Volontärerna som hittar glädje och mening på Kvinnocentret i Akalla

– Jag trivs inte med att försöka roa mig själv om dagarna och jag får så mycket tillbaka när jag engagerar mig i någon annan.

Det säger Solveig som varje vecka kommer till Frälsningsarméns Kvinnocenter i Akalla där hon hjälper till som volontär och kursledare. Där vistas kvinnor med migrationserfarenhet som vill lära sig om svenska språket och samhället. Solveig kontaktade centret när hon gick i pension för sex år sedan. Hennes make som är några år yngre än henne arbetar fortfarande och själv försöker hon få balans i livet genom att träna, träffa vänner och ta hand om de två barnbarnen. Hon menar på att pensioneringen kan utlösa lite av en livskris.

– Det är svårt att gå i pension efter att ha varit så engagerad i frågorna jag har arbetat med, påpekar Solveig.

Ett livslångt arbete för folkbildning och inkludering

– Jag brinner för folkbildning och att stötta människor att växa och utvecklas, fortsätter hon.

Under lång tid var hon verksam inom utbildningssegmentet, bland annat inom studieförbundet Bilda då hon hade mycket kontakt med frikyrkorna i vårt land. Till stor del har hon haft att göra med människor som är nya i Sverige och hon var länge en så kallad språkvän till en muslimsk familj. De träffades regelbundet och tränade svenska språket över en kopp kaffe. 

Solveig har även arbetat inom pingströrelsen med barn, lägerverksamhet och annat. Inom jobbprojekt har hon samarbetat med Kvinnocentret och fått inblick i ITH, I Trygga Händer, som är Frälsningsarméns etiska vägledning för att undvika övergrepp bland barn och unga.

– Jag är imponerad över kompetensen inom Frälsningsarmén och att man är så fruktansvärt duktiga när det gäller de sociala frågorna, understryker Solveig. 

Det som ger henne mest är mötet och kontakten med människor och att få ta del av deras berättelser även om de kan vara tuffa att höra och ibland svåra att ta in.

– Men jag blir väldigt glad av att träffa dem och ibland får man en kram. Vi gör ju detta tillsammans och jag försöker lyssna in och upprätthålla en dialog i undervisningen, säger Solveig.

Volontärskap ger både kunskap och livsglädje

Även sammanhanget, att vara en del av en personalgrupp där det finns en positiv anda och där hon känner sig välkommen, betyder mycket för henne.

Hon tar även emot telefonsamtal via ideella föreningen Minds stödlinje för personer med psykisk ohälsa. Också det gör hon utan ersättning och hon vill uppmuntra fler pensionärer att pröva på volontärskapet. Hon har nämligen förstått att det här med att hjälpa andra är något som ger verklig mening och glädje i livet. Det ger även lärdomar och kunskap då hon har fått gå vissa kurser i samband med detta.

– Jag kan inte räkna hur många vänner jag har fått via centret, både i Akalla och utanför. De kallar mig för Akallas mamma för jag har bott här i 30 år och alla känner mig.

Det säger 68-åriga Touria och skrattar. Hon är volontär på Frälsningsarméns Kvinnocenter i Akalla i nordvästra Stockholm. Hon kom till Sverige från Marocko år 1987 på grund av makens jobbsituation. I början var hon sysslolös och saknade hemlandet och släkten där. När Touria arbetade i restaurang utlöste den stressiga miljön hjärtflimmer och hon blev dessutom tvungen att operera en hjärtklaff. Hon blev sjukskriven och i slutändan förtidspensionerad.

– Jag grät och var ledsen och ville inte det för jag tycker om att arbeta, säger Touria.

”På centret glömmer jag mina bekymmer”

Några år senare, 1999, hörde hon talas om att Frälsningsarmén startat Akalla Kvinnocenter så hon började besöka centret regelbundet där hon ägnade sig åt handarbete och annat. När den som då var verksamhetsansvarig fick höra om Tourias erfarenhet inom restaurangbranschen frågade hon henne om hjälp med mat och servering på centret. Nu är Touria en av dem som varit där allra längst och hon spenderar fortfarande mycket tid där. Hennes tre barn är vuxna och utflyttade och själv vill hon inte sitta hemma ensam om dagarna.

– Jag har ett tufft liv och är ofta på sjukhuset men jag trivs på centret. Det är lugnt där och vi hjälper och lyssnar på varandra. Vi gråter, skrattar och pratar om livet och jag glömmer mina bekymmer när jag är där, förklarar hon. 

Kvinnocentret – en trygg plats för möten och samvaro

Hon visar en bild i sin telefon som föreställer Kung Carl XVI Gustav sittandes vid ett bord på centret. Intill står Touria redo att hälla upp marockanskt kaffe till honom ur en silverfärgad kanna. Hon och väninnorna hade inför tillfället bakat kakor från flera olika länder.

– Det var roligt när han kom på besök och han ställde frågor och verkade intresserad, säger Touria stolt.

På centret vistas kvinnor med olika ursprung och religionstillhörighet men respekten är ömsesidig och samarbetet gott dem emellan. Under Tourias tid har det varit tre olika föreståndare där och hon lovordar dem alla för deras hjälpsamhet och goda hjärtan.

– Det är en jättefin och trygg plats för kvinnor och de som kommer dit vill inte gå därifrån. När det är helg längtar vi till måndagen när centret öppnar igen, säger Touria.

Text och foto: Teresia Jansson