Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Musiken har format hennes liv

Hon är född i en officersfamilj och växte upp i Frälsningsarméns lokaler med fri tillgång till piano. Tidigt fick hon vara med och leda de minsta, ”minisarna”, i barnkören. Kanske inte konstigt då att musik och ledarskap kommit att prägla Anne-Li Marthinussens liv.

"För mig har gospelmusiken betytt oerhört mycket. Jag var helt tagen av den musiken. Man fick köra järnet och samtidigt växte man i sin tro. Foto: Jonas Nimmersjö

Man växer oerhört av att någon tror på en, säger Anne-Li Marthinussen. Körledarna i min ungdom gav mig stort ansvar och jag tränar på att ge det vidare, jag vet hur viktigt det är. Anne-Li är ansvarig för Frälsningsarméns barn- och ungdomsarbete på riksnivå.

Hennes uppdrag är att skapa utrymme för en uppväxande generation. Hon ska stötta, vara med och be för, och lyfta de barn- och ungdomsledare som finns.

– Jag har ett team med mig, världens bästa team, säger Anne-Li.

Som en brygga mellan en äldre och en yngre generation

Teamet var en förutsättning för att hon skulle åta sig uppdraget. Anne-Li säger att hon har sovit färdigt på golvet, men ser sig ändå inte som för gammal för jobbet utan mer som en brygga mellan en äldre och en yngre generation.

– Jag har med mig en massa erfarenhet, och kan förstå hur äldre tänker. Samtidigt är jag inte så gammal att jag inte kan förstå hur de yngre tänker.

Musik och sång är viktigt för Anne-Li. Men nu när hon arbetar 80 procent för Frälsningsarmén och 20 procent för KHRAFT, ett HR-företag där hon arbetar med coaching och ledarskapsträning, så räcker tiden inte riktigt till. Hon har därför pausat sitt engagemang i Vasa Gospel. Däremot leder hon fortfarande Vasa Soul Teens, tonårskören, på Vasakåren.

Musik handlar för Anne-Li inte bara om att leda, eller sjunga själv. Hon älskar att gå på musikaler och opera eller på konserter med stora artister. När hon går för att lyssna på musik vill hon inte bara höra hur de sjunger, hon vill se hur de sjunger. Därför väljer hon alltid platser på rad ett.

– Jag är jättenördig på det, säger hon. Rad ett ska det vara, så nära som möjligt så man nästan ser att de spottar när de sjunger och hur de använder andningstekniken. Det tycker jag är häftigast. Jag är sångpedagog och körpedagog och vill se hur de jobbar rent tekniskt.

En trygg uppväxt

Som officersbarn och senare själv officer i Frälsningsarmén har Anne-Li Marthinussen bott på många håll i Sverige. Hon föddes i Uppsala, hennes föräldrar började på Frälsningsarméns Officersskola när hon var ett halvår gammal.

Anne-Li känner att hennes uppväxt var väldigt trygg. Som barn bodde hon i Landskrona, Lidköping, Norrköping och sedan i Stockholm. Hela mellan- och högstadiet bodde familjen i Norrköping.

– Vi bodde på kåren (församlingen), ända fram till jag började gymnasiet. Man bodde där och umgicks med alla åldrar. Från tanterna som har omsorg till de sura tanterna, till barn och ungdomar. Jag har alltid haft kompisar, ett piano att springa till, lekytor som scoutlokalen där man kan göra allt möjligt bus.

På högstadiet kände Anne-Li att detta kanske var lite konstigt. Hon berättar att det ibland var jobbigt när hennes kompisar, som fått kalasinbjudningar, frågade: ”Jaha, det är kalas på Frälsningsarmén?” Och att hon alltid var tvungen att förklara att det var där de bodde.

De vänner hon kom nära tyckte dock att det var superhäftigt att hon bodde i kårens lokaler med tillgång till en gudstjänstlokal, där de kunde leka kurragömma och springa.

– Sådana ytor var det ju ingen som hade, säger hon. Och flygel! Jag har spelat många timmar på kåren i Norrköping, till exempel. Jag upplever att jag har haft en väldigt trygg uppväxt. Jag har trivts väldigt bra.

Blev tidigt en ledare och startade en ungdomskör

Anne-Li fick tidigt ansvar att leda andra. I Norrköping ledde hon ”minisarna”, de minsta barnen i barnkören och övade med dem en gång i veckan. Själv gick hon i musikklass och under en praovecka i femman fick hon vara med och leda årskurs fyra. Under praon i åttan ansvarade hon för att årskurs fem kom rätt när de åkte runt med spårvagn och hade luciatåg.

I samband med att Anne-Li skulle börja gymnasiet flyttade familjen till Stockholm. Det hon som 16-åring saknade på kåren de kom till var en kör. Då startade hon en ungdomskör, Vasakårens Ungdomskör.

– Man är inte rädd när man är 16 år. I Norrköping hade vi sjungit hur mycket som helst, vi var inte ett så stort gäng, men vi sjöng alltid och var med i strängmusiken, i barnkören, och hade en kvintett som sjöng barbershop och var med överallt. Och så kom jag till Stockholm och där var det ingen som sjöng.

Träffade sin blivande man

Gymnasiet gick Anne-Li på Södra Latin. Därefter arbetade hon ett år på Officerskolans dagis och på distriktshögkvarteret med bland annat statistik. Sedan fortsatte musikstudierna. Först ett år på musiklinjen vid Dalarö Folkhögskola och därefter fem år på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där hon läste till körpedagog. Det femte året var ett påbyggnadsår för att bli behörig som lärare i grundskola och gymnasium.

När Anne-Li var 17 år hade hon sin första barnkörhelg i Norge. Där, i norska Örje, träffade hon sin blivande man Jon-Anders för första gången. Jon- Anders pappa, som var ansvarig för barnkören på en norsk kår, hade uppmanat sin son att åka med barnen och framträda för barnkörledaren från Sverige. De blev inte tillsammans genast, men efter ett halvår var de ett par. Därefter såg Anne-Li till att få så många körhelger som möjligt i Norge.

– Vi var ute och hade gospelhelger. Ofta hade de det i tre olika divisioner i Norge och då kunde man åka tre helger i rad. Och komma hem och göra skola där emellan.

Maken mötte Anne-Li på en körhelg i Norge när hon var 17. Idag är Jon-Anders ledare på Vasakåren. Foto: Jonas Nimmersjö

Gospelmusiken – ett evangelium

Ungdomskören som hon startat på Vasakåren utvecklades och tillsammans med Maria Nordenback, som ledde Credokören, ordnade man en gospelfestival.

– För mig har gospelmusiken betytt oerhört mycket. Jag var helt tagen av den musiken. Det var ett evangelium, tydligt och klart, utan en massa konstiga saker. Man fick röra på sig, man fick dansa, man fick sjunga starkt, man fick köra järnet och samtidigt växte man i sin tro.

”Praise”-konserter en gång i månaden

I januari 1994 startades Vasa Gospel. Anne-Li gick på musikhögskolan och skulle snart gifta sig med Jon-Anders. I Vasakårens Ungdomskör hade man börjat fundera på namnet. De tyckte att det lät lite tråkigt och kom fram till att de skulle kalla sig Vasa Gospel.

– Musiken bara sprängde alla gränser, från att ha suttit ganska fast i former. Jag gick mycket på feeling. Det var det som var roligt.

Under en period hade de en torsdagkväll i månaden en konsert. Eller rättare sagt en ”Praise”, en enklare konsert istället för den vanliga körövningen. Till dessa ville man ha nya sånger att öva. Därför hände det att de skrev och finputsade sångerna på tunnelbanan på väg till övningarna. Ofta fick de ihop tre eller fyra nya låtar per praise-tillfälle.

”De lät mig växa”

Att hon själv lyckades bli ledare i så unga år menar Anne-Li beror på att hon hade ledare som trodde på henne. Hon nämner särskilt Kenneth och Ewa Nordenberg samt Kai Kjäll-Andersson, som betytt mycket för henne och låtit henne ta ansvar.

– Det är lite att släppa över rodret och låta någon annan växa, säger Anne-Li. De trodde på oss och satsade på oss unga ledare, vilket också har format mycket av den jag är i dag. Den jag är som ledare.

Bodde i Norge en tid

Efter musikhögskolan arbetade Anne-Li som musiklärare på Dalarö folkhögskola och ledde babysång på Vasakåren. Egentligen var hon då mammaledig, men hade svårt att bara vara hemma.

Strax därefter fick Jon-Anders och Anne- Li uppdrag från Frälsningsarmén i Norge att arrangera ungdomsledarkurser och gospelevent. Under ett år försökte de sköta uppgiften på distans, med många resor fram och tillbaka som följd. När de insåg att det inte höll att resa så mycket flyttade de till Norge och blev kvar där i ett och ett halvt år.

Förutom att sjunga själv köper Anne-Li gärna biljett till musikaler, opera eller konserter. "Rad ett ska det vara. Jag är sång- och körpedagog och vill se hur de jobbar rent tekniskt." Foto: Jonas Nimmersjö

Blev frälsningsofficer och kårledare i Umeå

ÅR 2000 började både Anne-Li och hennes man sin utbildning på Frälsningsarméns Officerskola. Sin första tjänst som kårledare fick de på Frälsningsarmén i Umeå, där de bodde i elva år. Sju år in på den perioden blev Anne-Li återigen mammaledig och helt fri från sitt ordinarie jobb på kåren. Det var första gången hon var mammaledig på riktigt, säger Anne-Li. Ändå kunde hon inte låta bli att lägga tid på att organisera alla gästande musikgrupper till ”World Youth Convention”, en internationell ungdomssatsning.

Sångteknik och operan

Efter mammaledigheten gick Anne-Li inte tillbaka till kåren som kårledare. I stället läste hon ledarskap på universitetet i Umeå, drev eget företag med sångelever och körworkshops parallellt med en tjänst som sånglärare på Dalkarlså folkhögskola. Samtidigt var hon dessutom engagerad både i musikskolan i Robertsfors och Norrlandsoperan i Umeå.

– Det var fruktansvärt roligt att kombinera rocken med sångteknik och jobba på operan samtidigt. Det var krasch i huvudet då och då, säger hon.

– Men musiken är ju så härlig och rösten är makalöst frän, det går att göra hur mycket som helst med den.

”En plats med väldigt mycket omsorg och kärlek”

Tiden i Umeå är något hon är jätteglad för. Dels menar hon att den gett barnen en trygg uppväxt, dels älskar hon tiden med arbetet på kåren i Umeå. Men också att hon fick möjlighet att arbeta med saker utanför Frälsningsarmén.

– Det var en jättespännande tid. Kåren i Umeå är en plats med väldigt mycket omsorg och kärlek. Jag är så glad för att det nu spirar så mycket på deras onsdagskvällar. Det var något som vi bad för tillsammans med dem som fanns där då.

– Och många av dem är ju kvar. Och nu händer det vi såg i våra drömmar.

Arbetar med ledarutveckling och coaching

Anne-Li har för några år sedan opererat sina ögon och har med ett begränsat synfält svårare att fara omkring som hon alltid gjort tidigare. Det händer ofta att hon ramlar för att hon inte ser var hon sätter sina fötter. Promenader är dock något hon fortfarande älskar och klarar av. Hon berättar att hon försöker balansera sorgen över att inte vara lika mobil längre med glädjen av att trots allt fortfarande kunna se.

Efter tiden i Umeå flyttade familjen till Stockholm och Vasakåren där Jon-Anders är kårledare än i dag, medan Anne-Li numera alltså håller till på Frälsningsarméns högkvarter.

I Stockholm har Anne-Li läst till coach och arbetat som projektledare på Svenska gospelverkstaden. Hon älskar att arbeta med ledarutveckling och coaching, med konflikthantering och mentorskap. Sådant man ofta möter som kårledare, men sällan får tid att fördjupa sig i. Coaching är ett kraftfullt verktyg i allt ledarskap, menar hon. Innan pensionen vill hon arbeta som musiklärare på en vanlig skola.

– Att vara kristen i en sådan miljö utmanar den jag är och det jag tror på. Jag vet att vi behövs där.

Fakta Anne –Li Marthinussen

  • Familj: Maken Jon-Anders och barnen Hugo 22, Ruben 21, Noah 18 och Kelly-Li 10.
  • Älskar: Att gå på musikal eller medverka i opera. Att gå långa promenader. Sjunga och leda kör. Att resa. Att sticka mönstrade koftor.
  • Gillar inte: Att äta lever. Death Metal. Höjder. Att inte kunna göra allt längre. Att sticka enfärgade plagg.

Text och foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i Stridsropet nr 1 - 2020

Publicerat: 2020-01-29Skriv ut