Cerwin var trogen sin kallelse hela livet och var på så sätt en barare av evangeliet om nåd och förlåtelse till en lidande värld. Under begravningsgudstjänsten sjöng Bertil Divert sångerna ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”Jag är pilgrim på väg till Sions stad”. Han framförde även Frälsningsarméns högkvarters tack för Ella Cerwins liv och officersgärning. För musiken svarade Tomislav Franciskovic. Än en gång har fanorna sänkts över stoftet efter en hemförlovad kämpe som gått för att möta sin frälsare efter väl förrättat värv. Frid lyses över hennes minne.

/Karin Larsson


Ingegärd (Ije) Wickberg, Söderkåren

Publicerad 2019-08-13

Ingegärd (Ije) Wickberg, född Pohl, har befordrats till härligheten. Hon avled den 12 juni i en ålder av 87 år. Ije sörjs närmast av maken Sven, de fyra barnen Allan, Eva, Tina och Lena med familjer.

Ije föddes i Sollefteå. Med anledning av faderns tjänst som militär med olika uppdrag runt om i Sverige kom familjen så småningom att bosätta sig i Uppsala där Ije fick kontakt med Frälsningsarmén genom några vänner. Här blev Ije engagerad som scout, scoutledare, invigd till frälsningssoldat och medlem i strängmusikkåren.

Ijes uppväxt i den stora familjen med 12 syskon blev under en period extra påfrestande genom moderns hastiga död, då Ije under en tid fick ta ett stort ansvar i hemmet. Detta stoppade dock inte Ije från att studera, och vid Uppsala universitet läste hon in en filosofie magister examen med engelska och svenska som huvudämnen.

I Uppsala träffade Ije sin blivande make Sven Wickberg och de gifte sig 1954. Några år senare 1958 startade Frälsningsarmén en folkhögskola på Dalarö, utanför Stockholm. Bland lärarna fanns från starten både Ije och Sven Wickberg, som blev kvar där till pensioneringen.

Ije blev genom sitt lugna sätt och sin goda pedagogik med tiden en mycket uppskattad lärare. En elev gav uttryck för sina känslor med orden: ”Det är ett privilegium att få ha Ije som lärare.” Det är ett gott betyg och sammanfattar samtidigt bilden av en utomordentligt väl skickad folkbildare i Ije Wickberg.

När Dalarö folkhögskola på 1970-talet fick räkna in ledning av studieförbundens studiecirklar i sin undervisning startade många studiecirklar på dåvarande Stockholms sjunde kår. Ije ledde bland annat cirklar i målning. Som pensionär fortsatte Ije sina konstcirklar till mångas glädje. Hennes alster hänger inramade på väggarna i mångas hem men finns även i form av vykort, där motivet är signerat I.Wickberg.

Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén Söderkåren den 26 juni. Minnesstunden hölls i Söderkårens café. En tidigare elev vid Dalarö folkhögskola påminde om Ijes hjälpsamhet som nästan inte visste några gränser. Vi lyser frid över ännu en övervinnare. Minnet av Ije Wickberg kommer att leva vidare länge.

/ Mikael Ljungholm


Karl-Erik Frank, Örebro

Publicerad 2019-08-13

Karl-Erik Frank har befordrats till härligheten i en ålder av 81 år. Karl-Erik hade erfarenhet av flera samhällen där han vid olika tidpunkter valde att slå ner sina tältpinnar.

Att Karl-Erik sökte meningen med livet samtidigt som han var socialt utåtriktad och nyfiken till sin natur, bidrog troligen till att Frälsningsarmén till slut blev hans andliga hem. Här tog Karl-Erik emot tron på den Gud som Jesus presenterade för honom. Vid flera tillfällen besökte han Storbritannien för att lära känna sitt samfund bättre och var med om internationella kongresser och andra stora tillfällen. Hemma i Sverige engagerade han sig genom att varje vecka sälja tidningen Stridsropet.

Karl-Erik visade tidigt ett intresse för lyrik och skrev själv flera korta texter, men där den fria versen dominerar. Han gav ut tre egna diktsamlingar på 1980-talet. En strof ur en av dessa, ”Blå morgon”, var citerad i dödsannonsen.

När Karl-Erik så småningom återvände till Kumla och Örebro arbetade han under en period vid biblioteket i Kumla. En favoritförfattare var Maria Lang, som troligen var förebilden för de deckarkvällar som Karl-Erik var ansvarig för under en period.

Uppbrottet kom hastigt. Vi tackar Gud för ännu en övervinnare och lyser frid över Karl-Erik Franks minne. Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén i Örebro i kretsen av familjen och leddes av kårledaren, major Mikael Ljungholm.

/ Mikael Ljungholm


Inger Sandberg, Örebro

Publicerad 2019-08-13

Inger Sandberg föddes den 8 april 1939 och hon fick lämna jordelivet den 5 maj 2019 efter en kort tids sjukdom.

Inger var född i Vännäs, Västerbottens län där hon växte upp och var bosatt fram till början av 1960-talet då hon flyttade till Örebro. Här arbetade Inger en tid inom mejerinäringen innan en längre tjänst som köksbiträde vid några äldreboenden tog vid. Det var också i Örebro som Inger kom i kontakt med Frälsningsarmén.

Inger hade ett stort hjärta för människor och hennes generösa bidrag till behövande var de många tröjor hon omsorgsfullt stickade. Gåvor som genom åren omvittnat tacksamt togs emot av människor både i Sverige och i Lettland.

Under senare år var Inger rullstolsburen, men var ändå en trogen mötesbesökare. På sin 80-årsdag utstrålade Inger en trosviss förtröstan på den Gud som Jesus redan i unga år hade presenterat för henne. Nu har Inger Sandberg lämnat oss. Vi tackar Gud för hennes liv. Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén i Örebro, där kören Hör och häpna medverkade tillsammans med en ensemble ur musikkåren. Major Mikael Ljungholm var officiant och ledde även minnesstunden efteråt.

/ Mikael Ljungholm


Lennart Forsegård, Dala-Järna

Publicerad 2019-08-12

I en ålder av 84 år befordrades frälsningssoldaten Lennart Forsegård till härligheten och lämnade sina nära vänner Birgit och Olof, sitt hem på äldreboendet i Äppelbo och sin plats i Frälsningsarmén i Västerdalarna och Källartorpskyrkan i Dala-Järna.

Han föddes i Mönsterås och växte upp i Jämtland. Sitt yrke fick han inom vården och arbetade inom psykiatrin under många år och på många platser. Sin kristna tro som kom att forma hela hans liv fann Lennart i uppväxtmiljön. Hans morfar och hans farfar var präster och hans far var diakon i Svenska kyrkan. Tron var viktig för Lennart och tack vare den fick han många vänner i olika sammanhang. Engagemang och deltagande i Frälsningsarmén gjorde att Lennart mötte Elsy, de gifte sig och flyttade i början av 1970-talet till Elsys hembygd och barndomshem i byn Klocken i Ångermanland. Paret tog ledaransvar för frälsningsarmékåren i Bredbyn. Lennart var ett original och han sade om sig själv och sin tjänst: "Jag kan inte sjunga och spela, jag är menig och vaktmästare".

Med glädje skrev han notiser och referat till lokalpressen för att berätta vad som hände på Frälsningsarmén. Hans hustru avled 2004 och livet förändrades för Lennart. Så småningom blev vännen Birgit, orten Dala-Järna och bygden där omkring en del av livets fortsättning. Där kom Frälsningsarmén och den övriga kyrkligheten att berika den sista delen av Lennarts livsresa. Lennart fann den livräddande tron på och vänskapen med Honom som säger om sig själv: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Jesus i Johannes 14:6).  Ett original har gått ur tiden, trygg i sin tro och full av hopp genom de löften Bibeln ger.

Armébegravningen hölls i Källartorpskyrkan i Dala-Järna den 1:a augusti. Major Per-Olof Larsson ledde gudstjänsten och utgick bland annat från Jesus ord till Marta och Maria som sörjde sin bror: ”Jag är uppståndelsen och livet”. Majorerna Anna-Lena och Christian Paulsson sjöng sångerna ”Det enda som bär när allting annat vacklar” och ”Det finns djup i Herrens godhet” och Birgitta Johansson spelade melodier till läsarsånger och ackompanjerade den gemensamma sången på orgel.

Lennart Forsegård saknas närmast av de nära vännerna Birgit Österberg och Olof Johansson och vänner i Frälsningsarmén och övriga kyrkor i Västerdalarna.

Ännu en kämpe har övervunnit och frid lyses över hans ljusa minne.

/Karin Larsson


Lars Källgren, Skillingaryd

Publicerad 2019-07-01

Mitt emellan två engagemang- biståndsresor till Rumänien- gick Lasse vidare in i evigheten. Tillsammans med sin Kerstin var han inbegripen i praktiska bestyr kring huset där de bodde. Kerstin gick in för att hämta något och när hon kom ut igen hade Lasse, som hon uttryckte det ”lagt sig till ro”. Det var en vacker försommardag den 8 maj, och Lasse hade plötsligt befordrats till härligheten.

Lasse var en profil i Skillingaryd och i hela den omgivande bygden. Som ägare till Musikcentralen sedan slutet av 50-talet, och leverantör till ett oräkneligt antal församlingar och armékårer av pianon och flyglar, känd i hela Sverige. Framförallt var Lasse känd och uppskattad, ja, älskad för sitt engagemang för andra människors behov. Såg han en människa eller människor i nöd ville han använda alla möjligheter för att bistå. Genom sitt engagemang i Frälsningsarmén fick han uppleva många möjligheter att kanalisera hjälpen, inte minst till barn och ungdomar.

Barnen och ungdomarna och deras möjligheter att finna livets väg, var Lasses passion. Detta visade sig tydligt i hans stora engagemang som scout och ledare med ansvar både i den lokala scoutkåren i Frälsningsarmén Skillingaryd och på distriktsnivå. Han var aktiv scoutledare under hela 62 år. Att scoutgården Bäckaby idag är i Frälsningsarméns ägo är till stor del Lasses förtjänst. När gården skulle säljas på öppna marknaden på 80-talet och Lasse och hans ledarkollegor fick kännedom om detta, reste de upp till Högkvarteret i Stockholm och lämnade garantier för köpesumman, och gården hamnade i Smålands scoutdistrikts av Frälsningsarmén, ägo.

Lasse var också frälsningssoldat och musikant. Alltid då han var hemma fanns han på plats i musikkåren med sin trombon. Han var helt engagerad i kårens arbete och ekonomiska ansträngningar för att nå så många som möjligt med budskapet om Jesu frälsning.

Lasse har gjort intryck och lämnat avtryck. Spårsignalerna visar var vägen går, var budskapet om frid och försoning finns. Nu finns också signalen, cirkeln med en punkt i mitten som säger att Lasse har gått hem. En trogen tjänare har nått sin belöning.

Vid begravningsgudstjänsten som hölls i Skillingaryds kyrka, samlades hundratals personer. Officiant var major Inge Wahlström som återgav bilden av Lasse som medveten om sanningen i Psaltarpsalmen 23, och som lästes unisont under ledning av major Ewa-Maria Wahlström. Förenade musikkåren från Skillingaryd och Jönköping inramade gudstjänsten med musik och major Veronica Wahlströms solosång ”Det enda som bär” återspeglade Lasses vittnesbörd, att få falla tillbaka på Guds nåd, som källan till förlåtelse och tjänst. Efter stilla avsked och honnör med armébaneren, bars kistan ut ur kyrkan av scoutledare. Utanför kyrkan spelade musikkåren melodin till ”Gyllne stad med pärleportar” medan Lasse fördes till den sista vilan, dagen innan han skulle fullborda sitt 87 levnadsår.

I den efterföljande minnestunden framfördes flera tal med vittnesbörd om Lasses liv och betydelse för både enskilda och grupper av människor. Strängmusikkåren sjöng och överste Gunnar Nilsson avslutade minnestunden med andakt och bön.

Lasse fattas oss, men himlen har blivit rikare. Vi innesluter hans kära hustru Kerstin i våra förböner och skall med tacksamhet minnas Lasse. Vi ser fram emot att en gång mötas på uppståndelsens morgon.

/Inge Wahlström


Stig Falk, Vänersborg

Publicerad 2019-06-10

I en ålder av 84 år befordrades fältsergeanten i Frälsningsarmén, Stig Falk, Vänersborg, till härligheten. Vid sin bortgång lämnade han hustrun Berith, de båda sönerna med familjer och sin plats i Frälsningsarmén.

På en lantgård i Brålanda i Dalsland, växte Stig upp tillsammans med sina föräldrar och två äldre systrar. Sitt dagliga arbete hade han under flera decennier som förman i Vänersborgs kommun. På Frälsningsarmén mötte han sin blivande hustru Berith, de båda gifte sig 1958 och fick två söner. Sedan Stig kommit till tro blev Pingströrelsen och senare Frälsningsarmén, hans kyrkotillhörighet. På Frälsningsarmén i Vänersborg engagerades sig Stig så mycket han kunde. Bland annat sjöng han ofta duett tillsammans med sin fru och Stig trakterade även kontrabas. Makarna gick kurser, utbildade sig till ledare i Frälsningsarmén och innehade under många år, med fältsergeants rang, ledarskap för bland andra kårerna i Falköping, Vänersborg och Trollhättan.

Stigs intressen var, förutom sina hundar av rasen golden retriever, det egna huset och bostadsområdets samfällighetsförening, för vilken han var ordförande under flera år. Han tillhörde också kamratförbundet för frälsningssoldater och officerare.

En levnadsglad person som gärna ställde upp för andra, var positiv, snäll och lugn, har gått ur tiden. Stig Falk saknas närmast av hustrun Berith, sönerna Thomas och Peter med familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls i Vänersborgs kyrka den 4 juni och leddes av en vän till familjen Falk, kyrkoherde emeritus Nils Lundbäck. På plats fanns Frälsningsarméns trefärgade fana för att påminna om Stig Falks mångåriga tjänst i samfundet. I sitt griftetal knöt Nils Lundbäck samman delar ur Stigs liv med trösteorden ur Uppenbarelsebokens 21:a kapitel: ”Gud skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade: `Se, jag gör allting nytt´.”

Kantor Johan Mellgren spelade och Frälsningsarméns sånggrupp sjöng sångerna ”Där rosor aldrig dör ” och ”Hemland”. Fältsergeant Karl-Gustav Hansson, ledare för Frälsningsarmén i Vänersborg, talade för kåren och Frälsningsarméns högkvarter.

Frid lyses över ännu en stridsman som lagt ner sitt svärd, hemförlovats och gått till evig vila hemma hos Gud.

/Karin Larsson


Sören Lindhe, Nyköping

Publicerad 2019-05-13

Sören var ett "regementets barn". Hans föräldrar tog honom med till Frälsningsarmen redan i två - treårsåldern. Han stannade kvar hela sitt liv och utförde en livsgärning som frälsningssoldat i nyköpingskåren som är svår att värdera högt nog. Som ungdomsledare, musikant och musikmästare i många år byggde han förtroende och trygghet åt många. Han var också en pådrivande kraft i praktiska saker så som ombyggnationer och inköp av större inventarier. Ombyggnaden av plattformen i möteslokalen är ett exempel där Sörens energi och drivkraft betydde mycket.

Sören var en framstående yrkesman inom fastighetsmäklarbranchen såväl som en älskad make och familjefar. Hans älsklingssånger var: "Tänk att jag tillhör Jesus" och " O, hur saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand".

Nu har Sören Lindhe gått bort från oss men hem till Gud och vi tackar Gud för hans liv. Begravningen skedde i Lunda kyrka i Jönåker i kretsen av familjen och leddes av barndomsvännen kommendör Lennart Hedberg.

/Lennart Hedberg


Gösta Holmgren, Gnesta

Publicerad 2019-05-09

Reservkaptenen i Frälsningsarmén, Gösta Holmgren, Gnesta, hade levt ett nästan 86 år långt och innehållsrikt liv när han gick ur tiden och befordrades till härligheten. Gösta lämnade hustrun Lisbeth, de fyra sönerna och deras familjer och sin plats i Ådalskyrkan i Gnesta och Frälsningsarmén i Södertälje.

Gösta föddes och växte upp på Trundön i Piteå i en lantbrukar- och fiskarsläkt. Endast 14 år gammal lämnade han hemmet för att bli hantlangare åt murare i Luleå. Sin värnpliktstjänstgöring fullföljde han i Boden och under den tiden kom han i kontakt med Frälsningsarmén i staden där han kom till tro. På Frälsningsarmén mötte han Lisbeth som blev hans hustru år 1954. Fyra pojkar växte upp i familjen. Gösta fick tjänst på Posten och körde ut fraktgods under en tid när sådana leveranser skedde med häst och vagn.

Gösta månade om samhällets utsatta och bland dem fann han sin livsgärning. Han arbetade bland annat på fängelser, som kurator inom arbetsmarknadsstyrelsen och utbildade sig till diakon inom Svenska kyrkan. Så småningom fick han, tillsammans med Lisbeth tjänst som reservkapten i Frälsningsarmén. Paret tjänstgjorde som föreståndare för gästhemmet Lännersta i Nacka och som ledare för Frälsningsarmén i Sandviken, Eskilstuna och Luleå.

Sedan Gösta gått i pension bodde paret kvar i Norrbotten och Boden några år. Efter flytten till Gnesta blev Frälsningsarmén i Södertälje och Ådalskyrkan i Gnesta deras andliga hem och kyrkotillhörigheter. Gösta Holmgren var en vanlig människa med en stark och självklar kristen tro. Han var orädd, omhändertagande och mån om andras väl, familjekär, positiv och gladlynt.

Efter en lång sjukdomstid skedde så fridfullt Göstas uppbrott från den här världen. Hustrun, en av sönerna och uppskattad, kunnig hemtjänstpersonal fanns med honom, Gösta Holmgren saknas närmast av hustrun Lisbeth, sönerna Tommy, Ulf, Lars-Göran och Lasse med familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls i Ådalskyrkan i Gnesta den 26 april. Kårledaren i Södertälje, löjtnant Maria Sandberg ledde gudstjänsten, enligt familjens önskan i kretsen av de närmaste. I griftetalet vävdes berättelsen om Gösta Holmgrens liv samman, dels med William Booths ord ”Andra” i telegram till Frälsningsarméns styrkor runt världen, liksom med Jesu löfte att vara med de sina alla dagar till tidens slut. Reservkapten Agneta Öberg läste bibeltext och bad och Lennart Persson sjöng sången ”Jag har hört om en stad” och spelade piano och orgel.

Under den efterföljande minnesstunden höll Göstas son Ulf tacktal.

Ännu en kämpe har befordrats till härligheten för att förena sig med alla dem som bytt soldatens rustning mot segrarens skrud. Vi hyllar en kämpe och stridskamrat och lyser frid över Gösta Holmgrens ljusa minne.

/Karin Larsson


Elisabeth Nilsson, Västerås

Publicerad 2019-03-18

Elisabeth Nilsson befordrades till härligheten den 30 januari. Hon fyllde 97 år veckan före sin bortgång. Hon kände sig mätt av år och välkomnade stunden att få flytta hem till Gud, som hon hela sitt liv haft en stark tro på.

Hon är saknad av många och vi som sörjer henne närmast är barnen: Eva, Gerd och Åke samt Eva och Åkes respektive Lars och Guri, barnbarnen Jonas, Christina och Mathilda, deras respektive och barnbarnsbarn tillsammans med släkt och vänner.

Elisabeth föddes i Sundsvall 1922 där hon tillsammans med sina fem syskon tillbringade sin barndom. Hon utbildade sig till frälsningsofficer och tjänstgjorde som slumsyster ett kort tag. På grund av hälsoproblem avslutade hon sitt officerskap och flyttade till Västerås där hon arbetade som hembiträde.

Efter giftermål, 1949, med sin älskade Gösta fick de tre barn och hon stannade hemma för att ta hand om dem. När barnen blev äldre började Elisabeth att arbeta inom skolbespisningen.

Därefter arbetade hon inom den caféverksamhet som startades av Frälsningsarmén i Västerås och avgick med pension från den tjänsten.

Elisabeth var frälsningssoldat sedan ungdomen och medlem i Västerås kår där hon bland annat sjöng i strängmusikkåren och gjort frivilliginsatser på många olika sätt. 

De sista åren bodde Elisabeth på ett demensboende i Sollentuna. Trots att minnet sviktade kände hon stor glädje över sina barn och barnbarn.

Elisabeth var en vänlig person, älskad och omtyckt.

Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén i Västerås där släkt och vänner mötte upp. Det blev en fin högtid som leddes av löjtnant Daniel Viklund. Hornmusikkåren spelade och kapten Marina Bratterud sjöng ett par solosånger.

Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Eva, Gerd och Åke


Runa Uhlander, Hällnäs

Publicerad 2019-03-06                              

En frälsningsofficer har befordrats till härligheten. Ett mer än nittiosex år långt liv avslutades den 5 februari då major Runa Uhlander gick ur tiden. Hon lämnade syskonbarn med familjer, vänner, hemmet på Älvbacken i Vindeln och sin plats i Frälsningsarmén i Hällnäs.

Runa Uhlander växte upp i Hällnäs i Västerbotten i ett hem där mamman lämnats ensam med de nio barnen. I tidiga tonår kom Runa till tro och anslöt sig till Frälsningsarmén. Hon arbetade i köket vid Hällnäs sanatorium men redan som tjugotvååring hade hon utbildat sig till officer vid Frälsningsarméns officersskola och fick sin första order till Vittinge i Uppland. Därefter innehade hon medarbetar- och ledartjänster vid kårerna i Hallstavik, Sollefteå, Strömsund, Bräcke och Dorotea. Då hennes mor blev sjuk flyttade Runa tillbaka till Hällnäs, tog hand om modern och fick ansvar för Frälsningsarmén på orten. Sin tjänst i hemkåren utövade hon även långt efter sin pensionering. Till kårens barn- och ungdomsverksamhet fick hon se flera generationer unga hällnäsbor komma. Runa var en omtänksam, gladlynt och generös person som tyckte om att vara tillsammans med andra. Ofta besökte hon gamla och sjuka. Före jul stöpte hon ljus och delade ut till grannar och vänner. Hennes hem var varmt, öppet och välkomnande, vilket inte minst syskonbarnen alltid hade glädje av.

År 2007 valdes Runa välförtjänt till årets västerbottning. Hon var mycket intresserad av blommor som hon gärna förökade och gav bort och trädgårdens småfåglar hade alltid mat att hämta vid hennes fågelbord. Runa Uhlander lämnar ett ljust minne efter sig och saknas närmast av syskonbarn med familjer, grannar och vänner i Hällnäs och trakten däromkring samt kamrater i Frälsningsarmén.

Fredagen den 1 mars hölls armébegravningen efter Runa Uhlander i S:t Mikaels kapell i Vindeln. Major Åke Löfqvist ledde begravningsgudstjänsten, organist Roland Widmark, som liksom Runa tidigare utsetts till årets västerbottning, såg det som ett hedersuppdrag att spela vid begravningsgudstjänsten, Tommy Hägglund, ansvarig för Frälsningsarmén i Hällnäs läste ur Bibeln och Åke och Edith Löfqvist sjöng, som Runa önskat, sången ”Härlig frälsning har jag funnit”. I griftetalet band Åke Löfqvist samman bibelns trösteord, bland annat från Uppenbarelsebokens 21:a kapitel; ”Döden skall inte finnas mer” och Jesusorden i Johannesevangeliets 11:e kapitel: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör”, med Runa Uhlanders långa och rika liv som frälsningsofficer. Som en del av talet berättade Anneli Öhman, tidigare ungdomsledare vid Hällnäskåren, om de sista timmarna i Runas liv. Då, liksom under gudstjänsten, sjöngs psalmen ”Tryggare kan ingen vara”.

Vid minnesstunden på Frälsningsarmén i Hällnäs, lästes många hälsningar och många gåvor hade getts till barn- och ungdomsarbetet i Hällnäs. Ungdomar, nu i 25- 30-årsåldern, som tidigare deltagit i kårens ungdomsarbete, sjöng och berättade flera glada minnen. Major Anna-Lena Paulsson framförde tack för lång och trogen tjänst från Frälsningsarméns högkvarter. Talade gjorde också vännerna Anneli Öhman och Marianne Wiklund, varav den senare haft Runa som barnflicka för länge sedan. En systerdotter läste en varm och innerlig dikt som hennes mor skrivit till sin lillasyster Runa. Ytterligare ett syskonbarn talade om hur Runa berättade bibelberättelser för honom, syskon och kusiner på ett sådans tätt att det kommit att starkt prägla hans liv.

Ännu en uthållig och trogen frälsningsofficer har hemförlovats och gått in till glädjen hos sin Herre efter väl förrättat värv. Vi önskar henne vila och lyser frid över major Runa Uhlanders minne.

Karin Larsson


Aina Albertsson, Avesta            

Publicerad 2019-02-25

Drygt 92 år hade hon levt på jorden när pärleporten öppnades och frälsningsofficeren, kapten Aina Albertsson befordrades till härligheten. En hastig handtryckning blev ytterligare ett tecken på att Aina var färdig för uppbrott när dottersonen frågade om hon inte skulle be Gud som hon tjänat så länge, öppna pärleporten. Aina lämnade dotter och måg, barnbarn med familjer, syskon, vänner, sitt hem Sagalunden på Baldersgården och sin plats i Frälsningsarmén.

Tillsammans med fyra syskon växte hon upp utanför Krylbo. Hennes mor blev tidigt änka och ensam med de fem barnen. Aina kom till tro och engagerade sig i Frälsningsarmén i Krylbo från 16 års ålder. Hon var musikalisk och genom åren har hennes vackra sång, ofta ackompanjerad av hennes egen dragspelsmusik glatt många. Sitt arbete fick hon vid den elinstallationsbyrå i Krylbo som hon senare övertog och drev vidare. Så småningom övergick Aina till tjänstgöring i Frälsningsarmén på heltid och kom som ledare till Sunne, Umeå, Vilhelmina, Visby och Tierp. Hon utbildade sig till frälsningsofficer men återvände, då hon drabbats av en svår skada, till Krylbo där hon bosatte sig på sin mormors gård.  Frälsningsarmén i Avesta och Fagersta blev hennes arbetsplatser. Hon besökte även andra orter för att hålla gudstjänster och sångandakter. Hennes motto genom livet var ”Allting ordnar sig”. Aina var en glad, humoristisk och envis person. Barnbarnen minns sin mormor som den friluftsmänniska som ofta tog hand om dem och reste för att campa tillsammans med dem. Hon lämnar ett lättsamt och ljust minne efter sig. Aina Albertsson saknas närmast av dottern och mågen Christina och Nils-Erik Johnsson, barnbarn och syskon med familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.  

Begravningsgudstjänsten hölls i Grytnäs kyrka den 22 februari. Officiant var prästen Joel Lundgren, diakon Inga Lundgren-Mähler läste bibeltexter och organist Eldar Levgran stod för musiken. I griftetalet vävdes bilder ur Ainas liv, exempelvis den period hon var chaufför åt Lapp-Lisa, samman med strofer ur sången ”Som en härlig gudomskälla”. Temat var Vägen, målet och framtidshoppet. Ledstjärnan för Aina Albertsson var att följa Jesus. I det hade hon sin trygghet och glädje och ofta sjöng hon ”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in”. Under slutet av livet talade hon om hur ”Han har öppnat pärleporten och bevarat mig som sin”.

Även under minnesstunden gavs uttryck för den tacksamhet många kände över att ha fått möta Aina. Ett brev där Fräsningsarméns ledare Clive och Marianne Adams och Kjell och Gunilla Olausson uttryckte samfundets tack, lästes upp. Guna Uppgård från Frälsningsarmén i Sala talade om Aina som en förebild i trohet och uthållighet och diakon Inga Lundgren-Mähler om den glädje Aina spred med sin sång, inte minst under andakter på olika platser. Kenny Eriksson sjöng bland annat sångerna ”De kommer från öst och väst” och ”Till en stad jag är på vandring”. Frid lyses över ännu en frälsningssoldat som övervunnit. Aina Albertsson har nått målet och anslutit sig till den stora skara, vi som fortfarande kämpar vidare, uppmuntras av.

/Karin Larsson


Ingvar Fallström, Morup               

Publicerad 2019-02-15

Major Ingvar Fallström, har befordrats till härligheten efter en lång tids sjukdom och ett rikt liv. Han lämnade sina barn, deras familjer och sin plats i Frälsningsarmén i Varberg. Ingvar var en hängiven predikant. Några dagar innan hans livslåga slocknade, filmades hans sista predikan. Budskapet om tryggheten i tron på Gud inför ett nytt år sändes sedan vid en gudstjänst på Frälsningsarmén.

Ingvar föddes i Karlskoga, yngst av åtta syskon, en kamrat tog med honom till Frälsningsarméns scouter och vid tolv års ålder kom han till tro. Han arbetade som springpojke och svetsare och arton år gammal påbörjade han utbildningen till frälsningsofficer, yrket han hade under flera decennier och tjänsten han fullföljde under hela sitt liv.

Ingvar hade tjänster vid frälsningsarmékårer i bland annat Borås, Sundsvall, Örebro, Västerås, Luleå, Göteborg, Stockholm och Norrköping. I Göteborgs division var han ungdomssekreterare och senare divisionschef, det senare även i Dalarna. Vid Frälsningsarméns högkvarter tjänstgjorde Ingvar som assisterande nationell ungdomssekreterare, kandidatsekreterare och PR-sekreterare. Många tjänster delade han med hustrun Stina. Under fyra år i mitten av 80-talet arbetade paret som ledare vid kåren Bay Ridge, Brooklyn, USA. 1991 blev Ingvar änkeman.

Efter sin pensionering åtog han sig uppdraget som distriktschef för Frälsningsarmén i Lettland och senare som ledare för Frälsningsarmén på Hönö. Ingvar blev pappa till fem barn och bodde under senare år i Morup, Halland. 1965 åkte han Vasaloppet. Cykling och simning var hans fritidsintressen, liksom läsning och korsordslösning. En gladlynt, humoristisk ordvitsare som visade tacksamhet och förnöjsamhet inför livet och var ivrig att dela med sig av sin tro, har gått ur tiden. Omsorg och kärlek visade han nära och kära, vänner, kolleger och övriga medmänniskor. Ingvar Fallström saknas närmast av barnen Kicki, Per, Gunilla, Monica och Brittmari med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Lördagen den 9 februari hölls armébegravningen efter Ingvar Fallström på Centrumkåren Haga Mölndal i Göteborg, ledd av Ingvars officerskamrat och gode vän, kommendör Sven Nilsson. En god anda rådde och gudstjänstprogrammet var utformat enligt den hemförlovades önskemål. Hornmusikkåren, bestående av musikanter från olika kårer och ledd av Gunnar Ålöw, spelade, bland annat ”De skall komma från öst, de skall komma från väst” och marschen ”Röda skölden” och Yvonne Ålöw sjöng sången ”Det enda som bär när allting annat vacklar”. Överstelöjtnant Kjell Olausson läste bibelord som Ingvar önskat och bad. I sitt rörande griftetal knöt Sven Nilsson samman Ingvar Fallströms liv med bibelberättelsen om Jakobs stege. Ingvar var inte rädd för utmaningar. Han var en andlig äventyrare. Det illustrerades bland annat av minnet då Ingvar Fallström och Sven Nilsson stod högt upp på stegen för att börja det dryga arbetet att måla en ungdomsgård. Ingvar personifierade också sångtexten ”Strid och möda blir med Kristus heligt äventyr”. En blivande landshövding var scout på Templet. Hon talade senare om hur Frälsningsarmén vill vara med att hjälpa människor upp på stegen för att knyta kontakt mellan jord och himmel. Det ville Ingvar. Stegen är som tron, man tar sig upp för den ett steg i taget.

Under den efterföljande minnesstunden som leddes av Kjell Olausson, talade många om Ingvars innerliga tro, hans humor, vänlighet och goda vittnesbörd som han gärna delade. Tacksamheten över att ha fått dela en sträcka av livsvägen med Ingvar framkom också. Kjell Olausson uttryckte Frälsningsarméns tack och bland andra talade Per-Göran Gniste och major Maud Fennvik. Kicki Igelström uttryckte familjens tack. Ingvar Fallström, en tapper stridsman, har befordrats till härligheten och lagt ner sitt svärd för att vara med Jesus. Frid lyses över hans ljusa goda minne.

/Karin Larsson


Per-Åke Ekman, Stockholm

Publicerad 2019-02-11

Frälsningsofficeren, kapten Per-Åke Ekman, har befordrats till härligheten. I en ålder av 70 år gick han ur tiden och lämnade sin hustru, son, sina bröder och  platsen i Frälsningsarmén.

Han föddes och växte upp i Falun. Föräldrarna som tillhörde Frälsningsarmén i staden, tog med sina fyra pojkar dit, Per-Åke kom till tro och började så småningom engagera sig starkt för att också andra människor skulle göra det. Hans yrke blev bilmekanikerns och han arbetade som sådan, lokreparatör och maskinist innan hans engagemang i Frälsningsarmén också ledde till tjänst i samfundet. Under åren i Stockholm och tjänst vid Vasakåren där, inledde han ett uthålligt arbete bland hemlösa och Per-Åke ägnade bland annat kraft och tid åt uppsökande verksamhet och arbete vid Frälsningsarméns härbärge i Midsommarkransen.

Efter giftermål med frälsningsofficeren Birgitta, tjänstgjorde Per-Åke tillsammans med henne vid kårerna i Norrtälje, Skelleftehamn och Luleå med Haparanda. Han utbildade sig till frälsningsofficer och ordinerades år 2003. Sin sista tjänst innan han pensionerades, hade han på samfundet Frälsningsarméns arkiv. Skämtsamt har det med rätta sagts att Per-Åke Ekmans två stora intressen var Gud och bilar. Han var ivrig att be till Gud och var mån om att berätta för andra om sin kristna tro. De som känner Per-Åke minns en glad, trygg, fridsam och lugn person som också gärna hjälpte andra. Fick han ett uppdrag såg han till att det fullföljdes. Per-Åke Ekman saknas närmast av hustrun Birgitta, sonen Per, bröderna med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Söderkåren i Stockholm den 1 februari och leddes av major Kjell Karlsten.

Griftetalet utgick från Per-Åkes favoritbibelvers i 1 Johannes brev, kapitel 4, vers 19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss”. I talet anknöts till de tre ting som placerats på kistan och påminde om den hemförlovades passion i livet; en röd modellbil av märket Ferrari, Bibeln och uniformsmössan. Bilens förardörr var öppen och om Gud hämtade gudsmannen Elia i en vagn av eld så får vi tro att Per-Åke hämtades till himlen i en röd Ferrari. Med Filipperbrevet 3, vers 8 sammanfattades Per-Åkes livshållning: ”För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus”.

Söderkårens musikkår spelade ”De skall komma från öst, de skall komma från väst”, ”Bliv kvar hos mig” och avslutade begravningsakten med att spela en marsch. Major Leif Alm läste ur Bibeln och bad, Tobias Paulsson sjöng ”Jag älskar dig Jesus” och gemensamt sjöngs sångerna ”Det finns djup i Herrens godhet ” och ”O, jag vet ett land”. Per-Åkes släktingar och soldatkamrater bar ut kistan till den väntande bilen där musikkåren spelade till avsked och snön föll vit och vacker.

Under minnesstunden sjöng Anna-Lena Paulsson och Tobias Paulsson och flera tal hölls. En av Per-Åkes bröder uttryckte hur Per-Åke för honom blivit som en pappa, då pojkarnas far tidigt omkom i en bilolycka.

Även Per-Åkes son Per talade till sin fars minne. Kommendör Sven Nilsson påminde om hur han rest till Officersskolan från Mora tillsammans med Per-Åkes mor. De tidigare medarbetarna och kollegorna Lars Blomberg, Bo Albinsson och Elisabeth Hjerpe talade liksom divisionschefen Leif Öberg som framförde Frälsningsarméns tack för hängiven tjänst. Per-Åkes hustru Birgitta tackade alla som med sin närvaro vid begravningshögtiden hedrat Per-Åkes minne.

Vi lyser frid över ännu en trogen och tapper kämpe som bytt ut krigardräkten mot segrarens klädnad. Vi minns kapten Per-Åke Ekman med värme.

Karin Larsson


Karin Johnsson, Stockholm  

Publicerad 2019-01-28

Major Karin Johnsson befordrades till härligheten i en ålder av 86 år. Då hon gick  ur tiden lämnade hon sin syster och sin plats i Frälsningsarmén, Vasakåren i Stockholm. Efter att ha fått vara till glädje, hjälp, nytta, stöd och tröst för många medmänniskor, har en slumsyster fullbordat sitt verk och i frid gått hem till Gud.

Karin Johnsson föddes i Gesäters socken i Dalsland. I familjen fanns pappa, mamma och tre systrar. Som ung kom Karin till tro och Frälsningsarmén blev hennes kyrka. Efter att ha arbetat en tid som sjukvårdsbiträde lämnade hon Gravarne/Kungshamn i mellersta Bohuslän för att utbilda sig till frälsningsofficer och slumsyster. Som sådan tjänstgjorde Karin flera decennier bland annat under den tid när Frälsningsarmén drev barnhem, slumstationer, ålderdomshem och liknande. Karin Johnsson arbetade som assistent, föreståndare och medarbetare. Bostadsorterna blev Stockholm, Jönköping, Sundsvall, Norrköping, Göteborg, Visby, Halmstad och Örebro. Under många år fram till sin pensionering arbetade Karin vid det som kom att bli Elisabetgården för öppet socialt arbete i Vasastan i Stockholm. Efter pensioneringen stannade hon kvar i Stockholm och engagerade sig i Vasakåren. Karin Johnsson var en vänlig, glad och hjälpsam person, alltså en slumsyster av allra bästa slag. Fritiden ägnade hon åt resor, gärna i Stockholms skärgård. Fjärran resmål som Israel och olika afrikanska länder besökte hon också.

Karin Johnsson saknas närmast av sin syster Helmy Holgersson, Göteborg, syskonbarn med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Vasakåren den 11 januari 2019 och leddes av kårledaren, kapten Anne-Li Marthinussen. I sitt griftetal utgick hon, enligt Karin Johnssons önskemål, från Jesusorden i Johannesevangeliet, kapitel 11: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” I talet bands Karins liv och tjänst samman med bibelns ord och Anne-Li sa bland annat: ”Karin tog inte så mycket plats men hon tog sin plats och det var en viktig plats. Hon var trygg i sin tro och ville dela den med andra, många gånger genom praktiskt tjänande.” I begravningsgudstjänsten läste Britt-Marie Jacobsson, Marianne Johansson och Margaretha Andersson bibeltexter, Gustav Ahlström sjöng sångerna ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”You raise me up” och Jon-Anders Marhinussen spelade piano.

Så sänktes fanorna för att hedra minnet av ännu en kämpe som övervunnit. Vid minnesstunden som leddes av Margaretha Andersson, talade bland andra Elisabeth Hjerpe och Kerstin Alm. Ywonne Eklund representerade med sitt tack Frälsningsarméns högkvarter.

Karin Johnsson var en omsorgsfull frälsningsofficer med god förmåga och vilja att lyssna, hjälpa och betjäna. Frid lyses över hennes ljusa minne.

Karin Larsson

Skriv ut