Rekordstort intresse för Alpha-kurs i Sala

Hur får ni nya deltagare till alpha-kurserna? 

Tack vare ”Café William och Secondhand”, där vi även erbjuder arbete och praktik, har kåren i Sala blivit en samlingsplats. Det har gett många kontakter så att vi inte har be­hövt gå ut och bjuda in till alpha kurs. Där jag varit tidigare annonserade vi ibland men det är olika vad som fungerar bäst. Jag tror främst på att en vän tipsar en vän så att det sprids som ringar på vattnet.

Hur resonerar du kring gruppens storlek? 

Det har varit ett angenämt problem då vi haft 20 deltagare som sällan missat några tillfällen. Det fungerar bra med en gemen­sam inledning där vi kanske ser ett filmav­snitt och sedan delar upp oss i två grupper. Vi har alltid samma indelning för att bättre lära känna varandra. Fler än 10-12 i ett sam­tal är nog inte så bra, 7-8 personer är kanske optimalt. Sedan avslutar vi alla tillsammans och hör hur diskussionerna har gått, det kan bli ganska intressant.

Alpha - en trygg gemenskap där frågor får ta plats

Hur hanterar man svåra, laddade frågor på bästa sätt? 

Visst kan det bränna till ibland men då är det viktigt med värme och respekt och att inte ha en dömande attityd. Det är också bra att låta Guds ande verka och låta bibelordet tala för sig självt. Saker klarnar och förtydligas när man läser tillsammans.

Hur hanterar man att deltagarna är på olika nivå trosmässigt samt olika öppna och pratsamma? 

Den som varit med länge kan berätta om sina erfarenheter och tidigare funderingar och den som är ny i tron kan ställa frågor. Det är viktigt med respekt, öppenhet, att inte se ner på de enkla frågorna men också att ingen tar över och dominerar samtalet. Bjud in alla att dela sina tankar och åsikter. Majoriteten av våra deltagare är nya i tron och då kan det ju vara en utmaning att få dem att växa vidare.

Hur kan man få deltagarna att trivas i gruppen och på kåren? 

Folk behöver känna sig accepterade som de är. Tron är en personlig upplevelse som inte kan tvingas fram. Vi startar alltid med fika för att värma upp men vi vill erbjuda något mer än kaffe och kaka. Många bär på evig­hetsfrågor och undrar vad som händer efter döden. Jag tror att det är viktigt med en till­hörighet där man kan dela med sig av dessa. De flesta som går Alpha hos oss har hittat gemenskapen via vårt kafé. En del lider av ensamhet eller tidigare missbruksproblema­tik och då kan vår drog- och alkoholfria miljö betyda mycket.

Efter Alpha – en längtan att växa vidare

Hur skapar man intresse så att de vill fortsätta fördjupa sin tro och vara en del av gemenskapen? 

Det är viktigt att erbjuda något efter en Alp­ha kurs. Tidigare gjorde vi en repris på begäran av deltagarna. Därefter hade vi en bönekurs med boken ”Lär oss att be – en enkel guide för vanliga människor” av Pete Greig. Sedan fördjupade vi oss i Apostlagärningarna och efter det ville en ny medlem att vi skulle gå igenom Hebréerbrevet. Jag tror att vi ser en väckelse nu för jag har aldrig varit med om ett så stort intresse för en Alpha-grupp! Och de vill ha en fortsättning. I det osäkra världs­läget är det nog en trygghet att ha en tro.

Ledarskap med engagemang och hjärta

Finns det några fallgropar man som Alpha-ledare bör undvika? 

Motsatsen till ovanstående. Om jag som ledare går på rutin och det blir slentrian så märker deltagarna att man inte är engagerad. Eller att låta de snacksaliga ta över så att inte alla kommer till tals.

Vad är det bästa med att leda dessa grupper? 

Att läraren och evangelisten i mig kan på­verka andra att bli Jesu lärjungar. Jag blir så glad när människor tar till sig ordet och växer i tron. Jag hoppas att de mognar så att de i frimodighet kan vittna för andra om det kristna budskapet. I Romarbrevet 10:9 står det ju: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” (SFB15) Jag är tacksam över att ha fått leda så många Alpha-grupper i flera olika städer och det känns fantastiskt bra att kunna vara till användning fortfarande.

Text: Teresia Jansson
Foto: Teresia Jansson, Carina Tyskbo

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 1-2026