logotype
Hjälp äldre i utsatthet - ge din gåva nu

Generationer av tro

Far och son Markus och Ludwig Kihlagård delar både tron och erfarenheten av att ha sina föräldrar som förebilder – även om livet som officersfamilj ibland varit annorlunda. ”Det fanns stunder jag kände att jag fick dela mina föräldrar med hela kåren”, säger Ludwig.

Hur kom du till tro?

Markus: Tron har alltid varit naturlig för mig eftersom jag är uppväxt inom Fräls­ningsarmén med föräldrar som var officera­re. När jag var sex år gammal upplevde jag starkt Jesus närvaro på en gudstjänst. Sedan dess har Gud varit självklar för mig och jag var väldigt engagerad i kyrkan under min uppväxt. I övre tonåren upplevde jag den Helige Ande och då tog tron ny fart.

Ludwig: Eftersom mina föräldrar är office­rare så har det aldrig varit konstigt för mig att tro på Gud men det var först i gymnasiet som jag själv kände den Helige Andes när­varo och sedan dess har jag aldrig tvivlat.

Hur får din tro näring?

Ludwig: Det viktigaste för mig är min hem­grupp. Där får jag träffa andra killar i min ålder som är på samma ställe i livet. Vi kan prata om hur tron påverkar oss i vardagen och be för varandra.

Markus: Genom bibelläsning och bön. Det är viktigt att inte bara göra det för att jag ska predika utan för att själv bli påfylld. Jag ber ofta korta böner under dagen i allt vad jag gör. Hemgruppen är viktigt för mig också, där vi tillsammans får använda våra gåvor och komma i funktion.

Hur var det att vara officersfamilj?

Markus: Samtidigt som barnen var små byggde vi upp kåren i Halmstad så det var en väldigt hektisk tid. Vi har haft myck­et stöd från min mamma som ofta var hos oss. Det fungerade väldigt bra. När barnen var små var de alltid med oss på kåren, men när de blev äldre hände det att de inte alltid ville. Det var heller aldrig något tvång. Som barnfamilj tror jag även att det är viktigt att allt inte behöver vara så perfekt. Vi såg ock­så alltid till att vi åkte bort på semester. Då kunde vi vara helt bortkopplade från allt och lediga med bara familjen.

Ludwig: Mina föräldrar jobbade mycket och var väldigt ofta tillgängliga för andra, till och med på julafton. Ibland kändes som att jag fick dela mina föräldrar med hela kåren, men jag har bara bra minnen av min upp­växt. Jag har fått stå ut med att många in­terna saker dragits i en predikan av mina föräldrar men jag har inga problem med det. Nu när jag flyttat tillbaka till Halmstad är det bara roligt att höra andras minnen från när jag var liten.

En liten glasflaska med olja och boken Fotbollsbibeln.
En liten oljeflaska är Markus personliga sak och fotbollsbibeln är Ludwigs personliga sak.

Viktigt för mig

Markus: Den här oljeflaskan från Israel är ett kännetecken för mig på den Helige Ande och smörjelsen. Det är viktigt för mig att Hjälparen alltid finns närvarande. Han är den som är rådgivaren, som förklarar, alltid pekar på Jesus och gör under och tecken. Oljeflaskan brukar stå på en hylla hemma och ibland har jag den i väskan för att kunna använda den. Jag har varit med om att få se helanden och att människor för­vandlats totalt. Det finns en sådan kraft när vi räknar med Gud och lever i smörjelsen.

Ludwig: När jag växte upp var fotbollen verkligen allt för mig. Jag fick den här fotbollsbibeln när jag var ganska liten. Det är Nya testamentet blandat med berättel­ser om professionella spelare och deras relation med Gud, deras tro och vad den har betytt. Boken var viktig för mig som ung fotbollskille som trodde att jag skulle lyckas slå igenom. Jag fick se att många av dem jag såg upp till hade samma tro som jag själv.

Vad är det viktigaste som du fått med dig från dina föräldrar?

Markus: Min mamma är mitt största and­liga föredöme. Hon har alltid haft en väldigt stark tro på Gud och vad han kan göra. Hon är också nytänkande, fastnar inte i gamla ti­der utan ser mer på vem Gud är. Hon vill all­tid framåt med allt. Nu senast såg jag att hon hade markerat sig som intresserad på Face­book av att delta på en ungdomskonferens.

Ludwig: Att se det konstanta arbetet som of­ficersrollen bär med sig, på gott och ont. Man är aldrig helt ledig men den hängivenheten att alltid finnas till för människor fick mig att förstå att det måste vara drivet av något högre än att det bara är kul. Mitt behov av mammas och pappas närvaro gick i vågor, men jag och min bror hade väldigt tur att vår farmor var hos oss väldigt mycket. Det gjor­de att vardagen gick ihop.

Vad är jobbigast eller svårast med att vara troende kristen?

Ludwig: Att förstå varför vissa jobbiga saker får hända. När jag var 11 år gammal gick en av mina bästa vänner bort, det kändes så orättvist att det skulle drabba honom. Det har hängt med mig hela livet men min tro var det som ändå gjorde att jag kunde gå vi­dare med vetskapen om att han har det bätt­re nu.

Markus: Jag tycker inte att det är svårt att tro utan ganska naturligt. Det som kan vara svårt är att leva i efterföljelse och i den kal­lelsen som Gud lagt ner. I perioder i livet är det mycket annat som kan dra åt andra håll och kännas viktigare.

Vad är det bästa med tron?

Ludwig: Hur mycket lättare den gör varda­gen. Det finns ingenting som är för jobbigt, även om det absolut kan finnas väldigt jobbi­ga perioder – men man är aldrig ensam i det.

Markus: Det är en väldig trygghet att veta att man inte är själv. Det finns någon som lo­vat att alltid vara där. Om jag inte hade haft den tron hade det varit jobbigt att se allt som händer runt om i världen.

Har din tro prövats?

Markus: Prövats har den gjort, men jag har aldrig känt att jag inte tror. Men det finns ju saker i Bibeln som kan vara svåra att förstå.

Ludwig: När min mormor och morfar blev sjuka så bad vi mycket för dem, men de blev inte friska utan dog ändå. Då hade jag kan­ske kunnat börja tvivla. Men jag hade redan varit med om att min bästa polare hade gått bort, och bearbetat det. Så jag landade i att om Gud inte finns och jag inte har en tro – vad är då poängen med allt? När man kom­mit till den punkten vacklar man inte.

Vad hoppas du ska hända med din tro om tio år?

Ludwig: Jag hoppas på att inte stagnera, att få känna mig ivrig och förväntansfull hela tiden. Inte hamna i en position där jag blir bekväm och allt bara rullar på. Jag hoppas också att jag fortfarande har viljan att få dela med mig av min tro. Eftersom jag bör­jat som tonårsledare är det viktigt att hålla mig levande och aktuell. Jag vill känna till de senaste trenderna och på vilket sätt kan jag dela tron med unga, och vad de behöver i sina liv för att må bra.

Markus: Min önskan är att hela tiden vara på tå för Guds Ande så att jag inte stagne­rar och drar mig tillbaka. Jag vill dela den barnsliga förtröstan på Gud, fokusera på Jesus och kärnuppdraget och inte fastna på saker runtomkring.

Kan man tröttna på kyrkan?

Markus: Jag funderar mycket på kyrkan. Ibland tappar jag tron på den fast jag jobbat där i alla år. Vi fastnar mycket i gamla sa­ker. När jag växte upp var det mycket gamla former, gamla sånger. Jag har alltid varit pi­onjär och vill nå längre, bredare, nå nya. Det är en drivkraft som ibland kan vara jobbig.

Ludwig: Jag gillar inte när man fastnar och går på gudstjänst för att det är rutin, när man blir söndagskristen, då kan jag bli trött. Det är sådant som gjort att jag i perioder inte gått till kyrkan, när det inte känts levande. Men nu är jag väldigt aktiv i Frälsningsar­mén i Halmstad. Jag vill gå på allt och sche­malägger semestern så jag hinner med alla konferenser.

Vem är Jesus för dig?

Markus: Min bästa nära vän som jag kan prata med, relation är det allt handlar om.

Ludwig: Jag håller med. Det finns liksom inga felaktiga sätt att prata med Jesus och dessutom vet han vet allt, inget är hemligt. Så fort man förstår det blir allt mycket lätt­are.

Porträtt av Markus och Ludwig Kihlagård
För både Markus och Ludwig är Jesus deras bästa och närmaste vän.

Ludwig frågar Markus:

Hur har det påverkat din tro att ha barn?

Markus: Som lite äldre är det lätt att man nästan stagnerar och tappar den ungdomliga ivern. Så när du till exempel kommer hem från en ungdomskonferens och delar med dig av vad Gud gör, blir vi som föräldrar också inspirerade. Genom åren har jag lärt mig mycket genom er ärlighet – ni ställer många frågor och säger vad ni tycker om till exempel kyrkan.

Markus frågar Ludwig:

Hur ska folk i min ålder i Frälsningsarmén tänka för att engagera unga vuxna?

Ludwig: Jag tror på att göra saker för unga vuxna tillsammans med andra församlingar. Nyligen hade vi en träff för unga vuxna i Halmstad där 75 unga dök upp. Sedan tror jag också på att bli tilldelad en hemgrupp direkt när man kommit ur tonårsgruppen. Det är en tid då man annars har svårt att hitta sin tillhörighet.

När man är ung finns tydliga grupper man kan vara med i men sedan helt plötsligt blir man utelämnad – för många är den vanliga gudstjänsten ett för stort steg. Så ekumeniska unga vuxna-samlingar och hemgruppsfokus tror jag på.

Text: Kiki Broms
Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 3 - 2024

Ska vi be för dig?