Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Minnesrunor

De minnesrunor som skickats in (kommit oss till del).

Foto: Unsplash/Andrew Ruiz

Anna-Lisa Johansson, Skärstad

Publicerad 2021-06-30

Det år Sverige fick kvinnlig rösträtt föddes Anna-Lisa i Källstad i Östergötland. Nästan hundra år senare, den 30 maj 2021, befordrades frälsningsofficeren, major Anna-Lisa Johansson, till härligheten från sitt hem i småländska Skärstad i en ålder av nittionio år.

När Anna-Lisa var två år dog hennes mor och flickan och henne lillebror togs om hand av sina farföräldrar. Fadern gifte så småningom om sig, ytterligare tre barn föddes i den nya familjen och de fem syskonen fick en trygg uppväxt.

Sitt första arbete fick Anna-Lisa som piga. Hon blev med tiden en skicklig kokerska. Genom kontakter i familjen där hon arbetade, kom hon till Stockholm och anställdes som hembiträde med ansvar för ett stort hushåll. Kärleken till Frälsningsarmén grundlades sannolikt vid en friluftsgudstjänst, Anna-Lisa kom till tro och Templets kår i Stockholm blev hennes kyrka.

Ur hennes människokärlek föddes den kallelse som gjorde Anna-Lisa till slumsyster. Hon påbörjade sin utbildning till frälsningsofficer och år 1949 befordrades hon till löjtnant. Anna-Lisa Johanssons tjänstetid blev mångårig och inkluderade förutom tjänst vid fler av Frälsningsarméns slumstationer, institutioner och öppenvårdsenheter, fortbildning inom barn- och äldreomsorg.

Hon utförde ett gediget socialt arbete och visade stor omsorg om de människor hon hade ansvar för, bland annat i Uppsala, Stockholm, Gävle, Jönköping, Borås och Kalmar. Vid Frälsningsarméns öppenvårdsenhet i Malmö tjänstgjorde Anna-Lisa Johansson under mer än tjugo år och i Malmö stannade hon som pensionär. Småländska Skärstad blev hennes sista bostadsort.

Anna-Lisa Johansson beskrivs som en bestämd och snäll person. Hon tyckte mycket om att åka bil och tackade gärna ja till en biltur. Hon var ordentlig, noggrann och tyckte om att laga mat och baka. Anna-Lisa engagerade sig för sina medmänniskor, visade omsorg om dem och var en äkta slumsyster,

Anna-Lisa Johansson saknas närmast av syskonen Stig och Marianne, syskonbarn med familjer, släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Frälsningsarmén i Jönköping den 21 juni och leddes av en av kårledarna, major Veronica Wahlström. Curt och Ulla Dahlqvist medverkade med sång och musik. Curt Dahlqvist spelade som ingångs- och utgångsmusik ”O, hur saligt att få vandra” och ”Förunderlig nåd” och Ulla Dahlqvist sjöng sången ”Långt bortom rymder vida”.  Veronica Wahlström inledde griftetalet, vilket också innehöll ett varmt tack för lång och trogen officerstjänst i Frälsningsarmén, med att läsa Davids tjugotredje psalm. Hon knöt samman texten om den gode herden som leder sin hjord på rätta vägar, med Anna-Lisa Johanssons långa liv i tjänst för Gud och medmänniskorna som slumsyster. Frälsningsarméns fanor sänktes för att hedra minnet av ännu en officerskamrat som hemförlovats.

Vid minnesstunden delgav släktingar många minnen efter Anna-Lisa Johansson. Hennes lillebror Stig talade till sin systers minne bland annat med orden: ”Vi har funnits för varandra och stöttat varandra.” Anna-Lisa skulle snart ha fyllt hundra år och med anledning av det hade Frälsningsarméns general Brian Peddle skickat en hälsning som också var tacksamhetens rader för Anna-Lisa Johanssons mångåriga tjänst. Vi minns henne med tacksamhet och glädje och lyser frid över en kämpe som övervunnit.

/Karin Larsson


Berit Mårtensson, Södertälje

Publicerad 2021-06-21

Den 23 maj befordrades fältsergeanten i Frälsningsarmén, Berit Mårtensson till härligheten i en ålder av 85 år och lämnade därmed sin familj, släkt och vänner.

Berit Mårtensson föddes i Lund. När Berit var barn flyttade familjen till Stockholm på grund av pappans arbete. Berit gifte sig så småningom och blev mamma till sönerna Jan och Kent. Efter en tid skilde sig paret och i mitten av femtiotalet flyttade Berit tillbaka till Skåne. Hon blev bekant med sin väninnas bror, Axel Mårtensson, tycke uppstod, paret gifte sig och Berit blev mamma till ännu en son, Leif.

Vid Frälsningsarméns andra kår i Malmö grundlades det engagemang som för Berit blev livslångt. Hennes ledaregenskaper och intresse för människor utvecklades samtidigt som den tro hon fått med sig hemifrån fördjupades. Under sitt yrkesliv arbetade hon bland annat vid Frälsningsarméns hotell i Malmö, innehade tjänst som ungdomskonsulent för Frälsningsarmén och ledde senare arbetet vid kåren i Eslöv.

Tillsammans med sin kamrat, major Kerstin Eriksson, tjänstgjorde Berit vid Frälsningsarméns gästhem Lännersta utanför Stockholm och Smålandsgården i Örserum. Berit och Kerstin var också ledare för frälsningsarmékåren i Nynäshamn. Den sista tjänsten innan Berit Mårtensson pensionerades hade hon på finansenheten vid Frälsningsarméns högkvarter. År 1999 blev Berit änka och några år senare avled hennes vän och arbetskamrat. Berit hade bosatt sig i Södertälje och engagerade sig där bland annat som ledare för arbetet bland kvinnor, Hemförbundet.

Berit Mårtensson var som person glad och optimistisk, en möjlighetstänkare. Hon hade många vänner sedan ungdomstiden och visade stor omsorg om sina söner och deras familjer. Förutom engagemanget i Frälsningsarmén ägnade Berit tid åt att läsa, gärna skönlitteratur och biografier. En av Berits söner talar om saknaden efter en mamma man lätt kunde kontakta och tala med om det mesta i livet.

Berit Mårtensson saknas närmast av sönerna Jan Mårtensson och Leif Mårtensson med familjer, barnbarn, barnbarnsbarn, bror och många vänner.

Armébegravningen hölls på Frälsningsarmén i Södertälje den 18 juni och leddes av major Anders Färjsjö. En av kårens ledare, löjtnant Agneta Öberg, läste den 23:e psalmen ur Psaltaren. Griftetalet hade utgångspunkt i Hebreerbrevets 11:e kapitel och orden ”Tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss visshet om det vi inte kan se”. Anders Färjsjö flätade samman bibelversen med den tro Berit ägt sedan tidig ungdom, det kristna liv hon levt och de goda konsekvenser det fått. Södertälje kårs hornmusikkår spelade ”Come, beautiful Christ”, ”Schlesisk folkvisa” och, när kistan burits ut ur lokalen, ”Gyllne stad med pärleportar”. Sångsolister var Leif Pramhäll som sjöng sången ”De skall komma från öst, de skall komma från väst” och major Michael Hjerpe, som efter att man tagit farväl och de trefärgade fanorna sänkts, sjöng sången ”Tänk när en gång det töcken har försvunnit”.

Michael Hjerpe framförde Frälsningsarméns tack efter Berit Mårtenssons långa tjänst i samfundet och södertäljekårens Ing-Marie Cederholm talade för kårens dagledigträff för vilken Berit varit ledare under flera år. Under den efterföljande minnesstunden lästes hälsningar upp och en av Berits söner, Leif Mårtensson, tackade dem som medverkat och deltagit i begravningshögtiden.

Vi hedrar minnet av ännu en kämpe som övervunnit efter ett långt liv i tjänst för Gud, Vi tänker på vår kamrat Berit Mårtensson med glädje och tacksamhet.

/Karin Larsson


Sussie Ljungholm, Lidköping

Publicerad 2021-05-25

Sussie Ljungholm, född Wickström, har befordrats till härligheten i en ålder av 91 år. Sussie sörjs närmast av de tre barnen Mikael, Lars-Otto och Petter med familjer.

Fisketången i Kungshamn hör till en av de finaste miljöerna längs med Smögenkusten. Här föddes Sussie 1929 och växte upp i en familj med fem äldre syskon och föräldrarna Alice (född Görling) och Anders Wickström. Med anledning av faderns tjänst som entreprenör inom fiskerinäringen med olika uppdrag runt om i Sverige kom familjen så småningom att bosätta sig i Norrköping. Familjens kontakt med Frälsningsarmén var sedan länge etablerad, därför blev Sussies val av samfund naturlig. Gemenskapen i och tjänsten på kåren i Norrköping var sammanhangen där Sussie fick växa i tro och ta ansvar som ledare. Som kårkadett lades grunden till en gedigen bibelkunskap. I strängmusikkåren var hennes plats sällan vakant. Som scout fick hon efter hand ledaruppdrag och den röda tofsen i bältet på scoutdräkten skvallrade om att hon hade avancerat till generalscout.

I Norrköping träffade Sussie sin blivande make Lasse Ljungholm och de gifte sig 1953. Några månader senare steg de ombord på M/S Gripsholm, en av Amerikalinjens fartyg. På kajen i Göteborg tog familj och vänner farväl. Vid ankomsten till New York välkomnades de av frälsningsofficeren överstelöjtnant Olle Lundgren innan färden fortsatte med flyg till Rockford, Illinois, där Sussie och Lasse bildade sitt första hem.

Bromma flygplats, en vårdag 1957, var scenen för återkomsten till Sverige. Stockholms sjunde kår blev parets andliga hem och i den unga salvationistfamiljen växte de tre sönerna upp i Solna, Haninge och Järfälla. Under den här perioden utvecklade Sussie sitt intresse för lyrik och hennes särskilda förmåga att recitera texter, både poesi och ur Bibeln togs tillvara. Den bohuslänska dialekten gjorde sig ibland påmind och gav extra krydda i hennes tal och uttryck. Familjens semestrar vid saltstänkta havsstränder på Västkusten byttes så småningom mot vandringsleder och inlandssjöar i Västerdalarna.

Det nya huset vid sommarvistet i Dala-Järna blev därför ett naturligt val i samband med pensioneringen 1990. Här anförtroddes Sussie uppgiften som kårens fanjunkare där hennes gudsgivna gåvor och trygga ledarskap uppskattades. De sista åren bodde makarna i Lidköping och när Lasse gick ur tiden 2012 fortsatte Sussie att delta i kårens gudstjänstliv där hon särskilt såg sin uppgift som förebedjare.

Begravningsgudstjänsten hölls i minneslunden i Lidköping i kretsen av de närmast anhöriga. Officiant var major Thomas Landerholm. Medlemmar ur familjen framförde sång och musik som knöt an till Sussies liv. Erik Leidzéns sång ”Långt i fjärran är mitt sköna hem” ljöd över nejden och vid taptot hördes dalamelodin ”Om sommaren sköna.” Sussie Ljungholms minne kommer att leva vidare länge.

/Mikael Ljungholm


Tord Jonzon, Malmberget

Publicerad 2021-04-26, uppdaterad 2021-05-10

Tord föddes 1943 i Teuger i Älvsby socken, som tredje barnet i en syskonskara av sex. Redan som barn fann Tord sitt musikintresse, han var en harmonisk pojke som gärna klättrade upp i ett träd för att sitta där och sjunga.

I sin tidiga ungdom var Tord stark och duktig på att arbeta så han provade på både lantbruksarbete, timmermannayrket och att vara lantmannabiträde. Under ungdomstiden i Älvsbyn växte sig tron allt starkare och Tord togs upp i Korskyrkans församling. När det var dags för rekryten ville Tord helst bli sjukvårdare vilket han också blev.

Han utbildade sig därefter vidare inom vårdyrket, med inriktning mot psykiatri, i Piteå, och kom där också i kontakt med det som sedermera blev hans kall och föremål för ett livslångt engagemang – han blev soldat i Frälsningsarmén. Tord utbildade sig till officer inom Frälsningsarmén och arbetade bland annat en tid på Solgårdens barnhem i Malmberget, det var också där han träffade sin högt älskade fru, Birgitta.

1973 gifte sig Tord med sin Birgitta och de fick därefter två barn. När en ny lag om pappaledighet kom tog Tord huvudansvaret över den förstfödda, medan hustrun utbildade sig klart.

Tord utbildade sig sedan till sjuksköterska och arbetade resten av sitt yrkesliv på Gällivare Lasarett. Han specialiserade sig både inom IVA och anestesivård. Han var under många år huvudinstruktör för utbildningar inom HLR; hjärt- och lungräddning. Tord var med och införde ett system med hjärtlarm som fortfarande är i bruk på sjukhuset.  Han var även ofta ute och arbetade på ambulanshelikoptern. Tord var en genuint vänlig och omtänksam människa som var mycket omtyckt av alla, och alla visste vem han var.

Parallellt med yrkeslivet arbetade Tord ideellt som ledare för Frälsningsarmén i Malmberget i över 26 år. Där spelade han i hornmusikkåren, spelade gitarr och samtalade med många människor över hela vårt samhälle. Han höll igång långt efter pensionen med detta ända tills sjukdom började ta för mycket krafter av honom.

Vi minns även Tord som en fantastisk bagare, ingen kunde baka bullar och tunnkakor som han. Tord lagade också gärna mat. I många år jagade han älg på höstarna och bland det bästa Tord visste var att bjuda barn och barnbarn på middag. Gärna palt eller älggryta, med äppelpaj till efterrätt.

Tord var mycket släktkär. Sommarstugan i Arvidsträsk utanför Älvsbyn besöktes varje sommar och där omkring bor alla hans fem syskon som han alltid gladdes åt att få träffa. Andra resor gjorde han gärna också, bland annat till Bolivia, där han sedan fortsatte att ha ett långvarigt engagemang i Barnens Räddnings Arks arbete för gatubarn.

Tord önskade länge att han skulle kunna ha en hund. När sonen så skaffade en livlig svart riesenschnauzer så blev Tord snabbt en extra husse. Hunden blev hans myskompis hemmavid och en uppskattad följeslagare på promenaderna.

Tord_jonzon_malmberget_.jpg

Tord sörjs närmast av hustrun Birgitta, dottern Mikaela med make David och sonen Markus med hustru Johanna. Samt barnbarn och många goda vänner både här och på andra sidan jorden.

Begravningsgudstjänst

Den 6 maj tog vi farväl av fanjunkare Tord Jonzon som varit soldat, musikant och kårledare i Malmberget.

Gudstjänsten präglades av Frälsningsarméns traditioner med vita rosetter som prydde fanorna, bårtäcke och blommor i Frälsningsarmén färger.

Officiant var Jörgen Wrengbro en nära vän till Tord och hans fru Birgitta. Musikkåren spelade till de unisona sångerna men Tords basstämma saknades. Åsa Sjöblom spelade ett vackert solo på kornett. 

Ett sista farväl togs vid graven av familj och vänner som tillsammans sjöng den vackra sången " Bliv kvar hos mig".


Elvy Berntsson, Tyringe

Publicerad 2021-04-26

Den 30 mars befordrades fältsergeanten i Frälsningsarmén, Elvy Berntsson till härligheten i en ålder av 88 år. Hon lämnade därmed familj och släkt efter ett långt liv i tjänst för Gud .

Elvy föddes i Råneå i Norrbotten. Föräldrarna tillhörde Frälsningsarmén. Pappa var skomakare, målare och småbrukare och mamma skötte hemmet och familjen där tre syskon växte upp. Elvy lärde sig tidigt att be, sjunga och spela och engagerade sig i frälsningsarmékåren.

Familjen flyttade till Bjärnum i Skåne där släktingar drev en möbelfabrik vid vilken Elvys far fick arbete. Unga Elvy deltog på fritiden i Frälsningsarméns olika aktiviteter.

Efter en tydlig andlig upplevelse förstod Elvy att hon var kallad av Gud, hon ansökte om att få bli frälsningsofficer och kom för utbildning till Officersskolan i Stockholm 1951. På Frälsningsarméns kårer i Delsbo, Bollstabruk och Edsbyn arbetade Elvy innan hon frånträdde tjänsten i samband med giftermål. Makarna flyttade till Bjärnum, Elvy utbildade sig till undersköterska och arbetade vid sjukhuset i Hässleholm. Arbetskamrater har berättat om Elvy som en omtänksam och duktig medarbetare. Efter några år föddes dottern Inga-Lill.  Makarna skildes, Elvy gifte om sig och blev mamma till sonen Jim. Efter flera år utan kyrklig gemenskap blev Elvy medlem i den församling hennes dotter tillhörde. Den kallelse från Gud hon uppfattat i sin ungdom gjorde sig påmind och som fältsergeant blev hon ledare för Frälsningsarmén i Bjärnum under fyra år. Elvy och hennes medhjälpare har länge lett kvinnoorganisationen Hemförbundet på platsen, Elvy var även aktiv i kamratförbundet för före detta frälsningsofficerare. För nio år sedan blev Elvy Berntsson änka.

Hon reste gärna och besökte bland annat Ukraina. Vid 85 års ålder hade hon stor glädje av att resa med husbil till sin barndoms trakter i Norrbotten. Elvy var en kreativ konstnär och entusiastisk hundägare. Hennes familj saknar en person som visade omsorg och med iver och glädje tog sig dit hon ville. Elvy Berntssons närmaste är barnen Inga-Lill Svensson och Jim Berntsson, barnbarn, barnbarnsbarn, syskon, övrig släkt och många vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls den 23 april i Tyringe kyrka. I kretsen av Elvy Berntssons familj och närmaste släkt höll prästen Anders Thorsén griftetal och överlämnade stoftet till gravens vila. I sitt griftetal vävde han samman delar ur Elvys liv med bibeltexter bland annat ur 1 Korinthierbrevet, kapitel 15: ”Men Gud vare tack som ger oss seger genom vår Herre Jesus Kristus”. Därför att Kristus har uppstått från döden kan den som bekänner att Jesus är Herre och i sitt hjärta tror att Gud uppväckt honom från de döda, vittna om att hon går från död till liv.

Ingvar Albihn var organist och trumpetaren Kenneth Drougge spelade ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”Jag skall gå genom tysta skyar”, Som sångsolister medverkade Inga-Lill och Bengt Svensson och Agneta Thorsén med sångerna ”Jag aldrig har ångrat” och ”Glad att få leva”.  Under avskedstagandet spelades sången ”Jag önskar få se Jesus först av allt”, en sång vars text var Elvys vittnesbörd och kom att betyda mycket för henne och familjen även i samband med hennes hemförlovning, Barnbarnsbarnen lämnade teckningar till Elvys minne och bad barnabönen ”Gud som haver”. Vid graven på Norra begravningsplatsen i Stoby sjöngs versen ur psaltarpsalmen ”Du omsluter mig på alla sidor” och Inga-Lill Svensson talade till sin mors minne. Under den efterföljande minnesstunden visades bilder ur Elvy Berntssons liv, barnen sjöng och tal hölls av Elvys bror. En rik blomstergärd, minnesgåvor och hälsningar, bland annat från Frälsningsarméns högkvarter, Före detta frälsningsofficerares förbund, FDFO, släkt och vänner, hade kommit.

En trogen frälsningssoldat som fullföljt sitt uppdrag har, bevarad i tron, gått för att vara med Jesus. Frid har med tacksamhet lysts över Elvy Berntssons ljusa goda minne.

/Karin Larsson


Sven Jennerström, Norrköping

Publicerad 2021-04-07

Tidigare frälsningsofficeren Sven Jennerström, Norrköping, har ”befordrats till Härligheten” den 17 mars 2021 i sitt 92:a levnadsår.

Svens liv var inte bara långt, utan också mer innehållsrikt än de flesta av oss kan tänka sig. Uppväxt på Java, Indonesien, där hans föräldrar var missionärer för Frälsningsarmén. Kom som 18-åring till Sverige tillsammans med sin syster Ingrid och mor Bets, sedan fadern dött i koncentrationsläger på Java.

Gick tidigt Frälsningsarméns officersskola i London och var i Frälsningsarméns tjänst på olika platser i Sverige fram till 1962. Bland annat var han privatsekreterare åt flera kommendörer och hade ett antal kårförordnanden, de senare decennierna tillsammans med hustru Barbro, som avled 2006.

Sedan 1962 har han varit i prästtjänst för Svenska kyrkan, bland annat många år som kyrkoherde i Sankt Anna pastorat, sjömanspräst i Antwerpen, missionär för Lutherska Världsförbundet i Surinam (norra Sydamerika) i tre år under 80-talets början, FN-tjänst i Gaza. Dessutom ett stort engagemang för den lokala Sjömanskyrkan i Norrköping och inte minst för ett barnhem på Bali. Familjens sommarboende i Järstad och tjänsten i Sankt Anna stärkte hans kärlek till havet och vi är många som minns de årliga Skärgårdskyrkoveckorna i Sankt Anna skärgård och hans kärlek till Capella Ecumenica på Gärdsholmen.

Närmast anhöriga är de tre sönerna Michael, Peter och Patrik.

Vi, anhöriga och många vänner både i Sverige och runtom i många länder, är tacksamma för att vi fick lära känna den trefaldige kaptenen Sven (kapten i Frälsningsarmén, kapten i FN-tjänst och kapten på egen båt) och vi lyser frid över hans goda minne.

PS: Svens begravning kan följas via streaming måndag 12 april 2021 klockan 12.00. Den som är intresserad måste anmäla sitt intresse till Östgöta Begravningsbyrå, tel: 011-­28 72 50 senast 9 april.

/Ulf Claesson, Svens svåger


Gullan Ohlqvist, Trelleborg

Publicerad 2021-03-30

Det var den tionde mars och solen sken och snödropparna blommade. I Skåne var våren på väg, men min man Anders och jag klädde oss i svart efter frukosten. Vi skulle på begravning, moster Gullan hade vid en ålder av 98 år ”befordrats till Härligheten” som vi säger i Frälsningsarmén.

Bilradion spelade den senaste poplåten med refrängen som handlar om att mötas igen. Orden ” vi möts, vi möts” tonade ut ur högtalarna i bilen och blev till tröst för oss fast vi nu var på väg att ta farväl till Gullan.

Gullan ,Gunborg Ohlqvist var dotter till Malvina och Edvin Almblad, den femte i syskonskaran på sex barn. Hela familjen tillhörde Frälsningsarmén och var mycket aktiva i kåren på Hantverkargatan i Trelleborg. Gullan var soldat och strängmusikant och var också söndagsskollärare och scout i kåren och hade en fin uppväxt i familjen och på Frälsningsarmén.

Hennes familj tog hand om familjen Ohlqvist som kom till kåren på tidigt 1900 – tal. De båda familjerna hade sex barn i var som umgicks flitigt och ganska tidigt fann Gullan sin Ebbe i den Ohlqvistska syskonskaran.

Gullan och Ebbe gifte sig och fick så småningom sonen Torgil. Gullan hade ett estetiskt sinne och arbetade i blomsteraffär. Hon kunde sätta ihop föremål så att de lyfte varandra. Ordet vacker får beskriva alla hennes sidor. Hon hade ett milt och positivt sätt och hemmet utstrålade värme.

Begravningen hölls i Norra Kapellet i Trelleborg där familj och släkt var samlade enligt Folkhälsomyndighetens restriktioner. Kantorn spelade så vackert ” Jag har hört om en stad ovan molnen” så vi fick alla en förnimmelse av det. Officiant var komminister Catarina Liljeberg som gav glimtar ur Gullans liv och vigde stoftet till sin sista vila. Ett stilla farväl togs till tonerna av ”Vilken vän vi har i Jesus”. Representant från Frälsningsarmén i Trelleborg var löjtnant Christer Nelander som med några ord från kåren tog farväl vid kistan. Begravningen avslutades med orgelmusik.

Det är märkligt hur allt hänger ihop och hur det ena ger det andra. Jag har faktiskt Gullans föräldrar att tacka för att jag kom med i Frälsningsarmén och fick en tro på Gud. För det var ju de som tog hand om min mormor och morfar då de kom till kåren i Trelleborg.

Idag får vi tacka Gud för dem som gått före oss, för deras liv och gärning och idag tackar vi Gud för Gullans liv och vad hon betytt för oss. Vi lyser frid över hennes minne.

/Mildred Färjsjö


Ingvar Johansson, Ystad

Publicerad 2021-02-22

Ingvar Johansson, YstadDen 24 januari gick frälsningsofficeren major Ingvar Johansson, Ystad, ur tiden och befordrades till härligheten vid 76 års ålder.

Ingvar växte upp i Storuman. Hans mamma var frälsningssoldat och tog med barnen till Frälsningsarmén. Ingvar kom till tro som liten. I tidiga tonår blev han bagarlärling och fick efter en tid sitt gesällbrev,

Så blev Östersund hans bostadsort där han arbetade på bageri. Förutom engagemanget i Frälsningsarmén var Ingvar medlem i Frösöns teatersällskap. År 1963 turnerade han med sällskapet och Wilhelm Peterson-Bergers Arnljot i USA.

Tillsammans med sin hustru utbildades Ingvar Johansson till frälsningsofficer. Makarna tjänstgjorde som ledare bland annat i Malmberget, Lycksele och Limhamn. Två barn föddes i familjen. Efter makarnas skilsmässa blev Ingvar föreståndare för Frälsningsarméns riksungdomsgård Dragudden utanför Stockholm. 1984 gifte han sig med Gunilla Höglund. I familjen föddes tre pojkar. Ingvar och Gunilla fick kårledaransvar, först för Frälsningsarmén i Motala och senare blev tjänstgöringsorterna Västerås, Umeå och Lidköping.

Ingvar var en förkunnare man gärna lyssnade till. Hans begåvning och intresse för administration och ekonomisk redovisning blev till nytta i tjänster inom dessa områden på lokalplan, distriktsnivå och nationellt vid Frälsningsarméns högkvarter. Hans fru var kårledare i Ystad, Ingvars sista bostadsort. Där hade makarna en kolonilott, vilken Ingvar ägnade stort intresse liksom annat som handlade om odling och växtlighet. Med glädje lagade han mat och bakade vid ungdomsläger, lokala fester och andra evenemang. Familjens campingvagn byttes mot sommarstugan utanför Vansbro där semestrar och annan ledighet tillbringades.

Ingvar var trofast och pålitlig. Han stod vid sitt ord utan att vara de stora ordens eller yviga gesternas man. Ordning och reda kännetecknade honom. Han var humoristisk, snäll och förmedlade omtänksamhet, välvilja och trygghet i hemmet och i tjänsten.

Ingvar Johansson saknas närmast av hustrun Gunilla, barnen Kersti Carlson, Henrik, Erik, Martin och Petter Johansson med familjer, tre systrar, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Den 19 februari hölls armébegravning i Källartorpskyrkan i Dala-Järna i kretsen av Ingvar Johanssons närmaste familj och släkt. Gudstjänsten sändes även digitalt via Internet. Major Per-Olof Larsson ledde högtiden och delgav i griftetalet glimtar ur Ingvars liv och speglade hans person utifrån en strof ur Jesu Bergspredikan (1917 års bibelöversättning). ”Saliga är de saktmodiga, ty de skall besitta jorden”. Synonymer till ordet saktmodig är, bland andra, orden fridsam, tålig, lugn och godsint, begrepp som passar väl på Ingvar Johanssons person. Han tjänade människor, hade bestämda åsikter och var väl värd att lyssna på och lära känna. Talet uttryckte tacksamhet över vad Ingvar gett vidare till andra och att han förblev den han var genom livet. Slutorden hämtades ur Uppenbarelsebokens beskrivning av den stora vita skaran som står inför tronen i den eviga värld där Gud ska torka alla tårar.

Medverkade med sång och musik gjorde Maud Berglund som spelade piano, Ingvars måg, Stefan Carlson som på kornett spelade ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”Det enda som bär” och sonhustrun Kathleen Johansson som sjöng ”Tack att du Herre, valt mig att tjäna”. Efter gudstjänsten dröjde man kvar i kyrkan för att dela minnen av Ingvar och läsa hälsningar som kommit med många minnesgåvor, bland annat till Frälsningsarmén i Bulgarien.

De trefärgade fanorna har sänkts och frid har lysts över ännu en frälsningsofficer som efter fullgjord tjänst gått in till glädjen hos sin Mästare. Minnena efter honom ger tacksamhet och glädje.

Karin Larsson


Ingrid Hörnqvist, Umeå

Publicerad 2021-02-16

Fältsergeanten i Frälsningsarmén, Ingrid Hörnqvist har gått ur tiden. Vid 91 års ålder befordrades hon till härligheten den 20 januari och lämnade sitt hem i Umeå, sin familj och släkt och sin plats i Frälsningsarmén.

Ingrid föddes i Sundsvall och växte upp i en familj tillsammans med tre bröder. Hennes mor dog när Ingrid var 18 år. 14 år gammal kom Ingrid att gå förbi Frälsningsarméns lokal och följde en stark inre maning att gå in där. Redan vid detta första besök kom hon till tro och blev frälsningssoldat så snart hon kunde.

Tidigt sökte hon till Frälsningsarméns krigsskola (numera Officersskolan), genomförde officersutbildningen och fick sin första order som provlöjtnant till Frälsningsarmén i Lysekil. Efter medarbetartjänster i bland annat Backe, Stockholm och Malmö fick Ingrid ansvar som ledare för arbetet i Skurup, Degerfors, Göteborg och Umeå med flera platser.

I Umeå mötte hon änkemannen Eric Hörnqvist och gifte sig med honom 1969. Tillsammans utförde makarna ett gediget arbete som ledare för Frälsningsarméns kårer i Söderhamn, Kalmar, Borlänge och Umeå/Vännäs. Som pensionär hade Ingrid kvar sitt ledaruppdrag i Vännäs under flera år. År 2001 blev Ingrid Hörnqvist änka. Sedan hon lärde känna Eric har hon under alla år haft stor glädje av hans barn och deras familjer.

I stugan i byn Jämteböle tillbringade makarna mycket av sin fritid och att vistas i naturen och ägna sig åt fiske och bärplockning var viktigt och njutbart för Ingrid. Hon målade tavlor, var en hängiven hundägare och var också mycket tillsammans med familjen. Ingrid var en strikt och stark person med integritet och självständighet. Hon hade en ibland barsk framtoning, bestämda åsikter och var mycket kärleksfull, En släkting beskriver henne som en person man sent glömmer. Både släkt och vänner kommer att sakna samtalen, berättandet och kaffestunderna tillsammans med Ingrid.

Ingrid Hörnqvist saknas närmast av Erics tre söner Roland, Tom och Mikael och deras familjer, en bror och vänner i och utanför Frälsningsarmén.  

Armébegravningen hölls den 11 februari på Frälsningsarmén i Umeå som var Ingrids andliga hem, och leddes av kapten Eva Zetterlund i kretsen av Ingrids närmaste. I griftetalet citerade officianten bland annat bibeltexter ur Psalm 139: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand” och Jesus ord ur Johannes, kapitel 14: ”Känn ingen ängslan och oro. Ni tror ju på Gud, tro nu också på mig. Det finns många rum där min Far bor och jag går nu i förväg och gör i ordning dem för er ankomst”. Texterna sammanvävdes med en god beskrivning av Ingrids långa liv i gemenskap med Gud och i tjänst för Frälsningsarmén. Umeåkårens ledare, major Anette Bruno läste Psalm 23 och föreståndaren för kårens sociala arbete, Frans Ljungblahd sjöng sången ”Utan dina andetag”. Eva Zetterlund spelade gitarr och Kjell Zetterlund eufonium.

Vid minnesstunden lästes olika hälsningar. Gåvor hade getts till Frälsningsarmén i Umeå och Barncancerfonden. Frälsningsarméns högkvarter hade sänt en tacksam hälsning till Ingrids familj. Minnestal hölls av Frans Ljungblahd, Ingrids framlidne make Eriks sonhustru Inga-Lill Hörnqvist och Ingrids goda vän och officerskamrat major Ulla-Britt Johanneson. Under högtidens avslutning citerades en sångvers som haft stor betydelse för Ingrid: ”Dig Jesus jag älskar, och evigt med fröjd ditt namn skall jag lova i himmelens höjd. När kronan mig räckes, jag sjunger ännu: Jag aldrig dig älskat, min Jesus, som nu. Gömd uti dig, du fasta uridsklippa, jag är gömd uti dig”.

De trefärgade fanorna har sänkts över ännu en stridskamrat som, efter väl utförd tjänst, bytt sin stridsmundering mot segrarens dräkt hemma hos Herren. Frid har lysts över Ingrid Hörnqvists ljusa minne.

Karin Larsson


Göran Jackson, Tranås

Publicerad 2021-02-09

Vår kära vän och kamrat Göran Jackson har befordrats till härligheten i en ålder av 79 år. Göran växte upp i Tranås och kom tidigt med i Frälsningsarmén genom sin mor som var soldat på kåren på Nygatan. Han började som scout och som ungdomsmusikant med kornetten som följde honom genom hela livet. Göran flyttade senare till Lund för att studera till jurist och han hade därefter flera anställningar som resande säljare på olika företag.

Resor var även ett återkommande tema som musikant i Tranåskåren. Trots att Göran tidigt flyttade från staden var han med på flera utlandsresor. Den första gick till Frankrike och Paris. Göran som länge sett fram emot detta fick dock åka med utan instrument eftersom han strax innan skadats i en cykelolycka. Men med var han! 

Göran hade talets gåva och alltid något roligt att berätta när vi sågs. 1965 bjöds musikkåren in till Frälsningsarméns världskongress och 100-årsjubileum i London. Tusentals åhörare från hela världen satt och lyssnade till kårens toner vid en stor musikgudstjänst i Royal Albert Hall. Inför resan hade musikmästare Gunnar Borg bestämt att musikkåren skulle framföra stycket "Dansk rapsodi". En hel övningskväll ägnades enbart åt detta stycke till musikanternas vånda och förtret. Under resan var Göran ansvarig för musikkårens notarkiv. På något outgrundligt sätt försvann partiturväskan lagom till den stora högtiden och man framförde istället "Amerikanska folksånger" till publikens förtjusning. Det går många rykten och är ännu idag oklart hur denna portfölj tillfälligt försvann ur sikte, men vi har våra misstankar. 

Vi minns Göran som en varm och glad människa som med energi och lojalitet besökte sin uppväxtstad och hemförsamling många gånger genom åren. Han var en trogen besökare som ofta ställde upp och förstärkte hornmusikkåren, trots de långa resorna från Lund. Under många år jobbade Göran på en firma med säte i Tranås. Han ordnade för sig så att möten med företagsledningen alltid hölls samma dag som musikkåren hade sin övningskväll. På så sätt sparades en slant på resan och Göran satt på plats när det var dags för veckans gemensamma övning. Allt i sann småländsk anda!

Vi minns vår kamrat och gläds för den tid vi fått uppleva tillsammans! Våra tankar går till familjen och nära och kära i Görans omgivning.

Minnen återberättade av musikantkamrater från Frälsningsarmén i Tranås genom Magnus Erixon.


Lennart Pettersson, Eskilstuna

Publicerad 2021-02-01

Lennart_Pettersson_Eskilstuna.jpgJag går till det land därovan där intet min frid mer stör. Jag går att se min dyre Jesus, där frälsningssoldaten aldrig dör.

Lennart Pettersson har i en ålder av 86 år och två dagar fått hembud och befordrats till Härligheten. Han föddes och växte upp i Eskilstuna, en stad där han levde hela sin livsgärning. Som sjuåring började han som liten trumslagarpojke i Frälsningsarméns musikkår och var därefter trogen musikant och frälsningssoldat livet ut.

Lennart hade genom åren en mängd uppgifter såsom musiksekreterare, musikledare, kårsekreterare, kårfanjunkare. Han var även musikalregissör för produktionerna Hosea, Lammets blod med hundratalet medverkande och nådde stora nationella framgångar. Lennart var även närradioproducent under ett antal år på 1980-talet. Han var motivator, innovatör och glädjespridare med ett stort kontaktnät inom och utanför Frälsningsarmén. Han var ansvarstagande, orädd och mån om att nå så bra resultat som möjligt, men var inte alltid bekväm.

Yrkesverksam i chefspositioner under större delen av sitt liv, omtyckt och respekterad såväl inom Socialtjänst som Försäkringskassan. Efter pensionering arbetade Lennart oegennyttigt utan lön minst heltid för Frälsningsarmén i Eskilstuna förutom under de senaste två åren då hälsan svek efter stroke och hjärtinfarkt. Han blev tack vare sitt betydande arbete vald till Årets Eskilstunabo år 1999 och erhöll Eskilsstatyetten år 2000. Intresset som mentor och bollplank kvarstod och nyttjades flitigt under de sista åren inför kårens flytt till nuvarande verksamhetslokal och verksamhetsinriktning.

Han frågade sig ofta ” Skall det bli några stjärnor i kronan jag får när jag avlagt min jordiska skrud? Skall jag möta med fröjd på den himmelska höjd några själar jag vunnit för Gud?”

Som vi i Frälsningsarmén tror kommer han att möta många, förutom sin sedan unga år livskamrat Sonja och dem som han medverkat till att få självupprättelse i sina liv då det står i Upp 2:10b: Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona.

Begravningsakten hölls på Frälsningsarméns kår/Fristadskyrkan i Eskilstuna den 29 januari 2021. En brasskvartett spelade inledningsvis, på Lennarts begäran, De skall komma från öst, de skall komma från väst, ut musikalen Hosea varefter mågen Jan Frenningsmoen sjöng Amazing grace, ackompanjerad av kårledaren, kapten Daniel Viklund på orgel som även var begravningsförrättare. Efter inledningsord och bön av Daniel sjöngs unisont Barnatro och Guldgrävarsången.

Efter begravningstal och avsked vid kistan sjöngs unisont körerna Skall det bli några stjärnor i kronan och Vitare än snö, två körer som Lennart ofta citerade under sin livsgärning. Efter anhörigas tal vid kistan sjöng Daniel Om Du och jag kan vara vänner, även den ur samma musikal. Gudstjänsten avslutades med att brasskvartetten spelade Det urgamla korset. På grund av gällande coronarestriktioner kunde endast 20 besökare samt medverkande delta. Detta till trots blev det en mycket uppskattad ljus och värdig högtid.

Frälsningsarmén i Eskilstuna har förlorat sin mest trogne och lojala soldat i striden. Vi tackar Gud för Lennarts arbete genom åren och tror på återseende.

/Thorne Wallman


Herbert Storck, Skillingaryd

Publicerad 2021-01-22

Herbert Storck har befordrats till härligheten. Han föddes i Skillingaryd 10 februari 1927 och avled 20 december 2020.

Herbert Storck var en driven affärsman. Redan som 18-åring startade han Storcks stoppmöbelindustri. Fabriken avvecklades så småningom och tillsammans med framlidne frälsningssoldaten Lasse Källgren startade och drev de Musikcentralen. Därefter övergick han till att sälja möbler innan han till slut blev klädförsäljare med omkring 20 butiker som han drev under namnet Storcks, i cirka 30 år.

Herbert var en väldigt aktiv föreningsmänniska. Han var med och startade Skillingaryds badmintonklubb och var dess ordförande i 18 år. Han spelade också tennis och var ordförande i tennisklubben i 10-12 år. 1974 kom han med i Skillingaryd-Vaggeryds Rotaryklubb och var en trogen medlem fram till sin död. För sina insatser där blev han förärad en Paul Harris Fellow-utmärkelse. Som 75-åring engagerade han sig i Skillingaryds Pensionärsförening där han var ordförande i sju år.

Herbert tyckte om att resa och utöver affärsresor till Norge, Danmark, Finland, Portugal och Hongkong blev det också semesterresor till svenska fjäll, Öland, USA, Island och Grönland, Kenya och Moldavien och många andra platser.

Sitt andliga hem hade Herbert på Frälsningsarmén i Skillingaryd. Som liten grabb blev han scout och så småningom patrulledare, avdelningsledare och under ett otal år scoutkårens ordförande. På scoutlägren, som med åren blev många, var han ibland lägerbålsledare och även lägerchef. I scoutsammanhang gick han under namnet Svarta pantern.

Under några år i ungdomen var han frälsningssoldat och musikant. Herbert var också Hjälptruppschef där han ansvarade för att det ordnades program var månad i säkert 30 år.  

Under några år satt Herbert med i Myrornas styrelse. Ekonomiskt stöttade han framför allt Skillingaryds kår men också biståndsarbete genom Frälsningsarmén i bland annat Kenya och Moldavien.

Familjen betydde mycket för Herbert och efter sig lämnar han fem barn; Elisabet, Wilhelm, Inger, Ingemar och Dan, 13 barnbarn och 15 barnbarnsbarn. Hans fru Iris avled för två år sedan. En klok, varm och humoristisk person har lämnat oss men vi tror på ett återseende,

Begravningsgudstjänsten ägde rum i Skillingaryds kapell 15 januari 2021. Officiant var sonen Dan Storck, solosång sjöngs av Martina Österdahl och för musiken svarade organist Ing-Marie Åkerhag. En intervju med Herbert ligger på Youtube. Sök på Herbert Storck

/Dan Storck


Birgit Svensson, Göteborg

Publicerad 2020-11-25

Frälsningsofficeren, major Birgit Svensson är befordrad till härligheten. Efter en längre tids sjukdom, lämnade hon vid 80 års ålder sitt hem på Gråbergets äldreboende i Göteborg, sina syskon och syskonbarn samt sin plats i Frälsningsarmén.

Birgit Svensson föddes i Lommaryds församling i Småland. Föräldrarna drev lantbruk. Åtta syskon kom att utgöra familjens barnaskara. Sin kristna tro fick Birgit med sig hemifrån. Föräldrarna hörde till Svenska Alliansmissionen och barnen döptes och konfirmerades i Svenska kyrkan. Birgit flyttade till Stockholm och arbetade som sjukvårdsbiträde vid Sabbatsbergs sjukhus. Hon engagerade sig i Frälsningsarmén och år 1964 hade hon fullbordat sin utbildning till frälsningsofficer med inriktning att bli slumsyster. Hon fick sin första order till en av slumstationerna i Stockholm.

Birgit Svensson tjänstgjorde under cirka fyrtio år som slumsyster och fick bli många medmänniskor till social, materiell och andlig hjälp. Slumstationerna i Norrköping, Gävle, Göteborg, Helsingborg, och gäst- och vilohemmet Lännersta i Stockholm blev bland andra hennes tjänstgöringsplatser. Birgit innehade även föreståndartjänster vid slumstationerna i Borås och Kristianstad. Hon arbetade många år innan pensioneringen i Göteborg, den stad där hon stannade som pensionär. Hennes kyrka blev Frälsningsarmén och Templets kår i Göteborg, som idag heter Centrumkåren Haga Mölndal.

Birgit Svensson var som person lättsam och bra att ha att göra med. De många syskonen och deras familjer hade tät och nära kontakt under åren. Birgit var en verklig ”arbetsmyra” som också uppskattades för att hon ärligt redogjorde för sin bestämda uppfattning i olika frågor. Hon var varmhjärtad och generös och hjälpte gärna människor på olika sätt. Hon tyckte om att läsa, brodera, lösa korsord och lyssna på radio. Birgit Svensson saknas närmast av syskonen Gertrud Walfridsson, Stig-Lennart Svensson och Christina Svensson, syskonbarn samt övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls i Centrumkåren Haga Mölndal den 20 november.

Major Michael Hjerpe ledde högtiden och höll griftetalet i vilket han utgick från Jesusorden i evangelium enligt Matteus, kapitel 25: ”Sannerligen: vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. En ytterligare utgångspunkt var texten i refrängen till sång 602 i Frälsningsarméns sångbok: ”Intet förbliver, allting i världen förgängelsen når. Men vad som görs utav kärlek till Jesus äger ett värde som evigt består”. Birgit Svensson var en av de vardagshjältar som nu fått hembud efter att vittnesbördet i hennes tro och hennes gärningar talat sitt tydliga språk.

Kapten Alejandro Gallardo läste ur Bibeln och bad och major Anna-Lena Hjerpe sjöng sången ”Där skall sången aldrig tystna”. För stämningsfull musik svarade Yvonne Ålöw, piano, och en kvartett ur musikkårren Centrumkåren Haga Mölndal. Gemensamt sjöngs hemlandssångerna ”Jag är pilgrim på väg till Sions stad” och ”O, jag vet ett land bortom havets vreda brus”.

Enligt önskemål hölls ingen minnesstund i samband med begravningshögtiden. Kondoleanser överlämnades till Birgit Svenssons syster Christina.

En stridsman har gått in till glädjen hos sin herre efter väl förrättat värv. Vi minns henne med glädje och lyser frid över hennes ljusa minne.

/Karin Larsson


Lennart Johansson, Linköping

Publicerad 2020-11-16

lennart_johansson_linkoping.jpgLennart Johansson, soldat i Linköpings kår, befordrades till härligheten den 9 oktober 2020 vid 87 års ålder.

Lennart började i söndagsskolan redan som treåring. Gemenskapen i och tjänsten på kåren var sammanhanget där han fick växa till i sin tro och ta ansvar som ledare.

Han invigdes till juniorsoldat 1943, började spela hornmusik, blev soldat 1949 0ch under en kort tid var han musikkårens ledare (musikmästare). Det uppdraget tog slut i och med att han 1956 började sin utbildning till officer i Frälsningsarmén. Det gjorde han tillsammans med sin dåvarande hustru Britt-Marie. De hade tillsammans tjänst som kårledare i Forshaga, Filipstad, Hallsberg samt Göteborgs 7:e kår. Hans sista tjänst som officer i Frälsningsarmén var som scoutchef år 1967-69.

Åren som följde bestod yrkesmässigt av att arbeta inom Sveriges Kyrkliga Studieförbund som studierektor och förbundsrektor. Han hade uppdrag inom Svenska scoutförbundet som förbundsordförande samt var ledamot i Svenska Scoutrådet. Han fick bland annat en av de högsta utmärkelserna, silvervargen.

Från 1985 arbetade han som egen företagare med utbildning och chefsutveckling med uppdrag bland annat för Volvo, Saab och Scania.

1991 flyttade han och hustrun Ing-Britt till hemstaden Linköping där Lennart åter engagerade sig i kåren. Han spelade med musikkåren, var under en tid ordförande i kårnämnden och tog aktivt del i lördagscaféer och gudstjänster.

De senaste åren gjorde sjukdom att han fick bo på ett äldreboende men det hindrade honom inte från att vara positiv, omtänksam och förtröstansfull in i det sista. Herren tog hem honom den 9 oktober 2020. Begravningshögtiden hölls i Ljusets kapell, Lilla Aska. Runt kistan var det dekorerat med vita blommor och Frälsningsarméns fanor med vita band sänktes tre gånger för att salutera vår kamrat som varit trogen Gud under alla år i de olika uppdrag han haft.

Officiant var major Jan Jansson. Sten Bäckman och Gunilla Frödén stod för musik och sång. Utgångsmusiken var melodin med den välkända texten av William Booth:

O gränslösa frälsning, o djupaste hav av nåd och av kärlek som Kristus oss gav.

För världens försoning din våg väller fram. Den flödar för alla, o, kom över mig.

M.W.


Gunny Bökelund, Sundbyberg

Publicerad 2020-10-27

Vid 94 års ålder har majoren i Frälsningsarmén, Gunny Bökelund, befordrats till härligheten. Hon har lämnat sitt hem i Sundbyberg, sin bror och syster och övrig släkt samt sin plats i Frälsningsarmén. Som rubrik över sitt liv önskade Gunny att det skulle stå Tack rika liv.

Gunny Bökelund föddes i Karlskrona och i familjen, där pappa var rörmokare, växte flera barn upp. Familjen flyttade till Sundbyberg men mammans föräldrar fanns kvar i Blekinge där man fortsatte att träffas på semestrar och vid högtider.

Gunny kom till tro och Frälsningsarmén blev hennes kyrka. Efter fullbordad skolgång och arbete som kontorist under några år utbildades hon vid Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm varifrån hon befordrades till provlöjtnant år 1949. Gunny fick sin första order till arbetet bland döva och synskadade i Göteborg. Hon fullgjorde en mer än 40 år lång officerstid inom Frälsningsarméns arbete bland syn- och hörselskadade medmänniskor.

Tjänstgöringsorterna blev även Malmö, Sundsvall, Jönköping, Gävle, Norrköping och Umeå. Till Sundsvall och Gävle återvände hon för att uppta förordnande som ledare och verksamhetsansvarig för arbetet, en tjänst hon även innehade i Umeå. Några år innan Gunny pensionerades förestod hon Frälsningsarméns råd- och hjälpbyrå på Kungsholmen i Stockholm, Gunny Bökelund ledde kurser i teckenspråk och engagerades bland annat som teckentolk vid rättegångar. Som pensionär var hon aktiv vid Frälsningsarmén i Sundbyberg. Hon hade där gett sig själv uppgiften att se till att det fanns vackra blommor i möteslokalen när det skulle firas gudstjänst.

Gunny Bökelund var öppen, sällskaplig och oftast gladlynt men om hon fick veta att människor i hennes omgivning behandlades orättvis protesterade hon bestämt. Hon ägnade sig gärna åt matlagning, kokade sylt och saft och bjöd gärna på hembakat bröd.  Närmast saknas hon av brodern Nils-Erik Bökelund med familj, systern Ing-Britt Mattsson med familj samt övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen efter major Gunny Bökelund hölls den 23 oktober 2020 på Frälsningsarmén i Sundbyberg och leddes av major Birgitta Ekman. I sitt personliga griftetal beskrev officianten Gunny Bökelund, som hörde till kadettringen med namnet Fridsstiftarna, som den hängivna frälsningsofficer hon var med ett särskilt hjärta för människor med hörsel- och synnedsättning.  Birgitta Ekman tackade även för Gunny Bökelunds väl utförda och mångåriga gärning i Frälsningsarmén. Den hemförlovades liv knöts bland annat till bibeltexten ur 2 Krönikeboken 16:9: ”Ty Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom”. Kapten Joakim Storck läste psaltarpsalm 84 om längtan till Guds boningar och de sånger som sjöngs hade Gunny själv valt. De ackompanjerades av major Margaretha Andersson som även spelade ingångs- och utgångsmusiken ”De skall komma från öst, de skall komma från väst” och ”O, jag vet ett land bortom havets vreda brus”. Karin Kihlberg sjöng sången ”Flyttfåglarna”. Efter att man tagit avsked sänktes Frälsningsarméns trefärgade fana över stoftet innan en minnesstund följde. Tal med påminnelser ur Gunnys liv hölls av brodern, Nils-Erik Bökelund, två syskonbarn, officerskamraten major Rakel Hading och vännen Karin Kihlberg.

Frid har lysts över ännu en frälsningsofficer som fullbordat sitt lopp och gått in till glädjen hos sin Herre. Vi minns Gunny Bökelund med glädje.

/Karin Larsson


Gunhild Gustafsson, Stockholm

Publicerad 2020-08-20

Frälsningsofficeren, major Gunhild Gustafsson har befordrats till härligheten. I en ålder av 93 år lämnade hon sitt hem i Stockholm, sin syster och övrig släkt samt sin plats i Frälsningsarmén.

Gunhild Gustafsson växte upp i stockholmsförorten Gröndal. Via scoutrörelsen mötte hon Frälsningsarmén, kom till tro och blev frälsningssoldat. På S:t Eriks sjuksköterskeskola fick Gunhild sin sjuksköterske- och barnmorskeutbildning. Föräldrarna hade flyttat till Grängesberg i Dalarna och Gunhild fick snart tjänst på Ludvika lasarett. Hon utbildade sig vid Frälsningsarméns krigsskola (numera Officersskola) och fick sin första officersorder till ett inackorderingshem för mödrar i Stockholm. En tydlig kallelse till Indonesien upplevde hon i mötet med en pensionerad kamrat som återvänt från landet. Snart inleddes det som för Gunhild Gustafsson kom att innebära trettio år som frälsningsofficer och sjuksköterska i Indonesien, Hon utförde sin tjänst, ofta tillsammans med andra frälsningsofficerare från Sverige, bland annat vid Frälsningsarméns mödrahem och sjukhus i Surabaya och vid sjukhuset i Turen.

Under Gunhilds tjänsteperiod i Turen drabbades sjukhuset och dess omgivning av en svår jordbävning. Gunhild innehade sjukvårdsföreståndartjänst i Surabaya, blev chef för sjukhuset i Semarang, och tjänstgjorde som nationell sekreterare för territoriets medicin och hälsa vid högkvarteret i Bandung.

De sista åren före sin pensionering hade Gunhild Gustafsson befattningen som husmor vid Frälsningsarméns officersskola i Sverige. Som pensionär stannade hon i Stockholm och engagerade sig på Söderkåren där hon sjöng i kören och var medarbetare i kårens café så länge hon kunde. Gunhild var en person med bestämda åsikter och hon var omtyckt och respekterad av medarbetare och andra hon lärde känna både i Indonesien och i hemlandet.

Gunhild saknas närmast av systern Evy Gustafsson, övrig släkt, vännen och officerskamraten Britt Alhbin och vänner i och utanför Frälsningsarmén i Sverige och utomlands.

Armébegravningen efter major Gunhild Gustafsson hölls på Söderkåren i Stockholm den 11 augusti och leddes av kårledaren, kapten Carolina Nilsson. Söderkårens musikkår spelade, Daniel Eriksson läste bibeltexter och bad och Maria Wijk sjöng sången ”Det finns en väg till himmelen”. Gemensamt sjöngs psalmerna ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” och ”Bred dina vida vingar”. Musikkåren spelade ”Trygg i hans hand” som preludium, musikstycket ”Ere the sun goes down” och som utgångsmusik ”Gyllne stad med pärleportar”. 

I sitt griftetal läste Carolina Nilsson bland annat ur Psalm 23, Romarbrevet 14 och Johannes 11. Hon talade om Gunhilds kallelse till sjuksköterska, barnmorska och missionär i Indonesien och om hennes kärlek till landet och folket där. Gunhild var kallad, som det talas om i 1 Petrus brev, kapitel 5, att föda Guds hjord, inte av tvång utan självmant, en hängiven tjänst som nu fullföljts.

Divisionschefen, major Christina Vauhkola framförde Frälsningsarméns högkvarters tack för lång och trogen tjänst.

En frälsningsofficer har gått för att ta emot belöningen hos sin Herre och Mästare som gav uppdraget och kraften att utföra det. Den trefärgade fanan har sänkts och frid har lysts över major Gunhild Gustagsson, ännu en kämpe som övervunnit.

/Karin Larsson


Marianne Hellqvist, Stockholm

Publicerad 2020-08-17

Marianne HellbergMarianne Hellqvist har befordrats till härligheten i en ålder av 75 år. Marianne föddes i ett salvationisthem i Jönköping. Det var därför naturligt för Marianne att komma med i Frälsningsarmén som liten och senare i strängmusikkåren.

År 1970 flyttade Marianne från Jönköping till Stockholm, fick jobb på Dagens Nyheter och blev frälsningssoldat på Templet. Ett år senare gifte sig Marianne med Kjell-Åke Hellqvist. När Marianne och Kjell-Åke åkte till Indonesien och hämtade hem adoptivsonen Johan, blev det stor glädje i familjen.

Marianne hade många strängar på sin lyra, varav en var sången och musiken vilket gjorde att hon under flera år ingick i strängmusikkårens ledning. Marianne var också under en period sekreterare i kårnämnden.

Hon var även duktig på att laga mat och många är de tillfällen då hon som husmor i kåren lagade mat till olika samlingar. Till kårens majbasar, likaväl som till julbasaren, fyllde Marianne frysen med hembakat bröd. Hon var alltid tjänstvillig och sade aldrig nej när hon blev tillfrågad om att hjälpa till. Därför sa hon snabbt ja när hon tillfrågades om att hålla en grundläggande matlagningskurs för Templets kafégäster. Detta uppskattades mycket av deltagarna, skratten ekade från köket och inte minst under den gemensamma måltiden.

Marianne hade stor omsorg om människor vilket tog sig uttryck i hennes arbete bland de boende på Värtahemmet och som föreståndare på behandlingshemmet Källan där hon arbetade tills hon gick i pension.

Marianne och Kjell-Åke var även associativa medlemmar i Missionskyrkan i Upplands Väsby där de också bodde.

När Marianne diagnostiserades med cancer började en lång sjukdomsperiod. Johan, som numera bor i Japan, kom hem över julen 2019 och kunde fira jul med föräldrarna och släkten i Jönköping. När det stod klart att det inte fanns så lång tid kvar för Marianne att leva, kom Johan tillbaka till Sverige och var hos Marianne på sjukhuset tills Herren kallade hem henne den 7 mars.

På grund av coronapandemin blev det ingen offentlig begravning utan begravningsgudstjänsten hölls på Templet den 13 juni i kretsen av de närmast anhöriga. Officiant var major Christel Lindgren, tidigare kårledare på Templet. En sextett ur Templets Musikkår medverkade och spelade Templets sorgmarsch av David Berg.

 Från Missionskyrkan medverkade bland andra Ellen Jernberg med solosång och Olov Olofsson med orgelmusik. På grund av coronapandemin hade Johan ingen möjlighet att resa till Sverige för begravningen. Johan skickade i stället en mycket fin och gripande videohälsning till sin mamma.

Efter begravningsgudstjänsten hölls en kort minnesstund i kafévåningen. Kårledarna fick då tillfälle att tacka Marianne för den tjänst hon gjort för Templet samt för gåvor som inkommit till hennes minne.

Marianne är saknad av oss alla på Templet och vi lyser frid över hennes minne.

/Ing-Britt Hansson och Kristina Strömqvist


Ing-Marie Andersson, Skillingaryd

Publicerad 2020-06-25

ing-marie-andersson-skillingaryd.jpgDet finns människor som inte riktigt går att fånga i ord. Vars talanger och gåvor är så många att de inte går att ringa in. Människor med en omsorg för andra så gränslös och bortom all rimlig förväntan. Ing-Marie var en sådan människa. En syster, en dotter, en vän och för oss en kär moster.

Extrovert och social med känsla för mode och stil spred hon med sitt klarröda läppstift och matchande naglar en aura av glädje, hopp och storstadspuls. Hon var som ett stycke fashionabelt Östermalm som landat mitt i den småländska småstaden. Färgstark och lika hemma i sitt älskade Stockholm som i Skillingaryd.

Ing-Marie föddes 1952 i en musikalisk familj engagerad inom Frälsningsarmén. Efter realexamen kom hon under många år att arbeta inom möbelbranschen. Men det var när hon sadlade om till begravningsentreprenör som hon hamnade i sitt rätta element.

Med en stor omsorg för andra, ett utpräglat ordningssinne, smittsamt skratt och en sällsynt musikalisk förmåga var Ing-Marie en naturbegåvning av sällan skådat slag. En social kameleont, lika hemma bland samhällets svaga och utsatta som yngre och äldre och med en unik förmåga att knyta an bland kända som okända.

Klädd i sin fina uniform och med dragspelet i högsta hugg var hon en fantastisk underhållare som frikostigt bjöd på sig själv och som inte drog sig det minsta från att sprida glädje på allt ifrån fester, mingel, gudstjänster och ålderdomshem. Var det så att hon inte kunde låten såg hon till att lösa det ändå.

Lika färgstark som hennes personlighet var hennes hem. Vi är många som letat oss uppför den smala, knarrande trappan på väg till en ’vickning’ eller ett överdådigt kafferep i hennes vackra sekelskifteslägenhet. Ett hem som alltid stod öppet och där vi som barn drömde oss bort bland färgglada hattsamlingar, vackra möbler, fint porslin och kunglig glans till tonerna av Björn Skifs på högsta volym. För vackra saker, fest och underhållning det gillade hon.

Hon lärde oss sedan barnsben att njuta av livet och ”ta vara på den tid som är”.

Allra bäst gjorde hon det genom att själv visa vägen. Vilken ofattbar sorg hon nu lämnat oss alla i. Skillingaryd och resten av världen har blivit en mycket tråkigare plats men desto mer fart har det nu blivit i himlen.

Sov gott vår vackra ängel och tack för alla minnen.

Som vi älskar dig!

Caroline & David


Pirkko Ziethén, Holmsjö

Publicerad 2020-06-18

En frälsningsofficer har gått ur tiden. Efter en lång tid av ohälsa har major Pirkko Ziethén, född Heikkinen, befordrats till härligheten och därmed lämnat sina söner med familjer, sin bror, sitt hem i Holmsjö och sin plats i Frälsningsarmén.

Pirkko Ziethén föddes i Tammerfors och växte upp i efterkrigstidens Finland tillsammans med sin bror i familjen där pappa var hissreparatör.

Hon kom tidigt till tro, började så småningom arbeta som sekreterare och anmälde sig snart för volontärtjänst inom sjukvården i England. Som frälsningssoldat sökte Pirkko till Frälsningsarméns internationella officersskola i London varifrån hon utexaminerades 1971. Några år följde då frälsningsofficeren Pirkko Heikkinen tjänstgjorde som medarbetare och ledare vid olika orter i Finland liksom vid officersskolan i Helsingfors.

Pirkko flyttade till Sverige och Lund för att assistera vid Frälsningsarméns kår där. I Skåne mötte hon officerskamraten Bertil Ziethén. De gifte sig 1976 och tjänstgjorde tillsammans i Frälsningsarméns evangeliska och sociala arbete bland annat i Karlskrona, Stockholm, Limhamn och Malmö. Tre söner föddes i familjen. Pirkko Ziethén hade även förordnanden vid Frälsningsarméns högkvarters studieavdelning och insamlingsenhet innan makarna flyttade tillbaka söderut och än en gång tog ansvar för kåren i Karlskrona. Holmsjö blev bostadsorten,

2012 pensionerades Pirkko och för två år sedan blev hon änka. Sin fritid ägnade hon åt sin familj och sina växter samtidigt som hon tyckte om att ha kontakt med andra människor. Pirkko Ziethén var framåt till sin person, satte gärna igång nya verksamheter, var inte rädd för att lära sig nytt och använde sig av sociala medier och internet. Däremot avskydde hon allt som handlade om orättvisor men, som en av hennes söner uttryckte det, hon använde sig av de redskap hon hade.

Pirkko Ziethén saknas närmast av sönerna Bengt, Christian och Andreas, barnbarnen Emil och Oscar, brodern Kalevi Salo samt vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls den 12 juni 2020 i Sillhövda kyrka i Holmsjö och leddes av major Ewa-Marie Kihlagård som även höll griftetalet. Den inledande bibeltexten hämtade hon ur Johannes 14 där Jesus bland annat talar om hur han går före hem till Fadern för att där bereda plats för de sina. ”Jag skall komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” I griftetalet beskrevs Pirkko Ziethéns liv som en livsberättelse som också är en del av Guds stora berättelse, den berättelse som enligt Psalm 23:6 fortsätter i evighet. ”Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.” Sångsolisten Barbro Lundell framförde sångerna ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”Jag ska gå genom tysta skyar.” Gemensamt sjöngs sångerna "En vänlig grönskas rika dräkt”, ”Vilken vän vi har i Jesus” samt ”Det finns djup i Herrens godhet”. Som postludium spelades ”Min frälsare lever! Jag vet att han lever!”

Släkt och vänner tog farväl vid gravplatsen där man tillsammans sjöng sången ”O, store Gud”, innan de närmast anhöriga sedan samlades till en minnesstund. Officianten framförde ännu en gång Frälsningsarméns högkvarters tack efter Pirkko Ziethéns mångåriga officersgärning. Frid har lysts över minnet av ännu en frälsningsofficer som kämpat striden och nått målet efter avslutad kamp och väl utförd tjänst. 

Karin Larsson


Gun-Britt och Gunnar Gregefors

Publicerad 2020-06-12

Det var en söndagskväll och telefonen ringde hemma, det var Gun-Britt som berättade att hennes kära Gunnar förts till sjukhuset i ambulans. Det visade sig att Gunnar blivit smittad av sjukdomen Corona och Gun-Britt sade; nu får jag kanske samma sjukdom.

Efter några dagar förs Gun-Britt till sjukhuset med samma symtom och där fick de tillbringa sina sista dagar på samma sjuksal. Onsdagen 22 april befordras Gunnar till den eviga vilan och två dagar efter får även Gun-Britt gå för att möta den Jesus som de båda har tjänat hela sitt liv. Mina tankar går till sången: Hur underlig är du i allt som du gör. Vem kan dina vägar förstå.

Gunnar Gregefors invigdes till frälsningssoldat 1945 och Gun-Britt invigdes 1946. När de efter några år hade gift sig började ett heligt äventyr där de gemensamt fick tjäna Gud och Frälsningsarmén och den tjänsten varade hela livet ut. Gun-Britt var under många år söndagsskollärare, och ibland mötte hon de barn som hon haft i söndagsskolan och nu var vuxna och som betonade för henne hur viktiga de där åren i söndagsskolan hade varit. Under många år var Gun-Britt ledare för strängmusiken i Huskvarna. Hon var även en duktig sångsolist och hon sade ”Jag vill stå för det jag sjunger”.  Ja, sång och musik var de båda makarnas stora intresse.

Gunnars stora intresse var också hornmusik och under hela sin tid som salvationist spelade han, tills för några år sedan när sjukdom satte stopp.

1961 blev Gunnar invigd till musikmästare på kåren i Huskvarna och det uppdraget varade fram till 2009. Gunnar hade även andra uppdrag i kåren och det berättas om att när kåren byggde sin nya lokal så var Gunnar en av de ekonomiskt ansvariga för nybygget. Han hade även ansvar för bokföringen när det gällde kårens ekonomi. Ja uppdragen för Gunnar och Gun-Britt har varit många men de har alltid tjänat med glädje. De har en gång sagt: ”Vi är optimister och realister. Vi har förväntningar inför framtiden.” Ja det är på sådana pelare som Gud kan bygga sin församling.

Jag lånar orden från en sång som vår kör ibland använder:

”En dag snart vår Frälsare vi ser. Vi får del av allt han vill oss ge.
ngen mer längtan, undran och väntan, en dag snart
En dag snart blir glädjen ofattbar alla frågor då fått sitt svar
Jesu stämma Du är hemma. En dag snart.”

Gunnar och Gun-Britt är hemma nu och de har fått möta Jesus som de tjänat hela sitt liv. Den sång och musik som de har framfört här i Södra Vätterbygden har tystnat men deras vittnesbörd lever kvar. Saknaden efter dem är stor men vi får tacka Gud för deras vittnesbörd och tjänst för Gud och Frälsningsarmén.

Våra tankar går till familjen. 

Vi har kämpat den goda kampen.
Vi har fullbordar loppet.
Vi har bevarat tron.
Nu väntar oss rättfärdighetens segerkrans.

/Ingvar Olsson
Kårfanjunkare Södra Vätterbygden.


Marieane Olsson, Oskarshamn

Publicerad 2020-05-27

Vid 94 års ålder har frälsningsofficeren, brigadör Marieane Olsson, född Westman, befordrats till härligheten. Efter ett långt liv gick hon stilla ur tiden och lämnade därmed sina två barn och deras familjer, sitt hem på trygghetsboendet Elefanten och sin plats i Frälsningsarmén i Oskarshamn.

Hon föddes i Nybro och växte upp i familjen som bestod av hennes mor och moster, under det hon själv beskrev som en god barndom. Familjen tillhörde Frälsningsarmén och det blev naturligt för Marieane att också engagera sig som frälsningssoldat sedan hon kommit till tro. Tidigt började hon arbeta vid Ljungdahls tryckeri. Hon påbörjade sin utbildning till frälsningsofficer vid 24 års ålder. Efter tiden vid Frälsningsarméns krigsskola följde för Marieane Olsson många års tjänst som assistent och ledare vid en rad frälsningsarmékårer i bland annat Hässleholm, Torsby, Lysekil, Osby, Skövde, Söderköping och Smedjebacken. På Frälsningsarméns skolhem Sundsgården utanför Stockholm, mötte Marieane kollegan Karl-Gunnar Olsson och hans familj. Karl-Gunnar blev änkeman och efter en tid gifte sig han och Marieane. Makarna fullföljde tillsammans tjänster på olika platser och bytte ofta bostadort tillsammans med de båda barnen. Kårförordnanden innehades i Högsby, Ronneby och Lindesberg innan man kom tillbaka till Sundsgården, senare till industrihemmet Värtan i Stockholm och så till Myrorna i Göteborg innan det sista uppdraget i aktiv tjänst blev att leda arbetet i Virserum.

Makarna Olsson flyttade till Oskarshamn som pensionärer. 1982 blev Marieane änka. Marieane Olsson var som person nyfiken och orädd, modig och stark. Hon var rättfram och hade lätt att ta kontakt med människor. Sin fritid ägnade hon, förutom åt Frälsningsarmén i Oskarshamn, handarbete som knyppling och broderi, läsning, hunden Viktor och att spela boule. Med glädje skötte hon även sin kolonilott. Marieane Olsson saknas närmast av barnen Katharina Bengtsson och Lennart Olsson med familjer samt vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Den 22 maj samlades brigadör Marieane Olssons närmaste på Frälsningsarmén i Oskarshamn till armébegravning. Major Marina Bratterud ledde begravningshögtiden och sjöng solosånger som Marieane tyckte mycket om. I sitt griftetal påminde Marina Bratterud om orden i Johannes 14 där Jesus talar om hur han gått före för att bereda plats för de sina och sedan kommer för att hämta dem till sig. Marieane var en förebild som var redo för uppbrott.

För bibelläsning och bön svarade Monica Törnström och för kornettmusik, Åke Nilsson. Tack framfördes från Frälsningsarméns högkvarter för lång och trogen tjänst i Frälsningsarmén. Högtiden avslutades med ett samkväm där goda samtal förekom om livet, vår tro på Herren Jesus och det hopp han ger var och en som tror. Frid har lysts över Marieane Olssons minne och en frälsningsofficer har hemförlovats. Krigardräkten är bytt mot en segrares kläder och vi tackar Gud för minnet av en trogen tjänare som mött sin Herre och gått in till glädjen hos honom.

/Karin Larsson


Ing-Britt Kjellgren, Stockholm

Publicerad 2020-05-25

96 år gammal befordrades frälsningsofficeren, major Ing-Britt Kjellgren, till härligheten. Fridfullt gick hon ur tiden och lämnade sin dotter och måg, Hemmet för gamla i Enskede där hon bodde och sin plats i Frälsningsarmén.

Ing-Britt tillbringade sin barndom hos morföräldrarna i Skara. Som tonåring började hon besöka Frälsningsarmén i staden, kom till tro och ett livslångt engagemang i rörelsen började. I Göteborg utbildade hon sig till barnsköterska.

Vid Frälsningsarméns andra kår där, mötte hon Sture Kjellgren. Innan de gifte sig år 1948, hade båda utbildats till frälsningsofficerare och Ing-Britt hade tjänstgjort i Smedjebacken, Skärblacka och Husum. I familjen växte två döttrar och en fosterdotter upp. Ing-Britt Kjellgren har förlorat två av döttrarna genom döden. Under många år flyttade familjen från plats till plats då uppdraget var att leda arbetet vid frälsningsarmékårer från Malmberget i norr, till Helsingborg i söder och från Uppsala i öster till Mölndal i väster. En period gällde tjänsten Templets kår i Helsingfors. Några år innan Ing-Britt pensionerades arbetade hon i en av Frälsningsarméns second-hand-butiker, Myrorna i Stockholm.

Som pensionärer tillbringade Kjellgrens flera månader om året i stugan på Västkusten där promenader och skogsvandringar med bär- och svampplockning hörde till favoritsysslorna. Även stickning och sömnad intresserade Ing-Britt liksom engagemanget i Frälsningsarmén på Kungsholmen i Stockholm.

Ing-Britt Kjellgren älskade människor, både barn och vuxna. Särskilt dem som hade det svårt visade hon stor omsorg. Hon tog gärna kontakt med ensamma och drog sig inte för att tala med människor om Gud, tron och livsfrågorna. En mammas osjälviska kärlek, glädje var gång man möttes, omsorg och känslan av att hon alltid stod på de sinas sida, blir några av de vackraste minnena efter henne.  

Ing-Britt Kjellgren saknas närmast av dottern och mågen Anette och Leif Svärdh, Stockholm, kusiner och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Högtidligt och enkelt hölls begravningsgudstjänsten den 22 maj vid den nya frälsningsarmégraven på Norra begravningsplatsen i Solna. Ing-Britt Kjellgrens soldatkamrat från Kungsholmskåren, major Charlotte Dahlström officierade i närvaro av den allra närmaste familjekretsen. Värmen hade kommit och fåglarna sjöng så vackert som en fin inramning till avskedsstunden. Sångerna ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”O, jag vet ett land bortom havets vreda brus” sjöngs vid gravplatsen. Officianten läste bibeltexter från Johannes 14, Jobs bok och Uppenbarelseboken 7 och påminde om Jesus ord att inte känna någon oro men tro på Gud, vissheten om att vår befriare lever och om den stora skaran inför tronen. Charlotte Dahlström talade om Ing-Britts liv i tjänst för Gud och Frälsningsarmén och i omsorg om människor. Tack framfördes från Frälsningsarmén efter Ing-Britts långa och trogna tjänst som officer. Så lystes frid över, Ing-Britt Kjellgren, en god och trogen tjänare som i frid gått in i glädjen hos sin Frälsare och Herre.

/Karin Larsson


Sven Arvedson, Sundbyberg

Publicerad 2020-05-18

sven_arvedson.jpgSven och hans tvillingbror Gösta föddes 1925 på Väddö. Deras mor dog snart efter deras födelse. Fadern Johan Karlsson, som redan hade fem barn, sökte då ett annat hem för sina små pojkar. Så kom de att bli adopterade av våra föräldrar. De blev våra storebröder när vi föddes drygt 10 år senare.

Familjen bodde under Svens uppväxt i Lidingö, Kramfors, Ålsten och Sundsvall. Sven blev tidigt engagerad i Frälsningsarmén. När han 1948 examinerades från Krigsskolan placerades han i Visby. Efter en tid valde han att arbeta inom mentalvården, först i Visby sedan i Sala.

I slutet av 1950-talet tog Sven kontakt med sin biologiska familj, som tog emot honom med stor glädje. Han berättade gärna om det känslosamma mötet med sin pappa Johan Karlsson som med tårar i ögonen stod på förstukvisten och tog emot honom. Sven fick nu kontakt med syskon och halvsyskon som han inte känt tidigare.

Vid sidan av sitt arbete utbildade sig Sven till sjuksköterska och blev anställd först vid Björstorps behandlingshem och sedan på sjukhuset i Hässleholm. Han blev änkling 1970 då hans hustru Margareta avled. Senare mötte han åter Sigrid, som han känt redan under ungdomsåren. Sven och Sigrid gifte sig 1973 och levde sedan tillsammans i 47 år.

Svens sista arbete blev en viktig uppgift i Frälsningsarméns tjänst då han fram till sin pensionering var ansvarig för Värtahemmet. Sven var angelägen om att få leva längre än Sigrid av hänsyn till henne. Så blev det också. Sigrid avled 2019 och den 19 april gick Sven bort efter bara åtta dagar med covid-19.

Vi är många som sörjer Sven: syskon, syskonbarn, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och många vänner. Han var ett föredöme för oss genom sin spontana värme och vänlighet, sin medmänsklighet, sitt oändliga tålamod och – icke att förglömma – sin varmhjärtade humor.

/Bröderna Lennart och Arved Arvedson

Begravningshögtiden hölls på Norra begravningsplatsen i Solna den 14 maj. Högtiden leddes av Svens bror, prästen Arved Arvedson och hölls i kretsen av Svens fem barn med familjer och närmaste släkt. Frälsningsarméns fana täckte kistan på vilken Svens vällästa Bibel fanns uppslagen.

I sitt griftetal talade officianten om Sven Arvedsons olika roller i livet, som frälsningsofficer och politiker och band samman dem med texter ur Bibeln. Han påminde även om det ansvar som ges vidare till kommande generationer när de gamla går ur tiden. Två för Sven Arvedson betydelsefulla fanor fanns på plats, Frälsningsarméns och Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis. I minnesorden berättade sonen Kjell om hur Sven haft betydelse på olika sätt för de fem barnen och hur han själv påverkats av sin fars politiska intresse. Dottern Eva läste delar av ett anförande Sven hållit som föreståndare på Värtahemmet under rubriken ”Ett liv som socialarbetare”.

Medverkade gjorde även Maria och Henrik Persson, sång och piano och Börje Andersson, trombon.

Frid lyses över ännu en trogen kämpe som efter väl förrättat värv nått målet och gått in till glädjen hos sin Herre.


Ulla Trepkow, Stockholm  

Publicerad 2020-04-08

Frälsningsofficeren, slumsystern och missionären, major Ulla Trepkow har befordrats till härligheten. I en ålder av 90 år lämnade hon sin bror, sina syskonbarn och sin plats i Frälsningsarmén. Under många år hade Ulla Trepkow sitt kristna engagemang i Frälsningsarméns kår på Kungsholmen i Stockholm. 

Ulla kom från Uppsala där hon växte upp i en familj med flera syskon. Tidigt grundlades hennes syn på alla människors lika värde, förmodligen då hennes lekkamrater var romska barn från ett tältläger i närheten av hennes hem. I tonåren arbetade Ulla som barnjungfru och affärsbiträde. Hon hade kommit till tro, fått kontakt med Frälsningsarmén och bestämde sig för att bli frälsningsofficer.

 

1950 fick hon sin första order som slumsyster och ett rikt liv i tjänst för barn och vuxna följde. Arbetsplatserna blev mödrahem, barnhem och det som på den tiden kallades slumstationer i Göteborg, Stockholm, Örebro och Norrköping. I en tid mycket annorlunda än vår flyttade Ulla till Cuba och tjänstgjorde vid barn- och ålderdomshem. Hennes missionsgärning innefattade även tjänst vid ett hem för äldre blinda på Jamaica. Åren på Cuba och Jamaica återkom Ulla ofta till när hon berättade om sitt liv. Efter återkomsten till Sverige tjänstgjorde Ulla vid slumstationer, mödrahem och ålderdomshem i Stockholm, Halmstad och Falun.

De sista åren före pensioneringen 1994 innehade hon tjänst som kassör för Frälsningsarméns kvinnliga sociala arbete vid högkvarteret i Stockholm. Ulla var slumsystern som hjälpte dem som behövde henne, behandlade alla lika och gjorde skäl för titlarna slumsyster och missionär. Hon var även mån om att hjälpa sina släktingar och vänner. Tillsammans med en god vän, och på senare år med sin bror, reste Ulla bland annat till U S A, Grekland, Italien och Spanien.

Ulla Trepkow saknas närmast av brodern Per-Ove Trepkow, Uppsala, syskonbarn med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Den 4 april hölls armébegravningen efter Ulla Trepkow på Kungsholmskåren i Stockholm. Major Charlotte Dahlström ledde begravningshögtiden, höll griftetal och sjöng sången ”Jag har hört om en stad ovan molnen”. Griftetalet tog sin början i Jesu avskedstal där Jesus bland annat talar om hur han går bort för att bereda plats för de sina. Charlotte Dahlström vävde samman tankar om att vara väntad vid hemkomsten och resans slut, med en beskrivning av delar av Ullas liv och tjänst. Med orden ”Hon var trogen sin kallelse och uppgift, följde troget vägen ända hem och har nu nått målet för sin vandring”, avslutade hon sitt tal.

Som ingångsmusik spelades sången ”Jag ska gå genom tysta skyar” och som utgångsmusik spelade pianisten Lars Jonsson ”Gyllne stad med pärleportar”. Enligt Ulla Trepkows önskan hölls inga tal på den minnesstund som sedan följde. Däremot framfördes en hälsning från major Rolf Stackbom och divisionsledaren, major Leif Öberg tackade å Frälsningsarméns högkvarters vägnar. Minnesgåvor har getts till Frälsningsarméns sociala arbete.

Än en gång har de trefärgade fanorna sänkts för att hedra minnet av en frälsningsofficer som varit en god och trogen tjänare under många år, Major Ulla Trepkow har gått in till glädjen hos sin Herre.

/Karin Larsson


Allan Brodin, Umeå

Publicerad 2020-04-06

Vid 81 års ålder befordrades frälsningsofficeren, major Allan Brodin till härligheten. Han lämnade sin fru, fem barn och deras familjer och sin plats i Frälsningsarmén. Allan Brodin föddes i Degersjö utanför Umeå. Han flyttade med sina föräldrar och syster till Umeå där pappan drev byggföretag. Familjen tillhörde Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Allan blev tidigt kristen.

I tonåren mötte han Dora, de gifte sig unga och i familjen föddes fem barn. Under mer än 60 år var Allan och Dora Brodin livskamrater, nära arbetskamrater och ”parhästar”. Första delen av sitt arbetsliv ägnade Allan faderns företag. Makarna besökte ibland Frälsningsarméns kår i Umeå och efter en flytt till Lycksele blev de frälsningssoldater och engagerade sig i kåren. Det de uppfattade som en kallelse från Gud förde dem in i lekmannaledarskap som fältsergeanter och så småningom utbildades de till officerare,

Tillsammans tjänstgjorde Allan och Dora Brodin vid kårer i Stockholm, Askersund, Hallsberg, Sandviken och Örnsköldsvik. Allan hade lätt att nå fram till människor och vann genom sitt vänligt godmodiga sätt, mångas förtroende. Flera medmänniskor fick han leda till tro. Allan Brodins färdigheter som skicklig byggare kom väl till pass när han blev fastighetsinspektör vid Frälsningsarméns högkvarter. Han utbildade sig till byggnadsingenjör och avslutade sin aktiva officerstjänst inom samfundets fastighetsförvaltning,

Makarna Brodin hade flyttat tillbaka till Umeå där Frälsningsarmén blev deras kyrka. Allan Brodin trivdes i fjällvärlden dit han ofta återvände. Nästan hela sitt liv var hans stora intresse att bygga små och stora flygplansmodeller, han byggde familjens motorbåt och han har byggt till och byggt om många fastigheter. Dora och de fem barnen med familjer saknar en kärleksfull och omtänksam make, pappa, morfar och farfar för vilken inget tycktes omöjligt, Under hans sista tid i livet stärktes och förnyades hans kristna tro och Allan Brodin gick ur tiden i tro på sin frälsare.

Armébegravningen hölls på Backens kyrkogård i Umeå och leddes av Umeåkårens ledare, kapten Eva Zetterlund som även höll griftetalet. Hon talade om byggaren Allan Brodin som levde ett händelserikt liv och var en handlingens  man. Han byggde flygplan, hus, relationer och även Guds rike. Talet inleddes med orden från Jeremia bok: ”Men du Herre känner mig. Du ser mig.” och avslutades ned Jesusorden ”Känn ingen ängslan och oro. Ni tror ju på Gud, tro nu också på mig. Det finns många rum där min Far bor, och jag går nu i förväg och gör i ordning dem för er ankomst”. Hemlandssången ”Han har öppnat pärleporten” sjöngs och tre av Allans barnbarn, Karolina MIldgrim och Linnea och Johanna Edander sjöng sångerna ”Oändlig nåd” och ”Din trofasta kärlek/Du omsluter mig”. Linnea Edander och Eva Zetterlund spelade gitarr och Kjell Zetterlund eufonium.

Minnesstund hölls på Frälsningsarmén i Umeå. Många hälsningar och brev lästes och minnesgåvor hade getts till Frälsningsarméns arbete i Malawi, organisationen BRIS och kåren i Umeå. Dora Brodin hade skrivit några tankar som delgavs av Eva Zetterlund vilken även framförde Frälsningsarméns högkvarters tack för trogen tjänst under fanan.

Ett barnbarnsbarn sjöng en sång och Allans yngsta barn, dottern Erika talade till sin pappas minne. Sången ”Tänk när striden den sista är vunnen och jag går över floden så glad” skulle ha sjungits på kyrkogården men blev i stället en ljus och fin avslutning i värmen inne i det som var Allans sista andliga hem på jorden. Fanorna har sänkts och frid lysts över major Allan Brodin, en trogen och uthållig stridsman som i stor frid gått hem för att möta sin uppdragsgivare och Frälsare.

/Karin Larsson


 

Skriv ut