Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Minnesrunor

De minnesrunor som skickats in (kommit oss till del).

Foto: Unsplash/Andrew Ruiz

Elisabeth Nilsson, Västerås

Publicerad 2019-03-18

Elisabeth Nilsson befordrades till härligheten den 30 januari. Hon fyllde 97 år veckan före sin bortgång. Hon kände sig mätt av år och välkomnade stunden att få flytta hem till Gud, som hon hela sitt liv haft en stark tro på.

Hon är saknad av många och vi som sörjer henne närmast är barnen: Eva, Gerd och Åke samt Eva och Åkes respektive Lars och Guri, barnbarnen Jonas, Christina och Mathilda, deras respektive och barnbarnsbarn tillsammans med släkt och vänner.

Elisabeth föddes i Sundsvall 1922 där hon tillsammans med sina fem syskon tillbringade sin barndom. Hon utbildade sig till frälsningsofficer och tjänstgjorde som slumsyster ett kort tag. På grund av hälsoproblem avslutade hon sitt officerskap och flyttade till Västerås där hon arbetade som hembiträde.

Efter giftermål, 1949, med sin älskade Gösta fick de tre barn och hon stannade hemma för att ta hand om dem. När barnen blev äldre började Elisabeth att arbeta inom skolbespisningen.

Därefter arbetade hon inom den caféverksamhet som startades av Frälsningsarmén i Västerås och avgick med pension från den tjänsten.

Elisabeth var frälsningssoldat sedan ungdomen och medlem i Västerås kår där hon bland annat sjöng i strängmusikkåren och gjort frivilliginsatser på många olika sätt. 

De sista åren bodde Elisabeth på ett demensboende i Sollentuna. Trots att minnet sviktade kände hon stor glädje över sina barn och barnbarn.

Elisabeth var en vänlig person, älskad och omtyckt.

Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén i Västerås där släkt och vänner mötte upp. Det blev en fin högtid som leddes av löjtnant Daniel Viklund. Hornmusikkåren spelade och kapten Marina Bratterud sjöng ett par solosånger.

Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Eva, Gerd och Åke


Runa Uhlander, Hällnäs

Publicerad 2019-03-06                              

En frälsningsofficer har befordrats till härligheten. Ett mer än nittiosex år långt liv avslutades den 5 februari då major Runa Uhlander gick ur tiden. Hon lämnade syskonbarn med familjer, vänner, hemmet på Älvbacken i Vindeln och sin plats i Frälsningsarmén i Hällnäs.

Runa Uhlander växte upp i Hällnäs i Västerbotten i ett hem där mamman lämnats ensam med de nio barnen. I tidiga tonår kom Runa till tro och anslöt sig till Frälsningsarmén. Hon arbetade i köket vid Hällnäs sanatorium men redan som tjugotvååring hade hon utbildat sig till officer vid Frälsningsarméns officersskola och fick sin första order till Vittinge i Uppland. Därefter innehade hon medarbetar- och ledartjänster vid kårerna i Hallstavik, Sollefteå, Strömsund, Bräcke och Dorotea. Då hennes mor blev sjuk flyttade Runa tillbaka till Hällnäs, tog hand om modern och fick ansvar för Frälsningsarmén på orten. Sin tjänst i hemkåren utövade hon även långt efter sin pensionering. Till kårens barn- och ungdomsverksamhet fick hon se flera generationer unga hällnäsbor komma. Runa var en omtänksam, gladlynt och generös person som tyckte om att vara tillsammans med andra. Ofta besökte hon gamla och sjuka. Före jul stöpte hon ljus och delade ut till grannar och vänner. Hennes hem var varmt, öppet och välkomnande, vilket inte minst syskonbarnen alltid hade glädje av.

År 2007 valdes Runa välförtjänt till årets västerbottning. Hon var mycket intresserad av blommor som hon gärna förökade och gav bort och trädgårdens småfåglar hade alltid mat att hämta vid hennes fågelbord. Runa Uhlander lämnar ett ljust minne efter sig och saknas närmast av syskonbarn med familjer, grannar och vänner i Hällnäs och trakten däromkring samt kamrater i Frälsningsarmén.

Fredagen den 1 mars hölls armébegravningen efter Runa Uhlander i S:t Mikaels kapell i Vindeln. Major Åke Löfqvist ledde begravningsgudstjänsten, organist Roland Widmark, som liksom Runa tidigare utsetts till årets västerbottning, såg det som ett hedersuppdrag att spela vid begravningsgudstjänsten, Tommy Hägglund, ansvarig för Frälsningsarmén i Hällnäs läste ur Bibeln och Åke och Edith Löfqvist sjöng, som Runa önskat, sången ”Härlig frälsning har jag funnit”. I griftetalet band Åke Löfqvist samman bibelns trösteord, bland annat från Uppenbarelsebokens 21:a kapitel; ”Döden skall inte finnas mer” och Jesusorden i Johannesevangeliets 11:e kapitel: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör”, med Runa Uhlanders långa och rika liv som frälsningsofficer. Som en del av talet berättade Anneli Öhman, tidigare ungdomsledare vid Hällnäskåren, om de sista timmarna i Runas liv. Då, liksom under gudstjänsten, sjöngs psalmen ”Tryggare kan ingen vara”.

Vid minnesstunden på Frälsningsarmén i Hällnäs, lästes många hälsningar och många gåvor hade getts till barn- och ungdomsarbetet i Hällnäs. Ungdomar, nu i 25- 30-årsåldern, som tidigare deltagit i kårens ungdomsarbete, sjöng och berättade flera glada minnen. Major Anna-Lena Paulsson framförde tack för lång och trogen tjänst från Frälsningsarméns högkvarter. Talade gjorde också vännerna Anneli Öhman och Marianne Wiklund, varav den senare haft Runa som barnflicka för länge sedan. En systerdotter läste en varm och innerlig dikt som hennes mor skrivit till sin lillasyster Runa. Ytterligare ett syskonbarn talade om hur Runa berättade bibelberättelser för honom, syskon och kusiner på ett sådans tätt att det kommit att starkt prägla hans liv.

Ännu en uthållig och trogen frälsningsofficer har hemförlovats och gått in till glädjen hos sin Herre efter väl förrättat värv. Vi önskar henne vila och lyser frid över major Runa Uhlanders minne.

Karin Larsson


Aina Albertsson, Avesta            

Publicerad 2019-02-25

Drygt 92 år hade hon levt på jorden när pärleporten öppnades och frälsningsofficeren, kapten Aina Albertsson befordrades till härligheten. En hastig handtryckning blev ytterligare ett tecken på att Aina var färdig för uppbrott när dottersonen frågade om hon inte skulle be Gud som hon tjänat så länge, öppna pärleporten. Aina lämnade dotter och måg, barnbarn med familjer, syskon, vänner, sitt hem Sagalunden på Baldersgården och sin plats i Frälsningsarmén.

Tillsammans med fyra syskon växte hon upp utanför Krylbo. Hennes mor blev tidigt änka och ensam med de fem barnen. Aina kom till tro och engagerade sig i Frälsningsarmén i Krylbo från 16 års ålder. Hon var musikalisk och genom åren har hennes vackra sång, ofta ackompanjerad av hennes egen dragspelsmusik glatt många. Sitt arbete fick hon vid den elinstallationsbyrå i Krylbo som hon senare övertog och drev vidare. Så småningom övergick Aina till tjänstgöring i Frälsningsarmén på heltid och kom som ledare till Sunne, Umeå, Vilhelmina, Visby och Tierp. Hon utbildade sig till frälsningsofficer men återvände, då hon drabbats av en svår skada, till Krylbo där hon bosatte sig på sin mormors gård.  Frälsningsarmén i Avesta och Fagersta blev hennes arbetsplatser. Hon besökte även andra orter för att hålla gudstjänster och sångandakter. Hennes motto genom livet var ”Allting ordnar sig”. Aina var en glad, humoristisk och envis person. Barnbarnen minns sin mormor som den friluftsmänniska som ofta tog hand om dem och reste för att campa tillsammans med dem. Hon lämnar ett lättsamt och ljust minne efter sig. Aina Albertsson saknas närmast av dottern och mågen Christina och Nils-Erik Johnsson, barnbarn och syskon med familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.  

Begravningsgudstjänsten hölls i Grytnäs kyrka den 22 februari. Officiant var prästen Joel Lundgren, diakon Inga Lundgren-Mähler läste bibeltexter och organist Eldar Levgran stod för musiken. I griftetalet vävdes bilder ur Ainas liv, exempelvis den period hon var chaufför åt Lapp-Lisa, samman med strofer ur sången ”Som en härlig gudomskälla”. Temat var Vägen, målet och framtidshoppet. Ledstjärnan för Aina Albertsson var att följa Jesus. I det hade hon sin trygghet och glädje och ofta sjöng hon ”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in”. Under slutet av livet talade hon om hur ”Han har öppnat pärleporten och bevarat mig som sin”.

Även under minnesstunden gavs uttryck för den tacksamhet många kände över att ha fått möta Aina. Ett brev där Fräsningsarméns ledare Clive och Marianne Adams och Kjell och Gunilla Olausson uttryckte samfundets tack, lästes upp. Guna Uppgård från Frälsningsarmén i Sala talade om Aina som en förebild i trohet och uthållighet och diakon Inga Lundgren-Mähler om den glädje Aina spred med sin sång, inte minst under andakter på olika platser. Kenny Eriksson sjöng bland annat sångerna ”De kommer från öst och väst” och ”Till en stad jag är på vandring”. Frid lyses över ännu en frälsningssoldat som övervunnit. Aina Albertsson har nått målet och anslutit sig till den stora skara, vi som fortfarande kämpar vidare, uppmuntras av.

/Karin Larsson


Ingvar Fallström, Morup               

Publicerad 2019-02-15

Major Ingvar Fallström, har befordrats till härligheten efter en lång tids sjukdom och ett rikt liv. Han lämnade sina barn, deras familjer och sin plats i Frälsningsarmén i Varberg. Ingvar var en hängiven predikant. Några dagar innan hans livslåga slocknade, filmades hans sista predikan. Budskapet om tryggheten i tron på Gud inför ett nytt år sändes sedan vid en gudstjänst på Frälsningsarmén.

Ingvar föddes i Karlskoga, yngst av åtta syskon, en kamrat tog med honom till Frälsningsarméns scouter och vid tolv års ålder kom han till tro. Han arbetade som springpojke och svetsare och arton år gammal påbörjade han utbildningen till frälsningsofficer, yrket han hade under flera decennier och tjänsten han fullföljde under hela sitt liv.

Ingvar hade tjänster vid frälsningsarmékårer i bland annat Borås, Sundsvall, Örebro, Västerås, Luleå, Göteborg, Stockholm och Norrköping. I Göteborgs division var han ungdomssekreterare och senare divisionschef, det senare även i Dalarna. Vid Frälsningsarméns högkvarter tjänstgjorde Ingvar som assisterande nationell ungdomssekreterare, kandidatsekreterare och PR-sekreterare. Många tjänster delade han med hustrun Stina. Under fyra år i mitten av 80-talet arbetade paret som ledare vid kåren Bay Ridge, Brooklyn, USA. 1991 blev Ingvar änkeman.

Efter sin pensionering åtog han sig uppdraget som distriktschef för Frälsningsarmén i Lettland och senare som ledare för Frälsningsarmén på Hönö. Ingvar blev pappa till fem barn och bodde under senare år i Morup, Halland. 1965 åkte han Vasaloppet. Cykling och simning var hans fritidsintressen, liksom läsning och korsordslösning. En gladlynt, humoristisk ordvitsare som visade tacksamhet och förnöjsamhet inför livet och var ivrig att dela med sig av sin tro, har gått ur tiden. Omsorg och kärlek visade han nära och kära, vänner, kolleger och övriga medmänniskor. Ingvar Fallström saknas närmast av barnen Kicki, Per, Gunilla, Monica och Brittmari med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Lördagen den 9 februari hölls armébegravningen efter Ingvar Fallström på Centrumkåren Haga Mölndal i Göteborg, ledd av Ingvars officerskamrat och gode vän, kommendör Sven Nilsson. En god anda rådde och gudstjänstprogrammet var utformat enligt den hemförlovades önskemål. Hornmusikkåren, bestående av musikanter från olika kårer och ledd av Gunnar Ålöw, spelade, bland annat ”De skall komma från öst, de skall komma från väst” och marschen ”Röda skölden” och Yvonne Ålöw sjöng sången ”Det enda som bär när allting annat vacklar”. Överstelöjtnant Kjell Olausson läste bibelord som Ingvar önskat och bad. I sitt rörande griftetal knöt Sven Nilsson samman Ingvar Fallströms liv med bibelberättelsen om Jakobs stege. Ingvar var inte rädd för utmaningar. Han var en andlig äventyrare. Det illustrerades bland annat av minnet då Ingvar Fallström och Sven Nilsson stod högt upp på stegen för att börja det dryga arbetet att måla en ungdomsgård. Ingvar personifierade också sångtexten ”Strid och möda blir med Kristus heligt äventyr”. En blivande landshövding var scout på Templet. Hon talade senare om hur Frälsningsarmén vill vara med att hjälpa människor upp på stegen för att knyta kontakt mellan jord och himmel. Det ville Ingvar. Stegen är som tron, man tar sig upp för den ett steg i taget.

Under den efterföljande minnesstunden som leddes av Kjell Olausson, talade många om Ingvars innerliga tro, hans humor, vänlighet och goda vittnesbörd som han gärna delade. Tacksamheten över att ha fått dela en sträcka av livsvägen med Ingvar framkom också. Kjell Olausson uttryckte Frälsningsarméns tack och bland andra talade Per-Göran Gniste och major Maud Fennvik. Kicki Igelström uttryckte familjens tack. Ingvar Fallström, en tapper stridsman, har befordrats till härligheten och lagt ner sitt svärd för att vara med Jesus. Frid lyses över hans ljusa goda minne.

/Karin Larsson


Per-Åke Ekman, Stockholm

Publicerad 2019-02-11

Frälsningsofficeren, kapten Per-Åke Ekman, har befordrats till härligheten. I en ålder av 70 år gick han ur tiden och lämnade sin hustru, son, sina bröder och  platsen i Frälsningsarmén.

Han föddes och växte upp i Falun. Föräldrarna som tillhörde Frälsningsarmén i staden, tog med sina fyra pojkar dit, Per-Åke kom till tro och började så småningom engagera sig starkt för att också andra människor skulle göra det. Hans yrke blev bilmekanikerns och han arbetade som sådan, lokreparatör och maskinist innan hans engagemang i Frälsningsarmén också ledde till tjänst i samfundet. Under åren i Stockholm och tjänst vid Vasakåren där, inledde han ett uthålligt arbete bland hemlösa och Per-Åke ägnade bland annat kraft och tid åt uppsökande verksamhet och arbete vid Frälsningsarméns härbärge i Midsommarkransen.

Efter giftermål med frälsningsofficeren Birgitta, tjänstgjorde Per-Åke tillsammans med henne vid kårerna i Norrtälje, Skelleftehamn och Luleå med Haparanda. Han utbildade sig till frälsningsofficer och ordinerades år 2003. Sin sista tjänst innan han pensionerades, hade han på samfundet Frälsningsarméns arkiv. Skämtsamt har det med rätta sagts att Per-Åke Ekmans två stora intressen var Gud och bilar. Han var ivrig att be till Gud och var mån om att berätta för andra om sin kristna tro. De som känner Per-Åke minns en glad, trygg, fridsam och lugn person som också gärna hjälpte andra. Fick han ett uppdrag såg han till att det fullföljdes. Per-Åke Ekman saknas närmast av hustrun Birgitta, sonen Per, bröderna med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Söderkåren i Stockholm den 1 februari och leddes av major Kjell Karlsten.

Griftetalet utgick från Per-Åkes favoritbibelvers i 1 Johannes brev, kapitel 4, vers 19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss”. I talet anknöts till de tre ting som placerats på kistan och påminde om den hemförlovades passion i livet; en röd modellbil av märket Ferrari, Bibeln och uniformsmössan. Bilens förardörr var öppen och om Gud hämtade gudsmannen Elia i en vagn av eld så får vi tro att Per-Åke hämtades till himlen i en röd Ferrari. Med Filipperbrevet 3, vers 8 sammanfattades Per-Åkes livshållning: ”För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus”.

Söderkårens musikkår spelade ”De skall komma från öst, de skall komma från väst”, ”Bliv kvar hos mig” och avslutade begravningsakten med att spela en marsch. Major Leif Alm läste ur Bibeln och bad, Tobias Paulsson sjöng ”Jag älskar dig Jesus” och gemensamt sjöngs sångerna ”Det finns djup i Herrens godhet ” och ”O, jag vet ett land”. Per-Åkes släktingar och soldatkamrater bar ut kistan till den väntande bilen där musikkåren spelade till avsked och snön föll vit och vacker.

Under minnesstunden sjöng Anna-Lena Paulsson och Tobias Paulsson och flera tal hölls. En av Per-Åkes bröder uttryckte hur Per-Åke för honom blivit som en pappa, då pojkarnas far tidigt omkom i en bilolycka.

Även Per-Åkes son Per talade till sin fars minne. Kommendör Sven Nilsson påminde om hur han rest till Officersskolan från Mora tillsammans med Per-Åkes mor. De tidigare medarbetarna och kollegorna Lars Blomberg, Bo Albinsson och Elisabeth Hjerpe talade liksom divisionschefen Leif Öberg som framförde Frälsningsarméns tack för hängiven tjänst. Per-Åkes hustru Birgitta tackade alla som med sin närvaro vid begravningshögtiden hedrat Per-Åkes minne.

Vi lyser frid över ännu en trogen och tapper kämpe som bytt ut krigardräkten mot segrarens klädnad. Vi minns kapten Per-Åke Ekman med värme.

Karin Larsson


Karin Johnsson, Stockholm  

Publicerad 2019-01-28

Major Karin Johnsson befordrades till härligheten i en ålder av 86 år. Då hon gick  ur tiden lämnade hon sin syster och sin plats i Frälsningsarmén, Vasakåren i Stockholm. Efter att ha fått vara till glädje, hjälp, nytta, stöd och tröst för många medmänniskor, har en slumsyster fullbordat sitt verk och i frid gått hem till Gud.

Karin Johnsson föddes i Gesäters socken i Dalsland. I familjen fanns pappa, mamma och tre systrar. Som ung kom Karin till tro och Frälsningsarmén blev hennes kyrka. Efter att ha arbetat en tid som sjukvårdsbiträde lämnade hon Gravarne/Kungshamn i mellersta Bohuslän för att utbilda sig till frälsningsofficer och slumsyster. Som sådan tjänstgjorde Karin flera decennier bland annat under den tid när Frälsningsarmén drev barnhem, slumstationer, ålderdomshem och liknande. Karin Johnsson arbetade som assistent, föreståndare och medarbetare. Bostadsorterna blev Stockholm, Jönköping, Sundsvall, Norrköping, Göteborg, Visby, Halmstad och Örebro. Under många år fram till sin pensionering arbetade Karin vid det som kom att bli Elisabetgården för öppet socialt arbete i Vasastan i Stockholm. Efter pensioneringen stannade hon kvar i Stockholm och engagerade sig i Vasakåren. Karin Johnsson var en vänlig, glad och hjälpsam person, alltså en slumsyster av allra bästa slag. Fritiden ägnade hon åt resor, gärna i Stockholms skärgård. Fjärran resmål som Israel och olika afrikanska länder besökte hon också.

Karin Johnsson saknas närmast av sin syster Helmy Holgersson, Göteborg, syskonbarn med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Vasakåren den 11 januari 2019 och leddes av kårledaren, kapten Anne-Li Marthinussen. I sitt griftetal utgick hon, enligt Karin Johnssons önskemål, från Jesusorden i Johannesevangeliet, kapitel 11: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” I talet bands Karins liv och tjänst samman med bibelns ord och Anne-Li sa bland annat: ”Karin tog inte så mycket plats men hon tog sin plats och det var en viktig plats. Hon var trygg i sin tro och ville dela den med andra, många gånger genom praktiskt tjänande.” I begravningsgudstjänsten läste Britt-Marie Jacobsson, Marianne Johansson och Margaretha Andersson bibeltexter, Gustav Ahlström sjöng sångerna ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”You raise me up” och Jon-Anders Marhinussen spelade piano.

Så sänktes fanorna för att hedra minnet av ännu en kämpe som övervunnit. Vid minnesstunden som leddes av Margaretha Andersson, talade bland andra Elisabeth Hjerpe och Kerstin Alm. Ywonne Eklund representerade med sitt tack Frälsningsarméns högkvarter.

Karin Johnsson var en omsorgsfull frälsningsofficer med god förmåga och vilja att lyssna, hjälpa och betjäna. Frid lyses över hennes ljusa minne.

Karin Larsson


Yvonne Nilsson, Örnsköldsvik  

Publicerad 2019-01-02

I en ålder av 77 år gick frälsningsofficeren, major Yvonne Nilsson, Örnsköldsvik, ur tiden och befordrades till härligheten den 27 november. Efter en lång tids sjukdom lämnade hon sitt hem på Lejonbackens äldreboende och sin plats i Frälsningsarmén i Örnsköldsvik.

Yvonne Nilsson föddes och växte upp i Malmö. Hennes fosterföräldrar tog med henne till Frälsningsarmén där hon kom till tro och tidigt blev en aktiv frälsningssoldat. Redan som tonåring fick hon arbete som fältassistent i Frälsningsarmén, utbildade sig därefter vid samfundets officersskola och fick sin första order som löjtnant 1961. Ordern gällde Frälsningsarméns arbete bland döva och synskadade i Gävle och inom den verksamhetsgrenen kom Yvonne att arbeta under hela sitt yrkesliv. Hon utbildades till dövtolk och blev en skicklig, omtyckt och efterfrågad sådan. Förutom i Gävle tjänstgjorde Yvonne några år i döv- och synskadearbetet i Örebro innan hon 1968 flyttade till Örnsköldsvik för att uppta en liknande tjänst där. Till arbetet hörde bland annat att hålla kontakt med döva och synskadade och ha gudstjänster tillsammans med dem.

Med bas i bostadsorten Örnsköldsvik fullföljde Yvonne ett mångårigt officerskap, stannade kvar där som pensionär och engagerade sig i frälsningsarmékåren där hon var pianist. Under åren 1994 – 2004 arrangerade Yvonne Nilsson tillsammans med Svenska kyrkan sommarläger på Dekarsön för lettiska barn från dövskolan i Riga. Lägren kunde genomföras tack vare sponsorer och volontärer i och omkring Ö-vik. En del av sin fritid ägnade Yvonne åt att spela bowling och, på senare år, dataspel. Till sin personlighet var hon lugn, humoristisk, omtänksam och samarbetsvillig. Hennes vänlighet bidrog till att hon blev omtyckt, inte minst på Lejonbacken där hon bodde under senare år. Yvonne Nilsson saknas närmast av vännen Elisabeth Mähre och många vänner i och utanför Frälsningsarmén, En tapper kämpe har lagt ner sitt svärd och gått hem till Gud i frid.

Armébegravningen hölls på Frälsningsarmén i Örnsköldsvik den 14:e december och leddes av major Else Andersson. Gudstjänsten tolkades till teckenspråk då döva vänner och en dövblind deltog. I griftetalet utgick Else Andersson från texten i andra brevet till Timotheos, kapitel 4 med texten ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron”. Kårledaren löjtnant Anita Allandotter, läste Bibeln och bad och för solosång och pianomusik svarade Eva Gerdin.

Under minnesstunden påmindes om Yvonne Nilssons viktiga arbete bland döva och hennes engagemang i kårens verksamhet. Fram träder bilden av en hjälpsam, vänlig och glad frälsningsofficer. Till hennes minne talade Birgitta Andersson, Viola Bylin, Gullan Kallin och nära vännen Elisabeth Mähre. Från kåren i Örnsköldsvik tackade kårledaren Henry Lindell och från Frälsningsarméns högkvarter Else Andersson.

En trogen officer har gått för att möta sin Herre och mästare efter väl utförd tjänst.

/Karin Larsson


Greve Oscar Bernadotte af Wisborg

Publicerad 2018-12-21

En Frälsningsarméentusiast har gått ur tiden. Greve Oscar Bernadotte af  Wisborg har avlidit den 3 november 2018 i en ålder av 97 år. Kontakterna med Frälsningsarmén och släkten Bernadotte etablerades redan under Hanna Ouchterlonys första tid som ledare av Frälsningsarmén. Svåra förföljelser mötte den nya rörelsen och prinsparet Oscar och Ebba Bernadotte framträdde som försvarare. De besökte mötena och när Templet, kåren på Östermalm i Stockholm stod färdigt 1887 deltog de ofta i möten och gudstjänster.

När Krigsskolan vid Skeppargatan skulle byggas och man saknade medel rådfrågade överste Per Hed prins Oscar om möjligheterna att finansiera  bygger. Grosshandlare John Josefsson sade sig kunna ge 10 000 kr om 49 andra gjorde likadant, Bygget kostade en halv miljon kronor, som var en  oerhörd summa på den tiden. Hed lyckade få mer än 60 personer att ge vardera 10 000 kr. Av överskottet, sedan huset var betalt, bildades en utbildnongsfond som under åren förvaltat mycket väl och kunnat bidra med  åtskilliga miljoner kronor till officersutbildningen. Styrelsen bestod  av prins Oscar Bernadotte, minister Herman Lagercrantz, grosshandlare Josefsson och representanter för högkvarteret. Under åren har denna sammansättning i stort kunnat följas och olika generationer har ärvt  uppdraget.

När Frälsningsarmén i Sverige firade 100-årsjubileum bildades en hederskommitté där den nu avlidne Oscar Bernadotte invaldes som medlem tillsammans med  prinsessan Christina fru Magnuson, talman Henry Allard och redaktör Bo Ancker som med namn och inflytande skulle stödja jubiléet. Året efter jubiléet ombildades och utökades kommittén till Frälsningsarméns Råd. Oscar  Bernadotte var medlem av rådet i 25 år. Vid begravningsgudstjänsten i Rasbo kyrka utanför Uppsala deltog kungaparet och medlemmar av kungafamiljen tillsammans med flera hundra andra. Frälsningsarmén representerades av major Leif Andersson, informationskonsulent Lars Beijer och undertecknad.

Kyrkoherde (em) Folke T Olofsson använde orden "Han var Frälsningsarméentusiast" i sitt griftetal. Alla dessa entusiaster är ett skyddande ozonlager för Frälsningsarmén. Det var min förmån att få framför Frälsningsarméns hälsning vid minnesstunden i Frösunda herrgård.

/Sven Nilsson


Anders Aberin, Stockholm

Publicerad 2018-12-07

Frälsningsofficeren, överstelöjtnant Anders Aberin, har gått ur tiden. Han lämnade sin plats i Frälsningsarmén, Vasakåren i Stockholm och befordrades till härligheten den 11 november i en ålder av 90 år. Anders Aberin föddes i Agerum, Sölvesborgs kommun i Blekinge. Barndomen blev otrygg då hans mamma dog tidigt. Syskonskaran skingrades och barnen placerades vid olika barnhem. Som tonåring besökte Anders Frälsningsarmén i Karlskrona, kom till tro, blev frälsningssoldat och upplevde där att han fick det hem han så länge saknat.

Sin utbildning fick den musikintresserade Anders vid militären i Karlskrona där han kom att göra tjänst som musikfurir.

Redan som tjugoåring började han sin utbildning till frälsningsofficer och så småningom följde en flera decennier lång tjänstgöringsperiod på många platser vid olika verksamhetsområden i Frälsningsarmén. Anders Aberin arbetade bland annat vid kårerna i Söderköping, Malmö. Fredriksberg, Vimmerby, Uddevalla,  Arvika, Finspång och Nyköping innan han 1962 gifte sig med Astrid Ottosson, också hon från Karlskrona. I ett av de brev som fanns kvar efter Anders hade Astrid skrivit: ”Vi skall bli det lyckligaste officersparet i Frälsningsarmén och vara ett föredöme för alla ungdomar”. Makarna ledde kårer i Göteborg, Tranås, Stockholm, Malmö, Norrköping, Jönköping och Västerås, innan de fick ansvar för övre Norrlands division med säte i Luleå. Vid Frälsningsarméns högkvarter axlade Anders Aberin ansvar som finanssekreterare och avslutade sin aktiva officerstjänst som konsult i finansfrågor.

Som pensionärer engagerade sig radarparet Aberin i Vasakåren i Stockholm, den kår de tidigare varit ledare vid. Anders var omtänksam, noggrann och plikttrogen, en varmhjärtad person som tyckte om att hjälpa till där han kunde. Det kunde gälla grannarna i huset på Södermalm, någon hemlös som han mötte eller släktingar och andra som besökte hemmet. Ofta gnolade han för sig själv och man kunde tydligt höra att det var marsch- och bleckblåsmusik. Förra året blev han änkeman, nu har också Anders Aberins karakteristiska röst tystnat och hans saknas närmast av hans och Astrids syskonbarn och vänner i och utanför Frälsningsarmén. 

Armébegravningen efter Anders Aberin hölls på Vasakåren den 5 december och leddes av major Leif Alm. Temat för hans griftetal var Främlingskap här på jorden, med utgångspunkt från händelserna i Daniels bok.  Daniel lät sig inte påverkas av livet i främmande land. Han åt inte deras mat, tillbad inte deras gudar och han sjöng säkerligen inte Babels sånger. I alla avseenden förblev han i sin gudstro och tillbedjan.

I gudstjänsten spelade en ensemble ur Vasaband och Leif Andersson sjöng två solosånger. I minnesstunden talade major Bo Ericson som för sjuttio år sedan var rumskamrat med Anders på Krigsskolan. En systerdotter till Anders och flera släktingar på Astrids sida tog del i högtiden tillsammans med många officerskamrater och vänner. För Vasakåren talade kapten Jon-Anders Marthinussen.

Concertinan har tystnat, valthornet och gitarren likaså, men duettsång fyller säkert himlen.

/Karin Larsson


Inga Pettersson, Dala-Järna

Publicerad 2018-11-19

I en ålder av 89 år har frälsningssoldaten Inga Pettersson, född Larsson, från Dala-Järna, befordrats till härligheten och i frid gått hem till Gud. Hon saknas närmast av döttrarna Margareta Ahlberg och Marianne Karlsson och deras familjer, två systrar med familjer, syskonbarn, övrig släkt och många vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Som nummer fyra av sex syskon föddes Inga i den lilla byn Grånäs i utkanten av Dala-Järna, där hon haft sitt hem under större delen av sitt liv. Hon blev tidigt barnsoldat i frälsningsarmékåren i Dala-Järna i slutet av 1930-talet och lovade bland annat att älska Jesus av hela hjärtat och försöka vara en god barnsoldat. Hon invigdes till frälsningssoldat i senare tonåren, gick på folkhögskola och arbetade tillsammans med en kamrat därifrån på gästhem i England.

Till några olika platser i Sverige, bland annat Norrköping, kom hon för att hjälpa sin bror som var frälsningsofficer, i hans familj. I Norrköping träffade hon Hubert Pettersson, de båda gifte sig snart och familjen kunde efter en tid flytta in i huset i Grånäs som Hubert byggt tillsammans med sin far och bror. Det blev Ingas hem under 58 år, Inga arbetade på Lekskolan och utbildade sig senare till sjukvårdsbiträde. I frälsningsarmékåren var hon strängmusikant, scoutledare och senare ledare för Hemförbundet. Hon var också engagerad i hembygdsföreningen och senare i pensionärsföreningen och kyrkokören. Hon hade även ett politiskt engagemang och var bland annat ordförande i kommunens socialnämnd.

Inga hann också med att odla och hemma på tomten, i rabatterna, på uteplats och fönsterbrädor blomstrade det vackert stora delar av året. Familjen reste mycket i Sverige och utomlands och vänkretsen var stor, Ingas döttrar har tecknat bilden av en gästfri mamma som varit stöttande och uppmuntrande med ett öppet hem där en välkomnande och generös attityd rådde. Inga Pettersson gick ur tiden stilla och fridfullt efter att de flesta av hennes familjemedlemmar haft möjlighet att ta farväl på plats. Nu tror vi att Inga sjunger vidare i den stora himmelska kören, en ny jublande sång tillsammans med Hubert som hemförlovades 2016, och de andra. Inga Petterssons liv här är slut, hon har troget gjort det hon skulle och har gått hem till glädjen hos sin Herre.

Armébegravningen hölls i Källartorpskyrkan, Dala-Järna, och leddes av major Per-Olof Larsson. Major Karin Larsson påminde i griftetalet om Ingas liv och knöt samman det med Bibelns ord i Predikaren om hur allt har sin tid. Som ingångsmusik sjöngs Gammal fäbodpsalm från Dalarna och vid farväl och när kistan bars ut till bilen av Ingas släktingar, sjöngs sången O, hur saligt att få vandra hemåt. Kantor Ulla Skoglund spelade orgel och piano och musikant Els-Mari Forsberg sjöng sångerna Trygg i hans hand och Hemland där sol ej dalar.

Under minnesstunden hölls flera tal.

Vi minns en god vän och trogen salvationist och lyser frid över hennes minne!

/Karin Larsson

Skriv ut