Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Så firar vi gudstjänst

Troende kristna firar gudstjänst. Gudstjänstfirandet kan ha olika uttrycksformer. Till gudstjänst samlas man för att uppbygga och stärka varandra i tron, förenas kring bibelteman, fördjupa den kristna gemenskapen och entusiasmera andra.

Frälsningsarméns rötter

Den som har för vana att delta i Frälsningsarméns gudstjänstliv tänker förmodligen inte alltid på rörelsens tidiga historia. Det kan dock vara intressant att fundera över varför pastor William Booth snart lämnade Metodistkyrkan i England och tillsammans med familj och nyomvända formade det som kom att bli Frälsningsarmén.

Som ofta när nya rörelser och samfund vuxit fram berodde det på att man inte längre kände sig välkommen och hemma i det gamla sammanhanget. Att läsa historieböckerna, exempelvis Thorsten Kjälls Korsets färger bära, om rörelsens framväxt, blir litet som att stiga in i en annan värld. Det hjälper oss att förstå det kristna samfund, den kyrka, den frälsningsarmé många av oss tillhör.

Då fanns det olika slags möten

Begreppet gudstjänst har blivit vedertaget under senare år i takt med att många frälsningsarmékårer endast bjuder in till en offentlig samling i veckan. Tidigare talade man mer om möten av alla möjliga slag och under Frälsningsarméns första decennier arrangerades exempelvis sjömanövrar, jubelfester, fältdagar och bykrig, inte sällan på andra platser än i den egna möteslokalen, i den mån kåren hade någon. Inomhus hölls bland annat soldatmöten, bönemöten, rekrytmöten, hel¬gelsemöten, frälsningsmöten, barnmöten, musikantmöten, vittnesbördsmöten, armébegravningar, ja, till och med skurmöten då man hjälptes åt att storstäda lokalerna.

Uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att nå nya människor med evangeliet. Mötenas avslutningsdel kom att kallas eftermöten. Där gavs tillfälle till eftertanke, reflektion, ny överlåtelse till Gud och, inte minst, omvändelse och frälsning.

Kvinnliga predikanter redan i slutet av 1800-talet

Något som var synnerligen anmärkningsvärt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var kvinnliga predikanter och ledare. Upprinnelsen till att detta förekom i den nya rörelsen var att William Booths hustru Catherine vid ett tillfälle gått fram till sin make under ett möte och bett att få säga något. Det fick hon och, som man säger, på den vägen är det.

Inga ritualer men en oskriven liturgi

Frälsningsarméns folk och dess ledare satte också en ära i att inte forma mötesritualer som mer eller mindre noga skulle följas. Däremot uppstod så småningom en slags oskriven liturgi som visserligen visade på flexibilitet och pragmatism men som gjorde att en van mötesbesökare kunde veta när det var dags för bibelläsning, kollektupptagning, predikan även innan något sades om det.

Inga sakrament såsom dop och nattvard

Att frikyrkorörelsen Frälsningsarmén fortsatt att vara icke sakramentsförvaltande har också med historien att göra. Catherine Booth såg en fara i att själva handlingen, exempelvis dopet eller nattvardsfirandet blev viktigare för människor än det som symboliserades. Dessutom förekom på den tiden inga alkoholfria drycker i nattvardsfirandet, vilket kunde få förödande konsekvenser för omvända alkoholister.

Personliga vittnesbörd

Det personliga vittnesbördet blev något typiskt att känna igen särskilt i frälsningsmötet. Frälsningssoldater berättar om sin frälsningsupplevelse, sin gemenskap med Gud och sitt kristna liv och många som lyssnat har sagt: "Det hon har skulle jag också vilja ha!"

Sång och musik

Sång och musik har alltid haft en viktig plats i gudstjänstfirandet och många gånger har William Booth citerats då han tog melodier från dåtidens engelska schlagers, satte till en psalm- eller sångtext och undrade: " Varför ska djävulen ensam ha alla de bästa melodierna?"

I den sångskatt man använt i gudstjänsten, som gemensam församlingssång, solo- eller körinslag och som melodier i musikstycken och marscher kan urskiljas särskilda frälsningssånger som manar till omvändelse och frälsning, helgelsesånger som handlar om ett fördjupat andligt liv och stridssånger som uppmuntrar till fortsatt kamp mot det onda.

Böneplatsen

I varje frälsningsarmélokal har botbänken, den särskilda böneplatsen en central plats. I varje gudstjänst inbjuds den som deltar att komma för att böja knä och be där. Vid botbänken kan man få tala med en förebedjare eller själavårdare och få hjälp att be, vara ensam om det känns bäst eller kanske be tillsammans med en vän.

"Gud, du är här"

Inte sällan har Frälsningsarméns gudstjänster fått namn om sig att uttrycka frälsningsglädje, det kristna hoppet och tron på Gud som är god, vill alla människor väl och för vilken allt är möjligt.

Alla kårer och församlingar vill vara en plats där, inte minst i gudstjänsten, alla som kommer kan uppleva det som gudstjänstledaren citerade: "Gud, du är här. I detta rum finns också du och fast vi inte ser dig eller hör dig så är du här just nu".

Text: Karin Larsson
Foto: Jonas Nimmersjö

Skriv utKommentera (
)