Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Minnesrunor

De minnesrunor som skickats in (kommit oss till del).

Foto: Unsplash/Andrew Ruiz

Lars Källgren, Skillingaryd

Publicerad 2019-07-01

Mitt emellan två engagemang- biståndsresor till Rumänien- gick Lasse vidare in i evigheten. Tillsammans med sin Kerstin var han inbegripen i praktiska bestyr kring huset där de bodde. Kerstin gick in för att hämta något och när hon kom ut igen hade Lasse, som hon uttryckte det ”lagt sig till ro”. Det var en vacker försommardag den 8 maj, och Lasse hade plötsligt befordrats till härligheten.

Lasse var en profil i Skillingaryd och i hela den omgivande bygden. Som ägare till Musikcentralen sedan slutet av 50-talet, och leverantör till ett oräkneligt antal församlingar och armékårer av pianon och flyglar, känd i hela Sverige. Framförallt var Lasse känd och uppskattad, ja, älskad för sitt engagemang för andra människors behov. Såg han en människa eller människor i nöd ville han använda alla möjligheter för att bistå. Genom sitt engagemang i Frälsningsarmén fick han uppleva många möjligheter att kanalisera hjälpen, inte minst till barn och ungdomar.

Barnen och ungdomarna och deras möjligheter att finna livets väg, var Lasses passion. Detta visade sig tydligt i hans stora engagemang som scout och ledare med ansvar både i den lokala scoutkåren i Frälsningsarmén Skillingaryd och på distriktsnivå. Han var aktiv scoutledare under hela 62 år. Att scoutgården Bäckaby idag är i Frälsningsarméns ägo är till stor del Lasses förtjänst. När gården skulle säljas på öppna marknaden på 80-talet och Lasse och hans ledarkollegor fick kännedom om detta, reste de upp till Högkvarteret i Stockholm och lämnade garantier för köpesumman, och gården hamnade i Smålands scoutdistrikts av Frälsningsarmén, ägo.

Lasse var också frälsningssoldat och musikant. Alltid då han var hemma fanns han på plats i musikkåren med sin trombon. Han var helt engagerad i kårens arbete och ekonomiska ansträngningar för att nå så många som möjligt med budskapet om Jesu frälsning.

Lasse har gjort intryck och lämnat avtryck. Spårsignalerna visar var vägen går, var budskapet om frid och försoning finns. Nu finns också signalen, cirkeln med en punkt i mitten som säger att Lasse har gått hem. En trogen tjänare har nått sin belöning.

Vid begravningsgudstjänsten som hölls i Skillingaryds kyrka, samlades hundratals personer. Officiant var major Inge Wahlström som återgav bilden av Lasse som medveten om sanningen i Psaltarpsalmen 23, och som lästes unisont under ledning av major Ewa-Maria Wahlström. Förenade musikkåren från Skillingaryd och Jönköping inramade gudstjänsten med musik och major Veronica Wahlströms solosång ”Det enda som bär” återspeglade Lasses vittnesbörd, att få falla tillbaka på Guds nåd, som källan till förlåtelse och tjänst. Efter stilla avsked och honnör med armébaneren, bars kistan ut ur kyrkan av scoutledare. Utanför kyrkan spelade musikkåren melodin till ”Gyllne stad med pärleportar” medan Lasse fördes till den sista vilan, dagen innan han skulle fullborda sitt 87 levnadsår.

I den efterföljande minnestunden framfördes flera tal med vittnesbörd om Lasses liv och betydelse för både enskilda och grupper av människor. Strängmusikkåren sjöng och överste Gunnar Nilsson avslutade minnestunden med andakt och bön.

Lasse fattas oss, men himlen har blivit rikare. Vi innesluter hans kära hustru Kerstin i våra förböner och skall med tacksamhet minnas Lasse. Vi ser fram emot att en gång mötas på uppståndelsens morgon.

/Inge Wahlström


Stig Falk, Vänersborg

Publicerad 2019-06-10

I en ålder av 84 år befordrades fältsergeanten i Frälsningsarmén, Stig Falk, Vänersborg, till härligheten. Vid sin bortgång lämnade han hustrun Berith, de båda sönerna med familjer och sin plats i Frälsningsarmén.

På en lantgård i Brålanda i Dalsland, växte Stig upp tillsammans med sina föräldrar och två äldre systrar. Sitt dagliga arbete hade han under flera decennier som förman i Vänersborgs kommun. På Frälsningsarmén mötte han sin blivande hustru Berith, de båda gifte sig 1958 och fick två söner. Sedan Stig kommit till tro blev Pingströrelsen och senare Frälsningsarmén, hans kyrkotillhörighet. På Frälsningsarmén i Vänersborg engagerades sig Stig så mycket han kunde. Bland annat sjöng han ofta duett tillsammans med sin fru och Stig trakterade även kontrabas. Makarna gick kurser, utbildade sig till ledare i Frälsningsarmén och innehade under många år, med fältsergeants rang, ledarskap för bland andra kårerna i Falköping, Vänersborg och Trollhättan.

Stigs intressen var, förutom sina hundar av rasen golden retriever, det egna huset och bostadsområdets samfällighetsförening, för vilken han var ordförande under flera år. Han tillhörde också kamratförbundet för frälsningssoldater och officerare.

En levnadsglad person som gärna ställde upp för andra, var positiv, snäll och lugn, har gått ur tiden. Stig Falk saknas närmast av hustrun Berith, sönerna Thomas och Peter med familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls i Vänersborgs kyrka den 4 juni och leddes av en vän till familjen Falk, kyrkoherde emeritus Nils Lundbäck. På plats fanns Frälsningsarméns trefärgade fana för att påminna om Stig Falks mångåriga tjänst i samfundet. I sitt griftetal knöt Nils Lundbäck samman delar ur Stigs liv med trösteorden ur Uppenbarelsebokens 21:a kapitel: ”Gud skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade: `Se, jag gör allting nytt´.”

Kantor Johan Mellgren spelade och Frälsningsarméns sånggrupp sjöng sångerna ”Där rosor aldrig dör ” och ”Hemland”. Fältsergeant Karl-Gustav Hansson, ledare för Frälsningsarmén i Vänersborg, talade för kåren och Frälsningsarméns högkvarter.

Frid lyses över ännu en stridsman som lagt ner sitt svärd, hemförlovats och gått till evig vila hemma hos Gud.

/Karin Larsson


Sören Lindhe, Nyköping

Publicerad 2019-05-13

Sören var ett "regementets barn". Hans föräldrar tog honom med till Frälsningsarmen redan i två - treårsåldern. Han stannade kvar hela sitt liv och utförde en livsgärning som frälsningssoldat i nyköpingskåren som är svår att värdera högt nog. Som ungdomsledare, musikant och musikmästare i många år byggde han förtroende och trygghet åt många. Han var också en pådrivande kraft i praktiska saker så som ombyggnationer och inköp av större inventarier. Ombyggnaden av plattformen i möteslokalen är ett exempel där Sörens energi och drivkraft betydde mycket.

Sören var en framstående yrkesman inom fastighetsmäklarbranchen såväl som en älskad make och familjefar. Hans älsklingssånger var: "Tänk att jag tillhör Jesus" och " O, hur saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand".

Nu har Sören Lindhe gått bort från oss men hem till Gud och vi tackar Gud för hans liv. Begravningen skedde i Lunda kyrka i Jönåker i kretsen av familjen och leddes av barndomsvännen kommendör Lennart Hedberg.

/Lennart Hedberg


Gösta Holmgren, Gnesta

Publicerad 2019-05-09

Reservkaptenen i Frälsningsarmén, Gösta Holmgren, Gnesta, hade levt ett nästan 86 år långt och innehållsrikt liv när han gick ur tiden och befordrades till härligheten. Gösta lämnade hustrun Lisbeth, de fyra sönerna och deras familjer och sin plats i Ådalskyrkan i Gnesta och Frälsningsarmén i Södertälje.

Gösta föddes och växte upp på Trundön i Piteå i en lantbrukar- och fiskarsläkt. Endast 14 år gammal lämnade han hemmet för att bli hantlangare åt murare i Luleå. Sin värnpliktstjänstgöring fullföljde han i Boden och under den tiden kom han i kontakt med Frälsningsarmén i staden där han kom till tro. På Frälsningsarmén mötte han Lisbeth som blev hans hustru år 1954. Fyra pojkar växte upp i familjen. Gösta fick tjänst på Posten och körde ut fraktgods under en tid när sådana leveranser skedde med häst och vagn.

Gösta månade om samhällets utsatta och bland dem fann han sin livsgärning. Han arbetade bland annat på fängelser, som kurator inom arbetsmarknadsstyrelsen och utbildade sig till diakon inom Svenska kyrkan. Så småningom fick han, tillsammans med Lisbeth tjänst som reservkapten i Frälsningsarmén. Paret tjänstgjorde som föreståndare för gästhemmet Lännersta i Nacka och som ledare för Frälsningsarmén i Sandviken, Eskilstuna och Luleå.

Sedan Gösta gått i pension bodde paret kvar i Norrbotten och Boden några år. Efter flytten till Gnesta blev Frälsningsarmén i Södertälje och Ådalskyrkan i Gnesta deras andliga hem och kyrkotillhörigheter. Gösta Holmgren var en vanlig människa med en stark och självklar kristen tro. Han var orädd, omhändertagande och mån om andras väl, familjekär, positiv och gladlynt.

Efter en lång sjukdomstid skedde så fridfullt Göstas uppbrott från den här världen. Hustrun, en av sönerna och uppskattad, kunnig hemtjänstpersonal fanns med honom, Gösta Holmgren saknas närmast av hustrun Lisbeth, sönerna Tommy, Ulf, Lars-Göran och Lasse med familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Begravningsgudstjänsten hölls i Ådalskyrkan i Gnesta den 26 april. Kårledaren i Södertälje, löjtnant Maria Sandberg ledde gudstjänsten, enligt familjens önskan i kretsen av de närmaste. I griftetalet vävdes berättelsen om Gösta Holmgrens liv samman, dels med William Booths ord ”Andra” i telegram till Frälsningsarméns styrkor runt världen, liksom med Jesu löfte att vara med de sina alla dagar till tidens slut. Reservkapten Agneta Öberg läste bibeltext och bad och Lennart Persson sjöng sången ”Jag har hört om en stad” och spelade piano och orgel.

Under den efterföljande minnesstunden höll Göstas son Ulf tacktal.

Ännu en kämpe har befordrats till härligheten för att förena sig med alla dem som bytt soldatens rustning mot segrarens skrud. Vi hyllar en kämpe och stridskamrat och lyser frid över Gösta Holmgrens ljusa minne.

/Karin Larsson


Elisabeth Nilsson, Västerås

Publicerad 2019-03-18

Elisabeth Nilsson befordrades till härligheten den 30 januari. Hon fyllde 97 år veckan före sin bortgång. Hon kände sig mätt av år och välkomnade stunden att få flytta hem till Gud, som hon hela sitt liv haft en stark tro på.

Hon är saknad av många och vi som sörjer henne närmast är barnen: Eva, Gerd och Åke samt Eva och Åkes respektive Lars och Guri, barnbarnen Jonas, Christina och Mathilda, deras respektive och barnbarnsbarn tillsammans med släkt och vänner.

Elisabeth föddes i Sundsvall 1922 där hon tillsammans med sina fem syskon tillbringade sin barndom. Hon utbildade sig till frälsningsofficer och tjänstgjorde som slumsyster ett kort tag. På grund av hälsoproblem avslutade hon sitt officerskap och flyttade till Västerås där hon arbetade som hembiträde.

Efter giftermål, 1949, med sin älskade Gösta fick de tre barn och hon stannade hemma för att ta hand om dem. När barnen blev äldre började Elisabeth att arbeta inom skolbespisningen.

Därefter arbetade hon inom den caféverksamhet som startades av Frälsningsarmén i Västerås och avgick med pension från den tjänsten.

Elisabeth var frälsningssoldat sedan ungdomen och medlem i Västerås kår där hon bland annat sjöng i strängmusikkåren och gjort frivilliginsatser på många olika sätt. 

De sista åren bodde Elisabeth på ett demensboende i Sollentuna. Trots att minnet sviktade kände hon stor glädje över sina barn och barnbarn.

Elisabeth var en vänlig person, älskad och omtyckt.

Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén i Västerås där släkt och vänner mötte upp. Det blev en fin högtid som leddes av löjtnant Daniel Viklund. Hornmusikkåren spelade och kapten Marina Bratterud sjöng ett par solosånger.

Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Eva, Gerd och Åke


Runa Uhlander, Hällnäs

Publicerad 2019-03-06                              

En frälsningsofficer har befordrats till härligheten. Ett mer än nittiosex år långt liv avslutades den 5 februari då major Runa Uhlander gick ur tiden. Hon lämnade syskonbarn med familjer, vänner, hemmet på Älvbacken i Vindeln och sin plats i Frälsningsarmén i Hällnäs.

Runa Uhlander växte upp i Hällnäs i Västerbotten i ett hem där mamman lämnats ensam med de nio barnen. I tidiga tonår kom Runa till tro och anslöt sig till Frälsningsarmén. Hon arbetade i köket vid Hällnäs sanatorium men redan som tjugotvååring hade hon utbildat sig till officer vid Frälsningsarméns officersskola och fick sin första order till Vittinge i Uppland. Därefter innehade hon medarbetar- och ledartjänster vid kårerna i Hallstavik, Sollefteå, Strömsund, Bräcke och Dorotea. Då hennes mor blev sjuk flyttade Runa tillbaka till Hällnäs, tog hand om modern och fick ansvar för Frälsningsarmén på orten. Sin tjänst i hemkåren utövade hon även långt efter sin pensionering. Till kårens barn- och ungdomsverksamhet fick hon se flera generationer unga hällnäsbor komma. Runa var en omtänksam, gladlynt och generös person som tyckte om att vara tillsammans med andra. Ofta besökte hon gamla och sjuka. Före jul stöpte hon ljus och delade ut till grannar och vänner. Hennes hem var varmt, öppet och välkomnande, vilket inte minst syskonbarnen alltid hade glädje av.

År 2007 valdes Runa välförtjänt till årets västerbottning. Hon var mycket intresserad av blommor som hon gärna förökade och gav bort och trädgårdens småfåglar hade alltid mat att hämta vid hennes fågelbord. Runa Uhlander lämnar ett ljust minne efter sig och saknas närmast av syskonbarn med familjer, grannar och vänner i Hällnäs och trakten däromkring samt kamrater i Frälsningsarmén.

Fredagen den 1 mars hölls armébegravningen efter Runa Uhlander i S:t Mikaels kapell i Vindeln. Major Åke Löfqvist ledde begravningsgudstjänsten, organist Roland Widmark, som liksom Runa tidigare utsetts till årets västerbottning, såg det som ett hedersuppdrag att spela vid begravningsgudstjänsten, Tommy Hägglund, ansvarig för Frälsningsarmén i Hällnäs läste ur Bibeln och Åke och Edith Löfqvist sjöng, som Runa önskat, sången ”Härlig frälsning har jag funnit”. I griftetalet band Åke Löfqvist samman bibelns trösteord, bland annat från Uppenbarelsebokens 21:a kapitel; ”Döden skall inte finnas mer” och Jesusorden i Johannesevangeliets 11:e kapitel: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör”, med Runa Uhlanders långa och rika liv som frälsningsofficer. Som en del av talet berättade Anneli Öhman, tidigare ungdomsledare vid Hällnäskåren, om de sista timmarna i Runas liv. Då, liksom under gudstjänsten, sjöngs psalmen ”Tryggare kan ingen vara”.

Vid minnesstunden på Frälsningsarmén i Hällnäs, lästes många hälsningar och många gåvor hade getts till barn- och ungdomsarbetet i Hällnäs. Ungdomar, nu i 25- 30-årsåldern, som tidigare deltagit i kårens ungdomsarbete, sjöng och berättade flera glada minnen. Major Anna-Lena Paulsson framförde tack för lång och trogen tjänst från Frälsningsarméns högkvarter. Talade gjorde också vännerna Anneli Öhman och Marianne Wiklund, varav den senare haft Runa som barnflicka för länge sedan. En systerdotter läste en varm och innerlig dikt som hennes mor skrivit till sin lillasyster Runa. Ytterligare ett syskonbarn talade om hur Runa berättade bibelberättelser för honom, syskon och kusiner på ett sådans tätt att det kommit att starkt prägla hans liv.

Ännu en uthållig och trogen frälsningsofficer har hemförlovats och gått in till glädjen hos sin Herre efter väl förrättat värv. Vi önskar henne vila och lyser frid över major Runa Uhlanders minne.

Karin Larsson


Aina Albertsson, Avesta            

Publicerad 2019-02-25

Drygt 92 år hade hon levt på jorden när pärleporten öppnades och frälsningsofficeren, kapten Aina Albertsson befordrades till härligheten. En hastig handtryckning blev ytterligare ett tecken på att Aina var färdig för uppbrott när dottersonen frågade om hon inte skulle be Gud som hon tjänat så länge, öppna pärleporten. Aina lämnade dotter och måg, barnbarn med familjer, syskon, vänner, sitt hem Sagalunden på Baldersgården och sin plats i Frälsningsarmén.

Tillsammans med fyra syskon växte hon upp utanför Krylbo. Hennes mor blev tidigt änka och ensam med de fem barnen. Aina kom till tro och engagerade sig i Frälsningsarmén i Krylbo från 16 års ålder. Hon var musikalisk och genom åren har hennes vackra sång, ofta ackompanjerad av hennes egen dragspelsmusik glatt många. Sitt arbete fick hon vid den elinstallationsbyrå i Krylbo som hon senare övertog och drev vidare. Så småningom övergick Aina till tjänstgöring i Frälsningsarmén på heltid och kom som ledare till Sunne, Umeå, Vilhelmina, Visby och Tierp. Hon utbildade sig till frälsningsofficer men återvände, då hon drabbats av en svår skada, till Krylbo där hon bosatte sig på sin mormors gård.  Frälsningsarmén i Avesta och Fagersta blev hennes arbetsplatser. Hon besökte även andra orter för att hålla gudstjänster och sångandakter. Hennes motto genom livet var ”Allting ordnar sig”. Aina var en glad, humoristisk och envis person. Barnbarnen minns sin mormor som den friluftsmänniska som ofta tog hand om dem och reste för att campa tillsammans med dem. Hon lämnar ett lättsamt och ljust minne efter sig. Aina Albertsson saknas närmast av dottern och mågen Christina och Nils-Erik Johnsson, barnbarn och syskon med familjer, övrig släkt och vänner i och utanför Frälsningsarmén.  

Begravningsgudstjänsten hölls i Grytnäs kyrka den 22 februari. Officiant var prästen Joel Lundgren, diakon Inga Lundgren-Mähler läste bibeltexter och organist Eldar Levgran stod för musiken. I griftetalet vävdes bilder ur Ainas liv, exempelvis den period hon var chaufför åt Lapp-Lisa, samman med strofer ur sången ”Som en härlig gudomskälla”. Temat var Vägen, målet och framtidshoppet. Ledstjärnan för Aina Albertsson var att följa Jesus. I det hade hon sin trygghet och glädje och ofta sjöng hon ”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in”. Under slutet av livet talade hon om hur ”Han har öppnat pärleporten och bevarat mig som sin”.

Även under minnesstunden gavs uttryck för den tacksamhet många kände över att ha fått möta Aina. Ett brev där Fräsningsarméns ledare Clive och Marianne Adams och Kjell och Gunilla Olausson uttryckte samfundets tack, lästes upp. Guna Uppgård från Frälsningsarmén i Sala talade om Aina som en förebild i trohet och uthållighet och diakon Inga Lundgren-Mähler om den glädje Aina spred med sin sång, inte minst under andakter på olika platser. Kenny Eriksson sjöng bland annat sångerna ”De kommer från öst och väst” och ”Till en stad jag är på vandring”. Frid lyses över ännu en frälsningssoldat som övervunnit. Aina Albertsson har nått målet och anslutit sig till den stora skara, vi som fortfarande kämpar vidare, uppmuntras av.

/Karin Larsson


Ingvar Fallström, Morup               

Publicerad 2019-02-15

Major Ingvar Fallström, har befordrats till härligheten efter en lång tids sjukdom och ett rikt liv. Han lämnade sina barn, deras familjer och sin plats i Frälsningsarmén i Varberg. Ingvar var en hängiven predikant. Några dagar innan hans livslåga slocknade, filmades hans sista predikan. Budskapet om tryggheten i tron på Gud inför ett nytt år sändes sedan vid en gudstjänst på Frälsningsarmén.

Ingvar föddes i Karlskoga, yngst av åtta syskon, en kamrat tog med honom till Frälsningsarméns scouter och vid tolv års ålder kom han till tro. Han arbetade som springpojke och svetsare och arton år gammal påbörjade han utbildningen till frälsningsofficer, yrket han hade under flera decennier och tjänsten han fullföljde under hela sitt liv.

Ingvar hade tjänster vid frälsningsarmékårer i bland annat Borås, Sundsvall, Örebro, Västerås, Luleå, Göteborg, Stockholm och Norrköping. I Göteborgs division var han ungdomssekreterare och senare divisionschef, det senare även i Dalarna. Vid Frälsningsarméns högkvarter tjänstgjorde Ingvar som assisterande nationell ungdomssekreterare, kandidatsekreterare och PR-sekreterare. Många tjänster delade han med hustrun Stina. Under fyra år i mitten av 80-talet arbetade paret som ledare vid kåren Bay Ridge, Brooklyn, USA. 1991 blev Ingvar änkeman.

Efter sin pensionering åtog han sig uppdraget som distriktschef för Frälsningsarmén i Lettland och senare som ledare för Frälsningsarmén på Hönö. Ingvar blev pappa till fem barn och bodde under senare år i Morup, Halland. 1965 åkte han Vasaloppet. Cykling och simning var hans fritidsintressen, liksom läsning och korsordslösning. En gladlynt, humoristisk ordvitsare som visade tacksamhet och förnöjsamhet inför livet och var ivrig att dela med sig av sin tro, har gått ur tiden. Omsorg och kärlek visade han nära och kära, vänner, kolleger och övriga medmänniskor. Ingvar Fallström saknas närmast av barnen Kicki, Per, Gunilla, Monica och Brittmari med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Lördagen den 9 februari hölls armébegravningen efter Ingvar Fallström på Centrumkåren Haga Mölndal i Göteborg, ledd av Ingvars officerskamrat och gode vän, kommendör Sven Nilsson. En god anda rådde och gudstjänstprogrammet var utformat enligt den hemförlovades önskemål. Hornmusikkåren, bestående av musikanter från olika kårer och ledd av Gunnar Ålöw, spelade, bland annat ”De skall komma från öst, de skall komma från väst” och marschen ”Röda skölden” och Yvonne Ålöw sjöng sången ”Det enda som bär när allting annat vacklar”. Överstelöjtnant Kjell Olausson läste bibelord som Ingvar önskat och bad. I sitt rörande griftetal knöt Sven Nilsson samman Ingvar Fallströms liv med bibelberättelsen om Jakobs stege. Ingvar var inte rädd för utmaningar. Han var en andlig äventyrare. Det illustrerades bland annat av minnet då Ingvar Fallström och Sven Nilsson stod högt upp på stegen för att börja det dryga arbetet att måla en ungdomsgård. Ingvar personifierade också sångtexten ”Strid och möda blir med Kristus heligt äventyr”. En blivande landshövding var scout på Templet. Hon talade senare om hur Frälsningsarmén vill vara med att hjälpa människor upp på stegen för att knyta kontakt mellan jord och himmel. Det ville Ingvar. Stegen är som tron, man tar sig upp för den ett steg i taget.

Under den efterföljande minnesstunden som leddes av Kjell Olausson, talade många om Ingvars innerliga tro, hans humor, vänlighet och goda vittnesbörd som han gärna delade. Tacksamheten över att ha fått dela en sträcka av livsvägen med Ingvar framkom också. Kjell Olausson uttryckte Frälsningsarméns tack och bland andra talade Per-Göran Gniste och major Maud Fennvik. Kicki Igelström uttryckte familjens tack. Ingvar Fallström, en tapper stridsman, har befordrats till härligheten och lagt ner sitt svärd för att vara med Jesus. Frid lyses över hans ljusa goda minne.

/Karin Larsson


Per-Åke Ekman, Stockholm

Publicerad 2019-02-11

Frälsningsofficeren, kapten Per-Åke Ekman, har befordrats till härligheten. I en ålder av 70 år gick han ur tiden och lämnade sin hustru, son, sina bröder och  platsen i Frälsningsarmén.

Han föddes och växte upp i Falun. Föräldrarna som tillhörde Frälsningsarmén i staden, tog med sina fyra pojkar dit, Per-Åke kom till tro och började så småningom engagera sig starkt för att också andra människor skulle göra det. Hans yrke blev bilmekanikerns och han arbetade som sådan, lokreparatör och maskinist innan hans engagemang i Frälsningsarmén också ledde till tjänst i samfundet. Under åren i Stockholm och tjänst vid Vasakåren där, inledde han ett uthålligt arbete bland hemlösa och Per-Åke ägnade bland annat kraft och tid åt uppsökande verksamhet och arbete vid Frälsningsarméns härbärge i Midsommarkransen.

Efter giftermål med frälsningsofficeren Birgitta, tjänstgjorde Per-Åke tillsammans med henne vid kårerna i Norrtälje, Skelleftehamn och Luleå med Haparanda. Han utbildade sig till frälsningsofficer och ordinerades år 2003. Sin sista tjänst innan han pensionerades, hade han på samfundet Frälsningsarméns arkiv. Skämtsamt har det med rätta sagts att Per-Åke Ekmans två stora intressen var Gud och bilar. Han var ivrig att be till Gud och var mån om att berätta för andra om sin kristna tro. De som känner Per-Åke minns en glad, trygg, fridsam och lugn person som också gärna hjälpte andra. Fick han ett uppdrag såg han till att det fullföljdes. Per-Åke Ekman saknas närmast av hustrun Birgitta, sonen Per, bröderna med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Söderkåren i Stockholm den 1 februari och leddes av major Kjell Karlsten.

Griftetalet utgick från Per-Åkes favoritbibelvers i 1 Johannes brev, kapitel 4, vers 19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss”. I talet anknöts till de tre ting som placerats på kistan och påminde om den hemförlovades passion i livet; en röd modellbil av märket Ferrari, Bibeln och uniformsmössan. Bilens förardörr var öppen och om Gud hämtade gudsmannen Elia i en vagn av eld så får vi tro att Per-Åke hämtades till himlen i en röd Ferrari. Med Filipperbrevet 3, vers 8 sammanfattades Per-Åkes livshållning: ”För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus”.

Söderkårens musikkår spelade ”De skall komma från öst, de skall komma från väst”, ”Bliv kvar hos mig” och avslutade begravningsakten med att spela en marsch. Major Leif Alm läste ur Bibeln och bad, Tobias Paulsson sjöng ”Jag älskar dig Jesus” och gemensamt sjöngs sångerna ”Det finns djup i Herrens godhet ” och ”O, jag vet ett land”. Per-Åkes släktingar och soldatkamrater bar ut kistan till den väntande bilen där musikkåren spelade till avsked och snön föll vit och vacker.

Under minnesstunden sjöng Anna-Lena Paulsson och Tobias Paulsson och flera tal hölls. En av Per-Åkes bröder uttryckte hur Per-Åke för honom blivit som en pappa, då pojkarnas far tidigt omkom i en bilolycka.

Även Per-Åkes son Per talade till sin fars minne. Kommendör Sven Nilsson påminde om hur han rest till Officersskolan från Mora tillsammans med Per-Åkes mor. De tidigare medarbetarna och kollegorna Lars Blomberg, Bo Albinsson och Elisabeth Hjerpe talade liksom divisionschefen Leif Öberg som framförde Frälsningsarméns tack för hängiven tjänst. Per-Åkes hustru Birgitta tackade alla som med sin närvaro vid begravningshögtiden hedrat Per-Åkes minne.

Vi lyser frid över ännu en trogen och tapper kämpe som bytt ut krigardräkten mot segrarens klädnad. Vi minns kapten Per-Åke Ekman med värme.

Karin Larsson


Karin Johnsson, Stockholm  

Publicerad 2019-01-28

Major Karin Johnsson befordrades till härligheten i en ålder av 86 år. Då hon gick  ur tiden lämnade hon sin syster och sin plats i Frälsningsarmén, Vasakåren i Stockholm. Efter att ha fått vara till glädje, hjälp, nytta, stöd och tröst för många medmänniskor, har en slumsyster fullbordat sitt verk och i frid gått hem till Gud.

Karin Johnsson föddes i Gesäters socken i Dalsland. I familjen fanns pappa, mamma och tre systrar. Som ung kom Karin till tro och Frälsningsarmén blev hennes kyrka. Efter att ha arbetat en tid som sjukvårdsbiträde lämnade hon Gravarne/Kungshamn i mellersta Bohuslän för att utbilda sig till frälsningsofficer och slumsyster. Som sådan tjänstgjorde Karin flera decennier bland annat under den tid när Frälsningsarmén drev barnhem, slumstationer, ålderdomshem och liknande. Karin Johnsson arbetade som assistent, föreståndare och medarbetare. Bostadsorterna blev Stockholm, Jönköping, Sundsvall, Norrköping, Göteborg, Visby, Halmstad och Örebro. Under många år fram till sin pensionering arbetade Karin vid det som kom att bli Elisabetgården för öppet socialt arbete i Vasastan i Stockholm. Efter pensioneringen stannade hon kvar i Stockholm och engagerade sig i Vasakåren. Karin Johnsson var en vänlig, glad och hjälpsam person, alltså en slumsyster av allra bästa slag. Fritiden ägnade hon åt resor, gärna i Stockholms skärgård. Fjärran resmål som Israel och olika afrikanska länder besökte hon också.

Karin Johnsson saknas närmast av sin syster Helmy Holgersson, Göteborg, syskonbarn med familjer och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Armébegravningen hölls på Vasakåren den 11 januari 2019 och leddes av kårledaren, kapten Anne-Li Marthinussen. I sitt griftetal utgick hon, enligt Karin Johnssons önskemål, från Jesusorden i Johannesevangeliet, kapitel 11: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” I talet bands Karins liv och tjänst samman med bibelns ord och Anne-Li sa bland annat: ”Karin tog inte så mycket plats men hon tog sin plats och det var en viktig plats. Hon var trygg i sin tro och ville dela den med andra, många gånger genom praktiskt tjänande.” I begravningsgudstjänsten läste Britt-Marie Jacobsson, Marianne Johansson och Margaretha Andersson bibeltexter, Gustav Ahlström sjöng sångerna ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”You raise me up” och Jon-Anders Marhinussen spelade piano.

Så sänktes fanorna för att hedra minnet av ännu en kämpe som övervunnit. Vid minnesstunden som leddes av Margaretha Andersson, talade bland andra Elisabeth Hjerpe och Kerstin Alm. Ywonne Eklund representerade med sitt tack Frälsningsarméns högkvarter.

Karin Johnsson var en omsorgsfull frälsningsofficer med god förmåga och vilja att lyssna, hjälpa och betjäna. Frid lyses över hennes ljusa minne.

Karin Larsson

Skriv ut