Följ med på påskvandring - veckan som ändrade allt
När börjar och slutar en händelse? Påskveckan börjar i tidernas begynnelse och slutar i evigheten. Följ med på en påskvandring ur en lärjunges perspektiv, där vi alla är medvandrare. I den vecka som förändrade allt.
Oavsett hur klumpigt, svekfullt, elakt eller oförstående någon betett sig, erbjöds alltid ögonkontakt med Jesus. Vi möttes av en avgrund av kärlek, djupare än den skam vi kände. En kärlek som överglänste den smärta han kände. Det är svårt att hålla fast den blicken, att tro på den kärleken när man dömer sig själv. Vi hade alla ett val. De som accepterade hans kärlek blev kvar. De som förkastade erbjudandet att bli förlåtna blev ensamma.
Söndagen
Veckan började passande denna söndag. Mycket folk kommer till Jerusalem när judarna firar påsk. Många hade tagit emot helande och sett fantastiska underverk som Jesus gjorde. Det kändes naturligt när de spontant gjorde en paradgata framför Jesus. Mantlar lades på marken och palmkvistar svajade när lovsången sjöngs. Detta var den ödmjuke konungen som profeterna talat om. Vi kunde vår psalmbok och aldrig hade hosiannasången varit så levande som då.
Måndagen
Måndagens händelser var en kontrast, men samtidigt en naturlig konsekvens. Det vanliga, fattiga folkets förhoppningar och tro kom i konflikt med de rika och mäktiga. För oss var det en vacker syn. Jesus hade den där himmelska blicken när han vände upp och ner på bord och stolar vid växlingskontoren i Templet. Försäljarnas stånd rök omkull och förvåningen var stor hos dessa som skodde sig på folket när de kom för att offra och be. "Mitt hus", sa han, inte Guds hus, "ska kallas ett bönens hus men ni har gjort det till ett rövarnäste". Duvor flög omkring, människor skrek och mynt plockades upp av tiggarna. Nu började vi ana att denna vecka inte skulle bli det behagliga genombrott till framgång som vi trott.
Torsdagen
På torsdagen drog det ihop sig till storm eller snarare jordbävning. Vi firade påskmåltiden men denna gång med helt nya associationer när vi läste skrifterna och påminde oss hur Gud befriade våra förfäder från slaveriet i Egypten. Förnimmelsen av att drömmar och föreställningar om Guds rike mitt ibland oss var på väg att kollapsa stegrades. Det skedde både genom små tecken och tydliga händelser.
Vi hörde Judas ursäkter och såg hur svårt han hade att möta Jesu blick. Jesus tog tjänarens handfat och handduk och började tvätta våra fötter. Han förklarade meningen med detta, men orden flög omkring som sparvflockar och ville inte riktigt slå sig till ro i medvetandet. Det som fastnade i mitt minne var det sorgliga. "En kort tid och ni ser mig inte längre. Ni kommer att gråta och klaga. Ni kommer att sörja. Nu har ni det svårt". Men, efter en tid blev det ju som han sagt. Anden som han lovat oss kom och påminde oss om allt det goda. "Ni skall se mig igen. Er sorg ska vändas i glädje. Ingen ska ta er glädje ifrån er".
Torsdagskvällen
Kvällen blev mycket dramatisk. Det var som om himmelens trofasta kärlek och helvetets ondska och svek drabbade samman i Jesu kropp. Kampen avslutades med att vi, yrvakna, fick se Jesus identifieras av Judas så att tempelvakterna kunde ta honom till förhör. Jesus tog emot Judas kyss som om han var en vän. Det var ett nytt lugn, en ny värdighet över Jesus. Från den stunden stod han ensam mot anklagare och ränksmidare och övergiven av sina vänner. Han hade en ny målmedvetenhet. Han var nära sin himmelske Far, som han talat så mycket om, men som vi inte riktigt förstått förrän då.
Fredagen
Natten mot fredagen var det rättsliga spektaklets natt. Det judiska rådet, med översteprästen Kajafas i spetsen, hade bestämt sig för att Jesus skulle röjas ur vägen. Jesu popularitet och frälsningsväckelse ingav folket mod att trotsa orättfärdiga påbud och störa balansen mellan judiskt prästerskap och romersk ockupationsmakt.
Än värre var att Jesus började bejaka folkets hyllningar till Messias, Guds son. Förhöret hos översteprästen var som en uppvärmning. Frågorna gällde om Jesus påstod sig vara Messias eller om någon hört att han sagt det. Jesus hanterade det briljant, verkade ha sina egna planer med detta och svarade bara om det gagnade hans syften.
Det gick inte briljant för Petrus. Hans föresatser att försvara och stå upp för Jesus punkterades totalt. Tre gånger hasplade han ur sig att han inte ens kände Jesus. Prästerskapet var egentligen inte intresserat av Jesu svar. Han skulle dö och falska vittnen var lätta att få fram mot betalning.
Problemet var att få Jesus att framstå som en farlig brottsling inför den romerska ståthållaren Pilatus, den ende med makt att utfärda dödsstraff. Pilatus steg upp mitt i natten trots ovillighet att blanda sig i en religiös dispyt. Han försökte slingra sig ur ödet att döma en man han ansåg oskyldig och skickade fången till Herodes men det ledde inte till något. Pilatus försökte blidka den uppviglade judiska falangen, iscensatte en snabb folkomröstning kring årets frigivning, busen Barabbas eller Jesus – men inget lyckades. Dessutom meddelade hustrun att Jesus gett henne mardrömmar.
Det som provocerade Pilatus mest, var att Jesus inte verkade vilja bli fri. Den stolte romaren flydde in i maktspråket igen. "Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?" Det lät som ett trumfkort men Jesu svar hade en annan tyngd. "Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan."
Oundvikligt dömdes Jesus till döden genom korsfästelse. Pilatus tyckte sig ha fått sista ordet när han satte upp skylten på korset, på hebreiska, latin och grekiska, med texten "Jesus från Nasaret, judarnas konung". Världen skulle veta! Detta retade översteprästerna och det tyckte Pilatus om.
När den man älskar plågas ihjäl genom lidande och långsam död blir det outhärdligt. Mellan mardröm och plågsam verklighet upplevde vi hur Jesus utmattad släpade sin tunga korspåle. Soldaterna provocerade och hånade, kvinnor och män grät och klagade, vår egen rädsla och sorg gjorde oss flyktbenägna. Och så hammarslagen då de grova spikarna trängde igenom hans leder. Detta är helvetet på jorden.
Lördagen
Lördagen innebar orolig väntan. Kvinnorna fann distraktion i att förbereda kryddor och oljor till den döda kroppen. Våra sinnen fylldes med osorterade tankar. De sista veckorna upprepade Jesus ofta påståenden som vad jag gör och säger nu förstår ni inte men senare skall ni förstå det. Vi väntade på detta "senare". Tack vare några inflytelserika och förmögna vänner hamnade Jesu kropp i en grav. En stor sten rullades för ingången. Stöld- och flyktsäkert!
Uppståndelsen
Nyheten, att kvinnorna som skulle behandla den döda kroppen funnit en tom grav, spred sig snabbt. Sorgen vändes snart till en ofattbar glädje. Jesus levde och många mötte honom men han var helt annorlunda. Han var Guds alla löften uppfyllda. Vi mötte hans blick igen och tog emot det liv som var fött på nytt. Gravöppningens stora sten var borta. Inte för att släppa ut Jesus utan för att släppa in oss som ville se att det var sant. Det fortsätter att vara sant.
Text: Marie Willermark
Påskvandringen har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet.