Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

"Med Gud blir livet näst intill fullkomligt"

När Britt Alhbin växte upp var hon ganska blyg och kunde inte sjunga, och trodde därför att hon aldrig skulle kunna bli frälsningsofficer i Frälsningsarmén. Men hon trotsade sina rädslor och har nu levt ett spännande liv som frälsningsofficer, bland annat 19 år i Indonesien och fem år i Pakistan.

Britt Alhbin. Foto: Teresia Jansson

Som barn och tonåring

Britt Alhbin växte upp med fem syskon i Höganäs i Skåne. Mamman var aktiv inom Hemförbundet i Frälsningsarmén då kvinnor samlades till andakt och samvaro en eftermiddag i veckan. När Britt var sex år började hon och hennes syskon gå i söndagsskola på Frälsningsarméns kår i Höganäs. Något år senare blev Britt solstråle, eller miniorscout som det senare kallades, och i 15-årsåldern frälsningssoldat. Det var när hon var 8-9 år som hon tog beslutet att följa Jesus.

– Det var på ett barnmöte och det talades om frälsning och sedan kom en inbjudan. Jag gick fram till botbänken och böjde knä och bad att Jesus skulle bli min frälsare, minns hon.

Slumsystrarna fick henne att ändra sitt beslut

Hon läste till barnsköterska på Frälsningsarméns skola i Stockholm och jobbade på mödrahemmet i Skogsbo ett par år. Hon hade tidigare arbetat på Frälsningsarméns Sjunde kår i Göteborg där hon kommit i kontakt med en slumsyster, som dåtidens socialarbetare inom Frälsningsarmén kallades. Slumsystern arbetade som föreståndarinna för ett inackorderingshem för unga kvinnor. I Göteborg fanns det fler slumsystrar som arbetade socialt med att hjälpa utsatta människor. Britt insåg att i den rollen behöver man inte hålla i möten, det som hindrat henne från att bli frälsningsofficer på grund av hennes blygsel.

– Då kom jag underfund med att det var de här jag skulle göra och så småningom kände jag också att jag hade en missionskallelse. Jag tar aldrig snabba beslut men den tanken ville inte släppa, säger hon.
– Men i början var jag dödsförskräckt eftersom jag inte trodde att jag skulle klara av det. Jag var inte särskilt äventyrlig så jag kunde inte se hur det skulle gå att genomföra, fortsätter hon.

Utbildade sig till frälsningsofficer ändå

Britt sökte ändå in till Frälsningsarméns Officersskola där hon gick i två år. Det var under denna tid som missionskallelsen inom henne konkretiserades till att gälla Indonesien. Hon fick praktik på ett hem där flickor med missbruksproblem och psykiska besvär bodde.

Utbildade sig även till sjuksköterska och reste till Indonesien

Då förstod Britt att hon skulle behöva bli sjuksköterska för att kunna åka utomlands och hjälpa till. Hon utbildade sig till det och till barnmorska och i mitten av 70-talet reste hon till Indonesien, där hon kom att spendera 19 år.

– Det var varmt och fantastiskt lummigt och vackert där och människorna var väldigt trevliga, gästvänliga och öppenhjärtliga, säger hon.

Britt arbetade med barn på Frälsningsarméns sjukhus i landets näst största stad, Surabaya, och tog även språklektioner varje dag. Hon bodde i ett kollektiv med andra officerare på sjukhuset, något som hon trivdes väldigt bra med.

– Men visst kunde det vara jobbigt ibland. Det var ju inte samma renlighet där som i Sverige men jag försökte förbättra saker och ting så gott det gick, berättar hon.

Blev chef för barnmorske- och sjuksköterskeutbildningen

Efter några år åkte Britt hem till Sverige och gick en vårdlärarutbildning och när hon återvände till Indonesien fick hon en tjänst som chef för barnmorske- och sjuksköterskeutbildningen på sjukhuset. Så småningom fick hon ändå mer att ansvara över.

Britt minns en händelse när en kvinnlig officer som blivit änka och hade många barn kom till dem på sjukhuset. Hon behövde få specialistvård då hennes njurar var utslagna. Hon påbörjade dialysbehandling men man insåg att det inte fanns något som kunde rädda henne. Hon fick då återvända till sin familj på ön Sulawesi för att ha den omkring sig den sista tiden.

– Men rätt vad det var så förbättrades hennes njurvärden väldigt mycket. Det var ett direkt under och jag tror att hon lever än idag, säger Britt.

Britt fick avslag på sitt arbets- och uppehållstillstånd i Indonesien

Ibland åkte Britt hem till Sverige på semester. Varje år behövde hon förnya sitt arbets- och uppehållstillstånd men så plötsligt en dag, i början av 90-talet, fick hon avslag och blev tvungen att återvända till Sverige.

– Jag hade hela tiden sagt att den dag jag inte får mina papper så är det Guds vilja men när det väl hände ville jag inte acceptera det. Det kändes hemskt, säger hon.

Frälsningsarméns finansavdelning med en baktanke

Första året hemma levde hon på hoppet att få åka tillbaka till Indonesien men innerst inne förstod hon att det inte skulle bli så. Hon bad att få komma till Frälsningsarméns finansavdelning med baktanken att förhoppningsvis kunna åka utomlands senare för att arbeta med ekonomi. Där jobbade hon i tio år, något som hon kom att älska.

Fick så en tjänst i Pakistan

Efter några år blev hon assisterande finanssekreterare och fick sedan en förfrågan om att ta en sådan tjänst vid Frälsningsarméns högkvarter i Pakistan. Hon hade då hunnit bli 61 år.

– Först ville jag inte riktigt men när det hela landat inom mig så insåg jag att det nog var Guds vilja, och det var det definitivt. Jag behövdes där och fick ordning på många saker, säger hon.

På grund av hotbilden återvände Britt till Sverige

I Pakistan fick hon många goda vänner och kollegor som hon har kontakt med via Facebook idag. Hon hade tänkt stanna där ett bra tag men så blev hennes chef skjuten till döds på grund av en pengakonflikt och för att han kände till saker som mördaren var rädd skulle komma fram.

– Det var fruktansvärt när jag såg honom ligga där i korridoren! Mördaren blev släppt mot borgen och fastighetssekreteraren visste samma saker som chefen och var jätterädd så jag insåg att vi var tvungna att komma därifrån så snabbt som möjligt, säger Britt.

Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm

Hon var personligen inte hotad men familjen i Sverige var orolig och hon återvände aldrig till Pakistan. Britt arbetade en tid på finansenheten i Stockholm och gick i pension år 2008 men har de senaste åren arbetat lite till och från med olika saker på högkvarteret, bland annat i receptionen.

Fullt upp med syskonbarn och syskons barnbarn

Britt har aldrig skaffat en egen familj då hon inte velat engagera sig i någon i Sverige på grund av sitt arbete, och utomlands träffade hon aldrig den rätte.

– Men jag har aldrig haft något problem med det. Jag har många syskonbarn och syskons barnbarn som jag är tillsammans med mycket så jag har haft fullt upp med den gemenskapen, säger hon.

"Jag har varit i Guds vilja"

När hon ser tillbaka på sitt liv är hon tacksam, bland annat för att hon haft så mycket stöd från föräldrar och syskon i det hon gjort men också av Gud.

– Jag upplever att jag har varit i Guds vilja och det är väl då som livet blir näst intill fullkomligt, menar hon.
– Gud är den jag verkligen förlitar mig på och som stått mig bi i alla situationer. Han är en självklarhet i mitt liv, fortsätter hon.

Text och foto: Teresia Jansson

Skriv ut