logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

Att inte tro är inget alternativ

Elina och Marianne har 61 år emellan sig men en livsviktig sak gemensam: sin kristna tro. När de möts på Vasakåren i Stockholm handlar samtalet om lovsång som ger hjärtklappning, hur tron får näring och om hur biobesök en gång i tiden var en snäll protest.

Hur kom ni till tro?

  • Marianne: Jag föddes in i Frälsningsarmén. Möten, sång och musik, barn- och ungdomsgrupper var självklart för mig. Mina föräldrar var officerare så vi flyttade ofta. Som 14-åring tog jag beslutet att bli ett Guds barn på allvar och invigdes till frälsningssoldat. Jag hade tidigare varit juniorsoldat.
  • Elina: Jag valde inte heller vid ett särskilt tillfälle utan följde med till kyrkan från det att jag var liten. Jag visste tidigt att detta var sant och ville växa i tron och ta mer ansvar. Jag har utvecklats av att till exempel få hjälpa till med söndagsskolan och åka på läger.

Hur får er tro näring?

  • Elina: Genom att träffa andra som är kristna och göra gemensamma saker som gudstjänst och läger. Och på senare tid har jag börjat läsa mycket mer i Bibeln då vi setts mer i bibelgrupper över nätet. Jätteintressant att lära sig mer!
  • Marianne: Min tro får näring hemma under morgonandakten och i min hemgrupp sedan runt 15 år tillbaka. Den betyder mycket, vi ber för varandra och kåren. Men jag tycker att allt i en församling är gudstjänst, att städa och fixa kyrkkaffe också.
  • Elina: Musik och lovsång är starkt kopplat till min tro. Jag älskar verkligen att sjunga lovsång, är det bra ger jag järnet! Hjärtat bankar och jag blir extra berörd. Musik är en så viktig del av mitt liv och ett språk som tilltalar mig. I lovsång kan jag bara vara inför Gud.
  • Marianne: Jag har med åren ”bestämt mig” för att tro. Det jag inte förstår nu får sin förklaring en dag. Jag tror ju på ett liv efter detta. Tron på Gud, på att han sände sin son Jesus för att vi skulle få frälsning och gemenskap med den Helige Ande finns hela tiden som en grund för mig.

Vad kan vara tungt med att vara en kristen?

  • Marianne: Världen är så mörk idag. Jag sörjer över att så många inte fått uppleva Gud i sina liv. Jag tvivlar inte på Gud utan mer på världen som blivit så svår för människor att leva i.
  • Elina: Vissa situationer i skolan kan kännas jobbiga. Någon kan sitta bakom mig och prata skit om kristendomen och jag vet att jag borde stå upp för min tro och försvara den. Men så vill jag inte vara den som går in och dödar stämningen. Ingen kristen kan ju svara på alla frågor eller förklara allt. Men jag skulle vilja kunna!
  • Marianne: Ja, men man måste välja sina strider. Det har jag känt mer och mer med åren. Jag tror ändå, oavsett kritik eller fördomar. Kritikerna missar så mycket. Däremot upplever jag ofta att folk i min omgivning som inte är kristna säger: ”Du som är en frälsningssoldat, kan be för mig?” I nödens stund vill de ha det jag har, oavsett inställning.

Har ni någon gång upplevt att ni behövde eller ville göra revolt mot er barndomstro eller sammanhang?

  • Marianne: Jag lämnade aldrig Frälsningsarmén men protesterade lite på mitt ganska snälla sätt. Det fanns på den tiden en ”syndakatalog” och vissa saker gjorde jag fastän jag inte fick. Man fick inte gå på bio och vara ute på vissa ställen. Jag testade Gud: Hänger du med nu?
  • Elina: Varför fick ni inte gå på bio?
  • Marianne: Det handlande om sammanhanget, att det kunde vara skadligt att vara bland människor som inte trodde. För sedan när teven kom till hemmen gick det ju bra att se på film tillsammans med mamma och pappa. Detta var en annan tid, jag sade inte ens ”du” till mina föräldrar förrän i tidiga tonår. Innan dess sade man: ”Kan mamma hjälpa mig med detta?”
  • Elina: Jag har inte haft någon tydlig period av att vända mig bort men varit mer eller mindre motiverad. Om jag inte följt med till kyrkan har det mer handlat om att prova att vara hemma ensam. Annars har jag alltid velat komma med.

Vad betyder församlingen för er?

  • Elina: Massor! Det skulle vara mycket jobbigare och tråkigare att vara kristen själv. En stor del av poängen hade gått förlorad. Det är härligt att vara bland andra kristna, det finns en sådan generositet.
  • Marianne: Ja, ingenstans i vårt samhälle träffas allt från bebisar till hundraåringar regelbundet i en enda stor jättefamilj! Dessutom i en varm, kärleksfull atmosfär.

Har tron prövats genom åren?

  • Marianne: Visst har jag prövats på olika sätt. Men tron, församlingen, gemenskapen har funnits kvar hela tiden, jag har inte skyllt prövningen på Gud. Han finns med som en stöttare och lyssnare hela tiden.
  • Elina: Ja, så är det. I tuffare perioder har tron snarare gett hjälp och stöd.

Vem kan ni samtala med om er tro?

  • Elina: Hemma har vi bett aftonbön i hela mitt liv och jag har alltid kunnat dela funderingar och böneämnen med mamma och pappa. Tron är en naturlig del av vardagen. Och så finns det en väldig öppenhet på kåren om man behöver prata.
  • Marianne: Min man är min bästa vän som jag kan tala om allt med – vi ger varandra också råd om tro. Och vi har fantastiska ledare i Vasakåren, det skulle vara helt naturligt att tala med dem om till exempel tvivel.
Mariannes förebild "Tant Darit", juniorsoldatledare på barndomens kårdagar, som visade stor kärlek och omsorg om alla barnen.

Har ni några förebilder i tron?

  • Marianne: Från min barndoms kår minns jag min juniorsoldat-ledare ”Tant Darit”, en kvinna som visade så oerhört mycket kärlek, omsorg och plikttrogenhet gentemot oss unga. Jag tror att vi alla var hennes familj.
  • Elina: Ja, det finns så många bra ungdomsledare, men jag har ingen specifik.

Vem är Jesus för er?

  • Elina: Det finns en lovsång som heter ”Reckless love”, som betyder ungefär ”skoningslös kärlek”. Det låter kanske konstigt men det beskriver Jesus för mig. En kärlek som övervinner allt. ”Oh, the overwhelming, neverending reckless love of God” sjöng vi. Jag kommer ihåg texter lättare om jag får sjunga dem.
  • Marianne: Jesus är vägen till Gud. En sång som heter ”Är det sant att Jesus är min broder?” beskriver detta så bra. Avståndet mellan Gud och människa minskar, alla är inkluderade. Jesus är verkligen min broder! 

Marianne frågar Elina:

I din ålder visste jag inte särskilt mycket om hotbilder, framtiden sågs som ganska ljus. Påverkas din tro på Gud av allt som vi nu vet om klimathoten, våld och pandemier?

Elina: Det kommer och går. I perioder kan jag oroa mig för till exempel krig och klimatförändringar. Jag försöker lita på Gud men det är ofta svårt att förstå allt. Jag funderar över varför Gud låter det onda och lidandet ske. Andra gånger tänker jag att det nog kommer att lösa sig.

Elina frågar Marianne:

Har det blivit lättare att tro och berätta om din tro som äldre?

Marianne: Ja, min tro har hjälpt och stärkt mig i olika livssituationer. Jag litar på att den bär ”ända hem”. Jag har en favoritsång av Kai Kjäll-Andersson som handlar om att Gud i alla situationer ser till att vi får alternativ när det inte blir som vi tänkt. Och det blir bra! ”Det finns en tro som jag ofta ber om, en tro som gör mig stark! En tro som bär mig bortom alla tvivel och bär till helig mark. Det finns så mycket man kan bedja om, så många mål som man har, men ej når i livet. Men Herren ger oss alltid alternativ, så att vi får ett rikare liv.

Text: Carina Tyskbo
Foto: Annette Emmoth

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 1 -2022

Ska vi be för dig?