Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Minnesrunor

De minnesrunor som skickats in (kommit oss till del).

Foto: Unsplash/Andrew Ruiz

Yvonne Nilsson, Örnsköldsvik  

Publicerad 2019-01-02

I en ålder av 77 år gick frälsningsofficeren, major Yvonne Nilsson, Örnsköldsvik, ur tiden och befordrades till härligheten den 27 november. Efter en lång tids sjukdom lämnade hon sitt hem på Lejonbackens äldreboende och sin plats i Frälsningsarmén i Örnsköldsvik.

Yvonne Nilsson föddes och växte upp i Malmö. Hennes fosterföräldrar tog med henne till Frälsningsarmén där hon kom till tro och tidigt blev en aktiv frälsningssoldat. Redan som tonåring fick hon arbete som fältassistent i Frälsningsarmén, utbildade sig därefter vid samfundets officersskola och fick sin första order som löjtnant 1961. Ordern gällde Frälsningsarméns arbete bland döva och synskadade i Gävle och inom den verksamhetsgrenen kom Yvonne att arbeta under hela sitt yrkesliv. Hon utbildades till dövtolk och blev en skicklig, omtyckt och efterfrågad sådan. Förutom i Gävle tjänstgjorde Yvonne några år i döv- och synskadearbetet i Örebro innan hon 1968 flyttade till Örnsköldsvik för att uppta en liknande tjänst där. Till arbetet hörde bland annat att hålla kontakt med döva och synskadade och ha gudstjänster tillsammans med dem.

Med bas i bostadsorten Örnsköldsvik fullföljde Yvonne ett mångårigt officerskap, stannade kvar där som pensionär och engagerade sig i frälsningsarmékåren där hon var pianist. Under åren 1994 – 2004 arrangerade Yvonne Nilsson tillsammans med Svenska kyrkan sommarläger på Dekarsön för lettiska barn från dövskolan i Riga. Lägren kunde genomföras tack vare sponsorer och volontärer i och omkring Ö-vik. En del av sin fritid ägnade Yvonne åt att spela bowling och, på senare år, dataspel. Till sin personlighet var hon lugn, humoristisk, omtänksam och samarbetsvillig. Hennes vänlighet bidrog till att hon blev omtyckt, inte minst på Lejonbacken där hon bodde under senare år. Yvonne Nilsson saknas närmast av vännen Elisabeth Mähre och många vänner i och utanför Frälsningsarmén, En tapper kämpe har lagt ner sitt svärd och gått hem till Gud i frid.

Armébegravningen hölls på Frälsningsarmén i Örnsköldsvik den 14:e december och leddes av major Else Andersson. Gudstjänsten tolkades till teckenspråk då döva vänner och en dövblind deltog. I griftetalet utgick Else Andersson från texten i andra brevet till Timotheos, kapitel 4 med texten ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron”. Kårledaren löjtnant Anita Allandotter, läste Bibeln och bad och för solosång och pianomusik svarade Eva Gerdin.

Under minnesstunden påmindes om Yvonne Nilssons viktiga arbete bland döva och hennes engagemang i kårens verksamhet. Fram träder bilden av en hjälpsam, vänlig och glad frälsningsofficer. Till hennes minne talade Birgitta Andersson, Viola Bylin, Gullan Kallin och nära vännen Elisabeth Mähre. Från kåren i Örnsköldsvik tackade kårledaren Henry Lindell och från Frälsningsarméns högkvarter Else Andersson.

En trogen officer har gått för att möta sin Herre och mästare efter väl utförd tjänst.

/Karin Larsson


Greve Oscar Bernadotte af Wisborg

Publicerad 2018-12-21

En Frälsningsarméentusiast har gått ur tiden. Greve Oscar Bernadotte af  Wisborg har avlidit den 3 november 2018 i en ålder av 97 år. Kontakterna med Frälsningsarmén och släkten Bernadotte etablerades redan under Hanna Ouchterlonys första tid som ledare av Frälsningsarmén. Svåra förföljelser mötte den nya rörelsen och prinsparet Oscar och Ebba Bernadotte framträdde som försvarare. De besökte mötena och när Templet, kåren på Östermalm i Stockholm stod färdigt 1887 deltog de ofta i möten och gudstjänster.

När Krigsskolan vid Skeppargatan skulle byggas och man saknade medel rådfrågade överste Per Hed prins Oscar om möjligheterna att finansiera  bygger. Grosshandlare John Josefsson sade sig kunna ge 10 000 kr om 49 andra gjorde likadant, Bygget kostade en halv miljon kronor, som var en  oerhörd summa på den tiden. Hed lyckade få mer än 60 personer att ge vardera 10 000 kr. Av överskottet, sedan huset var betalt, bildades en utbildnongsfond som under åren förvaltat mycket väl och kunnat bidra med  åtskilliga miljoner kronor till officersutbildningen. Styrelsen bestod  av prins Oscar Bernadotte, minister Herman Lagercrantz, grosshandlare Josefsson och representanter för högkvarteret. Under åren har denna sammansättning i stort kunnat följas och olika generationer har ärvt  uppdraget.

När Frälsningsarmén i Sverige firade 100-årsjubileum bildades en hederskommitté där den nu avlidne Oscar Bernadotte invaldes som medlem tillsammans med  prinsessan Christina fru Magnuson, talman Henry Allard och redaktör Bo Ancker som med namn och inflytande skulle stödja jubiléet. Året efter jubiléet ombildades och utökades kommittén till Frälsningsarméns Råd. Oscar  Bernadotte var medlem av rådet i 25 år. Vid begravningsgudstjänsten i Rasbo kyrka utanför Uppsala deltog kungaparet och medlemmar av kungafamiljen tillsammans med flera hundra andra. Frälsningsarmén representerades av major Leif Andersson, informationskonsulent Lars Beijer och undertecknad.

Kyrkoherde (em) Folke T Olofsson använde orden "Han var Frälsningsarméentusiast" i sitt griftetal. Alla dessa entusiaster är ett skyddande ozonlager för Frälsningsarmén. Det var min förmån att få framför Frälsningsarméns hälsning vid minnesstunden i Frösunda herrgård.

/Sven Nilsson


Anders Aberin, Stockholm

Publicerad 2018-12-07

Frälsningsofficeren, överstelöjtnant Anders Aberin, har gått ur tiden. Han lämnade sin plats i Frälsningsarmén, Vasakåren i Stockholm och befordrades till härligheten den 11 november i en ålder av 90 år. Anders Aberin föddes i Agerum, Sölvesborgs kommun i Blekinge. Barndomen blev otrygg då hans mamma dog tidigt. Syskonskaran skingrades och barnen placerades vid olika barnhem. Som tonåring besökte Anders Frälsningsarmén i Karlskrona, kom till tro, blev frälsningssoldat och upplevde där att han fick det hem han så länge saknat.

Sin utbildning fick den musikintresserade Anders vid militären i Karlskrona där han kom att göra tjänst som musikfurir.

Redan som tjugoåring började han sin utbildning till frälsningsofficer och så småningom följde en flera decennier lång tjänstgöringsperiod på många platser vid olika verksamhetsområden i Frälsningsarmén. Anders Aberin arbetade bland annat vid kårerna i Söderköping, Malmö. Fredriksberg, Vimmerby, Uddevalla,  Arvika, Finspång och Nyköping innan han 1962 gifte sig med Astrid Ottosson, också hon från Karlskrona. I ett av de brev som fanns kvar efter Anders hade Astrid skrivit: ”Vi skall bli det lyckligaste officersparet i Frälsningsarmén och vara ett föredöme för alla ungdomar”. Makarna ledde kårer i Göteborg, Tranås, Stockholm, Malmö, Norrköping, Jönköping och Västerås, innan de fick ansvar för övre Norrlands division med säte i Luleå. Vid Frälsningsarméns högkvarter axlade Anders Aberin ansvar som finanssekreterare och avslutade sin aktiva officerstjänst som konsult i finansfrågor.

Som pensionärer engagerade sig radarparet Aberin i Vasakåren i Stockholm, den kår de tidigare varit ledare vid. Anders var omtänksam, noggrann och plikttrogen, en varmhjärtad person som tyckte om att hjälpa till där han kunde. Det kunde gälla grannarna i huset på Södermalm, någon hemlös som han mötte eller släktingar och andra som besökte hemmet. Ofta gnolade han för sig själv och man kunde tydligt höra att det var marsch- och bleckblåsmusik. Förra året blev han änkeman, nu har också Anders Aberins karakteristiska röst tystnat och hans saknas närmast av hans och Astrids syskonbarn och vänner i och utanför Frälsningsarmén. 

Armébegravningen efter Anders Aberin hölls på Vasakåren den 5 december och leddes av major Leif Alm. Temat för hans griftetal var Främlingskap här på jorden, med utgångspunkt från händelserna i Daniels bok.  Daniel lät sig inte påverkas av livet i främmande land. Han åt inte deras mat, tillbad inte deras gudar och han sjöng säkerligen inte Babels sånger. I alla avseenden förblev han i sin gudstro och tillbedjan.

I gudstjänsten spelade en ensemble ur Vasaband och Leif Andersson sjöng två solosånger. I minnesstunden talade major Bo Ericson som för sjuttio år sedan var rumskamrat med Anders på Krigsskolan. En systerdotter till Anders och flera släktingar på Astrids sida tog del i högtiden tillsammans med många officerskamrater och vänner. För Vasakåren talade kapten Jon-Anders Marthinussen.

Concertinan har tystnat, valthornet och gitarren likaså, men duettsång fyller säkert himlen.

/Karin Larsson


Inga Pettersson, Dala-Järna

Publicerad 2018-11-19

I en ålder av 89 år har frälsningssoldaten Inga Pettersson, född Larsson, från Dala-Järna, befordrats till härligheten och i frid gått hem till Gud. Hon saknas närmast av döttrarna Margareta Ahlberg och Marianne Karlsson och deras familjer, två systrar med familjer, syskonbarn, övrig släkt och många vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Som nummer fyra av sex syskon föddes Inga i den lilla byn Grånäs i utkanten av Dala-Järna, där hon haft sitt hem under större delen av sitt liv. Hon blev tidigt barnsoldat i frälsningsarmékåren i Dala-Järna i slutet av 1930-talet och lovade bland annat att älska Jesus av hela hjärtat och försöka vara en god barnsoldat. Hon invigdes till frälsningssoldat i senare tonåren, gick på folkhögskola och arbetade tillsammans med en kamrat därifrån på gästhem i England.

Till några olika platser i Sverige, bland annat Norrköping, kom hon för att hjälpa sin bror som var frälsningsofficer, i hans familj. I Norrköping träffade hon Hubert Pettersson, de båda gifte sig snart och familjen kunde efter en tid flytta in i huset i Grånäs som Hubert byggt tillsammans med sin far och bror. Det blev Ingas hem under 58 år, Inga arbetade på Lekskolan och utbildade sig senare till sjukvårdsbiträde. I frälsningsarmékåren var hon strängmusikant, scoutledare och senare ledare för Hemförbundet. Hon var också engagerad i hembygdsföreningen och senare i pensionärsföreningen och kyrkokören. Hon hade även ett politiskt engagemang och var bland annat ordförande i kommunens socialnämnd.

Inga hann också med att odla och hemma på tomten, i rabatterna, på uteplats och fönsterbrädor blomstrade det vackert stora delar av året. Familjen reste mycket i Sverige och utomlands och vänkretsen var stor, Ingas döttrar har tecknat bilden av en gästfri mamma som varit stöttande och uppmuntrande med ett öppet hem där en välkomnande och generös attityd rådde. Inga Pettersson gick ur tiden stilla och fridfullt efter att de flesta av hennes familjemedlemmar haft möjlighet att ta farväl på plats. Nu tror vi att Inga sjunger vidare i den stora himmelska kören, en ny jublande sång tillsammans med Hubert som hemförlovades 2016, och de andra. Inga Petterssons liv här är slut, hon har troget gjort det hon skulle och har gått hem till glädjen hos sin Herre.

Armébegravningen hölls i Källartorpskyrkan, Dala-Järna, och leddes av major Per-Olof Larsson. Major Karin Larsson påminde i griftetalet om Ingas liv och knöt samman det med Bibelns ord i Predikaren om hur allt har sin tid. Som ingångsmusik sjöngs Gammal fäbodpsalm från Dalarna och vid farväl och när kistan bars ut till bilen av Ingas släktingar, sjöngs sången O, hur saligt att få vandra hemåt. Kantor Ulla Skoglund spelade orgel och piano och musikant Els-Mari Forsberg sjöng sångerna Trygg i hans hand och Hemland där sol ej dalar.

Under minnesstunden hölls flera tal.

Vi minns en god vän och trogen salvationist och lyser frid över hennes minne!

/Karin Larsson


Bror Stefenson, Stockholm

Publicerad 2018-11-15

När Frälsningsarmén i Sverige förberedde och genomförde 100-årsjubileet  1982 arbetade en hederskommitté med uppgift att medverka till kännedom  om rörelse i olika kretsar i samhället. När jubileumsfirandet var över  ombildades och utökades denna kommitté till Frälsningsarméns Råd enligt  den modell som tillämpas i flera länder. Prinsessan Christina Fru  Magnuson åtog sig ordförandeskapet och uppehöll det i 25 år. Representanter från samhällslivets olika områden har varit medlemmar av  rådet och varit till ovärderlig hjälp för samfundsledningen. En av medlemmarna var amiral Bror Stefenson som avled den  4 september. Hans  stora erfarenhet och ledaregenskap blev till stor nytta när vi i rådet  behandlade olika samhällsfrågor. Stefenson hade en varm gudstro och  engagerade sig politiskt i Kristdemokratiska partiet som ledamot av  Stockholms stadsfullmäktige. Då han var anknuten till hovet, där han  varit chef för konungens stab, var det naturligt att begravningshögtiden  hölls i Slottskyrkan som var fylld av alla som ville hylla hans  livsinsats. Officianter var överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark och  hovpredikant Erland Ros. När hovtrumpetare Olle Hermansen lät taptot  ljuda fylldes den historiska kyrkan av toner som förenade forntid med  nutid och evighet.

Vid minnesstunden hölls många tal och det var min förmån att  representera Frälsningsarmén. Från Frälsningsarmén deltog även major Leif Andersson.
Bror Stefensons närmaste är hustrun Karin och två döttrar med familjer.

/Sven Nilsson


Inga-Britt Jonsson, Sundbyberg

Publicerad 2018-10-25

Ännu en av våra äldre kämpar har fått hembud. Inga-Britt Jonsson befordrades till härligheten den 31 augusti i en ålder av 91 år.

Inga-Britt växte upp i Huvudsta kår, där det precis som på grannkåren Hagalund var stor aktivitet med många ungdomar som gärna besökte varandras kårer. Inga-Britt var musikalisk, och sångledare på kåren innan hon började på Officersskolan. Under en period av tio år verkade hon sedan som frälsningsofficer på olika platser i Sverige. Den sista kåren hon ledde var Edsbyn.

Efter tiden som frälsningsofficer återvände Inga-Britt till Solna och var Solnakåren trogen så länge den fanns kvar. Sitt dagliga arbete hade hon på Postgirot, men fanns med i de flesta sammanhang på kåren. Hon var kontaktperson då kåren blev vakant, och hann dessutom med att engagera sig i FDFO (FDFO är ett kamratförbund som bildades 1932 ursprungligen för personer som lämnat sin officerstjänst i Frälsningsarmén). Då kåren i Solna upphörde flyttade hon över till Sundbybergs kår, och blev en aktiv frälsningssoldat så länge hon kunde, inte minst i Hemförbundet. De som talar om Inga-Britt nämner gärna hennes musikalitet och stora skicklighet att recitera. Inga-Britt var en glad person som alltid hade nära till skratt, och det vänliga sinnet hade hon hela tiden med sig. 

De sista 13 åren bodde hon på äldreboendet Solskiftet i Rissne. Inga-Britt var älskad av personalen, och hade alltid något vänligt att säga.

Begravningsgudstjänsten hölls i Lötsjökapellet i Sundbyberg den 10 oktober. Major Thomas Landerholm var officiant, och major Michael Hjerpe ansvarade för musiken. Vid minnesstunden talade Gudrun Kleist om Inga-Britt i sin krafts dagar, och Lis Jakobsson gav bilder från hennes senare år, bland annat hur Inga-Britt trots sin sjukdom behållit förmågan att läsa och recitera. Och visst fanns de kvar i minnet, alla de sånger som hon sjungit så många gånger.

Nu har Inga-Britt lagt ner sin vandringsstav och fått ta emot rättfärdighetens segerkrans. Vi minns henne som en glad och trogen kämpe, och ser fram mot ett återseende.

/Thomas Lamderholm


Berith Ståhl, Stockholm

Publicerad 2018-09-11

Den 29 juli gick major Berith Gunilla Ståhl ur tiden i en ålder av 78 år. Ännu en frälsningsofficer har befordrats till härligheten. Efter en tids sjukdom blir hennes plats bland släkt och vänner och i Templets kår i Stockholm tom.

Berith Ståhl föddes i Helsingfors, kom tidigt i kontakt med Frälsningsarméns barn- och ungdomsarbete och blev en troende kristen. Hon utbildade sig till socionom och arbetade som barnavårdsman. Efter flytt till Sverige sökte hon till Officersskolan i Stockholm och blev frälsningsofficer 1966. Som sådan arbetade hon inom ett flertal områden, bland annat bland barn och ungdom vid barnhem, studiehem och som kurator vid Frälsningsarméns folkhögskola. Vid Eftersökningsbyrån hjälpte hon till att söka efter försvunna personer och som tidnings- och bokredaktör kom hennes språkbegåvning till pass. Vid sidan av arbetet studerade hon teologi och tog examen i ämnet. Under två perioder på 80- och 90-talen arbetade Berith Ståhl med flyktinghjälp för Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) i Sudan. Vid Frälsningsarméns högkvarters studieavdelning organiserade hon fortbildningar och annan kursverksamhet. Hon arbetade även med att organisera fadderbarnsverksamhet och avslutade sin aktiva officerstjänst som Frälsningsarméns missionssekreterare.

Berith Ståhl var en hjälpsam person som gärna ställde upp för andra. Hon var orädd, tyckte om att lära sig nytt och tog gärna nya tag. Hon var konstnärlig till sin läggning och målade, ritade och skrev vackert. Till hennes intressen hörde även klädsömnad, handarbete, silversmide och målningsrenovering av gamla möbler. Berith Ståhl saknas närmast av mor Doris Ståhl, bröder med familjer, väninnan Britt Alhbin och vänner i och utanför Frälsningsarmén.

Vid begravningen som hölls i Betlehemskyrkan i Stockholm den 3 september officierade prästen Lar-Åke Spånberger. I sitt griftetal utgick han från berättelsen om när Jesus kallade Petrus att bli människofiskare. Texten lästes ur Stora berättarbibeln av ett av Beriths syskonbarn, Mikaela Ståhl-Kokkola. I griftetalet tecknades också personen Berith Ståhl, som redan som barn kände sig kallad att resa till Afrika. Även Mikaela Ståhl-Kokkola talade i gudstjänsten till Beriths minne. Gemensamt sjöngs sångerna "Mitt liv – en nåd" (Amazing grace) och "Må din väg gå dig till mötes". Organist Tomas Edler spelade "Adagio" av Tomaso Albinoni och "Jag har hört om en stad ovan molnen" och Claes-Gunnar Ericsson sjöng sångerna "Allenast i Gud söker min själ ro" och "Låt mig leva för att verka", ackompanjerad av Lena Åmark Ericsson.

Under minnesstunden som hölls i Betlehemskyrkans församlingsvåning, Utsikten, hölls flera tal till Berith Ståhls minne. Förutom hennes närmaste talade major Mia-Lisa Dahlqvist och framförde Frälsningsarméns tack, major Mildred Färjsjö från Templet i Stockholm, Beriths efterträdare vid den enhet på Frälsningsarméns högkvarter som idag heter Internationell utveckling, Christian Lerne och Mats Wiberg, mångåriga vännen major Britt Alhbin, representanter för styrelsen för Shalom över Israel där Berith varit ledamot, och för Betlehemskyrkans Israelgrupp.
Berith Ståhl, en trogen frälsningsofficer, har gått att möta sin Herre och Mästare efter väl utförd tjänst.

/Karin Larsson


Edgar Borgenhammar, Stockholm

Publicerad 2018-09-04

Professor Edgar Borgenhammar Stockholm har den 21 juli 2018 avlidit i en ålder av 86 år. Han föddes i Bjärnum i Skåne och kom tidigt i livet i kontakt med Frälsningsarmékåren där. Han blev frälsningssoldat och kårkadett, den studiegrupp som är öppen för unga soldater. Kursen omfattade sex år och innehöll bibelstudier, dogmatik, organisationskunskap och träning i offentligt framträdande.

Edgar deltog gärna i läger och det var vid bibellägren i Stora Skottek utanför Ulricehamn på 1950-talet som jag mötte honom första gången. Där mötte han också sin blivande fru Karin. Edgar var studiemedveten och genomgick en gedigen universitets-utbildning i både Sverige och USA. Det blev socionomexamen i Lund, civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Stockholm, där han också avlade ekonomie doktorsexamen 1979. Vid University of California, Berkeley avlade han Master of Business adm-examen 1964. All denna kunskap förvaltade han väl som chef för vårdförvaltning och som professor vid Nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg under åren 1978-1997.

Inom Frälsningsarmén var han till ovärderlig hjälp i angelägna sociala frågor och var under många år medlem av Frälsningsarméns råd. Rådet, som startade 1983, var en tummelplats för idéer som Frälsningsarméns ledning önskade expertråd för och i rådet fanns representanter för olika delar av svenskt samhällsliv. Prinsessan Christina fru Magnuson var ordförande för rådet i 25 år och Edgar Borgenhammar var medlem hela den tiden.

I begravningsgudstjänsten, som hölls i Högalidskyrkan i Stockholm, var prästen Peter Sandin officiant och Tua Dominique sångsolist. I minnesstunden var det många kollegor från den akademiska världen som talade och framhöll Edgar Borgenhammars kristna tro och tillämpad salvationism. Personligen fick jag framföra Frälsningsarméns hälsning.

/Sven Nilsson


Major Ingagreta Norén, Sandviken

Publicerad 2018-09-03

Från sitt hem i Sandviken har frälsningsofficeren, major Ingagreta Norén gått ur tiden och befordrats till härligheten. Hon föddes i Skönsmon, Sundsvall, 1933 och hade vid sitt frånfälle uppnått en ålder av 85 år. Hon lämnar därmed sin plats bland närstående, släktingar, Frälsningsarmén i Sandviken och vänner.

Ingagreta och hennes syster växte upp i en familj som tillhörde Frälsningsarmén. Genom pappans arbete inom militären flyttade familjen till Sollefteå. Innan Ingagreta som ung flyttade därifrån till Stockholm för att utbilda sig vid Frälsningsarméns Officersskola, hade hon arbetat som hemsyster. Sin första tjänst som frälsningsofficer fick hon i Krokom i Jämtland 1961. 1962 gifte hon sig med Lennart Norén. Makarna ledde bland annat Frälsningsarméns arbete i Hammerdal, Backe, Köpmanholmen, Kittelfäll, Borlänge och Avesta. De tjänstgjorde även vid Frälsningsarméns gästhem i Nacka och vid divisonshögkvarteret i Örebro. Fjällvärlden och dess folk hade en särskild plats i makarna Noréns hjärta. År 2002 blev Ingagreta änka och bodde under senare år i Sandviken.

Ingagreta Norén var en försiktigt och blygsam person, dock med bestämda uppfattningar. Tillsammans med sin make sjöng och spelade hon gärna på möten och samlingar av olika slag men privat var det svårare att locka dem till sång och musicerande.

För Ingagreta var tjänsten i Frälsningsarmén och fritiden med dess intressen sammankopplade till ett.

De som sörjer och saknar Ingagreta Norén närmast är systern Anna-Märta Wengelin och hennes barn Lars Wengelin och Lena Wengelin Hofrén med familjer.

Begravningsgudstjänsten hölls i Ljusets kapell i Sandviken den 29 augusti och leddes av löjtnant Andreas Bergh. I sitt griftetal sammanvävde han Davids 23:e psalm med Ingagreta Noréns liv. Tillsammans med sin make tjänade hon Gud och Frälsningsarmén bland annat som fjällmissionär med bas i Kittelfjäll under 15 års tid. I griftetalet citerades en hälsning från kommendör Sven Nilsson som var divisionschef i övre Norrland under en del av den tiden. "Noréns levde bland folket och delade deras sorger och glädjeämnen. De tog också initiativ till bibelläger som vi genomförde under många år. Vid bönekåtan I Fatmomakke ordnade de storsamlingar varje år. De hade ett strapatsfullt liv och reste de långa vägarna för att ha kontakt med folket. En tid tog de kontakt med barnen genom en korrespondenssöndagsskola som jag hjälpte dem att få material till. Över 100 barn fick undervisning. Ingagreta var inte de stora ordens tjänare men hon tjänade det STORA ORDET".

Under åren kom hon att betyda mycket för sin syster och hennes barn och barnbarn och goda relationer byggdes till de närmaste.

På begravningen sjöngs gemensamt sångerna "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" och "Det enda som bär när allting annat vacklar" ackompanjerade på gitarr av Andreas Bergh och Helén Bergh sjöng sångerna "Bland Ovikens fjällar" och"Barnatro".

Fanorna sänktes över kistan och dess vackra blimstergärd med bland annat ett tack för trohet under fanan från Frälsningsarméns högkvarter och frid lystes över ännu en kämpe som övervunnit.

Vid minnesstunden lästes de hälsningar som kommit till minne av major Ingagreta Norén.

/Karin Larsson


Överstelöjtnant Maj-Britt Högberg, Stockholm

Publicerad 2018-09-03

I en ålder av 91 år befordrades överstelöjtnant Ruth Maj-Britt Högberg, född Assarsson, Stockholm, till härligheten. Hon avled den 24 juli och lämnade sina döttrar och deras familjer, övrig släkt och vänner och Templets kår i Stockholm.

Maj-Britt föddes i Stockholm och kom redan som liten in i Frälsningsarmén då hennes föräldrar var frälsningsofficerare. Hon arbetade som sekreterare innan hon i slutet av 40-talet, efter fullbordad utbildning, blev frälsningsofficer. Så följde många år av tjänst på olika platser inom många arbetsområden. Hon var kårofficer i Vadstena, Kalmar och Leksand och hade kontorstjänst vid Frälsningsarméns högkvarter innan hon gifte sig med Lewi Högberg 1955. Tre döttrar växte upp i familjen.

Tillsammans med maken innehade Maj-Britt bland annat tjänst vid Frälsningsarmén i Vingåker, Åtvidaberg, Forserum, Halmstad, Katrineholm, Arvika, Falun, Eskilstuna, Stockholm och Jönköping. Maj-Britts noggrannhet, organisationsförmåga och plikttrohet kom även väl till pass när makarna tjänstgjorde vid Frälsningsarméns hotell i Stockholm,
divisionshögkvarteret i Falun och när Maj-Britt sedan hade tjänst vid högkvarterets finansenhet och som ledare för Frälsningsarméns tredje kår i Stockholm.

Maj-Britt var omtänksam, kärleksfull och förtroendeingivande både i sin familj och bland de människor hon mötte i arbetet. Hon engagerade sig i frågor gällande gifta kvinnliga frälsningsofficerare och deltog i en internationell fortbildning i London. Hennes intressen var förutom sång och musik; litteratur, bakning och matlagning, resor, olika slags handarbete och akvarellmåleri. Sommarstället var makens hembygd där familjen samlades i Hällenyland i bagarstugan till det torp där Maj-Britts svärmor bott. Där tillbringade Maj-Britt stor del av somrarna och ägnade sig åt odling och trädgårdsskötsel.

Maj-Britt Högberg saknas närmast av döttrarna Birgitta Nilsson, Marie Andersson, och Catherine Häggblad med familjer, systern Karin med familj, och vänner i Frälsningsarmén.

Major Jan Jansson ledde armébegravningen som hölls på Söderkåren i Stockholm den 31 augusti. I griftetalet tecknade han bilden av en lojal frälsningsofficer, kärleksfull, omsorgsfull och generös maka, mor, svärmor och mormor och en noggrann och mångkunnig person, överstelöjtnant Maj-Britt Högberg. Griftetalet sammanfattades av titeln på den solosång som sjöngs av major Leif Andersson, "Trygg i hans hand".

Med sång, musik och diktläsning, bibelläsning och bön medverkade även Templets sångare och musikanter, Hedvig Andersson, Anton Nilsson, Filip Häggblad, Anna-Lena Hjerpe och Kai Gunnel Kjäll-Andersson. Gemensamt sjöngs sångerna "Tack, min Gud för vad som varit" och, sedan honnör gjorts med Frälsningsarméns fanor, "Hela vägen går han med mig.

Vid minnesstunden som leddes av major Mildred Färjsjö, hölls bland annat flera tal. Major Anders Färjsjö talade från Templets kår, major Leif Öberg från Frälsningsarméns högkvarter, officerskamraterna majorerna Kerstin Ericson och Ann-Margret Ström och kommendör Sven Nilsson och, från Maj-Britts familj, dottern Marie Andersson.

Frälsningsarmén lyser frid över ännu en trogen kämpe som nått målet och vilan efter väl förrättat värv.

/Karin Larsson


Marianne Larsson, Örebro

Publicerad 2018-08-24

Vår kära Marianne Larsson, född den 24 april 1938, har lugnt och stilla slutat sin stund här på jorden, Örebro 12 juli 2018. Dessa ord inledde den vackert utformade dödsannonsen i Nerikes Allehanda.

Svea Marianne Larsson var född i Örebro och blev orten trogen under hela sitt liv. Hennes föräldrar, Svea och Folke Pettersson, var närmast ett begrepp för många generationer i armésammanhang under en lång rad av år, genom sitt engagemang i Frälsningsarméns scoutkår i Örebro. Därför var det ingen slump att Marianne anslöt sig till Frälsningsarméns olika verksamheter. Först söndagsskolan och sedan scouterna där hon så småningom också blev en mycket uppskattad och aktad ledare. Efter några år som juniorsoldat blev Marianne invigd till frälsningssoldat.

I Örebro kårs strängmusikkår var hon också medlem och en ofta anlitad sångsolist. Under en period anförtroddes Marianne uppdraget som sekreterare i kåren där hennes noggrannhet och tjänstvillighet blev en sporre också för andra lokala ledare i hennes närhet.

Under senare år svek minnet. Men när Marianne lyssnade till sångerna om Jesus formades orden på hennes läppar och med stor övertygelse stämde hon också med i sången.

Begravningsgudstjänsten inramades med musik av en ensemble ur Frälsningsarméns musikkår i Örebro under Jonas Nyströms ledning. Peo Sidblad sjöng två solosånger med Lisbeth Hjalmarsson vid flygeln. Maria Böröy läste bibelordet och major Mikael Ljungholm var officiant.

Vid minnesstunden genomsyrades samtliga tal av tacksamhet för den omtanke Marianne visat både släkt och vänner. För familjen talade Ingvar Gustafsson. Marianne sörjs närmast av sin syster Kerstin Gustafsson. Vi lyser frid över Marianne Larssons minne.

/Mikael Ljungholm


 

Kommendör Ingrid Lindberg, Stockholm

Publicerad 2018-08-22

Frälsningsofficeren, kommendör Ingrid Elisabeth Lindberg, Stockholm, har befordrats till härligheten i en ålder av 92 år. Hon gick ur tiden den 25 juli och lämnade sina två systrar, fru general Eivor Wickberg och Gunvor Lindberg, sin plats i Templets kår i Stockholm och släktingar och vänner i och utanför den internationella Frälsningsarmén.

Ingrid föddes i Kristianstad och växte upp i en frälsningsofficersfamilj. Hon blev frälsningssoldat, utbildade sig till grundskollärare och reste från Norrköping till London för att utbilda sig till officer vid den internationella officersskolan. Därifrån ordinerades hon år 1951. Efter en kort period som kårofficer vid Frälsningsarmén i Örnsköldsvik, reste Ingrid i början av 1953 till det dåvarande Sydrhodesia, senare Zimbabwe, det land och det folk hon kom att älska. Ingrid Lindberg tjänstgjorde som lärare vid Frälsningsarméns lärarseminarium, Howard Institute, och rektor för officersskolan.

Under 23 år levde och verkade hon i Zimbabwe och var med om att utbilda flera generationer unga afrikaner. Efter uppbrottet från Afrika följde för Ingrid tjänster som ledare för Frälsningsarmén i Filippinerna, rektor vid officersskolan i Sverige och ledare för Frälsningsarmén i Danmark och i Finland. Ingrid Lindberg pensionerades 1990 efter att ha avslutat många års framgångsrik tjänst som ledare och själavinnare. Som pensionär gjorde hon ett djupt intryck som förebedjare, särskilt i Frälsningsarméns bönenätverk Eldsflamman.

Ingrid Lindberg var en glad, positiv och öppen person som älskade människor, särskilt barn och unga. Hon hade en stor krets vänner över hela världen, var en mycket skicklig pedagog och förkunnare och helhjärtad i allt hon företog sig. Ingrid var en hängiven bedjare vilket inte minst kunde förstås av de många böcker som hittades efter hennes död med namn på människor hon bad för.

Armébegravningen hölls den 18 augusti på Vasakåren i Stockholm. Major Mia-Lisa Dahlqvist ledde gudstjänsten och höll griftetal och major Britt-Marie Jakobsson läste från Psalm 121 och Uppenbarelseboken 7 och bad. Gemensamt sjöngs sångerna "På vägen uppåt skyndar jag", "O, jag vet ett land" och kören "En dag jag mötte Jesus". Templets musikkår, ledd av Fredrik Råström spelade "O, gränslösa frälsning" och Templets sorgmarsch. Zedekiah Gudza, Chipo Gudza och Davison Muropa sjöng sången"Jesu Norufaro" ("Vilken glädje i Jesus") och löjtnant Ludwig Fontanac sångerna "Ingen natt" och "Kallelsen", ackompanjerad av kapten Daniel Viklund. I griftetalet påminde Mia-Lisa Dahlqvist om Ingrid Lindbergs omväxlande liv, av Gud välsignade gärning och hennes helgjutna personlighet präglad av godhet, humor och bön. Ofta uppmuntrade Ingrid andra med hälsningen "Lev nära Gud". Talet avslutades med orden "Så var tiden inne att byta boning. Det som psalmisten lovat fick bli verklighet: 'Jag ska åter få bo i Herrens hus, evinnerligen´. När vi sa farväl sa Gud välkommen hem!"

Vid minnesstunden som leddes av Ingrid Lindbergs soldatkamrat Gunnar Kronberg hölls tal och gavs hälsningar bland annat från Filippinerna, Finland och Australien. Gunvor Lindberg talade innerligt till minne av sin älskade syster, Ida Alhbin berättade varmt om sin "Sverigemormor", Ingrid som lärt henne värderingar för livet och kommendör Clive Adams hedrade minnet av en gudskvinna och framförde Frälsningsarméns tack för lång och trogen tjänst.

Ingrid Lindbergs plats är tom. Frälsningsarmén i Sverige och internationellt saknar en kärleksfull och trogen kamrat som uppmuntrade och utmanade till strid och önskar henne välförtjänt vila efter väl förrättat värv.

/Karin Larsson


Monica Blomberg, Östansjö – Örebro

Publicerad 2018-08-06

Vid 72 års ålder har frälsningsofficeren, major Monica Blomberg, befordrats till härligheten den 29 juni 2018, efter ett par års sjukdom. Född och uppväxt i Katrineholm arbetade hon en tid vid Polisen innan vidareutbildningen på Karlskoga folkhögskola.

Under en period var Monica förbundssekreterare för Frälsningsarméns scoutförbund, ett uppdrag som passade henne utmärkt genom hennes goda organisatoriska förmåga.

År 1977 avslutades hennes utbildning vid Frälsningsarméns Officersskola i Stockholm och tillsammans med maken Roger fullföljde hon en rad uppdrag av varierande slag som frälsningsofficer i samfundet.

Det gällde kårledartjänst vid flera orter runt om i landet, men Monica innehade också under en tid administrativ tjänst vid biträdande samfundsledarens kontor på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm. Monicas goda ledarförmåga och sinne för ordning kom väl till pass då hon en tid anförtroddes uppdraget som personalsekreterare för Frälsningsarmén i Sverige.

Ett stort fritidsintresse var släktforskning. Monicas ihärdiga sökande bland historiska dokument gav resultat och blev bland annat en fin tillgång till makens författargärning. När tillfälle gavs reste hon gärna ut med husbilen någonstans i Sverige.

Begravningsgudstjänsten ägde rum i Frälsningsarméns lokal i Örebro den 14 juli. Ingela och Andreas Reinholdsson sjöng flera sånger med Bo Reinholdsson vid flygeln. Major Kerstin Gårdman läste 23 psalmen och bad en bön, och kårledaren i Örebro framförde "Det urgamla korset" på eufonium med major Marianne Ljungholm vid flygeln. Även scoutfanan var representerad genom Rolf Eriksson.

Major Mikael Ljungholm var officiant och ledde även minnesstunden, där flera tillresta frälsningsofficerare hedrade Monica Blombergs minne med både närvaro och fina tal. Bland dem major Sonja Blomberg, svägerska till Monica, som med värme återgav glimtar ur både familjära ögonblick och arbetsrelaterade tillfällen.

För Frälsningsarmén talade major Mikael Ljungholm. Sist bland talarna var major Roger Blomberg som målade en mycket vacker och innerlig bild av sin kära Monica, där han återkom till frågan: "När är bästa tiden att dö?"

Monica sörjs närmast av maken Roger Blomberg, sönerna Johan, bosatt i Berlin och Markus i Garphyttan med respektive samt tre barnbarn, tillsammans med släkt och många vänner i Frälsningsarmén.

Monicas minne kommer att vara tydligt i en lång framtid.

/Mikael Ljungholm


Nils Beijer, Söderkåren, Stockholm

Publicerad 2018-08-06

Nils Beijer har befordrats till härligheten. Han avled den 11 juni i en ålder av 66 år och 10 månader. Nils sörjs närmast av makan Ulla (född Gertonsson), de tre barnen Johanna och Calle, båda bosatta i Sölvesborg samt Kajsa, bosatt i Brasilien, barnens respektive och två barnbarn, tillsammans med släkt och många vänner i Frälsningsarmén.

Nils föddes i Stockholm 1951. Hans kontakt med Frälsningsarmén blev naturlig genom föräldrarnas, Anna-Brita och Erland Beijer, engagemang i samfundet. Nils blev också tidigt involverad i Stockholms sjunde kår och dess olika verksamheter, scouterna, musikkåren och ungdomskören Det nya livet. Men det var i "Sjuans" musikkår, senare Söderkårens musikkår, som hans engagemang gav avtryck.

Även ensembler och körer utanför Frälsningsarmén fick del av Nils goda musikalitet. I Solna Brass var Nils utöver spelande medlem även ansvarig som kassör. Han var också under en period en uppskattad tenor i körerna Doxa, Jakobs motettkör och Högalids kammarkör.

Nils utbildade sig till socionom och innehade vid sin pensionering häromåret tjänsten som biträdande enhetschef inom Stockholms stad, Enheten för hemlösa. Ett stort fritidsintresse var renovering av det gamla fritidshuset i Nordanåker, Dala-Järna. Nils stora kunnighet och noggrannhet inom det området är både omvittnat och dokumenterat.

Men även bilar renoverades. Det resulterade under senare år i flera utfärder både inom och utom landet med den lilla vita, högerstyrda engelska sportbilen. Nils var medlem i Triumph Club of Sweden.

I unga år tävlade Nils i friidrott och längdåkning på skidor. Han var särskilt framgångsrik i friidrott och kom att tillhöra svenska junioreliten i medeldistanslöpning. Och när man söker uppgifter på internet från sent 1960-tal, så kan man läsa Nils namn i olika klubbrekordlistor.

Armébegravningen hölls på Söderkåren den 19 juli, Nils födelsedag. Officiant var major Mikael Ljungholm som hade valt Jesu ord "Jag är vägen, sanningen och livet" som utgångspunkt i sitt griftetal, där glimtar ur Nils liv också vävdes samman till ett ljust porträtt.

Kapten Anders Beijer läste ur Bibeln och major Anna-Lena Paulsson bad en bön. Söderkårens musikkår, för dagen förstärkt med några medlemmar ur Solna Brass, framförde två väl valda stycken, Ave verum corpus (W A Mozart) och Ett kärleksbudskap (E Ball) under Torgny Hansons ledning.

Johanna Beijer sjöng innerligt Ulrika Nätterdals sång "Vid sidan av vägen", med Gregoree Júnior vid flygeln och Sebastian Beijer gav en fin tolkning av Camille Saint-Saëns "Svanen, ur djurens karneval, på baryton, med Lars-Gunnar Björklund vid flygeln. Defileringen runt kistan blev ett mäktigt avsked då ca 160 personer sa farväl. Familj, släkt, vänner men också arbetskamrater. Även stunden utanför entrén, innan bilen sakta körde iväg med kistan blev en överväldigande, praktfull triumf, inte minst genom musikkårens ackompanjemang till sången "O, hur saligt att få vandra!"

Minnesstunden leddes ledigt men värdigt av kommendör Hasse Kjellgren och inleddes med sextettmusik. Ett bildspel med glimtar ur Nils liv rullade oavbrutet ända fram till ett videoklipp, där vännen och musikantkamraten Richard Kendrick på sitt eufonium framförde "Därför älskar jag min Jesus" (The Reason), som en särskild hälsning eftersom han själv inte kunde närvara vid högtiden.

Flera höll minnestal, bland dem Nils äldre bror Sture Beijer och kusinen Lars Beijer, där båda med värme knöt an till såväl familjära ögonblick, men också lyfte fram Nils spetsfundiga humor. Två arbetskamrater påminde om "trafiken" utanför Nils arbetsrum då hans hjälpsamhet nästan inte visste några gränser, och för Solna Brass talade Håkan Wikenstål. Yngsta dottern Kajsa sjöng engagerat Charlie Chaplins "Smile" varpå Ulla Beijer framförde familjens tack, innan kommendör Hasse Kjellgren avrundande samlingen med en bön.

Vi lyser frid över ännu en övervinnare. Minnet av Nils Beijer kommer att leva vidare länge.

/Mikael Ljungholm

Skriv ut