Från inlåst till fri - Joakims berättelse

Att det går att vända blad från mörker till ljus på ett ögonblick har Joakim själv fått erfara. För honom började den verkliga berättelsen om frihet och försoning när han satt isolerad i en cell på Kumlaanstalten. Det som först verkade vara slutet blev istället början på något nytt.

— Jag var ett vrak. Arg, avtrubbad, full av medici­ner, steroider och lögner. Men Gud hade ett intresse för mig, mitt i mörkret. Där inne i cellen började han tala, säger Joakim.

Mörk början – dubbel­livet tar över

Joakim växte upp med drömmar. Han spelade både fotboll och bandy, hade driv, fysik och karisma. Men samtidigt lockade ett annat liv – ett liv av gräns­överskridanden, alkohol, droger och destruktiva relationer.

— Jag började röka och snusa redan som 12-åring. Festandet eskalerade i tonåren. Jag tog min första rattfylla som 16-åring och flyttade till egen lägenhet. Där började jag förvara droger samtidigt som jag drev byggföretag. Det var dubbelliv hela vägen, berät­tar han.

När kontrollen försvann

Periodvis var livet stabilt med arbete, barn och rela­tioner, men det fanns alltid något som drog ner honom igen. Amfetamin, anabola, självmedicinering mot ång­est. En ADHD-diagnos vid 27 års ålder blev ytterligare ett steg in i tablettberoende.

— Det där livet... du tror att du kontrollerar det, men egentligen styr det dig. Till slut lever du inte – du bara överlever. Jag trodde jag skulle dö varje kvar­tal, hade hjärtklappning, psykoser, sömnsvårigheter. Hjärnan kokade, säger Joakim.

Greps och isolerades – vändpunkten

När affärerna gick snett och skuldindrivning blev en del av vardagen hamnade Joakim i grovt kriminella miljöer. Det var i den värl­den han greps en kväll 2017 – påverkad av kokain och med ett oladdat jaktvapen i bilen. Det blev en drama­tisk vändpunkt.

— Nu i efterhand kän­ner jag mig övertygad om att det var Gud som satte stopp. Patrullbilarna kom som änglar. Jag hann inte ens reagera innan vi var gripna, minns han.

Fängelset blev först bara en förlängning av kaoset. Joa­kim förlorade all tillgång till steroider och mediciner. I isoleringen på säkerhets­häktet i Attunda rasade han fullständigt.

— Jag var som ett djur. Skrek, hotade, grät. Många vakter, ny rättegång därin­ne. De försökte behandla mig, men jag var trasig. Psykiskt, fysiskt och and­ligt. Allt var svart, säger Joakim.

Mötet i mörkret

Efter domen på fem och ett halvt års fängelse skickades han till Kum­la. Han fick tillbaka sin ADHD-medicin och började snabbt bygga upp gamla mönster igen: macho och dominant. Det ledde till ytterligare bråk, isoleringar, flytt till Skänninge och så småningom till den ökända Säters rättspsykiatriska kli­nik. Men mitt i mardröm­men började Gud röra vid honom.

För det var där i Säter han mötte Doris – en äldre fäng­elsepräst. Hon lyssnade utan att döma, gav honom kaffe, en bulle och senare en bibel. Det blev starten på något nytt.

— Jag låg där i cellen med Bibeln som kudde och läste i timmar. Jag kände Guds när­varo och såg inom mig en tron, änglar och ett vitt ljus. Upplevde att något brann bort i mig och trodde att jag skulle dö, minns han.

Frihetsval och ett nytt hem

Men Joakim fortsatte att läsa Bibeln i fängelset och när han frigavs 2020 visste han en sak: han tillhörde Gud. Men det var ensamt, få ville ha med en före detta fånge att göra. Tills han en dag såg en annons om ett möte på Frälsningsarmén i Uppsala. 

— Jag åkte dit spontant och träffade direkt en äldre man som var både troende och dessutom domare på samma tingsrätt där jag tidigare dömts. Han hade verkligen ett hjärta av guld och tog emot mig och såg mig. Vi blev riktiga bröder, säger Joakim.

Mannen tog med honom på gudstjänster, visade ho­nom runt i Uppsala, berät tade om Frälsningsarméns grundare William Booth och om visionen: ”others, others” – om att tjäna andra. Joakim fastnade direkt.

— Det var precis det jag sökte, en gemenskap som inte bygger på fasader. Inga lögner eller gäng, bara rik­tiga bröder och systrar. Jag älskar Frälsningsarmén, utbrister han.

På uppdrag – att ge vidare det han fått

Numera är Joakim med i ”Team Jesus” – en grupp som går ut på gatorna, de­lar ut biblar och pratar med människor om Jesus.

— Vi behöver visa att vi menar allvar. Jag brukar ha ”Team Jesus-tröjan” på mig, folk kommer fram och ställer frågor om den. Jag brinner för att dra in dem som sitter fast i droger, i ångest eller ensamhet.

Idag är Joakim drogfri. Han tränar, har slutat med ni­kotin, mediciner och snus. Han ska invigas till soldat i Frälsningsarmén och ser sin framtid i att hjälpa andra.

— Jag åt åtta olika medici­ner, idag äter jag inga. Jag sover, skrattar och lever. Men det kostar också på och kräver lydnad. Jag valde till exempel att sluta snusa – inte för att det är en synd, utan för att jag vill re­presentera Gud på det bästa sätt jag kan. Han tvingade mig inte, det var ett val. Och då släppte suget, för­klarar Joakim.

Han hoppas att fler ska följa samma väg. Att fångar, utsatta och trasiga människor ska hitta hem.

— Frälsningsarmén måste ut, som förr i tiden. Med fana, med musik, med kär­lek. Vi måste synas. För värl­den är inte som för 20 år sen, människor lider och mitt i det vill Jesus möta dem. 

Fri från mörker till ljus

För honom har Fräls­ningsarmén blivit ett hem där han inte döms utan får vara sig själv. Kåren och teamet bär varandra. 

— Jag känner mig älskad och användbar och jag har ett uppdrag som betyder något på riktigt. Det tror jag att många människor behöver, säger han. 

I dag ser Joakim Jesus som sin bästa vän, sin blodsbro­der, och sin väg till Gud. 

— Jag gör inget utan honom. Behöver jag råd, öppnar jag Bibeln. Det är där jag får svar, hör Guds röst och ser mina brister. Jag blir tillrättavisad, upprättad och förlåten. Bibeln är mitt hjärta och jag vill bara att fler ska få uppleva det jag fått. För det här är på riktigt. Jesus har tagit mig från död till liv, från isolering till gemenskap. Och från mörker till ljus. 

Text och foto: Kiki Broms

Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns Julmagasin 2025