Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Omfamnad mitt i ovissheten

Alex Isai överlevde en riskfylld flykt från Iran till Sverige. En period mådde han så dåligt att det gick utför med det mesta. Men tillvaron vände. Idag är han frälsningssoldat i Västerås och vill utbilda sig till jurist.

När Alex Isai var 1,5 år flydde för­äldrarna med honom från Afgha­nistan till Iran. Någonting hemskt hade hänt i släkten, mer vet inte Alex och han har inte fått höra så mycket om sitt hemland alls. Med tiden fick han tre bröder men livet i Iran var inte lätt för dem då de var papperslösa och saknade många rättigheter i samhället. Pojkarna fick inte gå i skolan men Alex försökte hjälpa till med försörjningen genom till­fälliga och slitsamma jobb som bomulls­plockare och inom byggsektorn. Hotet att ensam skickas tillbaka till Afghanis­tan låg ständigt över honom.

— Jag har alltid levt i rädsla och varit på flykt, även från polisen, och aldrig känt trygghet förrän jag kom till Sverige, säger Alex.

En flykt på liv och död ledde Alex till Sverige

När han var 16 år beslutade han sig för att fly från Iran. Vid gränsen till Turkiet blev han stoppad av polis men i väntan på att föras till Afghanistan lyckades han smita.

— Det handlade verkligen om liv och död. De sköt efter mig och jag hörde hur skotten snabbt gick förbi mig. Jag sprang genom bergen och gömde mig bakom klip­por och stenar. Det var en hemsk upplevelse som kunde ha slutat illa, minns Alex.

Alex tog sig igenom några länder och först i Tyskland kände han att han kun­de andas ut. Sedan styrde han kosan mot Sverige som han hade hört mycket gott om. Han nådde Malmö i augusti år 2015 och placerades på ett HVB-hem i Västerås. Där kom han i kontakt med kristna för all­ra första gången och lade märke till att de gjorde korstecken före måltiderna. De be­rättade om sin tro och att de gick i kyrkan.

— Jag var väldigt nyfiken och fastän de var från Somalia och vi inte kunde varan­dras språk så förstod jag ändå, berättar Alex.

Lärde känna kristna och kristen tro

Han började läsa svenska på en gymna­sieskola i närheten och ett studiebesök i Domkyrkan gjorde honom fascinerad. Han hade haft uppfattningen att krist­na är konstiga och farliga för att de kan förändra ens tankar för alltid. Men inom Alex startade en process. Han sökte upp videoklipp på nätet som beskrev vilka Jesus, Maria och andra gestalter i Bibeln är. Han läste även kristna böcker och fort­satte att gå till Domkyrkan där han lärde känna människor.

— Jag togs emot av en sådan värme jag aldrig hade mött i livet och ingen tvinga­de på mig någonting. Jag kände en gläd­je där samtidigt som jag var lite rädd på grund av vad jag hade hört andra säga om kristna, säger han.

Skam och dåligt samvete drog honom från kyrkan

Men så drabbades han av skam och då­ligt samvete. Första tiden i Sverige hade han bett fem gånger om dagen i enlighet med de muslimska traditionerna, något som hans familj brukade förhöra sig om. Nu kände han det som om han hade svi­kit sina nära, som om han inte tillhörde dem längre. Han slutade gå i kyrkan och i samma veva fick han avslag på sin asy­lansökan och efter en tid en gång till. Alex fick också veta att hans ena bror tvingats till Syrien för att kriga för Iran.

— Jag mådde superdåligt, var väldigt orolig och plågades dag och natt. Jag slu­tade bry mig om allt och släppte skolan och jag hade ju inte heller kyrkan och de vännerna runt mig, säger Alex.

Vännen tog honom till Frälsningsarmén

Han började dra omkring på gatorna där han träffade andra som delade hans öde och som han ventilerade sina sor­ger med. Enligt Alex har många av dem hamnat i droger och kriminalitet. Men så var det en vän som drog med honom till Frälsningsarmén och det språkkafé som då fanns där. Tanken var att få möta svenskar och sitta ner och prata om livet. Snart förstod Alex att Frälsningsarmén är en kyrka och han mötte många andra flyk­tingar från sitt hemland där.

— Jag kunde sitta i kafeterian och prata hur länge som helst, jag kunde inte släppa taget, förklarar Alex.

— Och Sussi Nordberg (inom det socia­la arbetet) tog verkligen emot mig i hjärtat som sin egen son. Jag berättade för henne om mina problem och hon berättade om Jesus, meningen med livet och vad jag kan göra för att må bättre, fortsätter han.

Lät döpa sig och blev frälsningssoldat

Allteftersom han lärde sig mer om kris­tendomen så fördjupades den tro vars frö hade såtts tidigare i Domkyrkan. Alex lockades av förlåtelsens betydelse och tan­ken på att det centrala inte är gärningar utan en relation med Gud som man kan samtala med.

— Gud vet att vi är människor och att vi misslyckas och han uppmanar även oss att förlåta varandra och behandla alla väl. Och man är omfamnad av någon man inte ser men det känns både levande och verkligt, säger Alex.

Han började delta i Frälsningsarméns aktiviteter och gudstjänster och fick vän­ner där. När de bad för att Alex skulle höra ifrån sin bror i Syrien dröjde det bara ett par dagar innan han fick beskedet att bro­dern mådde bra och dessutom skulle få återvända hem till Iran. Alex blev väldigt lättad och kände sig bönhörd. Snart lät han döpa sig i Svenska Kyrkan och i juni 2017 invigdes han till frälsningssoldat i kåren (församlingen) i Västerås.

— Det fick mig att må väldigt bra trots en oviss framtid. Jag hade en tillhörighet, kände en värdighet och som om jag var hemma och jag ville verkligen överlåta mig i Guds händer, förklarar Alex.

— Jag började också gå med ut på stan och evangelisera för människor om Jesus och bjuda på fika. Det älskar jag att göra och jag följer fortfarande med ibland när jag kan, säger han.

De senaste fem åren har inte Alex haft så mycket kontakt med sin familj i Iran. Det har varit svårt sedan han konverte­rade till kristendomen men idag ser han vännerna på kåren som sin riktiga familj. Han bor även inneboende hos en svenska som han kallar för mamma och två äldre par har blivit som mor- och farföräldrar för honom.

”Jag var den förlorade sonen”

Hans favoritbibelställe är berättelsen om den förlorade sonen i Lukasevangeliet då en son beger sig iväg från sin familj och be­ter sig ansvarslöst för att sedan bestämma sig för att återvända hem och trots allt blir mottagen med öppna armar. Han tycker att historien påminner lite om hans eget liv.

— Jag var förlorad men tillslut kom nå­gon och hjälpte mig att hitta vägen tillba­ka, säger han.

Nu studerar Alex vad som motsvarar sista året på gymnasiet. Han läser sam­hällskunskap, lag och rätt och planen är att bli familjejurist eller försvarsadvokat.

— Jag har alltid gillat språk och kom­munikation, att lösa problem och att skri­va, och det gör en jurist, påpekar Alex.

Han hoppas få tillräckligt höga betyg till sommaren för att komma in på uni­versitetet. Men då krävs det också att hans tillfälliga uppehållstillstånd omvandlas till ett permanent sådant. Det ligger högst på önskelistan just nu.

Text: Teresia Jansson

Filmat av Jonas Nimmersjö

Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 1 - 2021

Vill du be till Gud?

Herrens bön eller Fader vår som den är mer känd för att heta, är den mest centrala bönen inom kristendomen. I den nya översättningen heter bönen Vår fader.

Enligt Bibeln var det Jesus själv som lärde ut den här bönen på ett berg i Galileen, som en del av sin bergspredikan. Händelsen beskrivs i Matteusevangeliet (Matteus 6:9-12).

Vår fader 

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.

Vill du gå en alpha-kurs om kristen tro?

En Alpha-kurs består av tre delar: måltidsgemenskap, föredrag och samtal kring dagens ämne.

Ta kontakt med någon kristen kyrka i din närhet och/ eller läs mer på: http://sverige.alpha.org

Publicerat: 2021-02-05Skriv ut