Ljuset sköljde bort smutsen

Då Karin Sundells mor var sjuk hamnade dottern på barnhem endast en vecka gammal. Hon placerades i två olika fosterhem och när hon var 2,5 år adopterades hon av ett kristet par. Karin gick i söndagsskola och sjöng i kyrkans ungdomskör. När adoptivpappan dog var Karin bara 14 år.

- Vi hade väldigt bra kontakt så det var mycket tungt för mig, berättar Karin.

- Jag hade inte lika bra kontakt med min mamma och jag kände mig aldrig accepterad som barnbarn, fortsätter hon.

Började jobba som barnflicka

Karin nämner att hon var lite av en pojkflicka och ganska bråkig även om hon klarade av skolan rätt så bra. Så småningom flyttade familjen från Kumla till Tranås. Karin gick med i Frälsningsarmén där och började jobba som barnflicka. När hon var 17 år flyttade hon hemifrån. Mamman träffade en ny man och relationen mellan mor och dotter var allt annat än bra.

- Det var bara hårda ord när vi träffades och när jag var hos dem innan julen 1974 och jag kom tillbaka hem så tänkte jag att jag aldrig skulle åka dit igen. Det resulterade i mitt första självmordsförsök, berättar Karin.

Överdos av tabletter i kombination med alkohol

Hon var då 20 år och tog en överdos av tabletter i kombination med alkohol. Samtidigt inser hon idag att det hela mest var ett rop på hjälp och ett sätt att få uppmärksamhet. Karin blev rädd när hon började tackla av och ringde efter ambulans. Hon fördes till sjukhus, blev magpumpad och fick sedan vara kvar på psykiatriska avdelningen i Jönköping i tre månader.

- När mamma fick höra om det så sa hon: ”Vad ska släkten säga?”. Det var hennes reaktion, säger Karin menande.

Försökte ta livet av sig

Totalt har Karin försökt ta livet av sig fyra-fem gånger och hon har skurit sig som en form av självskadebeteende för att lugna ner ångesten hon led av. Hon har alltid hållit jobbiga saker inom sig och istället för att släppa ut dem har hon tagit till det som funnits till hands för att trycka undan saker och ting.

Det kom att bli 20 år av in- och utcheckningar på olika institutioner. Hon ansågs ha en psykisk störning och tillskrevs fyra olika diagnoser. Karin minns ett samtal hon hade med en arbetsterapeut.

- Hon sa att det enda de kunde göra för mig var att ordna ett rum på ett boende för jag skulle aldrig kunna leva ett normalt liv eller klara mig själv, berättar Karin.

När hon bodde på olika hem fanns det tillgång till narkotikaklassade tabletter. Det dracks mycket där också och på så vis skapades en grupptillhörighet och en form av trygghet. Till en början handlade det mycket om att döva oro och ångest men i slutändan mådde Karin allt sämre. En tid hade hon en egen lägenhet men snart föll hon in i ett blandmissbruk. Vid ett tillfälle körde hon av vägen, skadades och hamnade på sjukhus. Hon blev dömd för rattonykterhet och fick en övervakare. Samtidigt ledde händelsen till någon typ av uppvaknande och en vilja att förändra tillvaron. Hon genomgick därefter en behandling för sitt missbruk.

- Det känns som om 20 år av mitt liv fattas. Det är en tuff och dyrköpt erfarenhet och nu vet jag hur det är att må dåligt, säger hon.

- Men det fanns hopp även för mig och det är aldrig försent att ta tag i sitt liv, fortsätter hon.

Fick stöd av öppenvården

Karin hade en kristen vän som var med i Alliansmissionen och henne bodde Karin hos i ett år. Karin var dock väldigt känslig för höga ljud och sprang in på sitt rum om väninnan ropade på sin katt exempelvis. Själv tror Karin att det handlade om otrygghet. Efter en tid gick hon med i en missionsförsamling utanför Jönköping och hade kontakt med dagvården. När hon flyttade in till stan hade hon stöd av öppenvården och det fungerade också bra.

Vändningen kom

Vid ett tillfälle blev Karin tillfrågad av sin pastor om hon inte kunde passa dennes lägenhet och ta hand om hennes blommor när hon var bortrest under vinterlovet. Sagt och gjort. Karin minns hur hon gick runt i bostaden och njöt av den varma och trygga atmosfären hon kände av där. Snart kom hon även på sig själv med att lyssna på förbönsprogram på radion i pastorns hem och vid ett tillfälle när hon låg i sängen med knäppta händer hände något omvälvande.

- Då uppenbarade sig en ljusgestalt vid sängen och jag hörde en röst som sa: ”Karin, jag älskar dig!”, berättar hon.

- Det var som att ställa sig i en dusch och all smuts från allt jag hade varit med om rann av mig. Det kändes så bra, fortsätter hon.

Idag fri från missbruk och ångest

Detta var för drygt 30 år sedan och hon vet själv inte om det var en ängel eller Jesus som besökte henne. Omkring tio år senare blev Karin helt fri från sitt missbruk och någon ångest har hon inte känt av på flera år. I vuxen ålder har hon fått konstaterat att hon har ADHD, vilket hon själv tycker förklarar varför en del saker har blivit som de blivit i hennes liv. Nu tar hon även medicin som hjälper henne mycket. Idag understryker hon vikten av att prata om psykisk ohälsa.

- Man kan inte sopa det under mattan utan man måste ta upp det även om man mår jättedåligt. Det gäller även inom kyrkan, menar hon.

Hon påpekar att många ungdomar far illa idag på grund av exempelvis skilsmässor och höga prestationskrav. Dessutom är tillgängligheten på tunga droger stor nuförtiden och det är lätt att fastna i ett missbruk om man inte mår bra.

Invigdes till Frälsningssoldat i Jönköping

Ett positivt kapitel i Karins liv är att hon lyckats hitta två halvsyskon och sin biologiska far och den sistnämnde visade sig bo endast 16 kilometer ifrån henne. Innan pappan gick bort så fick de i alla fall ett år tillsammans. För 13 år sedan blev Karin invigd Frälsningssoldat i Jönköpings kår. Som barn hade hon två förebilder; sin far och Gunilla Gniste, och den sistnämnda som tillhör Frälsningsarmén är en bidragande anledning till att Karin drogs just dit.

- Hon tyckte att alla skulle få vara med, hon hade en stor familj och man var alltid välkommen till dem, säger Karin.

En tid hade Karin en praktikplats på kåren och idag hjälper till med lite av varje där. Hon har egen lägenhet och arbetar som dagmatte åt en hund. Hon trivs med tillvaron men påpekar samtidigt att livet inte är som en räkmacka även om man blir en kristen.

- Men jag mår jättebra och har goda vänner så om jag mår dåligt så vet jag vem jag ska ringa, säger Karin.

- Det hjälper också att ha en tro och idag skulle jag varken vilja eller våga vara utan den. Tack vare Herren så är jag aldrig ensam, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson