Samuel Ljungblahd – Kent och Majkens son från Umeå

Publiken jublade när den amerikanska gospelstjärnan Kirk Franklin lade sig ner på Globens scen i beundran. Detta hände efter att Samuel Ljungblahd hade kallats upp för att sjunga tillsammans med sin idol. Den kvällen öppnades dörren till den internationella gospelvärlden, och sedan dess har musiken tagit honom till otaliga platser. 

Men idag hittar vi honom hemma i villan i Umeå, där han bor tillsammans med sin fru och deras tre döttrar. Han har precis varit i verkstaden och balanserat bilen, redo att i helgen köra dottern de 100 milen till Tv-pucken i Gällivare.

— Ibland är livet som artist inte mer glamoröst än så, säger Samuel med ett skratt.

När julen pågår året runt

Vi ses en varm septemberdag. När jag frågar om det känns märkligt att prata om julen redan nu ler han stort.

— Jag har praktiskt taget jul året runt. Just nu planerar jag julen 2026.

I år väntar en tre veckor lång turné tillsammans med Linnea Henriksson, Sabina Ddumba, Norrbotten Big Band och ett 25-tal sångare och musiker. Förra året reste han land och rike runt med Sara Dawn Finer.

— Det blir en eufori att vara ute och spela tillsammans. Samtidigt jobbar jag så intensivt under julen att jag ibland nästan missar den själv. När jag väl får komma hem till familjen känns det därför extra värdefullt, säger han.

Julen är för många en tid av glädje och gemenskap, men Samuel vet också att den för andra kan kännas tung. Alla människor har inte en familj att fira med, och för vissa väcker julen mest smärta.

— Jag vill förmedla att julens verkliga budskap gäller alla – att oss är en frälsare född. Det betyder att ensamheten och trasigheten inte behöver ha sista ordet, säger han.

En uppväxt i enkelhet och gemenskap

Samuels liv är djupt präglat av Frälsningsarmén, där han varit med sedan barnsben. Han växte upp i en kår/församling där musiken var enkel, ibland till och med ”katastrofal” som han säger med ett skratt, men där gemenskapen var stark.

— Det handlade inte om perfektion, utan om att vara med. Varje vecka fick jag stå i ett rum där vi musicerade efter bästa förmåga. Det gav mig en självklarhet inför att själv våga sjunga och spela.

Det han uppskattar mest med Frälsningsarmén är hjärtat för människor som hamnat utanför.

— Utanförskap är något av det värsta jag vet. Därför älskar jag Frälsningsarmén. Om du inte får plats någon annanstans, så får du alltid vara med här, betonar han.

Han beskriver kyrkan som ett sjukhus, där alla är välkomna oavsett om man behöver hjälp med nageltrång eller ett nytt hjärta.

— Vi är alla på väg, med våra styrkor och svagheter. Kyrkan är ingen plats för proffskristna, utan för alla oss vanliga människor.

Tron hjälper mig hålla fötterna på jorden

Att vara både kristen och artist beskriver Samuel som en balansgång. Han reflekterar över att det som artist är lätt att hamna i ”se mig, hör mig, älska mig” i motsats till tron som handlar om att se andra och ge av sig själv.

— Det kan krocka ibland. Men jag är tacksam över att min tro och min församling redan fyller mitt liv med kärlek, jag behöver inte få det genom artisteriet. Det hjälper mig att hålla fötterna på jorden, säger han.

I början av sin karriär betonade Samuel att han var ”en artist som är kristen”. Idag säger han med ett skratt:

— Nu har jag kapitulerat. Jag är en kristen artist. Min tro är det viktigaste i mitt liv, så det är självklart att den genomsyrar min musik. Nu är det heller inget problem eftersom alla redan vet om det. Men i 20-årsåldern var det lite tuffare – då var det andliga klimatet i Sverige också mycket hårdare, förklarar han.

På scen utstrålar Samuel alltid glädje och energi, men han är noga med att inte ha någon särskild scenpersonlighet.

— Jag vill leva ett helt liv. Oavsett om det är december eller juli, på scenen eller på Ica, vill jag att människor ska känna sig sedda och älskade. Då är det tur att jag är en rätt glad person – för det är inte så svårt, säger han och ler.

Det som ser flashigt ut är ofta bara hårt jobb

Trots framgångarna ser Samuel sig själv som ”bara Kent och Majkens son från Umeå”. När människor tackar honom för att han hälsat på dem i något sammanhang blir han mest förvånad.

— I min värld är jag bara jag. Och sanningen är att det mesta som ser flashigt ut på sociala medier i själva verket är hårt arbete, hyrbilar, hotellrum och sena kvällar.

Jag kan sjunga – men det är Gud som berör

Genom åren har människor ofta kommit fram efter konserter och berättat hur tårarna runnit under hans sång. Samuel blir glad för återkopplingen, men lägger inte alltför stor vikt vid den.

— Jag är inte mer än människa. Jag kan sjunga, men det är Gud som berör på djupet. Jag är bara tacksam om musiken får bli ett redskap, betonar han.

Alla får vara med

När Samuel summerar julens budskap landar han i samma övertygelse som följt honom sedan barndomen i Frälsningsarmén: att alla människor har en plats, att alla får vara med.

— På ytan kan det se ut som att jag har allt, men sanningen är att vi alla är syndare som behöver nåd. Jag är glad att jag också får vara med – och att jag får använda mina gåvor till att förhoppningsvis göra den här världen lite ljusare.

Text Kiki Broms
Foto Jonas Nimmersjö, Samuel Edsmyr, Magnus Lindholm