Musiken har format hennes liv

Man växer oerhört av att någon tror på en, säger Anne-Li Marthinussen. Körledarna i min ungdom gav mig stort ansvar och jag tränar på att ge det vidare, jag vet hur viktigt det är. Anne-Li är ansvarig för Frälsningsarméns barn- och ungdomsarbete på riksnivå.

Hennes uppdrag är att skapa utrymme för en uppväxande generation. Hon ska stötta, vara med och be för, och lyfta de barn- och ungdomsledare som finns.

– Jag har ett team med mig, världens bästa team, säger Anne-Li.

Som en brygga mellan en äldre och en yngre generation

Teamet var en förutsättning för att hon skulle åta sig uppdraget. Anne-Li säger att hon har sovit färdigt på golvet, men ser sig ändå inte som för gammal för jobbet utan mer som en brygga mellan en äldre och en yngre generation.

– Jag har med mig en massa erfarenhet, och kan förstå hur äldre tänker. Samtidigt är jag inte så gammal att jag inte kan förstå hur de yngre tänker.

Musik och sång är viktigt för Anne-Li. Men nu när hon arbetar 80 procent för Frälsningsarmén och 20 procent för KHRAFT, ett HR-företag där hon arbetar med coaching och ledarskapsträning, så räcker tiden inte riktigt till. Hon har därför pausat sitt engagemang i Vasa Gospel. Däremot leder hon fortfarande Vasa Soul Teens, tonårskören, på Vasakåren.

Musik handlar för Anne-Li inte bara om att leda, eller sjunga själv. Hon älskar att gå på musikaler och opera eller på konserter med stora artister. När hon går för att lyssna på musik vill hon inte bara höra hur de sjunger, hon vill se hur de sjunger. Därför väljer hon alltid platser på rad ett.

– Jag är jättenördig på det, säger hon. Rad ett ska det vara, så nära som möjligt så man nästan ser att de spottar när de sjunger och hur de använder andningstekniken. Det tycker jag är häftigast. Jag är sångpedagog och körpedagog och vill se hur de jobbar rent tekniskt.

En trygg uppväxt

Som officersbarn och senare själv officer i Frälsningsarmén har Anne-Li Marthinussen bott på många håll i Sverige. Hon föddes i Uppsala, hennes föräldrar började på Frälsningsarméns Officersskola när hon var ett halvår gammal.

Anne-Li känner att hennes uppväxt var väldigt trygg. Som barn bodde hon i Landskrona, Lidköping, Norrköping och sedan i Stockholm. Hela mellan- och högstadiet bodde familjen i Norrköping.

– Vi bodde på kåren (församlingen), ända fram till jag började gymnasiet. Man bodde där och umgicks med alla åldrar. Från tanterna som har omsorg till de sura tanterna, till barn och ungdomar. Jag har alltid haft kompisar, ett piano att springa till, lekytor som scoutlokalen där man kan göra allt möjligt bus.

På högstadiet kände Anne-Li att detta kanske var lite konstigt. Hon berättar att det ibland var jobbigt när hennes kompisar, som fått kalasinbjudningar, frågade: ”Jaha, det är kalas på Frälsningsarmén?” Och att hon alltid var tvungen att förklara att det var där de bodde.

De vänner hon kom nära tyckte dock att det var superhäftigt att hon bodde i kårens lokaler med tillgång till en gudstjänstlokal, där de kunde leka kurragömma och springa.

– Sådana ytor var det ju ingen som hade, säger hon. Och flygel! Jag har spelat många timmar på kåren i Norrköping, till exempel. Jag upplever att jag har haft en väldigt trygg uppväxt. Jag har trivts väldigt bra.

Blev tidigt en ledare och startade en ungdomskör

Anne-Li fick tidigt ansvar att leda andra. I Norrköping ledde hon ”minisarna”, de minsta barnen i barnkören och övade med dem en gång i veckan. Själv gick hon i musikklass och under en praovecka i femman fick hon vara med och leda årskurs fyra. Under praon i åttan ansvarade hon för att årskurs fem kom rätt när de åkte runt med spårvagn och hade luciatåg.

I samband med att Anne-Li skulle börja gymnasiet flyttade familjen till Stockholm. Det hon som 16-åring saknade på kåren de kom till var en kör. Då startade hon en ungdomskör, Vasakårens Ungdomskör.

– Man är inte rädd när man är 16 år. I Norrköping hade vi sjungit hur mycket som helst, vi var inte ett så stort gäng, men vi sjöng alltid och var med i strängmusiken, i barnkören, och hade en kvintett som sjöng barbershop och var med överallt. Och så kom jag till Stockholm och där var det ingen som sjöng.

Träffade sin blivande man

Gymnasiet gick Anne-Li på Södra Latin. Därefter arbetade hon ett år på Officerskolans dagis och på distriktshögkvarteret med bland annat statistik. Sedan fortsatte musikstudierna. Först ett år på musiklinjen vid Dalarö Folkhögskola och därefter fem år på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där hon läste till körpedagog. Det femte året var ett påbyggnadsår för att bli behörig som lärare i grundskola och gymnasium.

När Anne-Li var 17 år hade hon sin första barnkörhelg i Norge. Där, i norska Örje, träffade hon sin blivande man Jon-Anders för första gången. Jon- Anders pappa, som var ansvarig för barnkören på en norsk kår, hade uppmanat sin son att åka med barnen och framträda för barnkörledaren från Sverige. De blev inte tillsammans genast, men efter ett halvår var de ett par. Därefter såg Anne-Li till att få så många körhelger som möjligt i Norge.

– Vi var ute och hade gospelhelger. Ofta hade de det i tre olika divisioner i Norge och då kunde man åka tre helger i rad. Och komma hem och göra skola där emellan.