På Frälsningsarméns webbplats används cookies. Cookies som behövs för att webbplatsen ska fungera kommer att sparas i din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies
hämta geoposition

Minnesrunor

De minnesrunor som skickats in (kommit oss till del).

Foto: Unsplash/Andrew Ruiz

Gordon Westling, Huddinge

Publicerad 2017-08-01

En av Frälsningsarméns scoutförbuds medlemmar från 30-60-talen, Gordon Westling har avlidit i en ålder av 91 år. De närmaste är hustrun Eva samt döttrarna Margareta och Birgitta samt deras familjer.

Gordon Westling föddes i Vadstena den 19 oktober 1925. Föräldrarna var ledare för Frälsningsarméns kår i staden. Fadern, Fredrik, hade tidigare varit missionär i Korea under sju år och deltagit i etablerandet av många kårer och sociala institutioner.

Gordons barndom kom att präglas av Frälsningsarmén, speciellt dess verksamhet bland samhällets mindre bemedlade. När föräldrarna var föreståndare för ungkarlshemmen i Jönköping och Göteborg fick han inblick i de hemlösas situation. Ungkarlshemmet i Göteborg var inrymt i det gamla cellfängelset Lilla Bommen, där mer än hundra hemlösa bereddes plats. Föreståndaren bodde mitt bland männen och Gordon kunde inte undgå att komma i kontakt med dem. Hans eget rum var en gammal fängelsecell utan fönster.

Gordon engagerade sig i scoutverksamheten och blev med tiden ledare både lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Han var en initiativrik ledare inom Frälsningsarméns scoutförbund och var en av organisatörerna för Teelkå-kurserna

Intresset för undervisning gjorde att han utbildade sig till lärare, genomgick seminariet i Stockholm och under utbildningstiden var han fritidsledare och lärare vid Frälsningsarméns skolhem Sundsgården på Svartsjölandet utanför Stockholm. Där fanns en ung lärare, Eva från Örnsköldsvik som med tiden blev hans hustru.

Under många år var Gordon lektor vid Lärarhögskolan i Stockholm där han bland annat var ansvarig för UMRA-projektet, som arbetade med sikte på pedagogik i religionskunskapsämnet. Han skrev också flera läroböcker.

Frälsningsarmén utnyttjade Gordons kunskaper och han var under många år ledamot vid Dalarö folkhögskolas styrelse. Han hade dessutom andra styrelseuppdrag och var ofta föreläsare och ledare vid ungdomsledarkurser. Under 1970-talet var han en av de ledande i de lärarseminarier som Frälsningsarméns ungdomsavdelning anordnade, speciellt med anledning av SIA-skolan (Skolans inre arbete).

1983 när Frälsningsarméns Råd inrättades, med representanter från samhällets olika områden invaldes Gordon som medlem vilket han var fram till 2007. För de insatser han gjorde för Frälsningsarmén och samhället tilldelade den internationella ledningen honom Order of Distinguished Auxiliary Service.

Gordon Westling var en klok och ödmjuk person. Han hade alltid väl underbyggda argument vid överläggningar och var pålitlig och kunnig. Personligen har jag berikats av vänskapen som varat allt sedan tidiga 1940-talet. Jag hade förmånen att vara officiant vid min gamle scoutkamrats begravning i Segeltorps kyrka. Major Leif Andesson medverkade med solosånger. Vid minnesstunden talade kollegor från Lärarhögskolan, tidigare scouter vid Frälsningsarméns Sjätte kår i Stockholm, anhöriga och många vänner. Det var gripande att lyssna till den före detta eleven vid skolhemmet Sundsgården som talade om Gordons omsorg och hur han använde scouting i fritidsaktiviteterna för pojkarna.

/Sven Nilsson


 

Mary Öquist, Luleå

Publicerad 2017-07-31

Frälsningsofficeren major Mary Öquist, född Sehlstedt, har gått ur tiden. Vid 92 års ålder befordrades hon till härligheten från Luleå och sin plats i Frälsningsarmén.

Mary växte upp i Skelleftehamn i Norra Västerbotten med sina föräldrar och sin syster. Tidigt anslöt hon sig till den nyöppnade frälsningsarmékåren där, blev en av dess första soldater och engagerade sig i barn- och ungdomsarbetet.Vid ett besök på Frälsningsarmén i Bollnäs mötte hon sin blivande make, musik- och ungdomsledaren Sture Öquist. Makarna bosatte sig i Bollnäs och utbildade sig till frälsningsofficerare i början av 1950-talet.

Ett omväxlande liv på skiftande bostadsorter och i olika tjänster följde. Under en tioårsperiod arbetade makarna på olika platser i södra Sverige på Råå, i Osby, Sölvesborg och Ystad. En lokaltidning skrev då om Mary och Sture Öquist bland annat att de hade "en stålande arbetsvilja och ett smittande arbetssätt vilket medförde att man fick folket med sig och Frälsningsarméns verksamhet i staden blomstrade". Musik var något viktigt för dem båda och de spelade och sjöng ofta utomhus liksom vid olika nöjestillställningar.

I familjen föddes dottern Ann-Britt. Tillsammans med sin make ledde Mary Öquist även Frälsningsarmén i Karlskoga, Östersund, Västerås och Stockholm söder. Hon assisterade sin make vid tjänster i Sundsvall, Jönköping, Stockholm, Luleå och Örebro. Den sista officiella tjänsten innan pensioneringen hade Mary vid finansenheten på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm. Som pensionärer stannade makarna i Stockholm och engagerade sig i Söderkåren där Mary bland annat deltog i kvinnoarbetet.

Efter några år som änka flyttade Mary till Luleå där hennes dotter och måg finns. Därifrån var det nära till stugan i Byske, den fasta punkten under alla år. Marys båda barnbarn blev viktiga för mormor som ivrigt följde deras utveckling och aktiviteter. Mary Öquist var en kontaktskapande person, som älskade sina medmänniskor och hade lätt att få kontakt med dem. En trogen och uthållig kämpe har lagt ner sitt svärd och gått till vila. Hon saknas närmast av dotter och måg, barnbarn och vänner i Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten, armébegravningen, hölls på Frälsningsarmén i Luleå och leddes av överstelöjtnant Britt-Marie Alm. Bland annat sjöngs psalmen Blott en dag, ett ögonblick i sänder, samma sång som mötespubliken sjöng för de nyinvida på Frälsningsarmén i Skelleftehamn då Mary och hennes kamrater invigdes till frälsningssoldater. För musik och sång vid begravningen svarade Conny Sundström och Lars Nilsson som även sjöng och spelade vid den efterföljande minnesstunden. Britt-Marie Alm framförde Frälsningsarméns högkvarters hälsning och Marys dotter, Ann-Britt Rosenius tecknade en fin minnesbild av mamma och mormor Mary Öquist.

Frälsningsarmén lyser frid över ännu en kämpe som efter avslutad strid gått in i glädjen hos sin herre.

/Karin Larsson


Yngve Eklund, Jönköping

Publicerad 2017-07-31

Frälsningsofficeren, major Yngve Eklund har gått ur tiden. En älskad make, kärleksfull far, omtänksam morfar och farfar och en trofast vän och stridskamrat saknas. Han befordrades till härligheten den 8 juni från Jönköping och sin plats i Frälsningsarmén i södra Vätterbygden vid 80 års ålder.

Yngve föddes i Burträsk i Västerbotten. Den första kontakten med Frälsningsarmén fick han då ovanligt uniformsklädda människor besökte hans skola. Efter sin omvändelse anslöt han sig till detta folk och blev frälsningssoldat.

Han arbetade några år på verkstäder men lämnade snart bostadsorten Robertsfors för att utbilda sig till frälsningsofficer vid Frälsningsarméns officersskola varifrån han utexaminerades som tjugofemåring. Under utbildningstiden mötte han sin blivande hustru Birgit Emanuel. De ingick äktenskap 1962 varefter ett mångskiftande liv som frälsningsofficerare följde.

I familjen föddes barnen Inger, Karin, Johan och David. Före ingånget äktenskap och sedan tillsammans med hustrun Birgit innehade Yngve tjänster som ledare vid fler av Frälsningsarméns kårer, bland annat i Borås, Kinna, Svartvik, Hallsberg, Göteborg, Huskvarna, Jönköping och Tranås. Yngve Eklund reste även som ledare för evangelisationsteam, var ungdomssekreterare i Småland och förestod tillsammans med Birgit gästhemmet Smålandsgården i Örserum under en tioårsperiod. Yngve var musikaliskt begåvad, ofta sjöng han och spelade dragspel vilket även resulterade i några skivinspelningar, bland annat en tillsammans med familjen.

Som pensionärer bodde Yngve och Birgit i Jönköping och engagerade sig i Frälsningsarmén där. Yngve drevs av en iver att sprida det kristna budskapet, månade om människors andliga väl och talade ofta om nödvändigheten av omvändelse. Ända tills några veckor innan han avled deltog han i andaktsstunder vid äldreboenden och samlingar för bön i Frälsningsarmén.

Yngve Eklund saknas närmast av hustrun Birgit, de fyra barnen med familjer och vänner i Frälsningsarmén.

Armébegravningen efter Yngve Eklund hölls i Frälsningsarméns lokal i Jönköping där många samlats för att ta farväl. Yngves officerskamrater överstelöjtnanterna Hans och Ing-Britt Hansson officierade och höll griftetal. Med sång och musik medverkade Frida och Magdalena Eklund och Frälsningsarméns kör och hornmusikkår. I griftetalet påminde Ing-Britt Hansson bland annat om evangelisten Yngve Eklund, vars iver att vinna människor för Gud präglade hans officersgärning. Under minnesstunden talades det också om detta och man påminde även om den hemförlovades humoristiska personlighet.

Frälsningsarmén lyser frid över ännu en kämpe som övervunnit och bytt krigarrustningen mot en segrares vita kläder.

/Karin Larsson


Inga-Britt Hellmark, Örebro

Publicerad 2017-06-13

Inga-Britt Hellmark har avlidit i en ålder av 89 år. Hon saknas närmast av sina tre barn Anders, Tomas och Eva och deras familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Inga-Britt var född i Stockholm där hon växte upp i en kristen familj. Föräldrarna tillhörde dåvarande Stockholms sjätte kår på Kungsholmen. I den miljön fostrades Inga-Britt och hon deltog bland annat i scoutarbetet och blev så småningom invigd till frälsningssoldat.

Vid en årskongress som Frälsningsarmén höll under 1940-talet mötte hon sin blivande make Arne Hellmark. Några år senare stod vigseln i Almby kyrka utanför Örebro 1952. Hennes utbildning vid Norra latin i Stockholm gjorde henne väl skickad att fortsätta sin yrkesbana inom ekonomi. Hon tog ansvar för företagets ekonomi och Inga-Britt blev pionjär genom att vara den första kvinnliga ledamot som satt i en företagsstyrelse i Örebro.

Inga-Britts arbetskapacitet gav också utrymme till ett stort engagemang i Örebrokåren där hon rakryggad tog ansvar för de uppdrag som anförtroddes henne. Hennes plats i strängmusikkåren var sällan vakant. Inga-Britt följde sånggruppen på många resor inom och utom landet och var med flera stora armétillfällen runt om i världen i såväl Royal Albert Hall i London och vid ett stort antal sånggudstjänster under USA resan 1973. Men det var hemma i Örebro som både Inga-Britt och strängmusikkåren hade sin bas. Att med sin sång tjäna Gud i gudstjänster och friluftsmöten varje söndag.

Efter maken Arnes allt för tidiga bortgång 1997, fortsatte Inga-Britt att engagera sig i Frälsningsarmén som fortsatte att vara en central plats i hennes liv, bland annat genom Hemförbundet. Inga-Britts omsorg om vännerna tog sig bland annat uttryck i att hon bakade mycket. Och sägs det, Inga-Britt är orsak till en hel del trivselkilon här och där bland medlemmarna i kåren.

Barnbarnens hälsning vid begravningsgudstjänsten inrymde såväl minnen från fotboll med mormor och farmor som tryggheten när god natt bönen, Gud som haver barnen kär, varje kväll blev en god rutin. Vid den välbesökta högtiden fanns även två barn barns barn med och akten inramades av musik av Frälsningsarméns musikkår i Örebro och en vokalensemble. Major Mikael Ljungholm var officiant. Inga-Britts minne lever ljust vidare.

/Mikael Ljungholm


Ingvar (Inge) Ivarsson, Örkelljunga

Publicerad 2017-05-29

Ingvar Ivarsson, ÖrkelljungaIngvar, ofta kallad Inge, Ivarsson har befordrats till härligheten i en ålder av 92 år. Närmast anhöriga är hans maka Maj, döttrarna Margareta och Elisabet med make Andrew och barnbarn samt bror Bert-eve.

Inge föddes i Frösboholma, Vittsjö den 24 juli 1924. Vid sju års ålder började han på Snärshult småskola.Storskolan följde tills Inge var 14 år. Då började han som springpojke och biträde i affär. Inge arbetade i 12 år hos Henning Andersson Järn och Diverseaffär i Vittsjö. Cheferna hette Gustav och Lars Andersson. 1950 började Inge hos Bror A Nilssons Herr ekippering . Han arbetade här tills 1958. Wille och Britta blev cheferna då han arbetade på Willes. Inge tyckte alltid det var roligt att gå till jobbet och träffa trevliga kunder och goda arbetskamrater. Han arbetade i 23 år på Brännborns i Örkelljunga, en betydelsefull del av Inges liv.

På Frälsningsarmén i Bjärnum träffade han Maj. Hon var kårledare och Inge sa själv att hon var en god talare som fick honom att tänka om och lämna sig till Gud och Frälsningsarmén. Maj och Inge gifte sig 1961 och döttrarna föddes 1963 och 1966. Maj härstammar från Hälsingland och familjens semestrar gick dit många år.

Engagemanget i Frälsningsarmén var en stor del av Inges liv. Han arbetade med insamlingar och kollekterade under många år under Frälsningsarméns motto; "With heart to God and Hand to Man". Han gladdes åt hur givmilda människor var om han bara gick ut och ställde sig till förfogande. Inom Svenska Kyrkan var Inge verksam som kassör i Kyrkobröderna och som kyrkvärd. Han var också en flitigt anlitad auktionsutropare.

På fritiden tyckte Inge om att cykla och köra längdskidor. I tidigare år var även löpning och på senare år promenader ett sätt för Inge att hålla sig i form. Det bästa på sommaren var sol och bad. Inge tog del i flera motionslopp på cykel, bland andra Bjäre Runt 22 gånger, 8 eller 4.5 mil, Ölandsrundan 5 gånger, 12 mil.

Inge var inresserad av sin hembygd och läste gärna tidningar. Veteranbilar var ett annat intresse. Han var i sin ungdom med i Vittsjö Folkdanslag. Han älskade dragspelsmusik och musik från Hawaii.

Som person var Inge utåtriktad, generös och kärleksfull. Han hade en otrolig värme och människokännedom, familj, släkt och många vänner var viktiga för honom.

Under senaste året fick han hjälp efter ett benbrott, först på Helsingborgs lasarett och senare på Tallgården och i hemmet. Han prisade alla som gav honom hjälp och talade med tacksamhet om sitt livs många välsignelser. Inge sjöng ofta sånger om himlen med stor förvissning om var han skulle få leva i all evighet.

Begravningshögtiden som hölls i Örkelljunga kyrka den 20 april var präglad av ljus, värme, ord, musik och en vacker blomstergärd, som ett vittnesbörd om det evighetshopp vi delar i tro på Jesus vår Frälsare. Återseendets glädje på uppståndelsens morgon återstår. Vi lyser frid över frälsningskrigaren Inges minne.

Familjen genom Elisabet Lyne


Eila Eriksson, Norrköping

Publicerad 2017-05-17

Fältsergeanten i Frälsningsarmén, Eila Eriksson har gått ur tiden i en ålder av 85 år. Efter en tids sjukdom befordrades hon till härligheten från Norrköping och sin plats i Frälsningsarmén där.

Eila föddes i Finland, kom där i kontakt med Frälsningsarmén i Uleåborg och kom till Sverige som krigsbarn tillsammans med två syskon. Som ung tonåring fick hon plats som hembiträde i Ludvika i den familj där en av hennes bröder bodde. I staden besökte hon Frälsningsarméns kår där soldaten Ingmar fanns. Han blev flera år senare Eilas make.

Eila reste tillbaka till Finland och utbildade sig till frälsningsofficer. Som sådan tjänstgjorde hon från år 1952 i Sverige och Finland bland annat i Växjö, Hoverberg, Ljungby, Stockholm, Hangö, Åbo och Helsingfors. Under denna tid brevväxlade hon och Ingmar Eriksson och efter deras bröllop 1962 bosatte sig paret i Finspång och fick fyra barn.

Under 90-talet hade makarna ansvar som ledare för Frälsningsarméns kårer i Ludvika och Helsingfors. Som pensionärer bosatte de sig i Norrköping. Också där var de båda engagerade i Frälsningsarmén.

För några år sedan blev Eila änka. Några av hennes stora intressen var matlagning och bakning och gäster i hennes hem möttes ofta av frågan - Vill ni ha något att äta?

Eila saknas närmast av barnen Ann-Christine, Anders, Noomi och Miriam med familjer, syskon och vänner i Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls i Himmelstalunds kapell, Norrköping och leddes av major Margaretha Andersson. I sitt griftetal anknöt hon till Jesu fråga till sina lärjungar -Mina barn, har ni något att äta? En liknande fråga ställde Eila Eriksson ofta till dem som fanns i hennes närhet.
Sibelius Finlandia och Griegs Våren framfördes på orgel och Eilas dotter Miriam sjöng Eric Claptons Tears in heaven. Gemensamt sjöngs sångerna Var jag går i skogar, berg och dalar och Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken.

Minnesstunden efter Eila Eriksson hölls på Frälsningsarmén i Norrköping.

Karin Larsson


Astrid Aberin, Stockholm

Publicerad 2017-03-06

Astrid AberinFrälsningsofficeren överstelöjtnant Astrid Aberin, född Ottosson, har gått ur tiden. Hon befordrades till härligheten från Stockholm och sin plats i Frälsningsarmén, Vasakåren, vid 93 års ålder. Hon saknas närmast av maken Anders, syskonbarn, syskonbarnbarn och vänner i Frälsningsarmén.

Astrid föddes och växte upp i Karlskrona. Tidigt fick hon följa med sina föräldrar och syskon till Frälsningsarmén i staden. Hon kom att delta i barn- och ungdomsgrupperna där och blev så småningom frälsningssoldat. Innan Astrid Aberin vid 21 års ålder påbörjade den utbildning som förberedde henne för livsuppgiften som frälsningsofficer, hann hon arbeta som hembiträde en tid.

Efter utbildningstiden på den skola som då hette Krigsskolan tjänstgjorde Astrid Aberin som assistent och ledare vid många frälsningsarmékårer i Sverige, bland annat i Göteborg, på Råå utanför Helsingborg, i Karlskoga, Sunne, Avesta, Virserum och Sölvesborg.

1962 gifte hon sig med kapten Anders Andersson, senare Aberin. Tillsammans med sin make gjorde hon tjänst till exempel vid kårer i Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Norrköping och Jönköping. Makarna hade också ledaruppgifter vid behandlingshemmet Kurön, divisionshögkvarteret i Luleå och vid Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm.

Efter pensioneringen stannade paret Aberin kvar i Stockholm där de engagerade sig i Vasakåren som de var kårledare för i slutet av sextiotalet. Astrid sjöng i strängmusikkåren och var medlem i Hemförbundet för kvinnor.

Astrid hade under åren god kontakt med sin familj i Karlskrona där släkten ofta firade jul tillsammans. Hon visade stor omsorg om sina syskon, deras barn och barnbarn. Astrid var en ­lättillgänglig person som var rolig, trevlig, lätt att prata med och alltid generös. En systerdotter berättar hur Astrid bad till Gud för släktingarna när de hade bekymmer och drabbades av svårigheter. Av syskonen var Astrid den sista som avled.

Karin Larsson


Birgit Ljunggren, Linköping

Publicerad 2017-03-02

Birgit LjunggrenSveriges, och kanske världens äldsta frälsningsofficer, brigadör Birgit Ljunggren har gått ur tiden vid 107 års ålder. Hon befordrades till härligheten från sitt hem på Ekbackens äldreboende i Linköping och den församlingsgemenskap hon hade på Frälsningsarmén i staden.

Birgit föddes i Stockholm år 1909 och växte upp i en fosterfamilj i Vasastan. Då hon slutat folkskolan arbetade Birgit som hembiträde. En frälsningsofficer sålde tidningen Stridsropet till den familj där Birgit arbetade och inbjöd det unga hembiträdet till Frälsningsarmén på Tomtebogatan. Där kom hon till tro och har berättat hur hon lyssnade till slumsystrar och kände att hon själv ville bli en sådan.

Vid tjugofyra års ålder påbörjade hon sin officersutbildning vid det som då hette Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm. Som frälsningsofficer arbetade Birgit Ljunggren hela tiden med socialt hjälparbete som slumsyster vid Frälsningsarméns slumstationer och barnhem på många olika platser från Malmö i söder till Malmberget i norr. Hon pensionerades år 1970.

Gärna berättade Birgit om rika upplevelser särskilt bland de många barn hon lärt känna under åren. Några av dem har hon haft fortsatt långvarig kontakt med. Ett skarpt intellekt, ett gott minne och en stor kärlek till medmänniskorna gjorde henne till något av en levande historiebok. Som pensionär flyttade Birgit tillbaka till Linköping där hon tidigare tjänstgjort. Där engagerade hon sig igen i Frälsningsarméns kår vars gudstjänster hon besökte ända upp i 100-årsåldern. Hon firade också sin 100-årsdag där.

Ofta kom hon till de soppluncher som anordnades på kåren och delade med sig till gästerna av bullar hon själv bakat. Sista gången det skedde hade Birgit fyllt 101 år. Som aktiv slumsyster under en svunnen tid var hon inte alls van att tänka på sig själv och sina egna intressen men tyckte mycket om att baka och handarbeta

Birgit Ljunggren sörjs närmast av söner till hennes fostersyskon och vänner i Frälsningsarmén. Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén i Linköping den 28 februari och leddes av major Per-Olof Larsson. Med sång och musik medverkade kårens sångare och musikanter liksom Sven Tegnér, Gunilla Frödén och Sten Bäckman.

Vid minnesstunden som leddes av kårledaren, löjtnant Nicolaj Vollburg, hedrades minnet av vår hemförlovade soldatkamrat genom tal och sång. Frälsningsarméns talan fördes av distriktschefen för södra distriktet, major Christian Paulsson

Karin Larsson


Uno Jonebring, Tranås

Publicerad 2017-02-21

Uno JonebringDet är sorg och saknad i Frälsningsarméns Hornmusikkår efter musikanten Uno Jonebring, som avled den 15 februari i en ålder av 92 år.

Uno Jonebring föddes i Tranås år 1925 och har bott kvar där sedan dess. Han har också sedan barndomen varit medlem och aktiv i Frälsningsarmén, där han var hornmusikant och trombonsolist sedan 1937. i mer än 70 år fram till 75- årsåldern. Hans äldre bröder Axel och Elion Jonebring var musikanter sedan år 1932 och det var de som inspirerade Uno att följa efter dem.

Musikkåren blev välkänd för sin musik och företog många resor i såväl Sverige som utomlands med turnéer till bland annat England och USA och Uno har deltagit i de flesta.

Han var intresserad av scoutverksamhet och var ledare för detta under sin ungdom. Han hade också intresse och begåvning som idrottare och var under flera år medlem i Tranås AIF som 100-meters löpare.

Efter skolgången fick Uno anställning inom pälstillverkningen, utbildade sig till körsnär och hade också ett eget företag.

Som pensionär hade han stort intresse som för att lösa korsord och har erhållit många priser. När krafterna avtog följde Uno Frälsningsarméns arbete som mötesbesökare.

Uno hedras med en begravningshögtid på Frälsningsarmén i Tranås fredagen 10 mars. Han är sörjd och saknad av anhöriga och kamraterna i Frälsningsarmén i Tranås.

Rune Rylander


 Sten-Eric Hjerpe, Lidköping

Publicerad 2017-02-20

Sten- Eric HjerpeSten-Eric Hjerpe har avlidit i en ålder av 82 år. Han saknas närmast av hustrun Stina och sönerna Michael och Niclas och deras familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Sten-Eric var född i Lidköping. Han växte upp i staden vid Vänern tillsammans med sina föräldrar och sin yngre bror. Kontakten med Frälsningsarmén fick han genom scouterna i början av 1940-talet och det blev upptakten till ett livslångt engagemang i samfundet där han blev involverad i en rad skiftande frivilliguppdrag. Först antog Sten-Eric uppdraget som söndagsskollärare och scoutledare som senare följdes av ett övergripande ansvar för hela barn- och ungdomsverksamheten i den lokala kåren.

Sjutton år gammal träffade Sten-Eric sin Stina och åtta år senare, 1959 stod bröllopet i Gösslunda kyrka, fem kilometer utanför Lidköping och några år senare föds Michael och Niclas. De fem åren som notispojk och stationskarlsaspirant mellan 1951 och 1956 öppnade vägen för en yrkesroll som resebyråtjänsteman och senare resebyråchef för SJ Resebyrå. Liknande befattningar följde hos Nyman och Schultz samt Ticket Resebyrå. Genom sitt yrkesval skapade Sten-Eric ett stort kontaktnät som han förvaltade väl. Sten-Erics sista arbetsplats var vid Bennet Resebyrå, där han avslutade sin aktiva tjänst innan pensioneringen 1999. Många Lidköpingsbor har fått sina inrikes- och eller utrikesresor förmedlade genom Sten-Eric och samtliga har återvänt hem helskinnade, det var något han ibland med rätta belåtet kunde konstatera.

1987 anförtroddes han uppdraget som kårledarens närmaste medarbetare, ett frivilliguppdrag som varade i 15 år. Vid sidan av en närmast utopisk principfasthet kunde Sten-Eric mellan varven förvandlas till en synnerligen social och nära nog sprallig person. Visselsignalen som påkallade kompisgängets uppmärksamhet fungerade bevisligen långt upp genom åren. Den 20 januari 2017, avled Sten-Eric efter ett år av sjukdom. Visselsignalen kom denna gång från högre ort och nu är Sten-Eric Hjerpe befordrad till härligheten.

Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén i Lidköping och leddes av major Mikael Ljungholm. Majorerna Anna-Lena och Michael Hjerpe sjöng en duettsång, brorsonen Mathias Hjerpe läste bibelordet och dikten "Den döende frälsningskrigaren" framfördes av Sussie Ljungholm. På den fint dekorerade kistan fanns Sten-Erics althorn, och musikkåren, som medverkade med några musikstycken, markerade saknaden av sin musikantkamrat med en tom stol. Bo Jennesjö sjöng en solosång ackompanjerad av Marianne Ljungholm. Minnet av Sten-Eric Hjerpe lever ljust vidare i en lång framtid.

/Mikael Ljungholm


Gerhard Johansson, Klippan

Publicerad 2017-02-09

Ibland verkar det som att det som sker är tillfälligheter, men när man ser närmare på förhållandena börjar man ana en gudomlig synkronicitet. Att Frälsningsarmén öppnade kår i Skelleftehamn i slutet av 1940 fick konsekvenser för många. Två unga officerare kapten Britta Andersson (Lebenius) och löjtnant Siri Johansson (Pettersson) fann ganska snart att en mängd barn och ungdomar kom till mötena. De behövde sysselsättning. Divisionschefen, som hette Enoch Nordqvist, var handlingskraftig och menade att hornmusik skulle vara något som intresserade.

Inom kåren i Malmberget fanns i musikkåren Sven Johansson, en god musikant men med ett svårt handikapp. Divisionschefen såg inte funktionshindret som något som skulle göra det omöjligt för denne energiske man att bli musikledare i Skelleftehamn. För en synnerligen liten lön anställdes Sven Johansson. Bolidenbolaget uppvaktades och skänkte pengar för inköp av instrument. Ganska snart började det genljuda av toner från frälsningsarmélokalen vid den gata som kommunen registrerade som Blåsargatan.

Bland pojkarna fanns Gerhard Johansson, en högrest yngling i sina första tonår. Han var musikalisk och lärde sig snart spela bastuba. Han och de andra unga musikanterna lärde sig inte endast spela, de leddes in på trons väg och klädde sig i röda tröjor, de blev frälsningssoldater.

Under åren 1949-1951 var min fru och jag kårledare i Luleå. Under den tiden hade vi flera gånger besök av musikanterna från Skelleftehamn, eller Gossmusiken, som de kallades. På ett smidigt sätt lyfte de sin handikappade musikledare och ställde honom framför musikkåren där han dirigerade, trots sin begränsade rörelseförmåga.

Mina första möten med musikanterna följdes av många. Jag lärde känna Gerhard Johansson ytterligare när han i augusti 1953 kom till Sundsvall för att assistera min fru när jag skulle till en tvåmånaders kurs i London. Han hade blivit frälsningsofficer och han visade sig vara en kontaktskapare med en ljus syn på livet och uppgiften.

Tjänsten som frälsningsofficer gav honom många erfarenheter och det var inom Frälsningsarmén som han fann skånskan Inga som blev hans fru. Gerhard Johansson var frälsningsofficer i mer än 18 år och kåren i Linköping blev den sista bataljplatsen. Gerhard blev präst i Svenska kyrkan och det är betecknande att flera av hans akademiska uppsatser handlade om Frälsningsarmén. Prästtjänsten utfördes på ett flertal platser bl.a. i Skillingaryd och Lycksele där han var kyrkoherde.

Gerhard Johansson var under flera år vice ordförande för FDFO, Före detta frälsningsofficerares förbund, dessutom var han redaktör för förbundets tidning Kamratringen. Han såg alltid till att det fanns en humorspalt i tidningen.

Den 13 januari 2017 befordrades han till härligheten och det är betecknande att i dödsannonsens vinjett finns korset och dragspelet. Gerhard var frälsningssoldat i kåren i Klippan. Hans salvationism betonades stark i det griftetal prosten Lars Falkfors höll vid begravningen den 1 februari i Klippans kapell.

Jag saknar Gerhards telefonsamtal. Det hände att han t.o.m. under min utlandstjänst kunde ringa för att berätta en god historia, sådant behövs för att stegen skall bli lättare på livsvägen.

Gossmusikant-kamraten från Skelleftehamn, musikmästare Paul Blomgren i Kristinehamn, har skrivit en romantiserad skildring av musikkåren och dess ledare. Betecknande nog heter boken "Gossmusikkåren eller sången till min syster.

/Sven Nilsson


 Gunilla Fransson, Örebro

Publicerad 2017-01-12

Gunilla Fransson har avlidit i sitt hem i Örebro den 20 november 2016. Hon efterlämnar barnen Daniel, Eva-Karin och Markus med familjer. Gunilla föddes i Lundby utanför Göteborg den 17 februari 1955. Hennes uppväxt kom att bli i det lilla samhället Lilla Kulleryd beläget mellan Karlshamn och Ronneby. En idyll i det fagra Blekinge, nära till både hav och landsbygd.

År 1976 stod bröllopet mellan Gunilla och Lennart. En period arbetade hon som sjukvårdsbiträde/undersköterska. I slutet av 1980-talet bosatte sig Gunilla i Vivalla, utanför Örebro. Den 5 oktober 2008 invigdes Gunilla Fransson till frälsningssoldat vid Örebro kår. Här engagerade hon sig i Hemförbundet, kvinnogruppen och var även under en period strängmusikant och medlem i kören "Hör och Häpna." Gunillas entusiasm och iver att förmedla sin gudstro visste ibland nästan inga gränser. Ofta gav hon uttryck för det genom att sjunga och spela på sin gitarr. En annan klurig sida Gunilla emellanåt kunde visa upp, var då hon gjorde sina egna bibelkorsord. Att samtala i en bibelgrupp var också något som intresserade Gunilla.

Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén där kårledaren Mikael Ljungholm var officiant. Vid den efterföljande minnesstunden återkom flera personer i sina tal om den glädje och humor som ofta präglade Gunilla. Det blev en fin balans till högtiden då uppbrottet för Gunilla kom hastigt och sorgen och saknaden över en kär mor, mormor, farmor och kamrat var märkbar. Samtidigt var vissheten om Gunillas frälsning, tryggheten i familjens tro på Gud och vissheten om att en dag få glädjas i ett återseende, tydligt närvarande.
Vi saluterar ännu en övervinnare.

/Mikael Ljungholm


 

 

Skriv ut Dela