Min bästa bön: ”Hjälp!”
Hon ber genom rop och djupa suckar och har blivit hörsammad, särskilt under en tuff period i livet. Som ansvarig för andlig utveckling på Frälsningsarmén vill Elisabeth Grahn uppmuntra helgelse och fördjupad Gudsrelation. Nattetid nås hon av desperata mejl om förbön.
Elisabeth Grahn gillar utmaningar och trivs i rollen som sekreterare för andlig utveckling inom Frälsningsarmén. Det bästa är att hon får arbeta med något hennes hjärta brinner för, tycker hon.
Sedan i september axlar frälsningsofficeren Elisabeth Grahn rollen som sekreterare för andlig utveckling inom Frälsningsarmén i Sverige. Hon ansvarar för bönenätverket Eldsflamman, för bönedagar samt för att stötta och inspirera kårer, ledare och medlemmar i andliga frågor.
— Det är en jättespännande tjänst och jag känner allvar och ansvar för att göra något bra av detta. Det är kul att få utmanas på nya områden och det bästa är att jag får arbeta med något som Gud har lagt ner i mitt hjärta och som jag brinner för, säger Elisabeth.
Gudsrelationen behöver ständig fördjupas
Hon samarbetar med dem som har samma befattning i Frälsningsarmén internationellt och utvecklar och översätter material inför högtider och andra sammanhang. Hon vill få fler att haka på bönesammankomster och i höstas anordnades en helgelsekonferens i Umeå.
— Efter frälsningen börjar en resa mot lärjungaskap och stabilitet i tron genom bön, egen bibelläsning och andakt. Vi behöver komma tillbaka till helgelsens betydelse. Det är viktigt med en ständig fördjupning av gudsrelationen, understryker Elisabeth.
Bön är ett samtal och inte en prestation
Hon har alltid trott på bönens kraft men menar att det också handlar om hur man tar emot bönesvaren och hur man ser på livet, eftersom Gud har omsorg även i det lilla. Elisabeth påpekar att bön lätt kan bli en prestation när den i själva verket är ett samtal och relationsbygge där det inte är de många orden som räknas. Hon nämner sin favorit-bön som är ”Hjälp!” med en djup suck efter.
— Den har jag använt ofta, ibland är det ropet allt man får ur sig, säger Elisabeth och skrattar.
— Men jag gillar också bönen ”Låt ditt rike komma, låt din vilja ske”, eftersom jag kan vila i att Gud har kontroll. Om hans vilja sker blir det bäst för oss också, tillägger hon.
Från lantgård till lovsång – en tro som växte fram
Lovsång och tillbedjan har alltid varit viktiga för Elisabeth. Hon har sjungit mycket i kristna sammanhang och spelat in två skivor. Under pandemin skrev hon på temat ”Välkommen hem” lovsången ”Fader förlåt mig” om den förlorade sonen. Gudstron fick hon som liten via familjens engagemang i Bankeryds missionskyrka som hade en blomstrande barn- och ungdomsverksamhet.
— Men man tar ju ett eget beslut och när jag var 14 år svarade jag ”ja” på frågan om frälsning, när den ställdes under en kvällsandakt på ett läger, minns Elisabeth.
Under den trygga uppväxten på en bondgård utanför Jönköping var hon och de två äldre systrarna omgivna av skog, potatisodlingar och djur. Då fanns det möjlighet att på en gård ta emot ”sommarbarn” som behövde komma ut på landet. För Elisabeth blev det ett slags feriearbete men också hennes första kontakt med Frälsningsarmén.
— Jag minns att en äldre dam från Frälsningsarmén lämnade av de små stockholmarna vid tågstationen. Det var ett tufft dygnet runt-arbete men jag har alltid brunnit för barnen, att undervisa dem i Bibeln på söndagsskolan till exempel. Och jag hade en längtan efter att arbeta i kyrkan, säger Elisabeth.
Mötet med blivande maken Johan
Hon utbildade sig till just barnskötare och fick uppdraget att starta en förskola i kyrkans lokaler. Som 20-åring gick hon bibellinjen vid Korteboskolan och bland de 45 eleverna fanns Johan från Skillingaryd. Tycke uppstod och så småningom växlade paret ringar och sade sitt ”ja”.
— Det blir ju en djup gemenskap när det handlar om livet och tron, dessutom hamnade vi i samma städgrupp, säger Elisabeth och skrattar åt minnet.
De ville båda tjäna Gud men att som pastorsfru stå i skuggan av maken intresserade inte Elisabeth eftersom hon själv ville kavla upp ärmarna och jobba. Johan, som tillhörde Frälsningsarmén, påpekade då att som frälsningsofficer arbetar makar tillsammans. Det gjorde Elisabeth öppen för officerskapet.
Pionjärteam i Vårby Gård
Johan, och senare Elisabeth, kom med i ett pionjärteam i stockholmsförorten Vårby Gård där Frälsningsarmén fortfarande driver verksamhet i en av de tidigare lokalerna. Där anordnades gudstjänster och bönesamlingar, man samarbetade med fritidsgårdar och skapade kontakt med invånarna.
— Det var en viktig tid för oss, då vi fick komma ut i verkligheten och arbeta. Jag gillade närheten till folket bland hyreshusen där många passerade förbi. Frälsningsarméns kärna är ju att möta människor, berätta om Jesus och vara kyrka mitt i området, säger Elisabeth som snart invigdes till frälsningssoldat.
Hon minns när de anordnade en julvandring med olika stationer och vänner utklädda till bibliska personer. Alla inbjudna skolklasser kom förutom en. Efteråt blev det mycket prat om evenemanget.
— Och barnen undrade vad som hände med Jesus sedan, så när vi gjorde ett påskdrama på våren kom även den sista klassen. Det var kul, säger Elisabeth.
Ledarskap, undervisning och vardag på Officersskolan
Hon och Johan kom att läsa en fyrårig pastors- och missionärsutbildning och kompletterade senare med ett år på Frälsningsarméns Officersskola, där de båda började arbeta, Elisabeth som sekreterare, ekonomiansvarig och lärare inom själavård, kommunikation och personlig andlig utveckling. Hon var även föreståndare för distansbibelskolan, såg till att Folkhögskolan fick en kaplan på deltid och höll på så sätt i lunchandakter och gudstjänster. Stationeringen på Ågesta är makarnas hitintills längsta.
— Så vår äldsta dotter gick i samma skola i nio år, det är ju lite ovanligt för officersbarn, säger Elisabeth med ett leende.
Kreativ kårstart med pandemi
Makarna har haft ledarroller på kårerna i Norrtälje och Alingsås och när de installerade sig för att arbeta i Norrköping, där de bor än idag, slog coronapandemin till. Efter några månader där fick de stänga ner kåren.
— Vi fick lite panik först eftersom själva kärnan i verksamheten – gemenskap och träffar – togs bort. Men vi tänkte att det är bra för människor att ha rutiner så vi började sända gudstjänsterna via Facebook, till en början hemifrån vår källare, säger Elisabeth.
Därefter följde ”kyrkkaffe” via Zoom. Kårledarna ringde även runt till äldre medlemmar, anordnade picknick utomhus och erbjöd hemkörning av matkassar.
— Visst var det en lite konstig start, vi var ju nya och kände inte medlemmarna. Men man fick vara uppfinningsrik. Jag tror att vi lärde oss mycket av detta, konstaterar Elisabeth.
— Det var en orolig tid och det dröjde innan de mest räddhågsna kom tillbaka till kåren. Folk åldrades så snabbt – man såg vad bristen på gemenskap gör, tillägger hon.
Förbön och bönesvar
I sin nuvarande tjänst tar hon även emot böneämnen via Frälsningsarméns hemsida som Programkontoret på Högkvarteret sedan ber för. I snitt nås hon av fem till tio mejl per dag. De kan handla om hälsa, ekonomi, relationer och beroenden. Ibland kommer rapporter om bönesvar.
— Det är ju jätteroligt. De som skriver har en ärlig längtan efter att Gud ska gripa in och många av dem har nog en tro. En del är frustrerade och vet inte vart de ska ta vägen. Många mejl kommer nattetid, säger Elisabeth.
Hon sänder ibland i väg desperata böner när människor omkring henne kämpar med sjukdom eller annat i livet. Under en period efter första dotterns födelse fick hon täta missfall.
— Då bad vi mycket för situationen så när vår andra dotter kom till världen var det ett stort bönesvar, säger Elisabeth.
Gud är alltid större
I början av året fyllde hon 50 år, och för att fira detta är en familjeresa till hemlig ort planerad. Hon försöker leva i nuet men konstaterar när hon funderar över framtiden att det ser lite dystert ut i världen. Då gäller det att fästa blicken på Jesus.
— När världen gungar blir nog människor mer öppna i sökandet av något större att luta sig emot. Då är det en utmaning och möjlighet för oss att vara där och erbjuda någonting, säger Elisabeth och tillägger:
— Gud är alltid större än allt vi kämpar med och vi får förtrösta på honom. Han har slutet i sin hand även om vägen dit är snårig.
Text: Teresia Jansson
Foto: Teresia Jansson och privat
Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 2-2025
Fakta Elisabeth Grahn
- Ålder: 50 år.
- Bor: I ett litet hus på Vikbolandet utanför Norrköping.
- Familj: Gift med Johan, döttrarna Rebecka, 21, Elvira, 16 och Alice, 12 år.
- Kårtillhörighet: Norrköping.
- Fem egenskaper: Glad, flitig, omtänksam, envis och rastlös.
- Sysselsättning: Territoriell sekreterare för andlig utveckling.
- Intressen: Sjunga, kreativa sysslor, gå på loppmarknader.
- Läste senast/läser nu: ”Orädd tro” av Broder Andrew (Open doors).
- Favoritbibelord: Ps 91:1 ”Den som sitter under den högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud på vilken jag förtröstar.”
- Motto: ”Forgiven people forgive” (Förlåtna människor förlåter).
- Skrattar åt: Mina egna misstag.
Frågor och svar om bön ›
Vad är bön? Hör Gud bön? Hur ber man om förlåtelse? Här hittar du svar på de vanligaste frågorna.
Bön och förbön ›
Bibeln uppmanar oss att be för varandra och bära varandras bördor. Vi tror att Gud hör bön när vi ber i Jesus namn.
Tron ger livet riktning ›
Angelika och Beth är lika rotade i den kristna tron som i Frälsningsarmén, men en är anställd och den andra frivilligt aktiv.