"Det är något religiöst vid dörren!"

När Pernilla kom upp i tonåren, reflektionsåldern - som hon själv kallar det, då började hon tänka på ett annat sätt och försökte hitta något att tro på.

– Jag sökte på olika ställen, berättar Pernilla. Bland annat hade jag goda vänner som var judar och var med
en del på deras firande och kunde känna igen mig i deras tro. Men ändå kände jag att det inte var rätt för mig. Så sökte jag lite i Hare Krishna och Scientologerna och i olika sammanhang.

Som tonåring sökte hon planlöst utan att hitta det hon letade efter. Det blev många samtal, men många olika människor i hennes närhet. Samtal om meningen med livet och varför allt finns till. Pernilla beskriver sin barndom i Höllviken, Skåne, som en normal uppväxt i en familj full av kärlek, omsorg och utan ekonomiska svårigheter. Pernilla tror att det är många frön som blir sådda i våra liv från personer vi möter. Sedan kan det komma någon annan och vattna de frön som är sådda.

– Därför tror jag att små saker spelar stor roll i slutändan, menar hon. Jag har aldrig gått i söndagskola, aldrig gått i scouter eller något sådant när jag var liten. Däremot valde jag att konfirmera mig. Det var väldigt mycket mitt eget val, jag valde att konfirmera mig i Svenska kyrkan, för jag hade ingen kunskap om frikyrkor eller sådant. Det som fanns för mig var Svenska kyrkan så jag gick där.

Att hon valde att konfirmera sig var av ren nyfikenhet berättar hon. Det handlade inte om att få presenter eller att göra det för kompisarnas skull. Pernilla beskriver sig som en nyfiken och intresserad människa, vilket hon säger att hon fortfarande är.

Lågstadieläraren sådde ett frö

– Däremot så blev konfirmationen absolut inget avgörande för mig och jag kände inget, säger hon. Men det blev säkert en pusselbit i min väg till Gud. Sen har jag tänkt i bland, jag hade en lärare i ettan, tvåan och trean, jag vet inte om hon var troende, men varenda morgon så skulle vi sjunga psalmer och be och hon läste något, ur barnens Bibel. Man gjorde på ett annat sätt förr. Det var ingen indoktrinering, inget märkligt, men på något sätt kanske såddes ett frö i mig. Jag tyckte om henne väldigt mycket.

Mormor och morfars prägel

Andra som sått frön, i Pernillas liv är hennes morföräldrar. Pernillas morfar var ett fattigt barn, som såldes på auktion för lägsta pris tillsammans med sina syskon. Han växte upp på en svinfarm och bodde med sin syster i en svinstia, berättar Pernilla.

– Men han blev helt normal ändå min morfar, säger Pernilla. Han hade ett sådant otroligt hjärta för människor som inte hade det så bra. Mormor och morfar hade alltid folk hemma, luffare, kringresande, fattiga och så. Jag fick inte själv möta det så mycket, morfar dog när jag var 17 år. Men jag tror nog att berättelserna om honom och hans synsätt ändå präglade mig. Vi kom aldrig att prata om tro eller sådant. Men just synsättet. Det var det jag tyckte om när jag senare läste Bibeln, fortsätter Pernilla.

– Min mormor hon var lite ”frikörare”, hon körde med en egen stil. Absolut inte med i en kyrka, men hon var troende på sitt eget lilla vis. Jag vet inte om hon också sått ett litet frö. Men vi har haft väldigt många samtal hon och jag. Hon var en väldigt trevlig människa. Man blir präglad av så många. Jag märker ju det när man är äldre att det är så mycket som läggs i potten, på något vis, säger hon.

”Pernilla, det är något religiöst vi dörren!”

Men det som till slut skulle få Pernilla att hitta det hon sökte, att hitta hem, som hon också beskriver det hände en runt påsk när hon var 17 år. Team Med Uppdrag hade ett påskläger i Höllviken och ungdomar gick ut och knackade dörr.

– Då var jag hemma en kväll och det knackade på dörren. Min mamma öppnade och där var det två tjejer i tonåren som skulle bjuda in till en gudstjänst. Mamma ropade: Pernilla, det är något religiöst vid dörren! Vill du prata med dem? Och jag sa att det ville jag gärna.

”Jag förväntade mig lite blixtar och dunder”

Pernilla bjöd in dem och satt och samtalade med i en och en halv timme om allt mellan Livets Ord och sex före äktenskap. Hon hade tusen frågor. De två tjejerna bjöd in Pernilla på en gudstjänst och hon valde att gå på den. Hon berättar att hon inte fick med sig någon kompis, så hon gick själv.

– Det var ett stort ungdomsgäng och jag tyckte de hade en fantastik gemenskap, de som stod och sjöng, säger Pernilla. Det appellerade till mig det de pratade om. Han som var predikant sa att om man vill ta emot Jesus så kan man göra det där man sitter i bänken. Och då tänkte jag att: Då gör jag det.

Pernilla säger att hon förväntade sig lite blixtar och dunder när hon tog emot Jesus. Men hon kände inget. Efter gudstjänsten sökte hon upp de två tjejerna, som blev mycket glada av att se henne och tog med henne in i gänget och de fortsatte att samtala med varandra.

– Det som var bra var att de förde in mig i ett sammanhang på en gång, in i kyrkan som fanns i Höllviken, säger Pernilla.

Efter gudstjänsten och samtalet med vännerna, klockan var ett på natten och Pernilla kom hem så väckte hon sin mamma och berättade att hon blivit kristen. Hennes mamma svarade då: ”Gå och lägg dig, vi pratar om det i morgon”.

Hon hade kommit hem

Pernilla fortsatte ha kontakt med kyrkan, en ekumenisk församling i Höllviken. Hon var med på fortsättningen av påsklägret och gick med i församlingen så småningom.

– Det som hände var att jag kände att jag kom hem, säger Pernilla. När jag tog emot Gud, så kände jag att detta var mitt hem, mitt liv, och det har varit det sedan dess. Hur saker har varit och uttryckts har varierat och utvecklats, men jag har aldrig ångrat den vägen.

Hon delade värderingarna som den kristna tron står för, inte bara de ”yttre värderingarna” utan de inre värderingar. Att ALLA är värdefulla, att alla är lika inför Gud.

– Att kvinnor och män är lika värda, barn och vuxna, vilken världsdel vi än kommer ifrån eller vilken sexuell läggning vi har och så är vi lika värda, säger Pernilla.

”Du får inte slå Bibeln i huvudet på folk”

I början var Pernilla Svedman väldigt frimodig och hon har aldrig haft problem med att berätta för andra om sin tro, varken för sin familj eller för andra. Båda hennes föräldrar accepterade att hon blivit kristen och de var stolta över det hon gjorde. De satt alltid längst fram i kyrkan och lyssnade om Pernilla skulle predika eller säga något i kyrkan. Efter att hon blivit kristen hade hon ofta samtal med sin pappa, som var svårt sjuk i MS och dog för några år sedan.

– Min pappa sa: Du får gärna lov att vara kristen, men du får inte slå Bibeln i huvudet på folk utan måste låta dem välja själv! Och jag kan känna att detta bar jag med mig, och bär med mig än i dag. Vi är ändå så präglade av vad vi har med oss och jag har ju ingen aning om vad andra har i sin ryggsäck. Men jag måste kunna möta människor med respekt för att jag själv vill bli mött med respekt.

”Mamma tyckte att det där religiösa, det kunde jag sköta”

Att dela med sig av sin tro, av det man funnit, är något som Pernilla tror att alla som funnit det vill göra. Men hon har själv märkt att det är lättare att dela med sig av sin tro till människor som kommer från trasiga miljöer, än till människor som verkar ha det bra.

– Men, jag tror ju inte själv på detta, att knacka dörr, även om jag är medveten om att jag själv är ett exempel på att det kan fungera. Jag tror inte jag skulle gå ut och göra det själv, säger hon.

– Däremot har jag jobbat väldigt mycket med ”kyrka på stan”, bjudit på kaffe och pratat med folk. Det är en annan modell som jag tror på. Men sedan tyckte jag att de (som bjöd in henne) gjorde det så bra. De kom med ett ärende att de ville bjuda in på en gudstjänst. På det viset var det lite lättare. Sen är det ju också om den som öppnar dörren vill ta chansen, vilket jag gjorde, min mamma gjorde det inte. Hon tyckte att det där religiösa, det kunde jag sköta, säger Pernilla.

Arbetar hos Frälsningsarmén i Nässjö

I dag arbetar Pernilla Svedman som föreståndare för det sociala arbetet på Frälsningsarméns kår i Nässjö

Pernilla läste till fritidpedagog och senare till diakon på Lidingö. Därefter har hon arbetat på olika håll inom Missionskyrkan. Men hon har alltid haft ett socialt intresse. Efter en lång anställning som ungdomsdiakon i Jönköping arbetade hon på förskola. En förälder som haft ett barn på förskolan där Pernilla jobbade och som visste vad hon var utbildad till tipsade Frälsningsarmén.

– Så när det blev en tjänst ledig här i Nässjö, så tog de kontakt med mig och frågade om jag var intresserad. Jag fick komma på intervju och fick sen tjänsten. Så på det viset hamnade jag i Frälsningsarmén och är nu inne på mitt sjunde år. Då var det helt nytt för mig med Frälsningsarmén.

Vad Jesus betyder

– En fråga jag fick när jag var på anställningsintervjun var: Vad betyder Jesus för dig? Då funderade jag, jag tycker inte sådana frågor är lätta att svara på. Men jag svarade att Jesus och Gud är som luft för mig. Så enkelt och så livsnödvändigt, jag kan inte leva utan luft. Men det är inte heller så komplicerat, det är bara att andas. Att bara vara, det är lite kärnan i min tro, det ska vara enkelt och livsnödvändigt. Så enkelt att jag kan leva med det i det liv jag har, men också så nödvändigt att jag inte kan leva utan det.

Text och foto: Jonas Nimmersjö