Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies
hämta geoposition

Minnesrunor

De minnesrunor som skickats in (kommit oss till del).

Foto: Unsplash/Andrew Ruiz

Edit Magnusson, Lindesberg - Örebro

Publicerad 2018-05-09

Lindesbergs sista frälsningssoldat Edit Magnusson befordrades till härligheten den 14 april i en ålder av 96 år. Hennes närmaste anhöriga är dottern Ulla Gisleskog med familj. Dottern Ulla och maken Curt-Arne är soldater i örebrokåren. Och när kåren i Lindesberg upphörde så förflyttades Edits soldatskap till Örebro.

Edit föddes i Lindesberg 1921 som det yngsta barnet av fyra och växte upp med tre äldre bröder. Frälsningsarmén fanns i Lindesberg. Mamman var hjälptruppsmedlem och två av bröderna var engagerade inom scouting och var också soldater.

Edit blev tidigt engagerad som solstråle- och scoutledare och blev frälsningssoldat 1936 när hon var 15 år. I Lindesberg startade Sveriges första solstrålebrigad. Ledaruppdrag hade hon hela sitt aktiva liv inom Frälsningsarmén. Hon var ledare för Hemförbundet så länge Frälsningsarmén fanns i Lindesberg. 

1945 gifte sig Edit med Einar som också var frälsningssoldat och paret var trogna Frälsningsarmén så länge de levde. De fick ett långt liv tillsammans. Einar dog 2007.

Edit arbetade i mjölkaffär, var hemsamarit och städade på sjukhusapoteket. Hon var också ett stort stöd för sina föräldrar så länge de levde. 

Edit och Einar åkte gärna på bussresor inom Sverige och Dalarna var ett omtyckt resmål.

De gladdes över att på nära håll se sina barnbarn Anna och Magnus växa upp. Då bodde Ulla med familj i Lindesberg. Edit hann också se alla sina fem barnbarnsbarn. 

Efter Einars död flyttade Edit till ädreboendet Ågården. Eftersom jag under många år i min tjänst som diakon hade ansvar för andakterna där hade jag många tillfällen att möta Edit. Hon var verkligen frälsningssoldat också vid dessa tillfällen. Höjde gärna sin röst till sång, bön och vittnesbörd. 

I hennes rum hade hon foton på alla sina barn och barnbarn. Det var många innerliga böner som hon inneslöt dem i.

Begravningsgudstjänsten hölls i Lindesbergs gravkapell den 3 maj 2018. Major Mikael Ljungholm var officiant och diakon Elsie Sjöö höll griftetalet. Fredrik Nilströmer, barnbarnet Annas make, sjöng två solosånger. Mikael Ljungholm spelade ett euphoniumsolo och Gunvor Löthgren inramade akten med orgelmusik. 

Minnesstunden hölls i Vedevågs herrgård. Där fick vi dela minnen och tacka Gud för allt vad Frälsningsarmén har fått betyda för Lindesberg och önska frid över Edits minne. En arméhistorisk dag hade vi fått uppleva när Edit som Lindesbergs sista frälsningssoldat hade berordrats till härligheten.

/Elsie Sjöö


Helena Öberg, Stockholm

Publicerad 2018-04-13

Vid 56 års ålder har Helena Öberg, född Gezelius, Stockholm, gått ur tiden. Helena var frälsningsofficer med majors rang och befordrades till härligheten den 9 mars. Hon lämnade maken Leif, barnen Ralf och Rebecca, barnbarnet Noah, föräldrar, syskon, officerstjänsten och sin plats i Frälsningsarmén på Kungsholmen.

Helena föddes i Tullinge och kom till tro som tonåring efter ett personligt ställningstagande då hon fått svar på många livsfrågor av en troende skolkamrat. Helena utbildade sig till banktjänsteman och gifte sig med Leif Öberg 1983. Paret engagerade sig i kristen evangelisation, kom via Leifs arbete i kontakt med Frälsningsarmén, utbildade sig vid Officersskolan och blev frälsningsofficerare 1986. Helena tjänstgjorde, oftast tillsammans med sin man, som ledare vid Frälsningsarmén i Västervik, Hudiksvall, Finspång, Göteborg och Nässjö. I Göteborg innehade Helena en tjänst som medarbetare vid Frälsningsarméns divisionshögkvarter. Efter flytt till Stockholm arbetade Helena Öberg bland annat vid Frälsningsarméns Eftersökningsbyrå där hon fick god nytta av sin språkbegåvning när det gällde att söka efter saknade eller försvunna personer. Hon var även medarbetare vid Elisabetgården för öppen social verksamhet i Stockholm.

Helena hade ett genuint intresse och engagemang för sina medmänniskor. Hon var som person okomplicerad, förnöjsam och anspråkslös. I sommarstugan i Grängesberg i Dalarna fann hon tillsammans med sin familj en god plats för avkoppling. Närmast saknas Helena Öberg av familj, föräldrar, syskon och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls på Kungsholmskåren i Stockholm den 9 april. Major Kjell Karlsten var officiant. I sitt griftetal sammanvävde han berättelsen om Helena, hennes liv och tjänst med strofer ur sången "Blott en dag, ett ögonblick i sänder", och Predikarens text om hur allt har sin tid. "Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut." Major Lennart Lundberg och kapten Jon-Anders Marthinussen spelade bland annat "Härlig är jorden" och "Underbara land" och major Marina Bratterud sjöng "Gammal fäbodpsalm" och "Vi ska ses igen". Minnesstunden leddes av löjtnant Fanny Ljungholm och även under den medverkade Lennart Lundberg och Marina Bratterud med musik och sång. Minnestal hölls av Helenas syskon, arbetskamrater och vänner. Bland dessa fanns Marie Jonasson från Frälsningsarmén, Irene Hällberg från arbetskamraterna och Veikko Anttila från vännerna. Slutligen talade Helenas make Leif Öberg. En tapper och uthållig kämpes strid är över, många tackar Gud för Helena Öberg och lyser frid över hennes minne.

/Karin Larsson


Birgitta Färnsten, Uppsala

Publicerad 2018-04-11

Frälsningsofficeren, major Birgitta Färnsten, Uppsala, har befordrats till härligheten. I en ålder av 87 år gick hon ur tiden den 18 mars och lämnade sin bror och svägerska Robert och Britt Färnsten, syskonbarn och sin plats i Frälsningsarmén i Uppsala.

Birgitta föddes på Väddö och växte upp i en familj med fyra syskon. Föräldrahemmet i Roslagen blev släktens naturliga samlingsplats för flera generationer under en lång följd av år. Där hade Birgitta nära till naturen med bär- och svampplockning, kunde ägna sig åt att motionera och lärde syskonbarnen att ro.

Som fjortonåring flyttade Birgitta tillsammans med sin bror till Stockholm för att gå realskolan och bodde hos sina morföräldrar. Mormor var frälsningssoldat och genom henne fick Birgitta kontakt med Frälsningsarmén, kom till tro och utbildade sig efter realexamen till frälsningsofficer. En lång tjänstgöringstid påbörjade hon redan som 22-åring vid Frälsningsarmén i Säffle. Vid en av hennes första tjänstgöringsorter grundlades en vänskap som varade livet ut. Så följde ledarskap bland annat vid Frälsningsarmén i Lindesberg, Kumla, Norrtälje, Stockholm, Södertälje, Örebro och Uppsala. I Uppsala bosatte sig Birgitta Färnsten som pensionär.

Birgitta blev en uppskattad kårledare och predikant i Frälsningsarmén. Hon ledde också radioandakter och närradioprogram. Under en period var hon tjänstledig för att hjälpa sin mor hemma på Väddö.

Birgitta Färnsten var glad, vänlig, humoristisk, duktig inom flera områden, rejäl och pålitlig. Hon var empatisk och tyckte mycket om människor. Förutom sitt naturintresse ägnade hon gärna tid åt bakning och handarbete. De som saknar Birgitta Färnsten närmast är hennes bror och svägerska, syskonbarn och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls i Väddö kyrka den 6 april och leddes av kapten Joakim Storck. I sitt griftetal påminde han om Birgitta Färnstens långa officerstjänst som kårledare på många platser. Hennes sista år i livet var kantade av sjukdom men hon vilade i Guds trygga famn tills den dag han kallade hem sin tjänare. Ett liv här på jorden och ett gott exempel för oss andra är slut. Birgitta bodde och vårdades på Karl Johansgården i Uppsala. Soldatkamrater från kåren i Uppsala, Seth Lindell, Karin Eriksson och Guri Brandvik Nilsson medverkade med dragspelsmusik, pianomusik och duettsång under begravningsgudstjänsten. Vid den efterföljande minnesstunden, som leddes av Eva Lindell, talade släktningar och soldatkamrater till Birgitta Färnstens minne. Frid lyses över ännu en kämpe som övervunnit och bytt ut sin stridsrustning mot en segerskrud.

/Karin Larsson


Reinhold Engman, Skellefteå

Publicerad 2018-04-09

Efter en lång sjukdomstid har fältsergeanten i Frälsningsarmén, Reinhold Engman, Skellefteå, befordrats till härligheten. Han föddes i Backe, Västernorrland, 1939 och gick ur tiden den 8 mars. Han lämnade därmed hustrun Kerstin, dottern Elinor och hennes familj, syskon med familjer och sin plats i Frälsningsarmén i Skelleftehamn.

Sedan Reinhold som helt ung flyttat med sina föräldrar till Sollefteå följde han med en kamrat till Frälsningsarmén där, kom till tro, blev frälsningssoldat och deltog i arbetet. 1969 gifte han sig med Kerstin. Paret flyttade till Stora Sköndal i Stockholm och arbetade där inom vården och Reinhold utbildade sig till undersköterska.

Engagemanget i Frälsningsarmén ledde till tjänst som medarbetare och föreståndare vid samfundets riksungdomsgård på Värmdö utanför Stockholm liksom ansvar inom vaktmästeriet vid Frälsningsarméns officersskola i Stockholm. Paret flyttade till Skellefteå och förutom engagemang vid Frälsningsarmén i Skelleftehamn deltog Reinhold under en tid i missionsresor i Norden. Han var en snäll och hjälpsam person som visade omsorg om sina medmänniskor, inte minst dottern och hennes familj. Reinhold var mycket intresserad av natur och växtlighet, bärplockning, fiske och simning liksom broderihantverk, intressen han utövade bland annat vid stugan i Arjeplog. Reinhold Engman saknas närmast av hustru, dotter med familj, syskon med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls i Alhems kyrka, Skellefteå, den 6 april och leddes av major Iris Holmlund. I sitt griftetal påminde hon om bibeltexten från Lukas evangelium, kapitel 8, där en sjuk kvinna rörde vid Jesus och blev botad. Reinhold hade lärt sig att gå till Jesus och röra vid honom för att få hjälp att bära också det svåra i livet. Medverkade med musik och sång gjorde Mikael Hellgren, Mariann Viklund och Johan Jonsson, Vid minnesstunden talade Reinholds syskon och annan släkt, Frälsningsarméns sångare sjöng och major Christer Holmlund avslutade minnesstunden. Ännu en frälsningssoldat har lagt ner sitt svärd, Frid lyses över hans minne.

/Karin Larsson


Cay-Lennart Larsson, Örebro

Publicerad 2018-04-04

Cay-Lennart var stockholmaren som kom till Örebro redan som 16-åring. Han utbildade sig till militärmusiker på dåvarande I3, men var också engagerad i Frälsningsarmén och dess hornmusikkår.

"Endast döda fiskar flyter med strömmen, så när mina skolkamrater i Bandhagen antingen gick under av drogmissbruk eller klädde sig i palestinasjalar så flyttade jag in på I3 i Örebro och blev militärmusiker" skrev Cay i boken om sitt liv.

Själv lärde jag känna Cay redan i mitten av 1970-talet. Ja, lärde känna är nog för mycket sagt. Han hade en stor integritet och släppte inte många in på livet. Men vi var en kvintett med undertecknad, Björn Allbrand, Bo Altun, Tomas Jennebo och Cay som bildade det illustra sällskapet Humor & Kultur och bjöd våra vänner på små revyer och tokiga upptåg. Cays lilla lägenhet i Mellringe blev tidigt en samlingsplats för många ungdomar. Och hans första bil, en gul Volvo Amazon, hade samma hastighet som hans liv. Den gick i hundra – minst.

Vi tappade kontakten under några år när Cay flyttade till Stockholm för studier – först på Musikhögskolan och senare när han i rekordfart läste in en teol kand och jobbade som pastor och föreståndare i en ekumenisk kyrka i Enskede och vikarierade som fängelsepräst.

Men kamratgänget återförenades senare då och då vid ett par årliga sammankomster, och på 2000-talet möttes en del av oss på Odd Fellows Örebro loge 115 Libertas, där Cay-Lennart var en uppskattad kaplan.

Cay-Lennart var en skicklig musiker och spelade i en rad olika orkestrar och storband som Länsmusiken, Regionmusiken, Örebro symfoniorkester, Candy Stompers, Lyran och Olaus Petri kyrkans musikkår. Och under sin tid i Örebro lockade han hit profiler som Arne Domnérus och Alice Babs.

Cay-Lennart hade ett stort hjärta för de som av olika anledningar hamnade på samhällets skuggsida. Men var inte lika rädd om sin egen hälsa. Hans ledord var "Jag genomför det andra bara drömmer om." Men det höga livstempot hade ett dyrt pris. Efter en stroke vid livets mittpunkt tvingades Cay sänka tempot rejält och dra in på engagemanget bland de på livets skuggsida och på musikens estrader – även om han fortfarande spelade både trombon och horn i Frälsningsarmén, Whispering, Lyran och Örebro Storband när orken fanns. Istället fick han nu många vänner i Sydnärke.

Nu är hans livsresa slut, och många som han hjälpt kommer att sakna hans öppna famn. Cay sa flera gånger att "det finns ingen orsak att känna sorg den dag jag är borta. Då är jag befordrad till härligheten där jag får spela med i det himmelska storbandet tillsammans med Louis Armstrong, Arne Domnérus, Alice Babs och alla andra musikutövare som lämnat detta jordiska före mig. "

Och så tillade han, som alltid med glimten i ögat. "Tro inte att ni slipper mig när den dagen kommer. Jag kommer att finnas i en bättre värld och väntar med tillförsikt på att ni droppar in så småningom, en i taget! "

Vila i frid, Cay. Och tack för din vänskap. Kanske ses vi nån gång ovan där...

/Håkan Bågenvik


Ulf Landin, Stockholm

Publicerad 2018-03-28

Frälsningsofficeren, major Ulf Landin, Stockholm, har befordrats till härligheten. Han avled i sitt hem den 26 februari i en ålder av sextionio år och lämnade sin hustru, sin kusin och sin plats i Frälsningsarméns kår på Kungsholmen och Farstastrandkyrkan.

Ulf föddes i Stockholm och fick genom sina föräldrar kontakt med Frälsningsarmén. Där kom han till tro och engagerade sig från tidig ungdom. Efter utbildning vid Officersskolan blev han frälsningsofficer år 1975. Han tjänstgjorde som ledare vid Frälsningsarméns kårer i Strängnäs, Lindesberg, Karlskoga, Degerfors och Sundbyberg. Under många år arbetade Ulf Landin bland annat som revisor vid Frälsningsarméns högkvarter, med högkvarterets posthantering, Frälsningsarméns arkiv i Sverige och dess museum. År 2002 gifte han sig med Birgit Runesson. Paret var bosatt i stockholmsförorten Farsta. Förutom sitt engagemang som frälsningssoldat på Kungsholmen i Stockholm deltog Ulf, tillsammans med sin fru, i arbetet i Farstastrandkyrkan i närheten av parets hem.

Ulf var en originell, godhjärtad, spontan och humoristisk person med ett brinnande intresse för tåg och järnväg, något han fått med sig från sin far och sin farfar. Ulf var medlem i flera föreningar för järnvägsintresserade. Intresset grundlades genom släktband till Värmland och hans barndoms besök i Karlskoga på den dåvarande privata Nora Bergslags Järnväg. På 70-talet var Ulf aktiv i bildandet av Stockholms Ånglokssällskap, där han ofta tjänstgjorde som konduktör på utflyktsresor. Som medlem i Svenska Järnvägsklubben var han ofta anlitad att på medlemsträffar visa delar ur sin stora fotosamling av lok och vagnar. Han var en kunnig och entusiastisk samlare av modelljärnvägslok och vagnar. Ulf var även en skicklig fotograf som flitigt använde kameran under sina många tågresor.

Ulf Landin saknas närmast av hustrun Birgit, kusinen Agneta och vänner i Frälsningsarmén och Farstastrandkyrkan.

Begravningsgudstjänsten hölls den 23 mars i Farstastrandkyrkan och leddes av prästen Gunnar Tingström. I sitt griftetal påminde han bland annat om Ulfs lekfullhet och humor, hans tågintresse och skicklighet som fotograf, hans arbete i Frälsningsarmén och senare års engagemang i Farstastrandkyrkan. Ofta tog Ulf adjö med orden Må herren vara med oss. Officianten talade också om begreppen hopp och kärlek i påsken skeende från död till liv och löftet om att vi också en gång får vara med om uppståndelsen.

Åsa Öckerman sjöng sången Blott en dag ett ögonblick i sänder och Jennifer Ajamiou sången Mista en vän. Gemensamt sjöngs sångerna Herre, till dig får jag komma, De skall gå till den heliga staden och På löftenas vagnar. Släkt, soldat- och officerskamrater och vänner från olika håll tog farväl innan Frälsningsarméns fanor sänktes. Avslutningsmusiken blev ljudet från ånglok som tuffade iväg, tutade och vars ljud snart försvann i fjärran.

Minnesstunden var utformad med stor omsorg om hur Ulf hade önskat att det skulle vara. Ulf Landins favoriträtt köttbullar och potatismos serverades och minnestal hölls. Fler av hans officerskamrater, vänner från Farstastrandkyrkan och järnvägsföreningarna tog till orda, bland andra major Hans Karlsson. Major Sonja Blomberg talade från Frälsningsarméns högkvarter.
I minnet dröjer sig många dråpliga episoder tillsammans med Ulf Landin kvar och frid lyses över ännu en soldat- och officerskamrat som övervunnit.

/Karin Larsson


Eva Westling Huddinge

Publicerad 2018-03-15

Eva Westling har befordrats till härligheten den 3 februari 2018. Hon föddes i Örnsköldsvik den 27 april 1926. Hennes närmaste är döttrarna Margareta och Birgitta med familjer. I ungdomsåren blev Eva frälsningssoldat i kåren i Örnsköldsvik. Under hela livet hade hon sin förankring i kåren trots att hon flyttade från staden.

Hon utbildade sig till lärare, ett yrke som passade henne bra, bland anat genom hennes musikalitet. Ganska snart efter avslutad utbildning fick hon tjänst som lärare vid Frälsningsarméns skolhem Sundsgården på Svartsjölandet utanför Stockholm. Hon passade bra i den tuffa miljön bland de pojkar som hade svårt med ordinarie skolgång. Genom sin lugna livsstil kunde hon ge hjälp till oroliga tonårspojkar och ge dem vägledning i svåra livssituationer. Vid skolan fanns en ung lärarstudent och scoutledare, Gordon Westling, och kontakten med honom ledde till äktenskap. Efter tiden vid Sundsgården följde annan lärartjänst men makarna Westling höll
hela livet kontakt med många före detta Sundsgårdspojkar, Gordon avled i juni 2017.

Begravningsgudstjänsten ägde rum i Segeltorps kyrka den 2 mars med prästen Kartrin Molander som officiant och Rutger Åsheim som sångsolist. Frälsningsarmén representerades av major Leif Andersson och undertecknad.

/Sven Nilsson


Kerstin Liljestrand, Örebro

Publicerad 2018-03-09

Frälsningssoldaten Kerstin Liljestrand, Örebro, har befordrats till härligheten i en ålder av 81 år. Redan som ung flicka började intresset för scouting. Kerstin deltog flitigt i scouternas veckoprogram och deltog helhjärtat i de kurser som erbjöds henne. Det resulterade i att Kerstin redan i unga år anförtroddes uppdraget som scoutledare i Frälsningsarmén. En gärning som innebar att flera generationer kom att präglas av Kerstins gedigna ledarstil.

Kerstin utstrålade under hela sin levnad en stabilitet, ett lugn och en trygghet gentemot sin omgivning och inte minst till sin egen familj. Hennes humoristiska sida fick ofta människor omkring henne att skratta gott. Kerstin hade aldrig långt till ett skratt.

Kerstin var även en trogen strängmusikant under flera år. En av gruppens många resor gick till USA 1973, och den dramatiska landningen vid ankomsten till New York fick stora tidningsrubriker hemma i Sverige. Mitt i denna dramatik minns flera av de som var med än i dag hur Kerstins lugn gav stabilitet åt övriga medlemmar i gruppen.

Begravningsgudstjänsten ägde rum på Frälsningsarmén i Örebro den 2 mars. Major Marianne Ljungholm läste ett bibelord. Major Per-Olof Larsson ledde högtiden och höll även griftetalet. Bibeltexten från psalm 23 "Herren är min herde" var väl vald, eftersom den också ofta kallas för scoutpsalmen.

En grupp sångare och musikanter från Örebro musikkår och kör medverkade och major Mikael Ljungholm spelade ett eufoniumsolo. Under avskedet spelade Lisbeth Hjalmarsson på flygeln och efter honnör med fanorna framförde Mattias Ejdeklint ett tapto på sin kornett.

I den efterföljande minnesstunden gavs tillfälle till tal av bland andra Rolf Eriksson, ordförande i Scoutgillet Engelbrekt. En grupp som Kerstin Liljestrand var aktiv medlem i fram till sin död. För familjen tackade dottern Lena Fintling.

Örebro kår saluterar ännu en övervinnare och vi lyser frid över Kerstin Liljestrands minne.

/Mikael Ljungholm


Noomi Brännlund, Stockholm

Publicerad: 2018-03-06

En av våra soldater, Noomi Brännlund har fått hembud. Noomi föddes in i Frälsningsarmén 1937, hennes föräldrar Edvin och Lexi Enkullen var frälsningsofficerare. I unga år blev hon frälsningssoldat och strängmusikant på kåren Templet i Stockholm. Det var också där hon mötte sin Lasse, de gifte sig 1960 och bildade familj.

I sin dagliga gärning var hon sjuksköterska, utbildad på Sophiahemmet, och blev väldigt många människor till hjälp i olika situationer. Hon blev också något av en medelpunkt både i familjen och i sin vänkrets. Energi och en stor portion klokhet gjorde att hon kunde påverka saker och ting i en positiv riktning.

Begravningsgudstjänsten ägde rum på Templet den 16 februari, officiant var Leif Andersson. En grupp sångare och musikanter medverkade och sångsolist var isabella Lundgren, ackompanjerad av Stefan Berglund. Under avskedet spelade Bosse Andersson och Kai Kjäll-Andersson.

I den efterföljande minnesstunden gavs tillfälle till tal av bland andra maken Lasse och för familjen tackade sonen Thomas.

Kära Noomi! Vi möts när skyarna brister och vi får se vår Frälsare!

/Leif Andersson


Elsa Söderman, Stockholm

Publicerad 2018-03-02

Den 2 februari, i en ålder av 82år, gick major Elsa Söderman ur tiden. En frälsningsofficer har befordrats till härligheten från sitt hem på Kungsholmen och sin plats i Frälsningsarmén där.
Elsa föddes i Östhammar, varifrån hennes mor, som blev änka när Elsa var ett år, flyttade tillbaka med sina tre barn till hemstaden Stockholm. Elsa kom tidigt till tro och hon och hennes syster blev frälsningssoldater. Hennes yrke var sjukvårdsbiträdets. Hon utbildade sig vid Frälsningsarméns officersskola och blev löjtnant vid tjugofyra års ålder.

Under hela sin aktiva officerstid tjänstgjorde hon inom Frälsningsarméns sociala arbete som slumsyster, kanske en av de sista. Hon fortbildades också inom åldringsvården och utgick i sitt hjälparbete bland annat från det som kallades slumstationer i Stockholm, Eskilstuna, Falun, Malmö och Jönköping. Frälsningsarméns barnhem i Malmberget och gästhemmet Lännersta i Saltsjö Boo var ytterligare några av de institutioner där hon utförde sin goda tjänst innan hon gick i pension efter arbete vid socialsektionen på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm.

Hennes hälsa var länge bräcklig men under många år hade hon glädje av sin elrullstol som hon färdades med i närområdet. Trots svår värk kunde hon göra det mesta hon ville och gjorde det så länge hon kunde. Elsa Söderman beskrivs som en kvinna med stark integritet, förtegen om sitt eget men idog, uthållig, godhjärtad och hjälpsam, generös och mån om andra. När Elsas mamma var gammal tog Elsa hand om henne väl. Bland syskon, syskonbarn och deras familjer blev hon hemmastadd och bakade bland annat varje år, traditionsenligt, pepparkakor hos några av dem till advent. Hon umgicks med sina vänner på Frälsningsarméns kår på Kungsholmen i Stockholm och handarbetade gärna. Elsa Söderman saknas närmast av syskonbarn med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Kungsholmskåren, fredagen den 23 februari och leddes av löjtnant Fanny Ljungholm som även höll griftetalet. En av bibeltexterna som lästes var den från Jesu avskedstal där han säger: "Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse" (Johannes 17:24). Gemensamt sjöngs sångerna Blott en dag, ett ögonblick i sänder och Min framtidsdag är ljus och lång. Kungsholmskårens sångare sjöng sångerna Klippa du som brast för mig och O, jag vet ett land bortom havets vreda brus. Jonas Brandvik spelade piano. Honnör gjordes med Frälsningsarméns fanor för att hedra en hemförlovad officerskamrat.

Vid den efterföljande minnesstunden där borden var dekorerade med nejlikor som hörde till Elsa Södermans favoritblommor, talade Elsas systerdotter, kapten Elisabeth Beckman, hennes kadettkamrat, major Leif Andersson och hennes kårledare, löjtnant Fanny Ljungholm. Några av hennes kadettkamrater sjöng tillsammans den särskilda sång som skrivits för den kadettring som blev officerare år 1959. Ännu en kämpe har övervunnit. Vi lyser frid över henne och hennes ljusa minne!

Karin Larsson


Britt-Marie Arnesen, Strömsund

Publicerad 2018-02-23

Vid sjuttionio års ålder har Britt-Marie Arnesen gått ur tiden och befordrats till härligheten från sitt hem Åshamra i Strömsund och hennes plats i Frälsningsarmén.

Britt-Marie föddes i Tjärnäset, Ströms Vattudal, och var ett av fem syskon varav en bror nu är ensam kvar av syskonen och tillsammans med syskonbarn saknar Britt-Marie närmast. Mamman skötte om posthanteringen i byn och blev änka när Britt-Marie var 16 år. Familjen levde nära naturen och det intresse för fiske och bärplockning som grundlades under barndomen hade Britt-Marie med sig hela livet. Hon kom till tro och anslöt sig som ung till Frälsningsarmén. Hon arbetade i affär och även inom hemtjänsten. Som frälsningssoldat blev hon också, som Jesus lärjungar, människofiskare, vilket, som allt fiske, kräver uthållighet och fantasi, några framträdande personlighetsdrag hos Britt-Marie. Som ledare till frälsningsarmékåren kom officeren Ragnhild Gotthardsson och ett mångårigt kamratskap etablerades, vilket gjorde att Britt-Marie så småningom anställdes i Frälsningsarmén och blev fältsergeant.

De båda officerarna flyttade senare till Strömsund och där stannade Britt-Marie även som pensionär. Hon var en skicklig gitarrist som gärna sjöng och spelade, inte bara vid gudstjänster och samlingar utomhus och inomhus. Musikintresset behöll hon hela livet trots att demenssjukdom fördunklade hennes sista år. Hon tyckte om människor, fick lätt kontakt med dem, var vän med många och kände de flesta. Ofta syntes hon i Strömsund med omgivningar, inte minst kring storhelger för att samla in pengar till hjälpbehövande.

Hon lämnar ett tomrum bland sina närmaste och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls den 9 februari i Det eviga hoppets kapell i Strömsund i kretsen av de närmaste. Prästen Kennet Rova ledde gudstjänsten och höll griftetal. Han tecknade en ljus bild av Britt-Marie Arnesen och avslutade med att läsa texten ur Klagovisorna 3 som bland annat talar om att "Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren". Bland annat sjöng några av Britt-Maries kamrater från Frälsningsarmén sången med texten "När min resa är slut och min strid kämpats ut, då min farkost når himlens land, Jesus möter mig där och för evigt jag är i mitt hem på den andra strand. Då på livsflodens stränder jag vandrar under fridspalmers härliga sus. Jordens möda och strid glömmes bort för den frid som skall råda i himlens land."

Vi lyser frid över en soldatkamrat som övervunnit.

/Karin Larsson


Bertil Rodin, Stockholm

Publicerad 2018-02-08

Bertil RodinFrälsningssoldaten Bertil Rodin, Vasakåren Stockholm, har vid en ålder av 89 år befordrats till härligheten. Efter hans namn skall man i frälsningsarmésammanhang skriva bokstäverna O.F. som står för Order of the Founder (grundläggarens ordern) vilket han hedrats med efter mycket betydelsefulla insatser i Frälsningsarméns verksamhet.

Bertil var östgöte till börden och Linköping var hemstaden ända upp i de övre tonåren. Som så många andra i samma generation fick Bertil nöja sig med den undervisning som gavs i folkskolan och fortsättningskolan. Det gällde att så snart som möjligt få ett arbete.

En söndagskväll under militärtjänstgöringen var han på väg till en biograf för att se filmen "Löjtnantshjärtan", då han stötte på Frälsningsarmén som höll friluftsmöte. Från den kvällen var Bertil en frimodig kristen och hängiven frälsningssoldat.

Bertil genomgick Frälsningsarméns officersutbildning samt studier vid Uppsala universitet. Han var skolsekreterare och arbetade intensivt för genomförandet av SIA-skolan (Skolans Inre Arbete). Ett ämne där eleverna skulle möta föreningssverige. Studierektor vid Frälsningsarméns Folkhögskola på Dalarö, bibelstudieledare och konfirmationslärare var några av uppgifterna.

Under Dalarötiden startade Bertil det arbete som kom att benämnas Refugen. Multihandikapade ungdomar fick med datateknikens hjälp arbeta med registreringsarbete åt Militärmuseet. Samtidigt var Bertil starkt engagerad i frågan om bostadlöshet, vilket gjorde att Frälsningsarmén Vasakåren startade härbärge i Midsommarkransen.

Bertil hade börjat engagera sig i Frälsningsarmén återöppnande i Lettland och år 1993 kom han på flygplanet att sitta tillsammans med Clães Palme. Clães skulle över för att se till Palmesläktens gamla gods Skangal, där syskonen Claes, Catharina och Olof upplevt många som-rar. Det hela resulterade i att Frälsningsarmén övertog Skangal och har där en fin skolhemsanläggning för behövande barn. Detta blev Bertil fulla engagemang till livets slut.

Vasakåren var fylld av vänner till Bertil när Vasa Band spelade inledande musik. Sångerna om himlen klingade starkt och en del av Vasa Gospel sjöng lovsång. Officianten major Leif Alm utgick från texten Från evighet till evighet är du O Gud. Påminnelse om Bertils livsgärning skedde genom de tre erkännanden han fått motta – Order Of the Founder från Frälsningsarmén, S:t Eriksmedaljen från Stockholms stad samt medaljen från Lettlands president.

Frälsningsarmén saluterar en trogen soldat och många vänner känner stor tacksamhet över gemenskapen med Bertil.

/AA

Skriv ut