logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

”Frälsningsarmén är den enda armé som borde få finnas”

För Michael har Frälsningsarmén i Jönköpings blivit som ett hem. Meningsfulla uppgifter och möjlighet att möta andra och Gud gör att han trivs väldigt bra. ”Förhoppningsvis har det gjort mig till en bättre människa”, menar Michael .

– Kan du gissa vilken musiker folk tycker att jag liknar?

Michael sitter på kaféet hos Frälsningsarmén i Södra Vätterbygden.Han har gråsprängt skägg, en blå collagetröja och ett plirigt leende. På huvudet har han en hatt som han gärna vill ska vara med på bild. Han är född fyra dagar innan högertrafikomläggningen, det vill säga 1967.

Michael bor i Huskvarna och berättar hur tillfälligheter gjorde att han en dag klev in på Frälsningsarmén där. Senare hamnade han här på Klostergatan i Jönköping, några stenkast från Vätterns strand. Han trivs, kommer ofta till kaféet och har blivit engagerad i kårens olika uppgifter.

Nya bekanta och viktiga uppgifter

- Jag är gudstjänstvärd till exempel. Hälsar välkommen, delar ut program – men det är mycket mer än att bara säga välkommen! avbryter han sig och fortsätter engagerat:

- Jag har lärt känna massor med folk här, många nya bekanta.

Michael är även med i en av kårens servicegrupper och brukar hålla andakten på det som heter Williams hörna på måndagar, efter Frälsningsarméns grundare William Booth. Han har åkt med på läger också. Om han blir soldat får han se, kanske.

– Jag är medlem i kåren sedan den 1 januari 2020, säger Michael och låter stolt. Det är genomgående bra här, Frälsningsarmén är den enda armé som borde få finnas. Jag hoppas i alla fall att jag blivit en bättre människa av allt. Men det är inte upp till mig att bestämma, flikar han in.

”Gud ville väl annorlunda med mig”

Michael

Inte planerat att bli troende

När Michael får frågan om han är troende funderar han först en stund.

– Det var nog inte tanken först att bli troende men av någon konstig anledning har det blivit så. Gud ville väl annorlunda med mig, säger han.

Vi talar en stund om hatten.

– Alla känner igen mig för den här hatten. Det är en Watson-hatt, inte Stetson, säger han initierat och berättar en lång historia om de båda hattillverkarnas ursprung och öden.

För sådan är han Michael , riktigt skicklig på flera områden där andra kanske bara skummat på ytan. Vare sig det gäller hattar, bluesmusik eller Elvis Presley. Han har inte vågat se den nya filmen om rockkungen än, han är rädd att bli besviken.

– Eftersom jag vet hur det egentligen var, säger Michael utan åthävor.

Blues, Peps och Pettson

Han kom till Sverige från Danmark för 33 år sedan, vilket är den största delen av livet, inser han. Släkten är kvar i grannlandet och danskan hörs fortfarande väl i tongångarna, särskilt när Michael blir extra engagerad. Han är utbildad undersköterska och har jobbat en hel del inom vården.

Och vem var det nu Michael liknar? Peps Persson förstås! De har till och delat scen en gång när Peps besökte stan. Michael själv har i åratal spelat i olika bluesband.

– Men om jag får säga det själv är jag ganska lik gubben Pettson också, du vet – Pettson och Findus, säger Michael och skrattar.

När intervjun är slut visar han omsorgsfullt var toaletterna ligger och var man ska gå ut. Hatten på plats, vänlig, bestämd och noggrann. Sådant är viktigt.

Text och foto: Carina Tyskbo

Ska vi be för dig?