Lärjungar vinner lärjungar

Hur pass öppna uppfattar du att människor är gällande andlighet och kristendomen idag?

Jag upplever att människor är otroligt öpp­na för andlighet. De erbjudanden om upple­velser som samhället överöser oss med kan inte ge den djupa mättnad som ett möte med Jesus ger. Generation Z (födda cirka 1995- 2010) frågar efter mening och delaktighet snarare än event och festivaler.

Hur arbetar ni för att få nya besökare?

Kåren blir ju ofta i vardagstal namnet på byggnaden, men hos oss är det människorna och gemenskapen som är det viktiga. Ryktet går att ”man hänger på ’Frälsis’” men det är medlemmarnas hjärtan och förvandlade liv som får andra att komma dit. De är vandran­de reklamblad och representerar Guds närva­ro som drar människor till sig.

Många kommer till tro på kåren i Sträng­näs – vad är hemligheten?

På Frälsningsarméns kår i Strängnäs är vi nu 66 medlemmar och jag fattar inte riktigt hur det har gått till. Förra året fick vi 14 nya och redan i mars i vår hade vi sju på gång. Vi befinner oss i ett momentum från Gud av nåd och tillväxt där vi erbjuder vär­me, kärlek, mening och hopp. Här blir man sedd och lyssnad på av stabila, trygga och ostressade människor i ett samhälle som bli­vit ett träsk av psykisk ohälsa.

Hur gör man någon nyfiken på Jesus och den kristna tron – och får personen att förstå att den behöver Gud?

Det räcker inte med att bjuda in någon till en programpunkt på kåren. För att någon ska bli berörd av Gud måste du själv, evangelis­ten eller den uppträdande musikern vara det. Folk måste se det i dig, det finns inga genvä­gar. Själv älskar jag att se Guds rike komma in i människors hjärtan, i familjer och på en ort. Det finns inget större.

Bästa tipsen för att leda någon till fräls­ningsbeslut och frälsningsbön?

Om man uppfattar att en person kommit till tro kan man fråga om det fanns en särskild tidpunkt då något hände, eller då den kän­de ”nu tror jag i mitt hjärta.” Om personen vill ha ett tillfälle att tänka tillbaka på kan man erbjuda att be frälsningsbönen tillsam­mans. Hittills har ingen svarat nej på det. Att bekänna tron är en vital del av frälsningen, som det står i Romarbrevet 10:9-13: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har upp­väckt honom från de döda, ska du bli frälst.” (SFB15) Men att sjunga lovsång, be Fader vår och läsa Guds ord kan också vara ett sätt att bekänna tron.

Vad gör man sedan för att hjälpa någon vidare i relationen med Jesus?

Förutom daglig andakt har vi Bibeltimmen, bön och lovsång regelbundet – det skapar ut­rymme för en fördjupad relation med Gud. Vi ber tillsammans i små grupper och det händer mycket när man vågar be högt för varandra. Jag brukar uppmana till att be ut åtminstone en mening högt. Sedan brukar det lossna steg för steg.

Jag tror också på att vara förankrad i en församling, att det finns något heligt och respektfullt i medlemskapet. Församlingen är en gåva till dig. Där får du möjlighet att utvecklas i dina gåvor och din tjänst och uppleva förbön och omsorg. På samma sätt är medlemmen en gåva till församlingen, ett syskon som vi ansvarar för och en gemen­sam angelägenhet.

Om människor väl kommer till er, hur får ni dem att vilja komma tillbaka?

Under förmiddagsbönen får de närvarande lyssna in kärleken till Gud och tron på bö­nesvar. De erbjuds förbön för sina behov och kanske till och med är med om ett under. Det tror jag får människor att vilja komma tillbaka. Det handlar också om ett arbetslag som utstrålar rätt attityd och signaler. Jag har fantastiska medarbetare som lever för Jesus, har rätt fokus och som är så bra på att ta folk.

Hur får man alla att känna sig hemma och välkomna?

Vi har öppet hus fyra dagar i veckan och då kommer en del som är långtidssjukskrivna, brottas med psykisk ohälsa, funktionsned­sättningar med mera, så jag tror folk vet att kåren är ett ställe dit tilltufsade människor kan komma. ”Ramar och kramar” är en slo­gan och trivselregel hos oss: ibland behövs det mer ramar och ibland mer kramar. Vak­samheten kring detta är viktig för att skapa trygghet för de extra sårbara.

Strängnäs är ju en mindre ort, behöver man tänka eller göra annorlunda för att dra människor till kåren?

Oavsett stadens storlek och struktur, så upp­täcker människor om det finns liv. Det ger en positiv ryktesspridning. Vi har inte haft någon högljudd religiös profil utan en mer lågmäld, djup och innerlig andlighet. Och det är en kultur som verkar nå fram till Strängnäsbor­na. Det är viktigt att omfamna det Gud gör lo­kalt och att söka stadens bästa, så att man inte lägger på kåren en stor organisatorisk kostym eller internationell modell utan transformerar ner den till ”Strängnäs-format”.

Vi är även med i föreningslivet och har fått pris för vårt arbete för unga, och det förtroen­de vi har byggt upp här är något som tar tid.

Hur mycket använder ni hemsida, sociala medier och liknande för att nå ut?

Vi har hemsida och sociala medier men jag tror att ”djungeltelegrafen” funkar bäst, liksom det andliga livet hos den enskilde medlemmen, att lärjungar vinner lärjungar. Vi har sett hur någon vittnat för en arbets­kamrat som blivit jätteberörd, kommit till oss och verkligen blivit genomfrälst. Han har i sin tur vittnat för sin flickvän som sedan har pratat med sina vänner.

Text och foto: Teresia Jansson

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 3-2025