logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

Frälsningsarmén är den röda tråden

Är det något som Kristina Strömqvist verkar ha svårt att dölja när Stridsropet träffar henne i början av januari, så är det sin sprudlande glädje och tacksamhet. Hon är tacksam för det som Frälsningsarméns slumsystrar gjorde för henne när hon var liten. Hon är tacksam för de vänner hon har både i och utanför Frälsningsarmén.

Vi träffar Kristina Strömqvist på Templets kår i Stockholm där hon i dag arbetar som sekreterare. Hon är pensionär och arbetar som volontär. När Kristina var liten bodde familjen på Kungsholmen i Stockholm, inte långt från, då Stockholms 6:e kår. Ingen i hennes familj hade några band till Frälsningsarmén.

— Så här i efterhand var det väl lite otippat att jag skulle gå med i Frälsningsarmén, säger Kristina. Självklart ser jag det som Guds ledning.

Kristina fick åka på sommarkollo

Hon berättar att Stockholmstidningen sponsrade henne så att hon kunde följa med till Frälsningsarméns sommarkollo. Kristina blev ett av alla Stockholmsbarn som fick åka på kollo med slumsystrarna. Senare brukade det alltid stå en frälsningsofficer utanför skolan och dela ut inbjudningar till 6:e kårens barnmöten under vinterlovet. Kristina och många andra barn gick på samlingarna för där hände det alltid något.

— Detta var före TV, säger Kristina. Jag minns söndagsskolan, jag minns att det var hur många söndagsskoleklasser som helst. Vi satt på läktaren och vi satt i lokalen och i angränsande rum. Det måste ha varit massor av barn. Jag blev juniorsoldat och sen med tiden blev jag också frälsningssoldat.

"Kicki, du vet att jag ber för dig!"

Det som fick Kristina att vara kvar var nog omtanken och kärleken hon upplevde i Frälsningsarmén. Som ung åkte hon till Frankrike och var borta några år. När hon kom tillbaka till Stockholm var hon inte lika aktiv i kåren och gick inte dit lika ofta.

— Då hade vi en fantastisk kvinnlig officer på kåren, Mirjam Hanson, och varenda gång hon såg mig sade hon "Kicki, du vet att jag ber för dig!"

Kristina upplevde inte Mirjams ord som något pekfinger utan kände att det var uppriktig omtanke. Att hon sa så betydde mycket för Kristina.

— Till slut kommer man till en punkt då man måste bestämma sig, menar Kristina. Då beslutade jag att jag ville vara med i Frälsningsarmén och göra vad jag kan för att sprida budskapet om Jesus.

Jobbade 27 år på SAS

Kristina har ett stort umgänge och många vänner som betyder mycket för henne. På Templets kår, dit hon flyttade sitt soldatskap, fanns systrarna Solveig och Lisbeth Löwmark och Birgitta Nyremalm. Kristina arbetade då som sekreterare på ett försäkringsbolag.

— Jag tror att Lisbeth och jag började umgås då vi båda var med i kören "Det Nya Livet", berättar Kristina. Och det var hon som tyckte att jag skulle börja jobba på SAS. Tänk så enkelt det var. Lisbeth talade med någon och jag fick jobb! Hennes ord var väl lag där. Jag fick ett roligt jobb på SAS och blev kvar, så det gjorde hon bra.

Folk brukar fråga henne vad hon gör som sekreterare. Den frågan går inte att besvara. Ingen dag är den andra lik, menar Kristina Strömqvist. Och under de 27 år hon jobbade på SAS var det inte en dag hon tyckte att det var tråkigt att gå till jobbet.

— År 2010 slutade jag. Det blev en stor omorganisering på SAS och jag fick möjligheten att gå i förtidspension, berättar Kristina. Då var jag 62 år. Min dåvarande kårledare, Christel Lindgren, frågade mig om jag kunde tänka mig att bli sekreterare på Templet, och det kunde jag. Och det är väldigt roligt. Man blir lite som spindeln i nätet, eftersom kårledare kommer och går.

Hawaiiflickorna sjöng hawaiisånger

Under åren har Solveig, som också arbetade på SAS, Lisbeth och Kristina varit på många utlandsresor tillsammans. De flesta gångerna till Hawaii där Solveig bodde under en tid.

— Vi brukar också vara ute och sjunga på dagledigträffar då vi berättar lite om Hawaii och sjunger Hawaiisånger. "Hawaiiflickorna" brukade det annonseras, säger Kristina och skrattar.

— Men vi hann också med att vara i Katrineholm flera gånger och sjunga och predika. Och andakter på Frälsningsarméns Sociala Center vid Hornstull har vi också haft flera gånger. Utöver arbetet som sekreterare brinner Kristina för musik och lovsång, men har också ett stort hjärta och engagemang för det sociala arbetet.

— Och det är lite roligt, för i det arbetet fanns ju slumsystrarna och de har alltid legat mig varmt om hjärtat, säger hon.

Den röda tråden

På sina skollov brukade hon sommarjobba på Frälsningsarméns pensionärsboende i Stockholm med att städa rum, servera mat och tvätta. Kristina säger att det var en fantastiskt god stämning där med mycket skratt.

— Man kan se den röda tråden från det att jag var med slumsystrarna till Rådmansö till att jag idag är frälsningssoldat på Templet, säger hon.

"Vi försöker ge hopp och sprida glädje på Storbodaanstalten"

Ett arbete som engagerar Kristina är det arbete som går under namnet "Projekt Jesaja" och som leds av Ann-Christine Thunman från Göteborg i samarbete med Templet i Stockholm. Regelbundet besöker Projekt Jesaja och Templet Storbodaanstalten, där Migrationsverket hyrt in sig på två avdelningar. Det är killar som fått ett beslut om utvisning och som väntar på att beslutet ska verkställas.

— Vi åker dit i princip varannan vecka, vi försöker ge hopp, sprida glädje och tala om att vi ber för dem. Även om vi inte delar samma religion är de så tacksamma för den omsorg vi visar dem genom att be för dem. Vi känner oss alltid välkomna och efterlängtade, både av killarna och av personalen.

"Att ha en hel församling som ber för en, det är en enorm styrka"

Kristina Strömqvist fick i maj 2017 veta att hon drabbats av bröstcancer. Hon hade då flera månader framför sig med cellgiftsbehandling, operation och strålbehandling. Vid ett besök på Storboda frågade Ann-Christine Thunman om hon skulle berätta något om sin sjukdom. Först tänkte hon inte säga något.

— Men så tänkte jag att nästa gång vi ses kanske jag inte har något hår, säger Kristina. Så när vi satt där och spelade Uno, så sa jag att jag har fått cancer. "Vi ska be för dig!" "Vi ska be för dig!" sa varenda en av dem! Det spelar ingen roll om du har hår eller inte, det är dig vi gillar!" Ja, de sa faktiskt så, säger Kristina. Kristina är så tacksam till alla som på olika sätt sagt att de ber för henne.

— Att ha en hel församling som ber för en, det är en enorm styrka, säger Kristina. Och jag tror att det är därför jag har mått så bra hela tiden. Och Lisbeth har varit med mig på många av läkarbesöken vilket varit ovärderligt för man kan inte ta in all information man får.

"I vår får det bli en tur till Paris"

I dag är Kristina sugen på att resa igen, hon berättar om sina resor till Hawaii, till Thailand, Kina, och många andra platser. Hon har vandrat med SAS-klubben i Pyrenéerna och cykelsemestrat i Frankrike, och insett att det ibland varit en stor fördel att vara med i Frälsningsarmén. I England arbetade hon en sommar på Red Shield Hotel, ett ungkarlshotell som Frälsningsarmén drev i London och som¬maren 1965, året då Frälsningsarmén firade 100 år, arbetade hon på ett ålderdomshem utanför London. Om hon ska resa så vill hon att det ska vara till något aktivt ställe, där man inte bara ligger på en strand och solar. I Europa finns det många fina ställen som Kristina vill besöka, bland annat Kroatien.

— Det var ett tag sedan, men nu börjar jag längta tillbaka till Paris, jag tycker Paris är en härlig stad. Paris blir bättre och bättre. I vår får det nog bli en tur dit.

Fakta om Kristina Strömqvist

  • Född: 1949 i Stockholm
  • Fritid: Frälsningsarmén.
  • Yrke/arbetsliv: Sekreterare på SAS i 27 år, innan dess på försäkringsbolag och ambassad.
  • Intressen: Att resa, att sjunga.
  • Det värsta jag vet: Lögnare och svordomar.
  • Gillar: Det mesta, ärlighet, när folk är ärliga.

Text och foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i Stridsropet nr 2-2018