Mamma Monique och dottern hittade hem hos Frälsningsarmén

Monique är 53 år och växte upp i ett afrikanskt land. Vid åtta års ålder placerades hon i ett fosterhem där hon försummades svårt.

– Jag fick sova på golvet, åt knappt och tvingades jobba i hemmet i stället för att gå i skolan, berättar hon.

När hon flera år senare återförenades med sin mamma blev lyckan kortvarig. Som 15-åring kidnappades hon av en mäktig schaman i byn och blev en av hans fruar. Hon födde två barn som väldigt ung.

– Det var som ett fängelse av rädsla. Jag såg så mycket hemskt, nattliga ritualer, människor som skulle förgöras genom ockultism, säger hon med en rysning.

Tron växer – och tvingar fram flykt

En dag på torget grep en kristen kvinna tag i hennes hand och viskade: ”Gud vill rädda dig.” De började mötas i hemlighet, och under förbön fick Monique möta den Helige Ande. Men när hon började tala om Jesus hemma vände maken sig mot henne.

– Jag hörde männen kring honom planera att offra mig. Då flydde jag i panik.

Hon lyckades ta sig till sin morbror och fick senare hjälp att lämna landet. I Latinamerika fick hon stöd av en kristen hjälporganisation, utbildade sig till kock och startade en restaurang. Men hennes hjärta var brutet av saknad efter de barn hon lämnat i Afrika.

– Dessutom var jag livrädd för att ändå bli hittad, minns Monique.

När hon vågade berättade om sin svåra bakgrund för sin nye man lämnade han henne.

– Då stod jag ensam igen – och med ett barn på väg, snyftar Monique, och drar till sig näsdukarna på bordet.

Förlust, hot och ännu en flykt

Dottern Zoey föddes 2007 och blev hennes livsljus. Men efter att en kväll ha bevittnat ett rånöverfall, hotades både mor och dotter till livet. Monique insåg att de måste fly igen.

– Jag frågade Gud varför jag måste lämna allt jag byggt upp, säger hon.

På nyårsafton 2019 kom Monique och Zoey så till Sverige. En tid vistades de i Gävle och Örnsköldsvik, där Frälsningsarméns gemenskap och hjälp kom att betyda mycket. Senare i Stockholm fann Monique Frälsningsarméns Kvinnocenter i Akalla.

– Jag gick dit och blev så varmt mottagen! Vi fick hjälp med mat, papper, språk – allt, förklarar hon.

I dag har de sin fasta punkt i kåren Home i Sundbyberg.

– Home är verkligen ett hem! Jag kommer hit för att be, vila, gråta och få ny kraft. Kårledarna vet hur vi har det och finns alltid här för oss.

Dottern Zoey tränar i kyrkans gym, pluggar på gymnasiet och har fått vänner i Sverige. Hon drömmer om att arbeta inom vården, kanske som socionom. Zoey utstrålar tillförsikt trots familjens svåra sits.

Framtidstro  trots osäkerhet

För asylprocessen har varit väldigt tuff, och familjen har redan fått ett avslag. Mor och dotter har som många flyktingar brist på det mesta: mat, boende och pengar.

– Jag vet inte om jag orkar ett nej till, säger Monique uppgivet. Men jag försöker hålla ihop för Zoeys skull.

Utöver den konstanta oron lever hon med både diabetes och högt blodtryck. Men tron är hennes ankare i allt.

– Jag är fortfarande på en resa och vet inte hur den slutar. Jag äger inte mitt liv men Gud har kontrollen.