Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Brassmusiken blir bara bättre

Som en av världens mest tongivande kompositörer av brassmusik är frälsningssoldaten William Himes ett bekant namn för många. Han är fortfarande efterfrågad som dirigent, kompositör, föreläsare, solist, och har verkat över hela världen.

I dag bor William Himes i Elmhurst, strax utanför Chicago. Han växte upp på 50-talet i Michigan där både hans farföräldrar och föräldrar var officerare i Frälsningsarmén. En dag berättade hans pappa att han skulle få åka på ett musik­läger och börja spela baryton.

— Jag visste inte vad baryton var för något, berättar William. Men jag höll ut hela lägret och efter det var det baryton som gällde för mig.

Familjen flyttade runt i Michigan och när William var i 10-årsåldern bosatte de sig strax utanför Detroit, där det fanns bra musikledare som även gav William privatlektioner. William gick en femår­ig musikutbildning och arbetade sedan som musiklärare i Flint, Michigan.

William Himes leder både brassbandet och en kör på Chicago-kåren där han verkar som pensionär.

Utblidningen gav nya möjligheter

Efter några år blev han inbjuden till en jobbin­tervju på Frälsningsarméns huvudkontor i Chicago. William tvekade på grund av det långa avståndet, men blev övertalad och tog till slut jobbet. Tillsammans med sin fru flyttade han till Chicago och blev kvar i 38 år. Under dessa år har han job­bat med det mesta inom musiken i Fräls­ningsarmén.

— För mig har komponerandet all­tid varit en hobby. Jag har aldrig drömt om att bli kompositör. Jag ville först bli musiklärare, skrivandet gjorde jag för att jag kunde. Det verkade som om jag hade någon form av naturlig fallenhet för det. När jag var yngre tittade och lyssnade jag på musiker men jag tittade aldrig på någ­ra noter. Om någon frågade mig om ett ackord var jag tvungen att fundera först. Jag tänkte mer på soundet. Min utbild­ning var ju till musiklärare men jag tog senare även en utbildning i komposition, vilket gav nya möjligheter, säger William Himes.

William Himes leder både brassbandet och en kör på Chicago-kåren där han verkar som pensionär.

Olika musikstilar och olika sound

När det gäller utvecklingen av brass­musiken anser William Himes att en del kanske har blivit sämre, men att det mes­ta har blivit bättre.

— Det bästa är att vi på senare år har blivit mycket bättre på att spela olika mu­sikstilar. När jag var ung fanns det i prin­cip bara marscher och hymner. Jag minns när jag år 1978 skrev mitt första stycke där det var swing från början till slut. Det var flygelhornssolot So Glad. Det var sent rent tidsmässigt men väldigt radikalt för Frälsningsarmén på den tiden, berättar han, och fortsätter:

— Det fantastiska med ett brassband är att man kan få fram olika sound. Det kan låta som en orgel, en militärorkester, en orkester, ett storband eller rent av som rockmusik. I mitt stycke Celebration of Contemporary Gospel Song finns tre el­ler fyra olika stilar. Detta skrevs omkring 1982 och var en utmaning. Under de se­naste 30–40 åren har vi tagit till oss dessa musikstilar. Rock och swing ansågs tidi­gare av många vara djävulens musik.

En annan intressant utveckling är hur tillgängligheten till musik förändrats genom internet och sociala plattformar som till exempel Facebook. Man kan framföra ett nytt stycke i Stockholm på kvällen och samma natt höra det i USA.

William Himes är mycket optimistisk när det gäller framtiden för brassmusik. I USA är det en explosion av nya orkestrar som håller en mycket hög standard.

— Jag är varje år domare i olika bras­stävlingar och tidigare pågick dessa som regel under en dag. Nu är det så många band som deltar att man behöver fyra dagar.

Hur stycket Nicea kom till

För William Himes är varje stycke han skrivit som hans lilla barn.

— Alla har sin historia. När det gäller till exempel stycket Nicea så var jag då musikmästare i Flint, Michigan. Varje söndagskväll före kvällsmötet åkte vi till ett ålderdomshem. Vi gjorde det för den goda saken skull. Vi tyckte nog inte att det var jätteroligt men vi gjorde det, be­rättar han.

Den här kvällen var det väldigt varmt så orkestern spelade utomhus och folket kom fram till fönster och verandor för att lyssna. Det var så varmt att asfalten mjuknade. När de hade spelat avslutade kaplanen med en andakt och bad sedan om ännu ett stycke.

— Jag tog fram Holy, holy, holy i vår sångbok och då hände något mycket in­tressant. Alla musiker verkade få samma idé samtidigt – vi ville försöka få fram det mest underbara sound vi kunde. Tonen var så underbar och alla gjorde sitt bäs­ta. När vi kom fram till den avslutande frasen sa jag: Spela det igen! Det lät fan­tastiskt, jag måste göra något av detta en dag, tänkte jag. Denna händelse gav mig inspirationen att skriva ett nytt arrange­mang av sången som jag gav namnet Ni­cea, säger William.

Text: Jan Byrmo
Foto: Carolina Byrmo

Brassmusiken i Frälsningsarméns hjärta

Musik har varit en viktig del i Frälsningsarmén ända sedan starten i England, då man använde brassinstrument som ett sätt att locka till sig människor för att samtidigt kunna berätta om Guds kärlek.

Redan från början har Frälsningsarméns musik varit vida spridd. Frälsningsarméns kom­positörer och arrangörer har producerat en stor repertoar av musikaliska verk som används för gudstjänster och konserter.

Brassmusiken har varit en viktig del av det andliga livet i Frälsningsarmén både som uttryck för en glädjande tro och som en form av rekreation. Många framstående musiker över hela världen har fått sin musikutbildning inom Frälsningsarmén och många officerare och soldater spelar musikinstrument och deltar i informella musikstunder. Band och körer är erkända för sina prestationer och uppmanas ofta att delta i samhällets aktiviteter.

Några av världens mest framstående brassband härstammar från Frälsningsarmén, till exempel International Staff Band från London, England, som tjänar som det främsta armé­bandet i världen. Enastående amerikanska brassband finns också, till exempel New York Staff Band, Chicago Staff Band, Southern Territorial Band, National Capital Band, Pasadena Tabernacle Band och Tustin Ranch Band.

Många av Frälsningsarméns utbildade musiker har blivit extremt skickliga och inkluderar berömda kompositörer som William Himes, James Curnow och Stephen Bulla, som för när­varande tjänar för United States Marine Corps Band i Washington, D.C, som har till uppdrag att uppträda för USAs president.

Inom Frälsningsarmén får människor i alla åldrar möjligheten att lära sig hur man sjung­er och spelar instrument till Guds ära och för att välsigna andra. Oavsett om det innebär att man spelar i ett brassband, sjunger i en kör eller i ett lovsångsband i en söndagsguds­tjänst eller spelar instrument vid en julgryta, ger Frälsningsarmén möjlighet till en livstid av musikaliskt lärande med ett högre syfte.

Ursprunglig text från Frälsningsarmén i Södra New England.

Fakta William Himes

  • Har komponerat och arrang­erat mer än sjuttio musik­stycken.
  • Tog sin kandidat- och magisterexamen i musik från University of Michigan.
  • Undervisade i musik under fem år i de offentliga skolorna i Flint.
  • 1977–2015 hade han tjänsten som musikdirektör för Frälsningsarméns centrala territorium.
  • Dirigent för Chicago Staff Band, ett internationellt erkänt

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 4-2021

Publicerat: 2021-09-16Skriv ut