Häftigt att arbeta för Gud

Sedan sommaren 2022 har Elin Kar­hunen receptionen på Nybrogatan i Stockholm som sin arbetsplats. Hon har även hand om givarservice där hon tar emot samtal från dem som skänker pengar till Frälsningsarméns insamlingar.

— De flesta som ringer är glada, positiva och helt fantastiska. Jag får höra så fina och rörande livshistorier om vad Frälsningsarmén har betytt för människor, säger Elin glatt.

Som exempel nämner hon ett tidigare sommarbarn i Frälsningsarméns regi som nu i vuxen ålder vill skänka pengar till ”armén” för att ge tillbaka. Någon annan hade en be­tydelsefull mormor som var frälsningssoldat.

Givarna har ett högt engagemang enligt Elin, och det kan bli prat om allt möjligt. I de fall hon får mindre trevliga samtal är ett lågaf­fektivt bemötande avväpnande, påpekar hon.

— Jag har kontakt med allt ifrån välkända personer till den som inte har mat för dagen. Dessa möten är det finaste med min tjänst, säger Elin.

När utsattheten blir tydlig i vardagen

Hon har märkt att de hjälpsökande blivit betydligt fler på sistone, exempelvis mam­mor som inte har råd med blöjor till sina barn. Ibland kan den som ringer på entrédör­ren precis ha släppts ut från en anstalt och sak­na någonstans att sova. När en kvinna som tvingats in i prostitution kom och bad om hjälp kändes det lite tungt, medger Elin. Vid något tillfälle fick hon ringa efter ambulans när en person förlorade medvetandet fram­för henne.

Trygghet, bemötande och svåra situationer

Eftersom Elin är den första att möta Högkvarterets gäster har hon ibland känt sig en smula utsatt. Numera har hon möjlighet att larma säkerhetsvakt om det skulle behövas. Oftast kan hon lugnt lotsa människor vidare till en kår eller verksamhet där personen kan få rätt stöd, men hon har även erfarit dem som uppträtt krävande och aggressivt.

— Då känns det obehagligt – och ibland står jag med handen på larmknappen. Men hittills har det gått bra, säger Elin.

Tidiga möten med Frälsningsarmén och tron

Tre år innan hon satte sig bakom recep­tionsdisken var hon timanställd som admi­nistrativ assistent inom månadsgivande. Då arbetade redan maken Mikael på Högkvar­teret. Elins allra första erfarenhet av Fräls­ningsarmén går dock tillbaka till barndomen i Tranås. Där var Frälsningsarméns Musik­kår ett stort och frekvent inslag i stadsbilden med marscher längs huvudgatan som fick in­vånarna att stanna upp. Elin och hennes sys­ter växte upp i ett kristet hem och hon minns ett samtal i femårsåldern med mormodern i hennes kök då Elin sa: ”Jag blev ju frälst re­dan när jag var fem år.”

— Jag fattade att alla inte tror på Gud men jag visste att jag gjorde det, kommenterar Elin leende.

Studier, kallelse och kärlek

Gudsrelationen utvecklades och som 13-åring lät hon döpa sig. Efter estetiskt pro­gram på gymnasiet flyttade hon till Uppsala för att gå två år på Livets Ords bibelskola. Hon ville ta livet på allvar och såg detta som en bra start och inriktning för framtiden. På bibelskolan lärde hon känna Mikael. Elin be­skriver dem båda som analyserande med stor läslust.

— Det var något särskilt med Mikael, han var en intressant människa, konstnärlig och känslig. När vi skulle umgås vid ett tillfälle undrade han om vi inte bara kunde hänga och läsa varsin bok. Då kände jag att han kunde bli en bra vän, säger Elin.

Med tiden kom relationen att bli mer än så. Frieriet skedde i en vacker park i Tokyo där paret bodde och studerade japanska under två år. Båda hade nämligen fått upp ögonen för landets kultur och historia och för Elin var det en välkommen flykt från hemlandet. Men för att få stanna var man tvungen att prestera väl under studierna. Pressen och rädslan för att kugga på tentor och tvingas åka hem, kändes tuff. Dock klarade hon alla prov.

— Jag har nog aldrig tidigare behövt lägga manken till någonting så pass mycket. Det gav mig insikten att om man verkligen har viljan och kämpar och sliter för någonting, så går det, säger hon.

Gemenskapen som gjorde avtryck

Efter bibelskolan gick hon på Gotlands Konst­skola och stiftade då bekantskap med Fräls­ningsarméns kår i Visby. Främst gick Elin till pingstkyrkan där men då det inte direkt kryl­lade av kristna i hennes ålder på ön gjorde samfunden mycket gemensamt.

— Efter min första gudstjänst i Frälsnings­armén blev jag medbjuden till ett födelse­dagsfirande hos en tonåring på kåren. Kår­ledaren var också där. Jag tycker att det var så fint att jag fick följa med, det var en sådan familjefeeling som jag inte hade upplevt i nå­got annat sammanhang, förklarar Elin.

Att arbeta för Gud – inte för lönen

När konstskolan var avslutad hade hon inget sug efter att läsa vidare – hon var less på den egocentrering hon kände av i den världen. Tydligen var det fler som höll med för hon berättar om en lapp på skolans anslagstavla med texten: ”Om du vill göra nå­gon skillnad – gå och arbeta i ett soppkök!”

— Nu arbetar jag ju inte ett soppkök, men jag får göra någonting för Gud, och det är inte lönen som är det viktiga. Även om det kan vara träligt att gå upp på morgonen så får jag jobba för honom och det är jättehäf­tigt, understryker Elin.

— Och jag uppskattar att Frälsningsarmén fokuserar mer på den utsatta människan, Guds barn, än vem som har starkast tro, tillägger hon.

Ett liv med katter, konst och skaparglädje

Någon dröm om barn och en stor familj har inte funnits hos Elin och Mikael men i trerum­maren huserar även två katter, trots att Elin tidigare tyckte att de var en obehaglig djurart.

— Men de är ju helt fantastiska! De gör ingenting, bara existerar. De är varma, krav­lösa och vill alltid vara nära och man kan gråta i deras päls och sitta och titta på dem en hel dag, säger Elin med glimten i ögat.

På senare tid har Elin återfått glädjen i skapandet. Även om hon fortfarande inte är intresserad av att bygga en karriär i den branschen vill hon ära Gud genom konsten. I vår ställer hon ut ett 15-tal verk på ”Galleri Hornsgatan 96” på Söderkåren. Mycket Gud och katter utlovas som tema och motiv på tavlorna.

— Det känns som ett naturligt steg, jag har blivit uppmuntrad att ställa ut där. Det är jättefina lokaler så det är klart att jag vill ta chansen, kommenterar Elin.

Ord, konst och en framtida dröm

Något annat hon fått beröm för är hennes ordkonst, till exempel när hon hållit en an­dakt. Hon tycker om att formulera sig och dikta ihop halvlånga texter, även om otill­räcklig förberedelse gör henne nervös. Hon drar paralleller till tavelmåleri eller teater­spel.

— Det är någonting utanför mig själv som ska förmedlas. Det har en tydlig tidsram, är kompakt men personligt och ska fungera där och då för den som lyssnar eller står framför tavlan, förklarar Elin.

— Någon typ av kallelse är jag säker på finns för mitt liv, eventuellt förknippad med konst och ett annat land. Men i vilken kyrka eller regi och så vidare låter jag vara osagt. Jag har ännu inte hittat min väg där riktigt än - men det är något jag drömmer om, av­slutar hon hemlighetsfullt.

Text: Teresia Jansson
Foto: Jonas Nimmersjö och privat