Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Jordnära med högtflygande planer

Drömmen var att bli pilot och jobba med mission. Praktikplatsen på missionsflyget MAF i Papua Nya Guinea var ett första steg i att uppfylla denna längtan. Men sedan fick Zara Watanen en annan kallelse, att arbeta som pastor i Sverige och så småningom på Frälsningsarmén.

"Jag känner mig hemma i Frälsningsarmén, men jag är trygg med min bakgrund och har tagit upp det goda i Frälsningsarmén", säger Zara Watanen. Foto: Jonas Nimmersjö

Zara Watanen är född och uppväxt i Kalmar.

— Det är en fin stad och vi åker dit flera gånger per år. Men jag tänkte all­tid att jag skulle bo i Stockholm, så jag flyttade dit direkt efter studenten, berät­tar hon.

Efter första sommaren i Stockholm gick Zara Watanen Pionjärslinjen på Hål­lands Folkhögskola, numera Åredalens Folkhögskola. I kursen ingår ett praktik­halvår på något missionsprojekt.

— Jag var i fyra månader ute med mis­sionsflyget, MAF, i Papua Nya Guinea. Och fick se hur de jobbade där.

I fyra månader hade Zara praktik på missionsflyget MAF i Papua Nya Guinea.

Kallelse tillbaka till Sverige – att bli pastor

Zara har alltid varit intresserad av flyg­ning och drömmer om att en dag ta flyg­certifikat. Men just nu är det inte rätt tid i livet, kanske om några år, tänker hon. I Papua Nya Guinea fick hon testa både sitt pilotintresse och sin kallelse. Men, berättar hon, där ute fick hon en annan kallelse och det var inte till något mis­sionsfält i ett annat land utan det var att arbeta i Sverige.

— Här är det smidigare med kultur­förståelse, språk och sådant. Det var en jättespännande erfarenhet att vara i Pa­pua Nya Guinea, men jag fick en kallelse tillbaka till Sverige. Här kan jag språket, kulturen och jag ser svensk ut fast jag är andra generationens invandrare. Mina farföräldrar kommer från Finland och har emigrerat hit.

Hon kände också en kallelse att jobba i församling och bli pastor. Det var mycket som hände under praktiken, vad gäller personlig och andlig utveckling, berättar Zara.

— Jag hade aldrig sett mig själv som pastor under min uppväxt. Jag har inga ”frikyrkoegenskaper”. Jag sjunger och spelar ingenting och jag är inte duktig på sport. Men sedan lade Gud ett pussel och visade att mina styrkor passar visst bra för att jobba i en församling. Jag är jätte­bra på att möta människor, tycker om att undervisa och gillar att ha många bollar i luften. Och då kände jag en kallelse som var djupare.

Pionjärslinjen och teologi

När hon kom hem efter året på Pion­järslinjen sökte Zara till PTS, Pingstför­samlingarnas Teologiska Seminarium. Där läste hon teologi i tre år och flytta­de därefter till Östersund för att jobba som ungdomspastor och medarbetare i Pingstkyrkan.

— Det formade mig mycket, att dels ar­beta med ungdomar och dels starta upp ett ungdomsarbete nästan från grunden. Mycket från det arbetet har jag haft med mig senare också. Att bygga team, att se ledare, utrusta dem och delegera ansvar.

Under åren i Östersund var Zara också gästlärare på Åredalens folkhögskola. Att få undervisa och gräva djupare i Bibeln är något hon gillar väldigt mycket. Efter sex år flyttade hon och hennes man Jes­per till Uppsala. Jesper skulle läsa teologi på Johannelunds Teologiska Högskola för att bli präst i Svenska kyrkan. I Öster­sund hade han läst personalvetenskap och det gick att tillgodoräkna sig några av de kurserna i prästutbildningen, därför räck­te det med fyra år i Uppsala.

Lärde känna Frälsningsarmén

När maken studerade arbetade Zara som barn- och ungdomsinstruktör på Frälsningsarmén i Uppsala. Det var också under åren i Upp­sala som deras första barn föddes. Och det var i Uppsala som Zara först lärde sig nå­got om Frälsningsarmén. Uppsalakåren (församlingen) bytte ledare ett par gång­er och Zara fick vara med på ledardagar.

— Jag fick lära känna Frälsningsarmén organisatoriskt och det var superspän­nande. Och jag märkte att verksamhets­mässigt så var Frälsningsarmén väldigt likt Pingst, men organisatoriskt var det så olikt det kan bli. Det kändes som två delar att ha koll på.

Zara beskriver att hon ser väldigt mycket som hon känner igen från sin uppväxt i pingströrelsen i Frälsningsarmén både i andligheten och i verksam­heten. Hon kände sig mycket välkomnad och uppskattad på kåren i Uppsala.

— Folk var väldigt generösa, och de såg mig, säger hon.

Mitt uppdrag blev att bygga församling på Frälsningsarmén i Östersund.

Verksamhetsansvarig för Frälsningsarmén i Östersund

En av kårledarna under Zaras tid i Upp­sala var Markus Kihlagård, som senare blev distriktschef för Frälsningsarméns norra distrikt. Frälsningsarmén hade ta­git ett centralt beslut om att starta om ar­betet i Östersund. I Östersund fanns det en liten grupp som träffades ibland, men det hade inte varit gudstjänster på länge. Markus visste att Zara och Jesper skulle flytta tillbaka till Östersund. Jesper hade fått en adjunktstjänst på Frösön som sitt första år som präst i Svenska kyrkan.

— Därför frågade Markus om jag ville jobba på Frälsningsarmén i Östersund som verksamhetsansvarig. Mitt uppdrag blev då att bygga församling. Och jag kände att det verkade kul.

Då fanns det en frälsningsofficer på plats att dela verksamhetsansvar med, idag är de fortfarande två som delar an­svaret för kåren, Inger Silfverdal och Zara. Ingen av dem är officer så de kallas inte kårledare utan är kåransvariga.

— När jag ser tillbaka så passar detta mig bra, jag har alltid jobbat med nystart och att bygga upp något på nytt. Jag, de övriga anställda och de ideella har arbetat sedan dess med att hitta människors gåvor, bygga vidare på intressen som folk har och försö­ka engagera dem i verksamheten.

Det handlar om att ta vara på grupper, människor och gåvor som finns menar Zara. Även lokalerna har fått ett inre an­siktslyft under de år som Zara varit på plats. Idag har kåren 25 medlemmar, varav tolv är nya medlemmar som välkomnats de senaste tre åren. Hälften av de nya har ingen frikyrklig bakgrund, berättar Zara.

— Det betyder att vi är en grupp som måste lära oss tillsammans vad det inne­bär att vara församling. Det är viktigt att visa att vara medlem i en församling inte är som att vara medlem i eller volontär i vilken förening eller hjälporganisation som helst. Är man medlem i en församling så handlar det om att man vill följa Jesus. Och det förändrar ens liv och det får på­verka ens val på olika sätt, säger hon.

”Vi har valt att leva det här livet”

Med Zaras egen uppväxt i pingströrel­sen och en man som arbetar som präst i Svenska Kyrkan så är familjen väldigt ekumenisk. På kåren i Östersund har man inga gudstjänster på söndagar utan har dem på torsdagskvällar. Ibland är fa­miljen med på dessa, men oftast så går Zara med barnen till EFS-kyrkan i Öster­sund på söndagar. Där har de barnguds­tjänster, berättar hon, och där känner de sig hemma som familj.

— Jag och Jesper delar varandras tjäns­ter, inte så mycket på plats. Men i vår re­lation i vårt äktenskap så är vi varandras sparringpartner och bollplank. Och vi har valt att leva det här livet. Jesper job­bar mycket helger och jag jobbar kvällar. Vi delar varandras församlingsbyggen, genom att vi är generösa med att vi har konstiga arbetstider. Det kanske inte hade fungerat i alla familjer, men vi vet att det måste vara så i våra jobb.

De delar varandras bördor och glädje­ämnen och de sporrar varandra, lär sig av varandra och uppmuntrar varandra. När de olika församlingarna, arbetsplatser­na, har utflykter så försöker de följa med som familj. Jesper arbetar idag som kyr­koherde sju mil utanför Östersund och pendlar med bil varje dag.

— Vi har två ”gulliganer” till barn, och en som är på god väg att bli det. De sitter inte still under en högmässa i en kyrka. Så det måste finnas ett bra barnrum med ljudöverföring om vi ska vara med när Jes­per har gudstjänst. Vi är med när det fung­erar. Vi är inte rotlösa utan vi har en kyrka vi brukar gå till, men så känner sig barnen hemma i pappas kyrka och i min kyrka.

Zara och barnen är med när Jesper har gudstjänst om det är lämpligt för barnen.

”Arbetar med är att ha kontak­ter utanför kyrkan”

Det är viktigt att vara trygg i sin egen identitet, menar Zara och säger att både hon och Jesper är det. Hon från en fri­kyrkobakgrund i pingströrelsen och han främst från en svenskkyrklig bakgrund.

— Jag känner mig hemma i Fräls­ningsarmén, men jag är trygg med min bakgrund och har tagit upp det goda i Frälsningsarmén och jag och Jesper delar många erfarenheter. Vi är mycket i kyr­kan, vi jobbar i kyrkan, vi går till kyrkan, vi känner mycket folk från kyrkan. Så det jag försöker arbeta med är att ha kontak­ter utanför kyrkan. Under året som för­äldraledig har jag försökt umgås mycket med folk som inte är i kyrkan. Jag vill inte bara ha bekanta och vänner från kyrkan, för de flesta personer i vårt samhälle är inte från en kyrka.

— Jag tycker om att lära mig nya saker och upptäcka nya saker, men är också be­kväm med vanor. Samtidigt som jag vill pröva något nytt, känner jag mig trygg med det vardagliga. Förändring är jobbig när den kommer utifrån, men när man själv får bestämma den då känns det kul. Bara en sådan sak som att cykla olika vägar till jobbet. Det är lätt att hamna i att man alltid cyklar samma väg för att det är enkelt och bekvämt, så ibland vill jag utmana mig med att inte cykla sam­ma väg och känna att det är kul att prova en ny väg.

Utöver drömmen om att en dag ta flyg­certifikat så har Zara en dröm om att en dag få arbeta utomlands. Det är inte läge idag, säger hon. Men någon gång.

Text och foto: Jonas Nimmersjö

Fakta Zara Watanen

  • Familj: Gift med Jesper sedan 13 år, tre barn på sju, fem och ett år.
  • Bor: På Frösön i Östersund.
  • Yrke: Kåransvarig på Fräls­ningsarmén i Östersund tillsam­mans med Inger Silfverdal.
  • Fritidsintressen: Naturen, en egen pod (Pastorn och PT:n med Hanna Weineus.) Jag brukar säga ”läsa”, men hinner inte med det nu.
  • Läser helst: Bibeln, särskilt evangelierna, men också böck­er om Bibeln, Nobelpristagare, och dikter. Just nu: Peter Halld­orfs ”Därför sörjer Jorden”, Barbro Lindgrens dikter.
  • Motto: ”Allt som har liv växer och utvecklas.” (Lewi Pethrus).
  • Gör mig glad: Att se människor växa. Att vara med min familj. Att träna, gå på gym, ut och springa, vardagsmotion. Älskar att springa i skogen. Cyklar till och från jobbet, sex kilometer enkel väg.

Artikeln finns publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 1 - 2021

Publicerat: 2021-02-05Skriv ut