Sången som tystade kriget

Det var december år 1818 i den lilla österrikiska byn Oberndorf bei Salzburg. Prästen Joseph Mohr, 26 år gammal, hade skrivit en dikt två år tidigare. Den var ännu inte tonsatt. Han gick till byns organist och lärare, Franz Xaver Gruber, och bad honom sätta musik till orden.

Men kyrkans orgel hade gått sönder, kanske på grund av kyla eller gnagande möss, så Gruber satte sig med gitarren och tonsatte dikten i enkel 6/8-takt. Snart därefter framfördes den för första gången under julnattens mässa i St: Nikolaus-kyrkan. Mohr sjöng och spelade gitarr, Gruber sjöng stämmor. Församlingen lyssnade till en stillsam, lågmäld visa – något helt annat än den tidens mer pampiga kyrkomusik.

Stilla natt fick snabbt stor spridning

"Stilla natt” började spridas av kringresande hantverkare, bland annat orgelbyggare, och snart blev den känd långt utanför Alperna. Så småningom översattes sången till flera språk. I dag finns den på över 300 språk och dialekter, och är en av världens mest sjungna julsånger.

Julafton i skyttegravarna

Enligt flera vittnesmål var det just ”Stilla natt” som fick en oväntad roll under Första världskriget. På julafton 1914, längs västfronten i Belgien – där soldater från både brittiska och tyska sidor låg i leriga skyttegravar, började någon plötsligt sjunga ”Stille Nacht”. Soldater från båda sidor tog vid och snart sjöngs den samtidigt på tyska och engelska från varsin sida av frontlinjen.

Eld upphörde. Soldater kröp upp ur sina skyttegravar, möttes på ingenmansland, bytte små gåvor, tände ljus, begravde fallna och sjöng tillsammans. Detta spontana vapenstillestånd blev känt som “The Christmas Truce” – julfreden. ”Stilla natt” fortsätter än i dag, år efter år, att påminna oss om julens djupaste budskap – att hopp och frid kan födas, även i det djupaste mörkret.

Text: Kiki Broms