Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Sven Nilsson fångar fortfarande apelsiner

Med sexårig folkskola och arbete som timmerflottare på sågverket i Vansbro kunde livet tett sig annorlunda för Sven Nilsson, nu 99 år. Han är uppväxt i en familj och släkt där nästan alla tillhörde Frälsningsarmén. Under hela sitt liv har han tagit vara på tillfällen att lära nytt.

Sven Nilssons mammas gitarr var flitigt använd, men går inte längre att stränga. - Mamma var en flitig gitarrspelare och hon lärde mig att spela gitarr, säger Sven Nilsson. Foto: Jonas Nimmersjö

Frågar man Sven Nilsson när han kom med i Frälsningsarmén svarar han: "Den 17 mars 1897". Då gick hans farfar och farmor, Olov och Anna Nilsson, till botbänken på den nya fräls­ningsarmékåren i Vansbro. Så gjorde även hans mormor och morfar, Anna och Gustav Käck, och också de blev snart frälsningssoldater.

Musiken betydde mycket

När Sven föd­des 1919, var atmosfären i hemmet helt i Frälsningsarméns anda. Farfar Olov var spelman och spelade fiol. Musik har all­tid haft stor betydelse för Sven. Som nio­åring blev han trumslagare i hornmusik­kåren. Sven lärde sig spela trummor med hjälp av en ”trumskola” från Smålands musikvaruhus. Han spelade tills trums­kinnet sprack. Kåren hade inte råd att köpa nytt så Sven bytte instrument och började spela althorn.

Hans dröm var att spela i stabsmusikkåren, Frälsnings­arméns elitmusikkår. Det som krävdes där var att man kunde spela minst två in­strument och därför lärde sig Sven spela fiol. Yrkeskarriären började när Sven, som elvaåring, började sommarjobba på sågver­ket där både hans far och farfar arbetade.

— Det fick man egentligen inte, det var ett ganska hårt och tungt jobb, men på den tiden var det inte så noga. Som fjortonåring arbetade jag dessutom natt­skift, säger Sven.

En fiol betraktades förr som ett djävulens instrument och de flesta spelmän som blev troende brände sina fioler, berättar Sven Nilsson. Men det gjorde inte hans farfar Olov. Vi frågar om Sven har sett något märkligt med fiolen, eftersom det är ett djävulens instrument. Sven skrattar, lyfter fiolen, tittar in i fiolhuset, och säger: – Hörru du du. Jag har tittat några gånger, men jag har inte sett något. Inte någon liten smådjävul ens.

Hur man fångar apelsiner

— I skolan hade vi friluftsdagar ibland och när vi skulle träna störtlopp var lä­raren lite klurig. Han placerade en apel­sin vid sidan av spåret där farten var som högst och den som då kunde gripa apel­sinen i farten fick behålla den. Det var förstås ett fynd för en arbetarpojke och en övning jag fortsatt med hela livet. Jag har försökt ”fånga apelsinerna”, alltså skaffa kunskap, ibland genom nattliga studier och kurser av alla slag och har klarat det ganska hyfsat i livet, berättar Sven Nilsson.

Från cykelfabriken till Krigsskolan

Sven arbetade också på en cykelfabrik, sprutlackerade cyklarna och såg genom fönstret hur frälsningsofficerarna på kå­ren packade lådor med Stridsrop på pa­kethållaren och for iväg.

— Då tänkte jag att det kanske vore någonting för mig. Jag ansökte om att få bli frälsningsofficer och 1939 började jag på Krigsskolan på Skeppargatan i Stock­holm. Vi var 107 kadetter, som tillhörde en kadettring som kallades De ståndaktiga.

Detta var under brinnande krig, vilket även kom att prägla skolan. Krigsskole­chefen Evald Malmströms son stupade i finska kriget och två av kadetterna valde att själva åka dit som frivilliga soldater. Senare behövde Sveriges försvarsmakt hela Krigsskolan och alla som fanns där evakuerades. Kadetterna fortsatte sina studier per korrespondens.

Träffade sin blivande fru

Sven beskri­ver dock sin tid på Krigsskolan som en fin tid där han fick en gedigen utbildning och utvecklades även som musikant i skolans musikkår. I april 1940 blev han frälsningsofficer. Första ordern fick han som assistent till kåren i Storvik i Gäst­rikland. På divisionschefens förfrågan, började han och kaptenen åka runt till olika kårer i divisionen för att ha möten och sjunga och spela. I december 1940 kom de till en plats som då hette Upp­landsbodarna, nuvarande Skutskär.

— Det var då jag för första gången träf­fade henne som skulle bli min fru. Jag började titta litet extra på henne. Hon hette Lisbeth Ohlkvist, säger Sven.

Äventyrlig färd som nygifta till Kurön

Sven själv inkallades till militärtjänst och blev sedan assisterande kårledare på tre olika kårer innan han fick order till Kurön, Frälsningsarméns behandlings­hem för alkoholister. Nu fick han äntli­gen gifta sig med Lisbeth. Reglerna var att en frälsningsofficer som skulle gifta sig hade tjänstgjort vid minst tre kårer som assistent och först efter fem år kun­de man gifta sig.

— Det var vinter när vi gifte oss i Trel­leborg. När vi skulle tillbaka till Kurön hade båten mellan Västerås och Stock­holm gjort en ränna i isen. Plank och ste­gar var utlagda så man kunde krypa över rännan. Vi kom med pick och pack, allt skulle över rännan och Lisbeth var döds­förskräckt. Jag sa till henne, att hon ju inte var den första som krupit till Kurön. Det hade många gjort före henne, påpe­kar Sven med ett leende.

Väl framme på ön möttes de av de bo­ende som stod med facklor i händerna och så tågade de nygifta i triumf in på Kurön.

Nio år gammal började Sven Nilsson spela trummor i Vansbro musikkår. Sittande från vänster: Nils Pettersson, Harry Matsson, Edvin Stensäter, Sven Nilsson (10 år), Hilding Finné, Anders Norin, August Törnkvist. Stående från vänster: Arthur Bäckman, Martin Hammarström, A. Wijk, Ilar A. Larsson, Reinhold Claesson, Teodor Nilsson.

Förflyttningar runt i Sverige

Frälsningsarméns nye chefsekre­terare tyckte att så unga officerare skulle vara ute på kårerna och så sändes Sven och Lisbeth Nilsson som kårledare till Strömstad. Där föddes deras första barn. Från Strömstad flyttade de till Töreboda och senare till Luleå. Från Luleå beordra­des de till Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm. Sven skulle bli instruktör på ungdomsavdelningen.

I totalt 16 år ar­betade Sven inom ungdomsarbetet med olika uppdrag. Han tjänstgjorde också en tid på Krigsskolan som chef för den manliga avdelningen och som lärare. Under den tiden passade han på att gå kvällskurser på Östra Reals vuxengym­nasium. År 1967 flyttade Nilssons till Luleå igen då Sven blev divisionschef i Övre Norrlands division. När han sedan blev nationell ungdomssekreterare hade Frälsningsarméns ungdomsarbete 40 000 medlemmar.

Norge, Island och Färöarna

Efter fem år som nationell ungdoms­sekreterare fick Sven telegram från inter­nationella högkvarteret i London. Det innehöll order som chefsekreterare i det norska territoriet med Norge, Island och Färöarna. I mars 1975 anlände paret till Oslo och Sven beskriver tiden i det norska territoriet som en mycket spännande och äventyrlig tid, med båtresor mellan kårer i Färöarna, bilresor på slingriga vägar och bad i varma källor på Island.

— Frälsningsarmén i Norge har ett fint socialt arbete, säger Sven och berättar hur bra han och Lisbeth trivdes.

Ledare för Frälsningsarmén i Danmark

Vid kongressen i Oslo 1977 skulle Sven inleda ett officersmöte. På väg upp till talarstolen fick han en bunt telegram som han trodde var hälsningar till kon­gressen. Ett av telegrammen var från stabschefen i London med order att bli ledare för Frälsningsarmén i Danmark. Sven fick inte säga något om det innan kongressen var över. Senare samma år flyttade paret till Köpenhamn och Sven var ledare för Frälsningsarmén i Dan­mark under fyra och ett halvt år.

— Det var en fantastisk tid, med många olika slags härliga upplevelser. Nåväl, vi hade kongress i Danmark 1981 med Frälsningsarméns världsledare ge­neral Arnold Brown som ledare. När vi stod på Kastrups flygfält och gästerna skulle åka hem tog generalen mig i ar­men och sa: ”Kom här! Jag skulle vilja utnämna dig till kommendör och ledare för Frälsningsarmén i Norge, Island och Färöarna”.

Jag var överraskad. Det var inte fullt så drastiskt som när jag fick order till Dan­mark men det var speciellt, fortsätter Sven.

”Vi måste ändra ordern, du kommer att bli ledare för Frälsningsarmén i Sverige”

General Brown skulle pensioneras och ny general väljas. Höga Rådet valde Jarl Wahlström, dåvarande ledare för Fräls­ningsarmén i Sverige. Efter några veckor får Sven ett samtal från general Brown.

— Vi måste ändra på ordern. Du kom­mer att bli ledare för Frälsningsarmén i Sverige!, löd generalens ord.

— Nåväl, tiden har gått och jag var led­are för Frälsningsarmén i Sverige från december 1981 till september 1986. Jag gick i pension när jag var 67 år gammal, avslutar Sven den del av berättelsen som handlar om aktiv tjänst.

Fångar fortfarande apelsiner

Slutat arbeta för Frälsningsarmén har Sven inte gjort. Han är aktiv medlem i Va­sakåren i Stockholm och leder regelbundet träffar där. Han har skrivit fem böcker och varit medlem i högkvarterets musikhis­toriska nämnd. Trots att det varit många flyttar och tvära kast och ibland besvärligt för familj och barn att bryta upp, beskriver Sven tiden som officer som något positivt.

— En officer får ju order och det visste jag. Jag visste också att det var obegrän­sad arbetstid och låg lön. Man lär sig att anpassa sig, försöka ta vara på det hela och ibland fånga tillfällena i flykten. Det handlar om att fortsätta ”fånga apelsi­nerna”, som jag gjorde som barn, avslutar kommendör Sven Nilsson.

Text och foto: Jonas Nimmersjö

Fakta Sven Nilsson

  • Bor: I Vasastan, Stockholm.
  • Familj: Barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
  • Yrke: Frälsningsofficer med kommendörs rang, pensionär.
  • 1919: Född 27 juli.
  • 1939: Började på Frälsningsarméns Krigs­skola (Officersskolan).
  • 1940: Blev frälsningsofficer.
  • 1946: Gifte sig med Lisbeth Ohlkvist.
  • 1967: Divisionschef för Övre Norrlands division med säte i Luleå.
  • 1971: Bjöd in gruppen ABBA att sjunga på riksting för ungdomar.
  • 1975: Chefsekreterare för Frälsningsar­mén i Norge, Island och Färöarna.
  • 1977: Ledare för Frälsningsarmén i Danmark.
  • 1981: Kommendör och ledare för Fräls­ningsarmén i Sverige.
  • 1986: Fick kungens medalj i tolfte storle­ken med serafimerband.

Övriga uppdrag i Frälsningsarmén

  • Assisterande kårledare i Storvik, Lidkö­ping, Templet i Stockholm, Jönköping.
  • Tjänstgöring på Kurön. Kårledare i Strömstad, Töreboda, Luleå och Sundsvall.
  • Ungdomsinstruktör, ungdomssekreterare för Dala division och Göteborgs division, assisterande nationell ungdomssekre­terare, lärare på Krigsskolan, nationell ungdomssekreterare.

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 1 - 2019

Publicerat: 2019-04-10Skriv ut