Artrosen botades under förbön

Ingen i Gun Lindströms familj var kristen men i samma hus bodde det barn med koppling till Frälsningsarmén så Gun följde med dem till söndagsskolan och scoutgruppen för flickor som var 7-11 år.

— Torsdagkvällarna när solstrålarna samlades var den viktigaste stunden på hela veckan för mig, minns hon.

Hon trivdes fantastiskt bra i Frälsningsarmén men kom ifrån den gemenskapen i tonåren men lite senare sökte hon sig dit igen. Efter en tid invigdes hon till frälsningssoldat och blev väldigt engagerad i olika sysslor; hon var söndagsskolärare, strängmusikant och ansvarade för juniorsoldaterna. Gun hade svårt att säga nej och hade dessutom ett heltidsjobb som sjuksköterska att sköta och tillslut kändes det hela övermäktigt för henne. Så när hon fick sin andra son drog hon sig åter tillbaka från kårgemenskapen.

Makens död följdes av en chock- och förnekelsefas

Gun träffade sin man tidigt men vid 56 års ålder blev hon änka då maken fick en hjärtinfarkt med dödlig utgång.

— Det var så konstig för först blev jag arg på honom och samtidigt var jag så lugn och sansad. Jag var den som tröstade andra som kom hem till mig, berättar Gun som ironiskt nog drev en begravningsbyrå i samma byggnad hon bodde i.

Familjeföretaget hade hon haft tillsammans med maken och när Gun sålde firman var hon kvar som anställd hos den nya ägaren.

Första tiden efter mannens död handlade Gun hem matvaror som hon visste att maken han gillade och hon började arbeta även nattetid i något slags försök att visa honom att hon klarade av tillvaron trots hans bortgång. Det var inte förrän efter tre månader när en väninna ringde och berättade att även hennes man hade avlidit som chock- och förnekelsefasen lade sig för Gun. Då började hon gråta och sörja på riktigt.

Längtade tillbaka till Frälsningsarmén

Detta var för omkring 23 år sedan och Gun fick en stark längtan tillbaka till Frälsningsarmén så hon började engagera sig där igen men på en nivå som hon orkade med. Idag är hon 78 år gammal, bor i Husqvarna och är frälsningssoldat i Södra vätterbygdens kår i Jönköping.

Drabbades av atros

För sex-sju år sedan drabbades Gun av allvarlig artros i högra handen, främst i tummen. Vid artros bryts brosket kring lederna ner och av sin läkare fick Gun höra att detta inte är något man blir av med. Det som går att göra för att bromsa utvecklingen eller lindra tillståndet något är att göra en steloperation och äta smärtstillande tabletter exempelvis.

— Handen blev alldeles svullen och jag hade jätteont. Jag kunde knappt låsa upp en dörr eller skala potatis, säger Gun som dessutom är just högerhänt.

Smärtan försvann efter förbönen genom tv-programmet

Vid ett tillfälle när det sändes en förbönsgudstjänst i en kristen tv-kanal tänkte hon tanken att skriva ett brev till redaktionen angående artrosen. Sedan bestämde hon sig för att ringa dit istället men blev så nervös och fick hjärtklappning så hon lade på luren innan någon hann svara. Direkt efter att hon gjort det sade programledaren att de fått ett brev av en kvinna som önskade förbön för sin artros i sin högra hand.

— Då tänkte jag att det gäller ju mig också så jag böjde knä och bad jag med, berättar Gun.

— Och med en gång var smärtan helt borta och jag kunde göra allt som jag hade kunnat göra före jag fick artrosen. Handen var fortfarande svullen men det lade sig efter en tid, fortsätter hon.

Återigen botad efter förbön

Några år senare fick hon problem med artros igen men denna gång i båda långfingrarna och dessutom hade hon smärta i fötterna. I början av april nu i år var hon på ett frikyrkomöte när pastorn frågade åhörarna om det möjligtvis var någon av dem som hade artros och/eller värk i lederna. Gun räckte upp sin hand och de som stod runtomkring började be om ett helande i hennes kropp.

— Plötsligt kände jag att jag inte hade ont längre och det skedde ögonblickligen, utbrister Gun.

För omkring fem år sedan fick hon besvär, såsom kräkningar, diarré och blod i avföringen och det visade sig att Gun hade en tumör i tjocktarmen. Vid ett tillfälle när hon var tillsammans med några vänner så var en präst där som brukar be för sjuka. Så det gjorde hon även för Gun där och då.

— Hon sa att ”det händer något i din kropp nu”, berättar Gun som dock inte själv kunde känna något speciellt.

När det var dags för operation visade det sig att tumören, som var av en valnöts storlek, hade snott sig på så vis att den var isolerad. Den var därför väldigt enkel att ta bort och vid efterbesöken hos läkaren har allting sett bra ut. Gun påpekar att hon inte vet om tumören var elakartad eller inte men precis som när hon fick besked om att hon hade artros så kände hon sig buren av en styrka inombords även i detta fall.

— Min tro har förmodligen betytt allt för jag har känt mig så lugn och har förtröstat på Gud, avslutar Gun.

Text: Teresia Jansson