Finn - Frälsningen fyllde mig med frid

- Jag var väl bevandrad med Jesu under och andra spännande och fascinerande bibelberättelser men jag hade ingen levande tro eller någon tanke på att detta var något man skulle följa och leva efter livet ut.

Det säger 73-åriga Finn Hjertén göteborgaren om sitt tidigare liv. Under uppväxten i Åmål var både bordsbön, kvällsbön, söndagsskola och konfirmation givna traditioner även om Finn inte såg sina föräldrar som särskilt troende. 

Barnen blev scouter hos Frälsningsarmén

I mitten av 80-talet när han själv var far till två barn i skolåldern knackade kårledaren Rolf Karlsson från Frälsningsarmén på dörren. Han presenterade sig och bjöd in barnen till scouterna, något som inte kändes främmande för Finn som själv tillhört Missionskyrkans scouter i unga år. Hans söner började i verksamheten och då det saknades ledare kom Finn efter en tid med i scouternas föräldraförening och senare i kårens ungdomsråd. Det var en miljö de trivdes i alla tre.

-Något jag lade märke till var att det fanns ett stort utrymme för barnen att vara sig själva. Det fanns inte några höga krav på att vara något de inte kunde leva upp till och det mådde mina söner bra av, minns Finn.

”Insåg att jag är kristen”

Han fortsatte sitt engagemang i Frälsningsarméns scouter och i början av 2000-talet gick han, tillsammans med sin fru Inger, två Alpha-kurser på Centrumkåren. Därefter hakade de på en bibelläsargrupp. Inger hade varit troende sedan barnsben och Finn fick ventilera sina frågor och funderingar. En dag när han förberedde sig inför kvällens möte hamnade han i Romarbrevet 10:9 där det står: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” (SFB15) Han fastnade för orden ”tror att Gud har uppväckt honom från de döda” och tänkte att det hade han ju faktiskt alltid trott. 

-Då insåg jag att jag ju är kristen, en insikt som gjorde mig alldeles varm invändigt. Jag kände mig omsluten och som om någonting gott hade tagit sin boning i min kropp, förklarar Finn. 

-Det var omtumlande att ha gjort en bekännelse för något nytt och stort men samtidigt befriande eftersom frälsningen innebär att jag lovats evigt liv. När jag insåg detta infann sig en stor frid, fortsätter han. 

Hur går jag vidare efter detta?

Nu ställdes han inför frågan vad han skulle göra härnäst och den första tiden kände han sig lite vilsen. Han fick rådet att sträva mot att vara en aktiv lärjunge så han såg till att ta tillvara de gudstjänster, predikningar och undervisningstillfällen som gavs. Ett bibelställe som hjälpte honom på vägen var Matteusevangeliet 22:37: ”…Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” (SFB15) Finn hade dock svårt att förstå hur han skulle kunna älska någon av hela hjärtat och själen.

-Men jag räddades av det sista kravet, att älska med hela mitt förstånd. Jag förstod att om jag gör så gott jag kan så är det nog i Herrens ögon och det kändes som en lättnad, säger han.
-Jag har förkovrat mig, lyssnat och läst och nu känner jag mig hemma i tron, deklarerar han. 

Funderade över uppgift och kallelse

Vid det här laget var han 50 år fyllda och grubblade över sin uppgift här på jorden. Han läste andaktsboken ”Att baka pepparkakor med mormor – och 40 andra andakter om längtan och kallelse.” Den är skriven av Rune W Dahlén som är bland annat pastor, doktor i teologi och dessutom barndomskamrat till Finn. Författaren pekar på Johannesevangeliets första kapitel där det står om tre kallelser: Att tillhöra Jesus Kristus, att vara hans lärjunge, och att vara en apostel som tjänar honom. Finn nämner även 1 Petrusbrevet 4:10: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”

- Har man det här klart för sig så blir det inte så märkvärdigt. Gör det du är bra på för andras och för din egen skull och om du finner glädje i det, då har du hittat din kallelse, tänker jag och det ger en inre frid, menar Finn. 

Cyklar gärna milen till kåren

Han har nu varit sekreterare i Centrumkårens kårnämnd i 25 år och när han pensionerades från matematiklärar-rollen för sex år sedan ville han utöka sitt engagemang. Numera ansvarar han även för kårens ekonomiska transaktioner samt medlemsmatrikeln. Inom Alpha är han också med som bollplank.

-Jag är ingen evangelist men jag kan hjälpa dem som är det genom att ta hand om de världsliga sakerna så att de kan ägna sig åt sitt uppdrag, påpekar Finn.

-Det känns meningsfullt att få saker gjorda så att någon annan slipper. Jag blir glad av det och cyklar gärna den milslånga sträckan till kåren, fortsätter han.

Väl omhändertagen under sjukdomstiden

I 15 år har Finn varit medlem i Centrumkåren och när han, för ett par år sedan, var inlagd på sjukhus blev församlingsgemenskapens betydelse särskilt märkbar.

- Jag kände mig så omhändertagen eftersom så många hörde av sig och bad för mig, dels för omtanken men också för bönens kraft, säger Finn. 

-En sådan gemenskap skapar trygghet och hemkänsla och Jesus ger frid och framtidshopp, fortsätter han.

Nu sjuder kåren av liv

På tal om framtiden minns Finn en tid då medlemmarna minskade både i kraft och antal och det var svårt att hitta en väg framåt, även under kårnämndsmötena. Dessutom var lokalerna nedslitna och i stort behov av renovering samtidigt som prislappen för detta ökat drastiskt. Finn erkänner att han då hade en lite deppig syn på kårens framtid.

Men de senaste åren har trenden vänt och man har lyckats attrahera en hel del ungdomar och persisktalande. Från att ha varit omkring 30 gudstjänstbesökare är de nu dubbelt så många och efter år utan konfirmander är det nu ett tvåsiffrigt gäng. Efter att man börjat prata om och be över en kommande insamling till renoveringarna damp det plötsligt ner en testamentsgåva på två miljoner.

- Det är verkligen bönesvar! Det sjuder av liv och massor av folk kommer till oss och depressionen har övergått till eufori och framåtanda, säger Finn muntert.

Text: Teresia Jansson
Foto: Jonas Nimmersjö