Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

”Här blir jag sedd, behövd och kan vara den jag är”

Ankie Dahlstedt har haft ett omfattande självskadebeteende som följd av en traumatisk barndom. När hon blev drogfri och kom till Frälsningsarmén vändes tillvaron. Hon har fått kärleksfulla vänner och hjälper nu andra med missbruksproblem. Idag kan hon inte tänka sig ett liv utan Jesus som har gripit in i svåra stunder.

Ankie Dahlstedt Foto: Harri Toivanen

När Ankie Dahlstedts pappa var 21 år uppvaktade han en tolvårig flicka som han fyra år senare gjorde gravid och gifte sig med efter att ha fått specialtillstånd. Det var under de omständigheterna Ankie kom till. Uppväxten utspelade sig främst i Norrköping och Stockholm tillsammans med två bröder. Att pappan var alkoholist, inte tog ansvar för sin familj och dessutom betedde sig som en diktator i hemmet har satt djupa spår i Ankie.

– Han var en psykopat och misshandlade mamma fysiskt och psykiskt och mig utnyttjade han sexuellt, berättar hon.

"Jag hatade mig själv"

Detta drev Ankie in i ett kraftigt självförakt. När hon var 14 år började hon dricka mycket alkohol och tog droger, främst amfetamin men också tabletter. Ankie hoppade av skolan och slussades mellan olika flickhem, ungdomsvårdshem och LVM-hem, lagen om vård av missbrukare. Hon har även fallit offer för spelmissbruk och anorexi och har försökt ta livet av sig ett par gånger. För att bekosta missbruket sålde hon sex och narkotika, gjorde inbrott, stal och ägnade sig åt bedrägerier. Vid ett tillfälle satt hon 18 månader i fängelse.

– Jag hatade mig själv och ville vara någon annan. Jag kände mig ful, äcklig och värdelös och ansåg att jag var förtappad och att jag inte skulle kunna ändra på mig, så jag gjorde medvetet allt jag kunde för att skada mig själv, förklarar hon.

"Att bli förödmjukad är också en slags bekräftelse"

Ankie har varit gift tre gånger med män som också varit missbrukare och enligt Ankie psykopater som misshandlat henne.

– Jag tror att man söker sig till det man är van vid för att det ger en slags trygghet. På grund av min pappa så hade jag ingen bra bild av hur en man ska vara, menar Ankie.
– Det är sjukt men att bli förödmjukad är också en slags bekräftelse och jag såg till att jag blev det, fortsätter hon.

Behandlingshemmet hjälpte henne att bli drogfri

Den senaste tiden har Ankie bott i Halmstad och för fem år sedan, vid 58 års ålder, begav hon sig till missbruksenheten där för att be om hjälp. Hon kom till ett behandlingshem i Malmö och sedan dess har hon varit drogfri. Samtidigt kände hon sig alldeles tom inuti, hon liknar det hela vid en helvit bioduk, som om det inte fanns något värdigt liv att gå tillbaka till.

Mötte människor som brydde sig

I samma veva när hon var i behov av hygienartiklar blev hon tipsad om att hon kunde gå till Frälsningsarmén för att få det. Där mötte hon människor som brydde sig om henne och hon började delta i Öppet café på torsdagar då det erbjuds fika och andakt och snart kom hon också att hjälpa till där. När Ankie fick höra talas om en alpha-kurs i kristen tro blev hon jätteintresserad.

– Jag hade alltid föraktat gemenskap men när vi satt där och åt middag tillsammans med tända ljus så kände jag att jag faktiskt tillhörde en sådan. Det var häftigt, säger hon.

Svårhet att hantera kärlek från omgivningen

Ankie hade mängder av frågor om den kristna tron och om Jesus. Efter en tid började hon också bekänna sig som en kristen men på grund av hur hon har behandlats av människor tidigare har hon haft väldigt svårt för att hantera kärlek från omgivningen.

– Det var en härlig stämning när jag räckte upp handen vid frågan om jag ville ta emot Jesus och gick fram för förbön. Då var det en kvinna som sa: "Jag ser en vit duk som du börjar måla på i glada färger", och det vällde över mig en sådan kärlek så att jag kände att jag inte kunde ta emot allt, säger Ankie.

– Kvinnan frågade om hon fick fortsätta att be och profetera över mig men jag sa att jag inte klarade av mer just då, fortsätter hon.

Tack vare Jesus

När Ankie tittar i backspegeln är hon säker på att det är tack vare Jesus som hon fortfarande är vid liv och hon har många gånger känt hur han har funnits där för henne när hon behövt det som mest. Exempelvis nämner hon sin tidigare flygrädsla som hon befriades ifrån efter en semesterresa till Malaga.
– Jag var livrädd och satt och bad hela tiden på väg dit. Efter det började jag plötsligt tycka att det var kul att flyga och jag till och med längtade efter både start och landning vid hemresan, berättar Ankie.

När hon var på en kyrklig konferens en påsk mådde hon jättedåligt inombords och upplevde att alla andra runtomkring var fyllda av Guds Ande medan hon kände sig utanför och ovärdig Guds närvaro. Då kom en dam fram till henne. Hon sa att hon redan dagen innan hade känt sig manad att förmedla ett tilltal från Gud till Ankie.
– Hon sa att hon bara hade ett ord till mig och det var "värdig", och det var precis vad jag behövde höra, säger Ankie.

Den onda andevärlden

Hon har även varit med om mörka andliga manifestationer då hon har hållit på med spådom, tarotkort och liknande. Nu vill hon varna andra för att involvera sig i sådant då det öppnar upp för den onda andevärlden. Ankie berättar om när hon låg i sin säng och tog ut en snusprilla ur munnen.
– Då var det som om det växte det ut grenar ur min mun och någon höll fast mig. Det var jätteobehagligt, säger hon.
– En annan gång lyfte jag från sängen men jag hade fått veta av vänner i Frälsningsarmén att man kan befalla andar att försvinna i Jesu namn. Jag stakade mig men när jag väl fick fram den meningen så släppte det, fortsätter hon.

Ångesten har släppt

Förr hade Ankie svårt att gå och lägga sig på kvällarna då jobbiga tankar, ångest och mörker kom över henne men nuförtiden lyssnar hon på Bibeln som ljudbok det sista hon gör och det skapar trygghet.
– Förut hade jag så mycket ångest att jag hamnade på intensivvårdsavdelningen. Jag var rädd både för att leva och för att dö men nu är jag inte rädd för något av det, säger hon.

Hon kan fortfarande ha mardrömmar men i dessa ropar hon på Jesus som då kommer till hennes räddning.

"Min önskan är att få hjälpa missbrukare, det är där jag kan göra något"

Ankie har tre vuxna barn och hon sörjer att hon tidigare svikit dem genom att sätta drogerna först men idag har hon god kontakt med två av dem. Trots allt kan hon dra nytta av sitt förflutna när hon möter människor med samma problematik som hon själv har haft. Det gör hon i sitt arbete inom LP-stiftelsen.

– Min önskan är att få hjälpa missbrukare, det är där jag kan göra något. Jag kan känna igen mig i dem som är utanför och ser direkt om någon är ensam så jag är väldigt noga med att se människor, säger hon.

"Hos Frälsningsarmén finns mina vänner och min familj"

Samma målgrupp möter hon också i kårens öppna kyrka på tisdagar och torsdagar. Likadant på nattcaféet då hemlösa fem dagar i veckan, förutom sängplats, även erbjuds mat, dusch, kläder och frukost. Ankie är även mötesvärd ibland på söndagsgudstjänsterna.

– Frälsningsarmén betyder massor för mig, där har jag mina vänner och min familj som har hjälpt mig, funnits där och brytt sig om mig, säger hon.

– Och Jesus är mitt allt, han tröstar mig och ger mig glädje och frid. Jag skulle inte kunna leva utan honom. Om jag får en svacka så ber jag alltid. Den jag ville vara förut är jag på väg att bli nu, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson

Publicerat: 2018-08-07Skriv ut