logotype
Hjälp en person i utsatthet - ge en gåva nu

Tron ger trygghet i föräldrarollen

Nevila Mataj, 41 år, är socialarbetare och ensamstående mor till en nioårig dotter.  Grundskoleläraren Hilmer Thunman, 54 år, är gift tonårspappa. Trots olika livssituationer är de eniga om att gudsrelationen är ett stöd i föräldraansvaret.

Hur kom du till tro?

  • Hilmer: Mina föräldrar gav mig en bar­natro och jag döptes som tonåring i Mis­sionskyrkan. På ett nyårsläger blev jag andedöpt och då fördjupades min tro på allvar. Min fru, Anki, tog mig med till Frälsningsarmén och vi är nu båda solda­ter i Östra kåren i Göteborg.

  • Nevila: I Albanien var vi en muslimsk fa­milj men en amerikan fick min farfar och sedan oss andra att konvertera till kristen­domen. Jag lät döpa mig men hade sedan en lång paus från kyrkan. För fem år se­dan kom jag och min dotter till Sverige men det var svårt att få jobb här. När mina föräldrar dog blev vi väldigt ensamma och behövde båda en fadersgestalt. På Hi­singskåren fick vi mat, kläder, kärlek och värme och för två år sedan blev jag soldat.

Hur får din tro näring?

  • Hilmer: Efter andedopet öppnades mina ögon för Guds ord och jag håller tron le­vande genom daglig bibelläsning och bön, bibelsamtal och predikningar på kåren (i församlingen) och via internet.
  • Nevila: När jag pratar med Gud växer vår relation. Jag hittar styrka i honom när jag är svag/ledsen och har det tufft. Jag vet att han förstår mig och han hjälper mig mycket.

Hur viktigt är det att nära dina barns gudstro?

  • Hilmer: Min hustru och jag tycker det är viktigt och har tagit med barnen till kristen förskola/skola och söndagsskola. Vi har bett aftonbön, läst bibelberättelser och gett dem kristen litteratur. Däremot har vi inte pressat dem utan allt har varit på frivillig grund.
  • Nevila: Jag undviker också måsten men tycker det är viktigt att min dotter växer med Gud. Jag tror att tonåren kan kännas lättare för henne då och mitt liv blir också enklare när vi båda samarbetar med honom.

Hur ”hinner” man med tron/kyrkan som förälder?

  • Hilmer: Jag tar mig den tid jag behöver; någon timme per dag till bibelläsning/bön. Jag deltar i gudstjänster och håller själv i bibelsamtal och predikan ibland.
  • Nevila: Utan Gud hade mitt liv varit kaos så det är viktigt att planera in tid med honom.

Har du upplevt några utmaningar med att vara kristen förälder?

  • Hilmer: En utmaning består i att överföra kunskap om Gud till pojkarna, som nu är 16 och 21 år, och vara ett led i att de får en egen trosupplevelse och trosresa. Tron kan ju inte ärvas utan ska komma ur en äkta gudsrelation och leda till äkta engagemang.
  • Nevila: Barn som går i kyrkan kan få mindre snälla reaktioner från sina skol­kamrater men då behöver man förklara att det är sådant som kan hända men att han/hon inte ska vara ledsen över det utan vara glad över att ha Gud.

Har ditt föräldraskap påverkats av att du är en kristen?

  • Hilmer: Jag kan känna oro och fruktan kring vad som kan hända barnen när de är utom räckhåll eller inte går att nå. Om jag då lägger allt i Guds händer infinner sig en känsla av trygghet och hopp.
  • Nevila: Det kan vara svårt att ha tålamod med barn men Gud har mycket tålamod med oss. Jag tänker ofta på bibelberättel­sen om den förlorade sonen och tänker att det hade kunnat vara mitt barn.

Kan man som kristen känna en press på att bilda en kärnfa­milj?

  • Hilmer: Jag gjorde det till viss del då de flesta i min släkt hade kärnfamiljer. Jag lade fram detta inför Gud, vilket resultera­de i tre önskemål kring min blivande hus­tru. När jag träffade Anki infriades dessa och jag förstod att hon var den rätta.
  • Nevila: I kyrkan finns det många par och jag tyckte det var lite jobbigt i början när kvinnor pratade om vems fru de var. Jag har undrat om man som singelmam­ma kan bli frälsningssoldat eller vara körledare. Nu vet jag att Gud älskar mig oavsett om jag är gift eller inte.

Vem är Jesus för dig?

  • Hilmer: Mitt enda hopp, vägen till Gud och livet självt. Han ger mig stöd, ledning och hjälp i vardagen. Jag klarar mig inte utan honom.
  • Nevila: Han är allt jag behövt när jag va­rit svag och allt jag behöver nu. Jag hade nog inte överlevt utan honom när mina föräldrar dog och jag var ensam med ett litet barn. Det är lätt att ge upp när sor­gen är tung.
Nevila och Hilmer leende bredvid varandra på väg ut genom en öppen dörr.
Både Nevila och Hilmer tycker att egentid med Gud är viktig för att deras tro ska växa – men de behöver också gemenskapen med andra.

Vem i Bibeln för­utom Jesus betyder särskilt mycket för dig?

  • Hilmer: Tjänaren Josef och kung David. De visar på Jesu första, respektive andra, tillkommelse. En kombination av dessa kommer Jesus att vara när han regerar under 1000 år från Jerusalem.
  • Nevila: Job, för att han, liksom jag, hade en tid när svårigheterna aldrig tog slut, men man hittar styrka hos Gud att fortsät­ta med livet. Jag beundrar också änkan Rut som var en stark och beslutsam kvinna.

Har du några kristna förebilder?

  • Hilmer: Brittiska teologen David Pawson för hans klara gudstro och trohet till bibelor­det. Han var ofta kontroversiell i sina utlägg­ningar men samtidigt en pelare för kristna att luta sig emot under olika lärostrider.
  • Nevila: Alla barnen i söndagsskolan för deras glädje, nyfikenhet och okomplicera­de tro på Gud. De ser hans kravlösa kärlek.

Vem kan du samtala med om din tro?

  • Hilmer: Ingen som jag har särskilt förtro­ende för, vilket jag måste göra något åt, men jag har flera “mentorer” på avstånd i cyberrymden.
  • Nevila: Vännerna i kyrkan men Gud är den som förstår mig, mitt liv och min situ­ation bäst. Ibland känner jag bara: ”Åh, jag vill prata med min Gud!”

Vad betyder församlingen för dig?

  • Hilmer: Mycket. Där kan socialt utslagna människor som kommer till tro få en verk­lig tillflyktsort. Frälsningsarméns signum och fokus sedan William Booths dagar bör vi hålla fast vid. På kåren har jag också fått chansen att “pröva mina vingar” i att predika exempelvis.
  • Nevila: Frälsningsarmén är min dröm­kyrka och bästa stället för mig att möta Gud och lära mig mer om honom. Fikat efter gudstjänsten är också viktigt och barnen får leka och busa. Vi är som en familj så jag känner mig inte ensam. På kåren pratar man inte bara om Gud utan visar kärlek i handling via det sociala ar­betet.

Hilmer frågar Nevila:

Hur ger du gudstron till din dotter?

Nevila svarar: Vi pratar om Gud när hon vill för att hon inte som äldre ska säga att jag tvingade henne till tron. Hon har många frågor om Gud och vi ber tillsammans. Vi har en timmes resväg till kyrkan men hon är jätteglad över att komma till söndagsskolan varje vecka och att åka på läger. I kåren har hon många vänner och även om hon inte har någon pappa så har hon en himmelsk far som älskar henne.

Nevila frågar Hilmer:

Har du varit ensam med barnen en längre tid och då känt dig mer beroende av Gud?

Hilmer svarar: Nej, men jag gissar att jag skulle känna så då. Jag kan ha svårt att släppa kontrollen till Gud och försöker lösa problem på egen hand, men om jag frågar honom om hjälp i stället kommer ofta lösningen på ett oväntat sätt.

Personlig sak

Israels flagga och flaggan för Frälsningsarmén i Göteborg med texten "Göteborg för Kristus"
Hilmers personliga sak är Israels flagga och Nevilas personliga sak är Frälsningsarméns flagga i Göteborg.

Hilmer: Israels flagga. En period vacklade jag i mina åsikter om Israel och var på väg åt fel håll. I min bibelläsning fick jag upp ögonen för hur noggrann Gud var/är med den nationen. Det i kombination med en resa till Israel gjorde att jag ändrade uppfattning.

Nevila: Frälsningsarméns flagga i Göteborg. När jag kom till Sverige var jag arg på Gud för saker som hänt i mitt liv men han visade mig sin kärlek genom att skicka perso­ner som hjälpte mig. När jag pratade med människor på Hisingskåren började jag inse att Gud ser mig, förstår mig och älskar mig.

Text och foto: Carina Tyskbo

Artikeln är publicerad i tidningen Stridsropet nr 5 - 2022

Ska vi be för dig?