logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

"Vad kunde jag göra annat än att kapitulera"

Jag pluggade och läste Bibeln om vartannat och bekände mig som kristen till nya vänners glädje och familjens och gamla vänners förvirring och oförstående.

Jag minns första gången jag bad högt. Vi var på väg till vårt lantställe i skärgården med båt i 22 sekundmeter. Jag bad: "Käre Gud, hjälp oss komma fram helskinnade".

Båten var nedtyngd av en ny mulltoa, fyra personer samt packning. Min pappa hörde mig be, fnös sarkastiskt och sa: "Ja, det där kan du ju hålla på med". Jag var då 8 år. Behöver jag tala om att vi kom fram utan större missöden förutom att allt var dyngsurt förstås?

Min bakgrund är totalt opräglad av kristna människor

”Jag blev fängslad och fascinerad av Bibeln”

Marie Sandberg

Jag är uppvuxen i Sköndal i Stockholm. Min bakgrund är totalt opräglad av kristna människor. När jag var 11 eller 12 år letade jag fram en Bibel, läste och blev fängslad och fascinerad. Jag bestämde mig för att konfirmera mig vilket inte min storasyster hade gjort och mina föräldrar tyckte absolut inte att jag behövde göra det heller. Jag kände ett sug och ville läsa mer om kristen tro.

Hade någon kristen person tagit tag i mig då, funnits där och fångat upp mig hade jag nog kunnat ta ett avgörande steg i mitt liv och börjat växa som kristen, men det fanns ingen sådan person där.

Jag har haft en bra barndom med mycket skratt, trygghet, kompisar och bra skolgång. Under tonåren var jag en sann festprisse, älskade att dansa och vara ute på discon. Många år levde jag helt utan någon vidare tanke på Guds existens.

Avgörandet kom i trettioårsåldern

Avgörandet för mig kom först i trettioårsåldern när jag efter min separation från sönernas pappa, bestämde mig för att läsa in högskolekompetens för att söka vidare till lärarhögskolan.

Jag kom till Dalarö Folkhögskola som Frälsningsarmén var huvudman för. Det var en intensiv tid, både rolig och turbulent med studier, två små barn och sökandet efter en Gud som, ja, nog fanns där trots allt.

Jag pluggade och läste Bibeln om vartannat och bekände mig som kristen till nya vänners glädje och familjens och gamla vänners förvirring och oförstående.

Jag läste om William och Catherine Booth och kände att, wow, den kyrkan de startade ville jag vara med i. Sagt och gjort, jag blev frälsningssoldat på dåvarande tredje kåren på Södermalm i Stockholm, började arbeta som ungdomsinstruktör i söderteamet och med scouting i sönernas skola i Haninge.

Vi sneglade mot förorten Jordbro och började så småningom verka där. Vi startade fritidsverksamhet, samarbetade med lokalpolisen, kuratorer och skolpersonal och startade även ett sommarkollo.

Tid att växa som kristen fanns inte

När jag hade blivit frälsningssoldat kändes inte Officersskolan och utbildning till frälsningsofficer långt borta. Jag ansökte och kom in. Men allt hade gått fort, till och med för mig som sällan brukar tycka att saker och ting kan gå för fort.

Men livet i församlingen och mitt liv hemma med söner, familj och vardagsliv haltade kraftigt. Jag slets mellan allt detta och kände mig otillräcklig överallt. Tid att växa som kristen fanns inte. Herren måste under denna tid ha släpat mig framåt, vrålat i mitt öra och försökt på alla sätt ha en vettig relation med mig, men jag var rätt fast i mitt sätt att vara – köra på utan hjälp...

Avståndet kändes långt både till kyrkan och till Gud

Efter en termin på Officersskolan hoppade jag av och gick tillbaka till min ursprungsplan, att läsa på lärarhögskolan. Vardagslivet med barnen i Haninge, en bit från stan och kyrkan, var det liv jag levde. Så avståndet kändes långt både till kyrkan och till Gud.

Men Herren plockade fram mitt eget löfte i helt rätt ögonblick

Men så under påsken 2010, intog den helige Ande mig med buller och bång. Jag var på väg för att stänga av musiken som stod på i gudstjänstlokalen på Templets kår i Stockholm i samband med den vandring till stationer kring frälsarkransen som Templet inbjudit till.

”Jag kände hur tårarna rann nedför mina kinder”

Marie Sandberg

När jag tog det tredje trappsteget upp mot estraden mötte mig en vind så stark att jag nästan tappade andan, den liksom intog mig helt och hållet och över plattformen stod ordet officer i rött/orange. Jag kände hur tårarna rann nedför mina kinder, jag vände på klacken och försökte samla ihop mig för att förstå vad som hände. Jag ville ju absolut inte bli officer! Jag tog några steg för att släcka en lampa, och då hörde jag Herren säga "Du sa också att när dina söner är vuxna är det en annan situation." Vad kunde jag göra annat än att kapitulera! Herren hade ju rätt. Precis så hade jag sagt för drygt tio år sedan. Herren plockade fram mitt eget löfte i helt rätt ögonblick.

Mitt inre var i uppror. På hemvägen i tunnelbanan gick jag igenom argumenten jag hade för att inte fullfölja min frälsningsofficersutbildning och fann att inget av det som förut var ett hinder fanns kvar. Redan nästa dag var jag igång med ansökningsproceduren igen.

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 6 - 2011

Marie Sandberg fullföljde utbildningen till frälsningsofficer och arbetar numera som kårledare inom Frälsningsarmén.

Ska vi be för dig?

Vill du be till Gud?

Herrens bön eller Fader vår som den är mer känd för att heta, är den mest centrala bönen inom kristendomen. I den nya översättningen heter bönen Vår fader.

Enligt Bibeln var det Jesus själv som lärde ut den här bönen på ett berg i Galileen, som en del av sin bergspredikan. Händelsen beskrivs i Matteusevangeliet (Matteus 6:9-12).

Vår fader 

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.

Vill du gå en alphakurs om kristen tro?

En alphakurs består av tre delar: måltidsgemenskap, föredrag och samtal kring dagens ämne. Ta gärna kontakt med Frälsningsarmén på din ort eller en annan församling, om vi inte finns på din ort.