Gud höll sitt löfte i min nöd

Farmor tro var en hemlighet

Min väg till Gud började mer eller mindre under min barndom i Rumänien där jag växte upp. Min farmor var en kristen änka som under sina sista fyrtio år tillhörde Metodistkyrkan men hon pratade aldrig med oss om det. Jag var nyfiken men kanske vågade hon inte berätta för oss om det på grund av hennes relation till pappan och för att inte påverka oss eftersom endast den ortodoxa riktningen av kyrkan var tillåten i landet vid den här tiden.

Jag var ledsen för att jag aldrig fick veta vad farmor hade för "hemlighet". Min faster Maria och hennes man var också kristna och deras sex barn har alla bibliska namn. Jag fick inte reda på att de hade en tro och vad det innebar förrän på farmors begravning när jag var i tioårsåldern.

Kände mig utanför i ortodoxa kyrkan

Min pappa var dirigent och med hans livsstil passade den kristna tron inte in. I ortodoxa kyrkan kände jag mig ofta utanför och där pratades det mest om privata saker men inte särskilt mycket om Gud. Det var en av anledningarna till att jag fortsatte söka efter honom.

Praktikplats som socialarbetare i Paris

Som student funderade jag över mitt yrkesval och vad jag skulle göra med mitt liv. I Rumänien behöver man ha kontakter för att få ett bra jobb och under hösten 2006 fick jag möjligheten att åka till Paris för att göra praktik. Precis som mina vänner drömde jag om att jobba inom de europeiska institutionerna och få en hög lön och nu fick jag arbeta med tredjelandsmedborgare och EU-migranter som ombud och socialarbetare. Efter fyra månaders praktik fick jag arbete där och jag stannade i mer än två år. Genom att hjälpa utsatta människor fick jag se livet från ett annat perspektiv och det gjorde mig till en Guds tjänare.

Giftemål och flytt till Sverige

År 2009 flyttade jag tillbaka till orten Cluj-Napoca i Rumänien. Jag träffade min nuvarande fru Larisa som idag jobbar inom Frälsningsarmén och vi gifte oss ett år senare. Eftersom korruptionen i Rumänien är hög och det är svårt att få ett bra liv där så bestämde vi oss för att flytta och vi hamnade i Stockholm, Sverige i februari 2010.

Här fick vi bo hos en bekant till min far. Den personen hjälpte även Larisa att få en anställning som projektledare för olika kulturprojekt. Larisa som är jurist och expert på att skriva ansökningar för EU-medel till ESF, europeiska sociala fonden, passade som handen i handsken på den arbetsplatsen. Jag hade inte lika stor tur men med Guds hjälp fick jag efter sex månader ett städjobb, vilket jag var tacksam för.

Stöttade människor utan hem och arbete genom Stadsmissionen

Med tiden lärde vi oss bättre svenska och träffade intressanta människor och på så vis öppnades dörrar på arbetsmarknaden. År 2011 fick jag börja jobba som EU-vägledare i ett projekt för utsatta EU-migranter vid Stadsmissionen. Under de tre följande åren stöttade jag människor utan hem och arbete och som var besvikna på livet. Jag kunde uppmuntra dem genom att säga att Gud har en plan för dem och att framtiden skulle bli ljusare. Många av dem lyckades också etablera sig i Sverige.

Alpahkursen ledde till dop

Samtidigt kände jag mig tom på insidan eftersom jag inte tillhörde någon kyrka och min relation med Gud var ganska bristfällig. Men via jobbet träffade jag ett kristet par. Vi började prata om Gud och jag och Larisa blev inbjudna till deras pingstförsamling. Vi kände oss så välkomna och vi började även gå en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro, där. Det ledde till att vi båda i slutet av år 2013 blev döpta i vatten i Jesu namn. Det kändes otroligt och vi kände oss så älskade av Gud.

Svårt med försörjningen

Vi hade en del utmaningar i livet och vi var nära att lämna Sverige precis efter min frus mammaledighet. Hon hade inget jobb och vi hade svårt att försörja oss, men Gud lovade att hjälpa oss och Larisa fick börja arbeta på Frälsningsarmén som samordnare då det skulle startas en ny verksamhet för EU-migranter. Jag var utan arbete en lång period och oroade mig för att jag aldrig skulle hitta något nytt jobb men så fick jag hoppa in vid behov hos Socialtjänsten i Stockholm som socialsekreterare. Det gjorde dock inte tillräckligt för ekonomin.

"Oroa dig inte mer. Efter 1 september kommer du att få ett heltidsjobb"

En solig dag under augusti månad år 2015 när jag var ute och promenerade så funderade jag över tillvaron eftersom jag sökt många jobb utan resultat. Jag undrade om jag någonsin skulle få ett arbete igen som gav oss en ordnad ekonomi. Då upplevde jag Guds röst inom mig som sa: "Oroa dig inte mer. Efter 1 september kommer du att få ett heltidsjobb".

Det blev som Gud lovade

Jag sökte då en tjänst som handläggare för ekonomiskt bistånd inom Frälsningsarmén. Några dagar senare kom jag på intervju och dagen efter fick jag ett mejl där jag blev erbjuden att börja arbeta där 1 september, precis vad Gud hade lovat. Det kändes fantastiskt och jag blev överväldigad av Guds kärlek. Jag trivdes väldigt bra med arbetssättet på Frälsningsarmén med Gud i centrum, morgonbönen och kollegornas bemötande. Det rörde mitt hjärta att se hur Frälsningsarmén arbetar för Gud.

Invigd som frälsningssoldat

Tjänsten var ett vikariat men efter det fick jag en tillsvidareanställning på heltid som socialsekreterare vid Stockholm stads socialförvaltning. Samtidigt närmade jag mig Frälsningsarmén allt mer. I våras, den 7 maj, blev jag invigd som frälsningssoldat på Kungsholmskåren i Stockholm och gudsnärvaron var så stark att när jag gick fram för att säga något så kom det inte fram några ord.

Gud är den enda som kan ge verklig tröst

Jag vill följa Gud, vara hans tjänare och via Frälsningsarmén hjälpa människor som har behov av min hjälp. Det känns som mitt kall. Hela mitt liv har jag känt hur mycket Gud har välsignat mig och min familj. Tänk att han planerade att vi skulle komma till Sverige och där lära känna honom. Gud älskar oss alla oavsett nationalitet, ras och hudfärg. Han vet precis vad vi har för behov och problem och han har lösningen på detta. Vi kan be till honom och han är den enda som kan ge verklig tröst.

Text: Tiberiu Lacatus

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 1 - 2018