logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

"Gud har öppnat dörrar"

Hon är frälsningsofficeren intill raggarbilen i Lennart Nilssons uppmärksammade fotografi. Men framför allt är Else Andersson någon vars mod, engagemang och gudstro förvandlat livet för utsatta barn. Som 85-åring är hon fortfarande nyfiken på livet.

Else som är en eldsjäl har tillsammans med andra goda krafter och genom sin egen glädje, styrka och envishet lyckats få många barn och ungdomar att känna människovärde och, för första gången i sitt liv, kärlek. Så står det på baksidan av Else Anderssons bok ”De osedda barnen” som handlar om Frälsningsarméns arbete för barn med funktionsnedsättning i Lettland.

Vi möts en vårdag på Stockholmskåren Templet. Den har Else tillhört sedan år 1981 när hon och maken Leif blev kårledare där. Hon bär Frälsningsarméns vita skjorta med vinröda axelklaffar och silverbroderade ”F”. Till detta de mörkblå byxorna. På fötterna sitter bekväma löparskor i ljus nyans. Förutom dagliga promenader samlar hon varje vecka ett glatt gäng för stavgång, sopplunch och föredrag. Nästa år firas 20-årsjubileum.

– Jag är nyfiken på livet och det är så mycket man vill hinna med. Jag brukar säga att vila får man göra i graven, skojar Else och plirar med den ljusblå blicken bakom svarta glasögonbågar.

Else var med i Lennart Nilssons kända fotografi från 1962

Många har nog sett henne i Lennart Nilssons fotografi från Kungsgatan i Stockholm där hon står intill en raggarbil. Bilden som togs år 1962 när Frälsningsarmén firade 80 år i Sverige har varit med i fotografens utställningar och böcker och i diverse tidningsartiklar. Ett tag hängde den uppförstorad och inramad i Berns salonger i Stockholm. I november 2018 fick Else invigningstala på Jeppe Wikströms fotoutställning ”STHLM Forever” på Fotografiska.

– Det visste man ju inte att det skulle hända, skrattar Else och nämner att Lennart Nilsson själv tycker att fotot är ett av hans bästa.

– Lennart brukar inte fota bröllopspar men för kungaparet och mig och Leif gjorde han ett undantag. Vi är så tacksamma för det och har fortsatt att hålla kontakten, säger hon.

”Jag har blivit frälst, jag har blivit frälst!”

Men låt oss backa bandet till uppväxten i Lund. När Else var tre år bjöds hon och de två systrarna in till söndagsskola på Frälsningsarmén. Else blev snart Solstråle (scout) och juniorsoldat och vid ett barnmöte böjde hon knä vid botbänken.

– Jag bad: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.” Med den enkla barnabönen upplevde jag en så stor glädje. Jag sprang hela vägen hem och ropade till mor: ”Jag har blivit frälst, jag har blivit frälst!” Än idag känner jag den glädjen, utbrister Else.

Else med maken Leif och frälsningssoldaten/poeten Majken Johansson. Paret gav ut skivan "I Guds närhet" 1980.

I tonåren var hon strängmusikant och ledare i söndagsskolan och för Vargungar (scouter). Tidigt kände hon ett kall från Gud att bli frälsningsofficer.

– Den dagen jag sade ”ja”, fick jag en underbar frid inom mig, säger Else.

Hennes far var vanligtvis fåordig och tillhörde inte Frälsningsarmén men Else minns avskedet inför hennes flytt till Stockholm och Officersskolan.

– Han slöt mig i sin famn och sa: ”Gud välsigne dig mitt barn!” Men han ville inte stå kvar på tågperrongen och se mig åka utan vände och gick. En vecka senare dog han i nattsömnen. Det var svårt, men hans välsignelse har följt mig hela livet, säger Else, lägger handen på hjärtat och blir blank i ögonen.

Else var officerare under 24 år och öppnade ”Hoppets café” 

År 1963 gifte hon sig med Leif och de arbetade tillsammans som officerare under 24 år. År 1978 deltog Else i Frälsningsarméns internationella college för officerare, ICO, i London. Här hemma var hon mycket engagerad i barn-, och ungdomsarbetet och som divisionsungdomssekreterare i Stockholm öppnade hon i slutet av 80-talet ”Hoppets café” på dåvarande Centrumkåren mitt i stan.

– Många ungdomar kom på fredagskvällarna och de hade ett stort behov av att samtala. Ibland fick vi be med någon vid botbänken, säger Else.

Else möter ungdomar på "Hoppets café".

Var med och startade Akalla kvinnocenter

Som socialkonsulent kom hon att ansvara för handikappfrågor. Via ”Refugen” och Frälsningsarméns verkstäder erbjöds individuellt anpassade uppgifter som kunde leda vidare ut på arbetsmarknaden. Else hade också hand om integrationsarbetet, som när kriget i Bosnien bröt ut år 1992 och orsakade en stor flyktingström till Sverige. Fyra år senare var hon delaktig i öppnandet av Kvinnocentret i Akalla som varit till stor nytta och glädje för många invandrare under åren.

"Det var en chockerande upplevelse"

I början av 90-talet, när de baltiska länderna befriats från Sovjetunionens femtioåriga ockupation, besökte Else sociala institutioner i Lettland. Bland annat dövskola, blindskola och barnhem.

– Det var en chockerande upplevelse, särskilt på anstalten för dem med både fysisk och psykisk funktionsnedsättning. De gömda och glömda barnen satt eller låg tätt på golvet hela dagarna utan stimulans i rum med svarta väggar. Personalen hade ingen kunskap om rehabilitering eller tro för en förändring hos barnen, berättar Else.

Hon återvände dit med ett team från TV4 och efter att reportaget sänts hörde ett stort antal representanter från företag, föreningar, rotarygrupper, scoutkårer med flera av sig och ville stötta arbetet för dessa utsatta. Det kom att bli många hjälpsändningar till Lettland med mat, hygienartiklar, leksaker och kläder. Än viktigare var utbildning och en attitydförändring gentemot dem med funktionsnedsättning, enligt Else.

Elever från blindskolan i Riga testar hjälpmedel på blindskola i Stockholm.

Barnen med funktionsnedsättning var inlåsta

– Barnen var inlåsta och hade varken sett bilar, stränder eller hav. När vi tog med dem ut vände sig folk bort för de ville inte se dem. Det kändes lite jobbigt, säger hon. Samarbete med skolor och sjukhus i Sverige, liksom stöd från SIDA:s Östeuropakommitté med professor/ordförande Karl Grunewald i spetsen, resulterade i dagcentret ”Saule” (solen). Personal utbildades, hörselteknisk utrustning och annat skänktes och IKEA bidrog med möbler. Många fler center upprättades och de lettiska barnen fick under åren delta i hundratals lägerveckor i ett somrigt Sverige.

"Vi ville ge barnen självförtroende, kärlek och omtanke"

– Flera uppgav att det bästa var att se så många glada människor, så många leende ögon och stora hus, att andas ren luft och att få möta så mycket kärlek. För de flesta var detta en bristvara, förklarar Else. Även i Lettland anordnades läger. Entreprenören Lars Irstad och frun Rigmor upprättade år 1996, tillsammans med Else, stiftelsen Baltiska Barnfonden till förmån för barn med funktionsnedsättning. Via en marknadsanpassad datautbildning har många tagit europeiskt datakörkort och kommit ut på arbetsmarknaden.

– Baltiska Barnfonden har bekostat ett helt nytt teckenspråk för döva i Lettland efter frigörelsen då det varit förbjudet att teckna under 50 år. Fortfarande beviljar stiftelsen anslag till Frälsningsarméns arbete inom olika områden i Lettland samt stipendier till de dövas högskoleutbildning, säger Else.

– Vi ville ge barnen självförtroende, kärlek och omtanke och få dem att känna sig värdefulla och idag tror jag att de kan känna så och att synen på dem har förändrats. Det har varit så härligt och roligt att få förmedla gåvor och kunskap till dem, fortsätter hon. Else plockar fram ett fotografi från år 1998 på ett tjugotal döva/blinda, lettiska och uniformsklädda ungdomar. Det är från deras invigning till frälsningssoldater.

– Det var fullsatt i lokalen i Riga och när de unga döva tecknade till sång och musik från ett kassettband var inte ett öga torrt, säger Else varmt.

Frimodighet och tron har hjälpt i alla lägen

År 1995 firades 100-årsjubileum för arbetet bland döva och synskadade i Sverige och Lettland. Tillställningen direktsändes på SVT och gästades av drottning Silvia och prinsessan Christina Fru Magnuson. Else hade bjudit in dem för ”man får inte vara rädd”, menar hon, men så lever hon också efter devisen att ”allt är möjligt för Gud”. Den tron och frimodigheten samt sponsorer och bidrag har gjort att många visioner har kunnat realiseras. Flera gånger har ett ”nej” vänts till ett ”ja” tack vare Elses ihärdighet.

Else tar emot H.M. Konungens medalj, januari 2004.

– Jag har haft ett fantastiskt liv. Det har varit ett heligt äventyr att få vara med om så mycket och se hur Gud har varit med och hjälpt i alla lägen. Han har verkligen öppnat dörrar och gått före och jag har haft så många fantastiska medarbetare, utbrister hon avslutningsvis.

Text: Teresia Jansson
Foto: Teresia Jansson och Privat

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 4 - 2022

Fakta om Else Andersson, född Ingemansson

  • Ålder: 85 år.
  • Bor: I en 2:a på Kungsholmen, Stockholm.
  • Familj: Maken Leif, 3 barn, 4 barnbarn, 3 bonusbarnbarn.
  • Några egenskaper: Positiv, envis, målinriktad, rastlös/ivrig, vänlig, omtänksam, självständig.
  • Sysselsättning: Stavgångsledare, engagerad i Nämnden för andlig vård på Templet, styrelseledamot i Baltiska Barnfonden och Stiftelsen Stockholms Dövstumhem, hedersmedlem i Rotary Vasa-Borgen.
  • Intressen: Stavgång, promenader, läsning, matlagning, bakning, familjen.
  • Senast lästa bok: ”Paradiset” av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah.
  • Favoritbibelord: Psalm 23: ”Herren är min herde, mig ska inget fattas…”
    Filipperbrevet 4:13: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” (SFB15)
  • Blir glad av: Möten/samtal med människor, att se någon förändras genom tron på Jesus.

Ska vi be för dig?