Birgitta ville dö men nu tackar hon Gud för livet

När Birgitta Nylund åker omkring med sin rullstol på Frälsningsarmén i Oskarshamns marknad för ukrainska barn, gör hon det med ett varmt leende. Överallt hälsar människor glatt. Med sitt skimrande läppstift och matchande lila klädd från topp till tå är hon en välkänd och uppskattad person i Oskarshamns kår. Men bakom det vänliga skrattet finns också en lång resa av prövningar, tro och ett hopp som både lämnat henne och återkommit.

Livets prövningar

Birgitta har kämpat med sjukdomar och olyckor genom en stor del av livet. Hon var onkologsköterska på sjukhus när en svår ryggskada på 1990-talet ledde till tuffa problem med hälsan. Hon har också överlevt upprepade blodförgiftningar, lunginflammationer och en livshotande lungpropp.

– Flera gånger har jag varit nära att lämna jordelivet, men Herren hade mer för mig att göra. Om inte annat för att be, säger hon och ser tankfull ut.

Lämnad och försökte ta sitt liv

När maken plötsligt lämnade henne efter 28 års äktenskap brast tillvaron.

– Jag var i chock. Jag trodde inte jag skulle klara ensamheten, säger Birgitta.

Sjukdomarna tvingade henne till sist att sluta arbeta. Då kom den djupaste krisen. Hon försökte ta sitt liv.

– Det var 2011, och tillvaron var helt svart. Jag hade ingen kontakt med Gud då. Men en väninna blev orolig när jag inte svarade i telefon och kom, och det räddade mitt liv, berättar Birgitta.

Några år senare fick Birgitta en lårbensfraktur som förvärrade ryggskadan. Hon blev rullstolsburen. En tid senare kapitulerade hon inför Gud.

– Jag sa bara: ”Okej, Jesus.” Och det blev början på något nytt.

Prövningarna har inte krossat hennes tro, tvärtom beskriver hon hur de fördjupat hennes relation med Gud och lärt henne förtrösta på Jesus, även om det inte alltid är lätt.

En lång väg tillbaka till tron

Som barn kände sig Birgitta aldrig riktigt älskad, eller kunde tro att hon var älskad av Gud. Som ung var hon aktiv i pingströrelsen, och hade en stark frälsningsupplevelse i 18-årsåldern. Så tron har funnits där hela livet, men också perioder av andlig torka.

Just en sådan period ledde till att hon fann vägen till Frälsningsarmén, genom bibelstudier och möten med ledare i kåren. Efter en tid av bön och inre kamp bestämde hon sig för att bli mer helhjärtad. Så sedan våren 2022 är Birgitta medlem och senare blev hon bönesergeant, med särskild uppgift att be. Frälsningsarméns gemenskap ger henne så mycket.

– Det har varit fantastiskt. Här får man växa andligt, och det betyder så mycket. Kårledarna gör att jag känner mig sedd och får ansvar, säger hon.

Det är viktigt att tacka

Bönen är den fasta punkten i hennes vardag. Morgonen börjar alltid med ”Tack, älskade Jesus”, och ofta växer bönen till flera timmar under dagen.

– Bönen och bibelläsningen är min trygghet. Jag kan inte leva utan den. Ju mer tid jag har med Herren, desto mer växer min tro. Ibland får jag ett ord eller en bibelvers till någon, och då skriver jag till personen: ”Jag ber för dig.” Det kan betyda mer än vi tror.

I läsningen av Psaltarens psalmer finns allt tycker hon: nöd, hopp, trofasthet, omsorg. Ett kapitel i Nya samt i Gamla testamentet varje dag tar henne genom hela Bibeln på ett år. Hon berättar också om stunder då hon varit helt utmattad, men ändå valt en hållning av tacksamhet.

– Att tacka är så viktigt. Vi har alltid något att tacka för, om inte annat för frälsningen, och det är det största av allt, understryker hon.

Frälsningsarmén ett andligt hem

För Birgitta är Frälsningsarmén mer än en församling. Här känner hon sig som hemma.

– Kåren är verkligen mitt andliga hem. Alla är välkomna. Det är något speciellt med Frälsningsarmén, den öppenheten och generositeten, poängterar hon.

Hon är med på de flesta samlingar och engagerar sig både praktiskt och andligt. Bland annat har hennes bakverk blivit väldigt uppskattade.

– Jag bakar allt till kåren. Min jordgubbstårta på midsommar fick jättemycket beröm, säger hon med ett skratt, men lägger till att hon måste planera ansträngningarna väl och vila emellan. Envisheten hjälper också till i smärtorna som aldrig tar paus.

Ett vittne om liv

Trots ensamhet, förlusten av sin make och perioder av mörker ser Birgitta på sitt liv med tacksamhet.

– Jag är ett levande vittne. Hemtjänsten som hjälper mig ser att jag har rest mig gång på gång.  Herren vakar över de sina, säger Birgitta och rätar till en hårslinga under hatten.

Framåt har hon inga stora planer – bara en önskan att fortsätta växa.

– Jag vill inte vara andligt statisk. Om två år vill jag ha vuxit mer i tron. Vill Gud fortsätta använda mig är jag bara glad och tacksam.

Text och foto: Carina Tyskbo