Hos Frälsningsarmén i Eksjö kämpade några få medlemmar och tappra eldsjälar länge för sin existens. Nu knackar fler och fler på kyrkdörren, sedan Pernilla Ålöv och Lina Ragnar gjort en nystart. Familjer, Jesus och relationsbyggande finns i fokus.
Mamma Sofia och sonen Leo älskar att komma till Frälsningsarmén i Eksjö. ”Pernilla har hjälpt oss och betyder väldigt mycket för oss”, säger Sofia.
Över Frälsningsarmén i Eksjö välvs en dubbel regnbåge. Det kan låta uppdiktat men är helt sant, denna eftermiddag i mitten av oktober, när kårens (församlingens) ledare Lina Ragnar och familjekonsulent Pernilla Ålöv mumsar matiga mackor tillsammans med runt 15 andra kåraktiva. Den vitputsade lokalen från 1919 på Vaxblekaregränd ligger intill stadens karaktäristiska trähuskvarter och har en stor kyrksal med kök och samlingssal i vinkel. Där pågår fikat under trivsamt bibelprat, efter att ”Bibel vuxen” och ”Bibel barn” avslutats. Under tiden har en störtskur trummat taket medan höstlöven kastats hit och dit i vinden utanför de höga kårfönstren. När solen bryter fram ser vi den, regnbågen. Som ett Guds löfte, en påminnelse om att Gud tänker på sitt förbund.
Här i Eksjö anas både löfte, förbund och framtidsvisioner. När Pernilla kom hit 2020 fanns bara en handfull aktiva och en scoutgrupp ledd av eldsjälen Thor-Leif Bergenholtz. Men i övrigt behövdes en nystart med inriktning på de yngre.
— Jag bestämde mig för att först och främst bygga relationer, det är min stora styrka. Jag gick runt i stan och satte upp lappar om ”Flora”, vår öppna förskola. Det är så tacksamt att börja med föräldrar och barn, säger Pernilla.
Hon upplever Eksjö som en väldigt ekumenisk stad och under första veckan efter flytten hit med make och tre döttrar, deltog hon i hela tre ekumeniska samlingar.
— Jag har känt mig väldigt välkommen av de andra församlingarna. Vi har lite olika fokus men stärker varandra. De första mammorna som kom till Flora var från Missionskyrkan, säger hon leende.
Strax efter att Pernilla landat i Eksjö slog pandemin igen det mesta i samhället. Inget av det hon planerat kunde starta på allvar, men i stället inbjöd hon till sångpromenader, gudstjänstpromenader utomhus, med bibelord och eftertankar vid olika stopp. På så sätt hölls kontakten med människor ändå – och Frälsningsarmén började synas på stan.
Idag har relationerna blommat ut i ett helt veckoprogram. Gemenskapsträff för daglediga, mötesplats för barn i 9-12-årsåldern, öppen förskola, scouter och så gudstjänsten ”Vardagsrummet” för alla åldrar varannan söndag. Som idag, när Lina predikar handgripligt om innehållet i Bibeln, där saker som tumstock, domarklubba, telefon, cirkustält och discokula får åskådliggöra Guds plan med mänskligheten och frälsningen genom Jesus Kristus. Alla lyssnar intresserat med ett och annat skratt. Det är fritt att svara på Linas utkastade frågor och högt i tak för funderingar.
— Står det i Bibeln vad vi ska handla för mat idag? frågar Lina.
— Näää!”, ropar barnen och de äldre skakar på huvudet.
— Men står det hur vi ska vara mot varandra?”, fortsätter kårledaren, och får många fina förslag.
”Det är fest när vi är tillsa-aammans!” Pernillas rosaskimrande hår svänger när hon leder glada rörelsesånger.
Nu blir det skuttigt och uppsluppet i rummet. De äldre som inte orkar stå upp rör sig från stolen. Lilla blondlockiga Leo, ett och ett halvt år, traskar runt på golvet och guppar taktfast på kroppen till musiken. Det märks att han är van, och trivs här. Leos mamma heter Sofia. När hon och maken flyttade hit till Eksjö var hon gravid med Leo, hade inga relationer i staden och kände sig vilsen. Vid en matbutik såg hon inbjudan till öppna förskolan och när restriktionerna lättade knackade hon på här.
— Jag studerar till sjuksköterska. Allt skedde på distans och det hände ingenting, varken hemma eller på stan. Det var jobbigt. När vi började gå här möttes vi av en sådan värme och så bra samtal. Och Leo älskar det! Musiken, interaktionen och inte minst Pernilla, intygar Sofia och svingar upp sonen i luften på starka, tatuerade armar. Så blir hon rörd:
— Hon betyder så oerhört mycket för mig också. Jag har fått hjälp med saker och får vara den jag är. Jag kan slappna av här, fortsätter Sofia.
Leo biter på vattenmuggen. Strax vill han ner ur mammas famn och pinnar i väg mot kyrksalens ena hörn, där pippihus, böcker och gosedjur väntar. Pernillas dotter Esther går med och håller ömsint koll.
Det intensiva relationsbyggandet har på kort tid gjort att kåren vuxit. Pernilla och Lina berättar stolta att öppna förskolan är välbesökt och antalet gudstjänstbesökare ligger runt 18-20. Och även om trösklarna är låga och det ska vara enkelt att ta med ovana personer hit, finns Jesus och en andakt alltid i centrum.
— På skolbarnsträffen kan våra bibelsamtal bli så utdragna att gruppen inte hinner med lekarna. Barnen har så många frågor! säger de båda och ser glada ut.
Innan gudstjänsten läser Pernilla om David och Goliat för Tyra, Esther, Leah och Bastian, som tillsammans bygger den lilla herdepojken och den bjässiga jätten av färgglada Duplo-bitar. På väggen markerar en röd tejpbit tre meters höjd, Goliats förmodade längd. Varje barn mäts och får en egen tejpbit. ”Goliat var tre meter. Men Gud är större!” förkunnar en gul lapp och gruppen funderar en stund över detta med styrka. Kan man vara stark på flera sätt? Och vad är styrka i Gud?
Längs ett snöre på väggen finns ”Kul-kalendern” med en papperspåse för varje onsdag fram till veckan före advent.
— Vi ville göra något att se fram emot också på hösten. I varje påse finns en uppmaning till lek eller aktivitet, som vi gör tillsammans på #Soffan, som är en samling för barn åk 3-6, berättar Lina.
Med ökat antal människor kommer förstås mer arbete. Därför behöver kåren fler volontärer och Pernilla tackar Gud för dem som slutit upp hittills. Och nu är hon otroligt glad över att Lina är här.
— Ja, ett sådant bönesvar, utbrister Pernilla och ser med värme på kollegan, som 2021 blev färdig frälsningsofficer och arbetat i Halmstad under tre år innan hon kom hit. Här är hon halvtid kårledare, den andra halvan ungdomsofficer för Södra Divisionen. Lina är också glad. Hon vill precis som Pernilla fira gudstjänst med alla åldrar, inte dela upp yngre och äldre.
— Nu kan vi börja bygga på riktigt. Vi försöker se vilka som rör sig här och ser kåren som sitt andliga hem. Vi informerar om vår verksamhet och tipsar om medlemskap. Häromveckan blev vi välsignade med tre nya medlemmar, säger Lina.
Pernilla nickar medhåll.
— Eftersom man bara kan vara medlem från sju års ålder vill vi göra något för dem som är yngre också – kanske uppmärksamma dem under en gudstjänst, ge en Bibel eller en present som representerar att man tillhör oss. Vi har ju ett barn- och familjefokus och då känns det särskilt viktigt att lyfta barnen, säger hon.
Här på kåren finns också de med barndomen långt bakom sig. En av dem är Elisabeth, som egentligen bor i Australien men som återvänt till hemstaden för att hjälpa sin sjuka mamma. Hon arbetar som SFI-lärare och deltar med glädje här hos Frälsningsarmén. När församlingen uppmanas cirkulera vid olika stationer, ta ”Tack-, Hjälp- och Förlåt”-kulor, kika in i ”Kojan” med ficklampa för att få se ett tröstande bibelord eller sitta i soffan och umgås med Gud, väljer hon det sistnämnda. Hon sitter blundande en lång stund med ansiktet lyft, medan sången ”I din närvaro” sjungs om och om igen.
Senare, när Elisabeth tar på jackan för att gå hemåt i höstskymningen, berättar hon att hon känner sig väldigt ekumenisk.
— Jag går lite där jag vill och bygger hellre broar än väggar mellan kyrkorna. Jag tar gärna med mig fler hit! säger hon och ler.
När alla vinkats av och köttbullar, rödbetssallad, disk, leksaker och sångblad städats undan för kvällen, berättar Pernilla om den lilla tanten som med sin rullator tog sig hit en fredag under öppna förskolan, och som sedan dess dyker upp regelbundet.
— Man skulle kanske tänka att mer barninriktade, pedagogiska gudstjänster inte betyder lika mycket för de äldre, men hon älskar dem. Hon brukar säga till sina vänner: "Nu ska jag gå till Frälsis och skratta.”
Övriga aktiviteter i veckan:
Text: Carina Tyskbo
Foto: Carina Tyskbo, Katarina Norberg och Pernilla Ålöv
Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 1 - 2023
Exempel på hur din gåva hjälper
Swisha till 900 48 05
