Visioner och varma hjärtan på kåren i Sala

”Man känner att man duger på Café William”

— Hej Anders, välkommen!

Anders är en av stammisarna på Café William och åker hit med bussen nästan varje dag. Han har svart skinnjacka och ett hår som står lite på ända. Ögonen är blå och vänliga. Han har inte haft ett jobb på länge men var tidigare gitarrlärare. Då och då genom åren har han spelat här på kaféet.

— Det finns något harmoniskt över det här rummet, säger han över sin köttbul­lesmörgås och ser sig omkring från soff­gruppen. Man blir lugn. Man hittar sina vanor, tar en fika och tittar på folk.

Han visar Youtubeklipp med egna lå­tar och fortsätter:

— Man känner att man duger på Café William. Jag kan sätta en kasse på ett bord utan att få en tillsägelse. På andra ställen är man bara en betalande kund, en vandrande plånbok liksom.

Makarna Eva och Arne är volontärer

Vid hyllorna med porslin flyttar Eva Dahlen-Persson på några koppar. Som nybliven pensionär med många års led­arerfarenhet från sociala företag och se­cond hand-butiker upptäckte hon Fräls­ningsarmén i fjol.

— Jag och min man Arne var ute och gick en dag och fick syn på skylten. Vi gick in och frågade om vi kunde hjälpa till med något.

Nu är makarna volontärer flera gånger i veckan. Eva bidrar med arbetskraft och visionära tankar för butiken och gemen­skapen. Det är väldigt viktigt att öka om­sättningen och få fler volontärer, vilket i sin tur kräver handledning. Men förut­sättningarna är de bästa, menar hon: ett riktigt fint kafé, hemkänsla, arbets- och församlingsgemenskap. Läget i centrum och möjligheter till gudstjänst inomhus, på altanen och i stadsparken.

— Och så förstås Guri och förestånda­ren Louise som är helt fantastiska, lägger hon till.

Som en familj – med bönen i centrum

Guri slår sig ner vid ett bord för att häf­ta ihop allsångshäften. För två år sedan kom hon hit efter att en återkommande bild visat sig: hon såg ett stort träd där det vid varje gren fanns människor som sysslade med olika saker, men med Jesus i centrum. När hon besökte Salakåren såg hon direkt: detta var platsen!

— Café William ska vara som en familj, säger hon. Jag vill vara mamma, syster och dotter till dem som kommer hit. På så sätt lever vi redan i Frälsningsarméns nya vi­sion: ”Välkommen hem – livet med Jesus”.

Anställda och volontärer arbetar nu för att bygga en plats där ingen ska behö­va vara ensam. Hon vill göra det mysigt och skapa hemkänsla, också för perso­nalen. Att växa och leva nära Gud är en utmaning och en färskvara som ständigt måste fyllas på. Bönen och bibelordet ska stå i centrum oavsett vad som händer i lo­kalen. Församlingens signum är att leva i lovsång.

Ekonomin är en knepig nöt att knäcka. Kåren och kaféet är inte självförsörjande än men kollekterna är ganska bra och gå­vor är förstås välkomna. Man hoppas få tillbaka sin kock och åter kunna ha lör­dagsöppet.

— Givandet kan alltid bli bättre. Men Gud förser oss hela tiden och volontärer har dykt upp i rätt tid. ”Sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er” är vårt fokus, säger Guri.

Fler ledare behövs för att nå ungdomarna

Hon nämner bibelundervisning och samtal på onsdagskvällar, gudstjänster varje söndag, barnkören Kings Kids som sjunger och pratar om Jesus. Ett par gång­er per termin ordnas familjegudstjänster. Kårens barn deltar även i de nationella samlingarna för barn och unga och pla­nerar att åka på det stora sommarlägret nästa år.

— Det är så viktigt att välkomna barnen till vår kår och få dem att trivas! Vi vill ut­veckla tron på Jesus och träna lärjungar. Men för att nå ungdomar behöver vi fler led­are, det är ett böneämne, poängterar Guri.

Populär allsång på kaféet

Inför allsången strömmar fler människor in till kaféet, de flesta är äldre. En mustig linssoppa och ostsmörgås lockar som da­gens lunch. Psalmer, bibelvisor och lov­sånger klingar ut i rummet, glädjen över att få sjunga är påtaglig. Någon ler, en an­nan blundar.

Under tiden kommer och går människor som ska äta eller bara handla i butiken. En kvinna med kraftig funktionsnedsätt­ning parkerar rullatorn vid ett ledigt bord. En annan bär hijab och har en liten dotter med sig, med de mörka lockarna i tofsar och en docka under armen. Kvin­nan kom till Sverige för två år sedan och är gravid igen, berättar hon. Nu vill hon köpa billiga barnkläder.

— Jag har inga vänner här i staden, sä­ger hon. Jag behöver öva språket.

Hon betraktar Guri vid pianot och frågar:

— Varför sjunger de och ser så glada ut?

När hon förstår att det handlar om tro och bön – och att hon är hjärtligt välkommen hit att både umgås och tala svenska – blir hon tyst en stund.

— Jag har ingenstans att be. Bara män­nen går till moskén. Jag kommer nog till­baka hit, säger hon och ler lite.

— Nu är det er tur att önska! säger Guri leende från pianot. Strax flödar ”O store Gud” ut över rummet.

”Det är så mycket gott med den här platsen”

Vid ett av borden sitter riksevangelis­ten Carl-Olov Hultby tillsammans med en pastor i Equmeniakyrkan. Han be­rättar om det väl utvecklade samarbetet med Frälsningsarmén, om somrarnas möten i stadsparken och det omtyckta ”Hela kyrkan sjunger”. Här på Café Willi­am medverkar han regelbundet med sång och andakt.

— Det är så mycket gott med den här platsen. Här finns ett varmt och tydligt evangelium. Människor platsar. Guri och hennes make Åke passar så bra in med sina öppna personligheter, sin musikalitet och väl förberedda program, säger han.

Carl-Olov menar att kyrkan inte kan organisera fram en perfekt struktur.

— Gå in och tjäna där Gud öppnar dörrar, och gör det du gör i Jesu namn. Ibland ska vi bygga upp och andra gånger måste saker avslutas, det kan vara smärt­samt men nödvändigt. Då får vi tacka Gud för det som varit. Och släpp in ung­domarna! Där de finns, är framtiden.

Text och foto: Carina Tyskbo

Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 1 - 2021