En armé av hopp i krigets Ukraina
Från Kiev leder Irina och Konstantin Shvab Frälsningsarméns arbete i ett krigshärjat Ukraina. Mitt i sirener och explosioner fortsätter de att sprida hopp.
Irina och Konstantin Shvab leder Frälsningsarméns arbete i Ukraina. Foto: Mette Randem
En vardag där kriget aldrig är långt borta
Drygt fyra år har gått sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Det som började i panik och kaos har övergått i en utdragen vardag av osäkerhet. Sirener och explosioner är bakgrundsljud som färgar allt och tär på vila och sömn. Samtidigt fortsätter livet och arbetet.
Från Kiev leder Irina och Konstantin Shvab Frälsningsarméns verksamhet i Ukraina. Uppdraget innebär många och långa resor – vissa kårer ligger tio timmar bort. Längs vägen hör de ibland explosioner och ser rök.
Nattetid gäller undantagstillstånd då människor förväntas hålla sig inomhus, men ibland har paret svårt att hinna hem i tid. Och även hemma finns ingen garanti för lugn.
– I natt väcktes vi av explosioner klockan fyra. Vi ropade på vår 18-årige son och samlades i korridoren, långt från fönstren, och väntade, säger Irina.
– Visst är vi rädda, säger Konstantin. Men om inte Gud skyddar oss kan ingen göra det. Man gör det man ska, även när kontrollen över det yttre är begränsad.
”Visst är vi rädda. Men om inte Gud skyddar oss kan ingen göra det”
Tärda män talar om livet
Enligt lagen kan män mellan 25 och 60 år kallas in till militärtjänst. Vissa har uppskov, andra väntar på besked. Konstantins eget uppskov varar bara till juni – sedan riskerar han att bli soldat i en helt annan armé.
Situationen förstärker en redan ansträngd tillvaro.
– Många män mår väldigt dåligt, säger han.
En del försöker leva så normalt som möjligt. Andra håller sig hemma eller gömda av rädsla för att bli inkallade. Osäkerheten påverkar självbild, relationer och framtidstro.
Därför har Frälsningsarmén startat en mansgrupp i Kiev. Män mellan 30 och 75 år samlas för att äta och tala om livet.
– Vi måste vara praktiska. Vi talar om rutiner, struktur, hur man organiserar sin vardag och hanterar trauma, säger Konstantin.
Bibeln finns med som vägledning i vardagliga beslut. Initiativet är nytt – men behovet har funnits länge.
Barn som bär på krigets minnen
Frälsningsarméns sociala arbete fortsätter med samma intensitet som under krigets första månader. Varannan vecka organiseras utdelning av presentkort för mat, hushållsprodukter och kläder.
– Då kan vi tillsammans med volontärerna hjälpa omkring 500 personer, berättar Irina.
Barn- och ungdomsarbetet har blivit allt viktigare. Genom fritidsverksamheten får barnen möta trygga vuxna och professionella psykologer. Officerarna utbildas i att möta psykisk ohälsa.
– Behoven är omfattande. I Dnipro finns barn som dragits ut ur sönderbombade byggnader och bär på djupa trauman.
Samtidigt ser de hur något förändras.
Barnen återfår steg för steg en känsla av trygghet – i en miljö där de får vara tillsammans med andra.
Scouter som hjälper varandra när det gäller
Den scoutverksamhet som startades under kriget har vuxit snabbt.
– Barnen lär sig första hjälpen och att ta ansvar. När missiler slår ner och vi måste skynda till skyddsrummen hjälper de varandra och andra, säger Konstantin.
Det handlar om mer än praktiska färdigheter.
Om överlevnad – men också om värdighet. Om att ha en uppgift.
”Barnen återfår steg för steg en känsla av trygghet – i en miljö där de får vara tillsammans med andra”
”Alla är trötta – men vi fortsätter framåt”
Fyra år av krig har burits med stor uthållighet av Frälsningsarméns personal. Men det sätter sina spår. Kroppar reagerar med värk och stressrelaterade sjukdomar. En ung anställd drabbades nyligen av hjärtattack.
– Alla är trötta, emotionellt tomma, säger Irina.
Att skapa möjligheter till vila har därför blivit en viktig del av ledarskapet. För tredje året i rad försöker man organisera semester för personalen, trots de logistiska utmaningarna.
Samtidigt finns stora behov framåt. En stor del av resurserna går till hyra, vilket begränsar möjligheten att utveckla verksamheten.
– Vi behöver egna och större byggnader. Utrymme att be, arbeta socialt och fortsätta våra projekt, säger Konstantin.
När han får frågan om vad som behövs mest materiellt svarar han utan att tveka:
– Allt. Det är som ett stort tomt hål.
Hoppet som bär
Hur orkar de fortsätta?
– Som alltid, säger Konstantin. Med bön och bibelläsning, sömn och mat. Vi har varandra, Irina och jag, vi har vänner. Och vi fortsätter framåt.
Mitt i kriget finns fortfarande en rörelse av hopp.
