Att tro fast man sett det värsta

Hur kom du till tro?

Per-Johan: Som ung var jag med i en aktiv svenskkyrklig församling i Västerås, med körer, läger och Afrikaarbete. Många från den tiden blev präster, poliser och socialarbetare. Men jag gled ifrån kyrkan, jobbade, drev eget företag, tjänade mycket pengar och festade. Senare som socialtjänstchef på Gotland, såg jag saker som fick mig att tappa hoppet om människan. Men tack vare bland annat Kjell och Anki som då var kårledare på Frälsningsarméns kår i Visby kom tron långsamt tillbaka.

Gustaf: Jag är uppvuxen i en pingstfamilj i Frövi och ett tryggt församlingsliv. Men som ung kände jag ofta att jag inte passade in, lite som det svarta fåret. Dessutom stressades jag av att jag kunde dö ung. Jag reste mycket, festade, kom bort från tron. Men ljuset jag bar inom mig fick ingen tillfredsställelse av det livet eller av materiella saker. Så jag kom tillbaka till tron.

Hur kom du in på socialt arbete?

Per-Johan: Genom Kyrkans Ungdom kom det naturligt, vi samlade pengar till att gräva brunnar i Afrika och bedrev utåtriktat arbete i vår stadsdel. Först funderade jag på försvarsmakten men började jobba inom kriminalvården och psykiatrin och läste till socionom. Genom praktiken bland ungdomsvårdskillar fick jag mer systematiskt se hur allt hänger ihop, att det går att behandla långt fler än man tror.

Gustaf: Jag har alltid varit intresserad av människor och deras historia, och började tidigt jobba ideellt med barn och unga via innebandy. Varje lördag bokade vi en stor gympasal, bjöd in många, spelade, läste bibelord och tog upp böneämnen. Jag jobbade på fritidsgård och klubb och senare i säkerhetskontrollen på Arlanda, på säkerhetsföretag och på Stockholms mobila ordningsvakter. Där tjänstgjorde jag över hela stan och tillsammans med socialtjänst och polis.

Finns det fallgropar när man ser mycket svårt i jobbet?

Per-Johan: Ja, många nya socionomer är inte själsligt rustade och bränner ut sig. Man måste lära sig hantera det svåra, hitta ett sätt att mentalt överleva och tro på mer än sig själv. När ”containern” blir full måste ångesten tappas ur. För mig är tron överlevnad. Jag får förmedla hopp och befrielse.

Gustaf: Att jobba inom ordningsmakten gav mig utlopp för min egen energi – jag kunde gå in i det värsta stöket på stora matcher och bli helt lugn. Men sedan kom oron tillbaka. Jag blev trött och sliten av att varje vecka höra om misshandel och våldtäkter i mötena med polisen. Nu kan jag vila i min tro, välja mina tankar mer och lägga det svåra på Jesus.

Hur påverkas tron av ditt sociala arbete?

Per-Johan: Jag är numera så pass grundad att tron snarare stärks än svajar av det svåra. Jag klarar mycket genom att inse att jag bara kan göra mitt bästa. Svåra beslut som till exempel att omhänderta ett barn har så många aspekter kring rätt och fel. Då lägger jag händerna på magen och ber om vägledning. En vanlig fråga är hur Gud kan tillåta det hemska men som kristen får jag visa på en annan väg: att göra skillnad, kanske adoptera eller bli familjehem. Att jag blev pappa gav mig större förståelse för vad det är att vara förälder.

Gustaf: Jag försöker göra mitt bästa, vara stabil och positiv. Jag ger inte upp om någon människa. Mina handlingar får tala för sig och ger ringar på vattnet. Bra och dåliga perioder får jag lägga i Guds händer, känns det inte 100 procent släpper jag det. När jag gick in och medlade i stökiga ungdomsgäng kunde jag be: ”Hjälp mig nu”. Det har hjälpt mig att nå fram.

Hur får din tro näring?

Per-Johan: Bönen bär i livskriser, utan den skulle jag heller aldrig klarat allt jag sett i arbetet. Församlingen ger delaktighet, bibeltexter med läsplaner hjälper mig reflektera och förstå min omvärld. Morgonbönen på min arbetsplats Högkvarteret är viktig.

Gustaf: Bönen, kristna poddar och att starta dagen med ett bibelord på mobilen. Jag gillar vittnesbörd, att vrida och vända på frågor och dela gemenskap med andra kristna. Jag diskuterar gärna med vänner utanför kyrkan och vill inte bara ha ja-sägare runt mig. I min kristna uppväxt höll många bara med. Om krogen och bio var ”aja-baja” frågade jag ”varför det?”

Vad är svårast med att vara troende kristen?

Per-Johan: Att vi lever i ett sekulariserat land där man nästan anses som udda. Jag är avundsjuk på amerikanska kollegor som självklart räknar med Gud. I Sverige får vi tala om andlighet, men inte kristen tro. Jag skulle egentligen vilja vara ännu mer radikal och gå ut i världen mer.

Gustaf: Det är svårt när man ber för något och det inte händer. Jag vill vara där och styra själv, och inte förlita mig helt på Gud.

Kan man bli trött på kyrkan?

Per-Johan: Ja, om det bara blir ritual utan känsla. Ibland sjunger vi lite väl många lovsånger, jag vill komma igång och få predikan, ha ha.

Gustaf: Jag kan bli trött på människorna och ”halleluja-fasader”, särskilt om mitt liv är tufft. Om gudstjänster blir för utdragna känner jag också: ”Sätt i gång!”

Berätta om en tid då din tro prövades.

Per-Johan: När jag identifierade folks handlingar som att det inte fanns någon Gud. Livet kändes ganska innehållslöst, ägodelar och njutning hjälpte inte. I tio år stängde jag av alla känslor, jag var ingen dålig socionom men iskall.

Gustaf: När jag var mellan 20 och 30 år hände så tuffa saker. Jag var separerad, bodde hos mina föräldrar, hade ropat till Gud och ”krigat” i ett år, men inget skedde. Jag satt på ett hotellrum med sprit och tabletter och sade till Gud att nu spårar jag ur, du svarar ändå inte. Jag var så nära att ge upp. Men i stället bad jag: ”Bring it on Gud! Ge mig mer skit – jag kommer ändå aldrig överge dig!” Då vände det! Inom två veckor hade allt jag bett om löst sig.

Hur ser du på att berätta för andra om tron?

Per-Johan: Jag är inte den största predikanten men hoppas att mina handlingar talar. Jag skäms inte för tron, vill vara öppen och stå för att det här är min väg: “Save souls, grow saints, and help suffering humanity”.

Gustaf: Min tro är rätt privat, jag ber inte högt eller talar inför folk, men försöker göra mitt bästa, bli en bättre version av mig själv.

Vart har tron tagit dig om tio år?

Per-Johan: Till samma ställe där jag är nu – tror jag. Med åren får varje dag ett större värde, för jag vet att det kan ta slut.

Gustaf: Jag kan vara i himlen då. Ju äldre man blir desto mer förändras perspektivet och hoppet blir ännu starkare.

Har du en förebild när det gäller tron?

Per-Johan: Kjell Karlsten. Både i sin tro, sin energi och förmåga att förmedla budskapet.

Gustaf: Pappa Sören, han lägger fram allt till Gud och är alltid så lugn vad som än händer.

Vem är Jesus för dig?

Per-Johan: Hopp.

Gustaf: Kärlek och hopp.