"Jag önskar att alla får del av den här glädjen"

Britten som fyller 70 år i vår och bor i Tranås beskriver sig själv som ett maskrosbarn. Hon växte upp i Stockholm med en styvfar som drack mycket medan hennes mor jobbade och slet för att familjen skulle ha mat på bordet. Efter en tid blev det skilsmässa. Britten fick dessutom gå i specialklass då hon var väldigt blyg och tillbakadragen.

— Jag mådde sådär och emellanåt var det jobbigt för att jag inte var som de andra barnen, säger hon.

Några glada minnen däremot har hon från den varmare årstiden då hon var ett så kallat sommarbarn hos en familj på Gotland för att hennes föräldrar skulle få avlastning. Under dessa perioder fick hon i sig ordentligt med mat också, vilket inte alltid var fallet hemmavid.

— Det var jättemysigt och trevligt och människorna jag var hos var världens finaste, säger Britten.

En otäck händelse utspelade sig när hon var i tioårsåldern. Hon hade inte lärt sig simma än och när hon badade slungades hon iväg av en våg, hamnade under ytan och fick vatten i lungorna. En man hoppade i, drog upp henne och körde henne till sjukhus där hon blev magpumpad.

— Och 20 år senare när jag sitter på färjan till Gotland så träffar jag på mannen som räddade livet på mig. Helt otroligt! Herren har verkligen varit med mig i alla år, utbrister Britten.

Hennes mor var frälsningssoldat som ung och själv har hon sänt iväg en bön till Gud när hon stött på motgångar i livet. Britten kallade sig inte kristen förr men idag, när hon ser tillbaka i backspegeln, tror hon att Gud har haft ett finger med i spelet under alla år. Hon nämner att det var mycket droger i omlopp i huvudstaden på 50-60-talet och hon är tacksam över att hon var så beslutsam kring att aldrig låta sig lockas in på den vägen.

När Britten var i 40-50-årsåldern hade hon bott i Tranås en tid och en dag när hon var ute och promenerade med sin son passerade hon Frälsningsarméns kår.

— Plötsligt känner jag hur någon leder mig rakt in till Frälsningsarmén och där möttes jag av en sådan glädje, säger Britten som fortsatte att komma till kåren efter detta.

— Jag träffade också en kvinna som kom att bli min extramamma och kårledarna fanns alltid där för en i både sorg och glädje. Jag blir rörd när jag tänker på det, säger Britten och blir ostadig på rösten.

Gudstron växte och hon blev medlem i kåren men med tiden kom det hela att rinna ut i sanden och under en period deltog hon inte särskilt mycket i församlingsgemenskapen.

”Som en kamp mellan himlen och helvetet”

En dag för fyra år sedan hade hon druckit kaffe på stan och skulle hämta sitt barnbarn i skolan. Då föll hon plötsligt ihop på marken utanför konditoriet.

— När jag vaknade upp mådde jag väldigt dåligt och folk sprang ut och fick upp mig på en bänk och ringde efter ambulans, berättar Britten.

Det visade sig att hon hade fått en rejäl hjärnblödning och hon var kvar på sjukhuset i tre veckor. Hon var illamående och kräktes en del och hon sov väldigt mycket under den här tiden. I efterhand har Britten fått veta att situationen var allvarlig men hon har inte velat höra några detaljer. Modern hade gått bort i en stroke tidigare så Britten bar på en del oro kring det hela.

— Jag grät väldigt mycket och skrek av dödsångest. Jag var så rädd för att dö så ibland gömde jag mig under sängen, säger Britten.

— Det kändes som en kamp mellan himlen och helvetet och även om jag inte blev förlamad så tog min själ stryk, förklarar hon.

Hon minns inte så mycket av dem som kom på besök men hon vet att hela kåren bad mycket för henne, vilket hon är väldigt tacksam för.

— Att jag hade min gudstro då betydde mycket. Jag mötte Jesus där i sjukhussängen och jag sa att jag ville tillhöra honom, att jag ville vara Guds barn, säger Britten.

Nästan helt återställd

När hon blivit bättre fick hon träna sig att gå igen, särskilt i trappor, och idag är hon i princip helt återställd fysiskt. Det enda hon inte klarar idag är att cykla då hon inte har riktigt samma balans som förr. Det finns till och med dem som tvivlar på att hon ens har haft en stroke då det inte finns många spår kvar av denna.

Även om Britten hade en tro före stroken så har den fördjupats i och med risken att inte överleva en sådan. Hon tolkar det som att Gud bestämt att livet inte skulle ta slut för henne där och då eftersom han grep in och helade henne. En positiv effekt av händelsen är att hon slutade röka. Hon hade försökt sluta tidigare men inte lyckats men sedan dess har suget varit helt borta.

Vill dela med sig av glädjen till andra

Den 2 februari år 2020 invigdes Britten till soldat i Frälsningsarmén.

— Jag är så tacksam för att jag lever och för att jag gick till Frälsningsarmén och att jag har så fina människor omkring mig, säger hon.

— Jag mår bra och är glad varje morgon när jag vaknar. Den glädjen jag fick när jag kom till kåren känner jag fortfarande och jag önskar att andra kan få känna samma glädje, fortsätter hon.

Då och då tar hon sig tid till samtal och uppmuntran när hon möter människor i utsatthet på gatan. Detta eftersom hon vill dela med sig av den rikedom gudstillhörigheten har gett henne. Hon ger också en stor eloge till de tidigare kårledarna, Magnus och Monica Alhbin, som tjänstgjorde i Tranås i åtta år.

— De har visat sådan kärlek och betytt jättemycket för mig. Jag saknar dem varje dag, utbrister Britten.

— Men jag är också tacksam för Jenny och Rickard Carlsson, som är här nu, för den glädje de sprider, fortsätter hon.

Britten berättar att när hon växte upp hade hon en väninna, också hon med trassliga hemförhållanden och en far som drack. Deras mammor brukade dessutom vara ute och dansa tillsammans. Det fanns en förståelse de två döttrarna emellan och de sökte tröst och stöd hos varandra när det var som värst. Med tiden tappade de kontakten och hördes inte på många år men för inte så länge sedan lyssnade Britten av sin telefonsvarare och det visade sig att just den kvinnan hade ringt. Väninnan bor utanför Stockholm och när pandemin lugnat ner sig ska de träffas.

— Jag skrek av glädje när jag hörde att det var hon. Så härligt! Det är Herrens försorg! Jag känner verkligen att Gud alltid är med mig, utropar Britten.

Text och foto: Teresia Jansson