Immigration eller irritation?

Förra torsdagen skrev jag en vädjan till svenske migrations myndigheterna och bad dem ta ett fall under omprövning. Det gällde en ung man som skulle sändas "hem" till en plats där han aldrig bott därför att han föddes i exil av föräldrar som var flyktingar. "Carl" är en trevlig ung man, engagerad i samhället, arbetar med familjer och barn som volontär och är överlåten till sin nyfunna tro. Han konverterade nyligen till kristendomen från islam. Han lever ut sin tro i samhället i hans lokala församling, en frälsningsarmékår. Hans lokala församling står inte bara inför att förlora någon som bidrar till gemenskapen i hög grad, den står också inför den sorg det är att förlora någon man lärt sig älska och uppskatta och oron i att veta att han, i bästa fall, går en osäker framtid till mötes och, i värsta fall, kan bli avrättad för att han konverterat till kristendomen.

"Carl" är inte hans verkliga namn. Medvetet valde jag ett vanligt svenskt namn för att göra honom "mänsklig" och ge honom ett ansikte för att försäkra mig om att han i vårt sätt att tänka inte reduceras till statistik, en politisk filosofi eller, vilket vore värst av allt, ett samhällsproblem. "Carls" betydelse är att han är en person. Ett av de viktigaste värdena i Sverige som nation är landets orubbliga och oantastliga tro på varje människas unika värde. Oavsett någons politiska uppfattning eller religiösa tro, tror Sverige på en persons verkliga och unika värde. "Carl" är en person, och jag tror att hans personlighet, hans värde som människa, förminskas när hans grundläggande rätt till säkerhet och gemenskap trampas på av ett system som är för byråkratiskt för att vara humant.

"Carl" är förstås inte den ende. Det finns många fler som avvisas av svenska auktoriteter och som har sänts tillbaka "hem". Ibland har det byråkratiska beslutet blivit ännu mer ofattbart när syskon skiljs åt, en man och hans familj tillåts att stanna medan hans syster och hennes familj skickas tillbaka "hem".

Hela frågan om flyktingar/immigration/att söka asyl är en het potatis i dagens svenska samhälle. Det är ett ämne som splittrar opinionen. Det ses antingen som immigration eller irritation också i kyrkan. Kristna av alla övertygelser finner sig själva delade när det gäller att låta främlingar från härjade länder komma hit. Allt detta är komplicerat då så mycket behöver tas i beaktande och jag vill inte försöka förenkla genom att skriva om det. Jag förstår att en del av det komplexa är svårt att adressera och att försök till en policy med öppna dörrar in i Sverige utan ett väl genomtänkt regelverk vore lika oansvarigt som att lämna sin ytterdörr olåst och vidöppen.

Jag tror dock att det är oacceptabelt på många nivåer att helt enkelt stänga och låsa dörren mitt framför ansiktet på dem som är i desperat nöd.

• För det första: Se på historien! Många européer, inklusive svenskar, tycks ha glömt att immigrationens tidvatten rann "åt andra hållet" tidigare. Afrika, Asien, Amerika och Australien var mottagare av dessa vågor av europeiska immigranter av vilka många lämnat sina länder motvilligt, ivägtvingade av religiös förföljelse eller svår fattigdom. Det flödet medförde kolonisation, förlorad frihet, kultur och livsstil. Nutidens migrationsvåg har inte så storslagna ambitioner, man vill bara hitta ett bättre liv på en trygg plats. Som "Carl" visar, vill det stora flertalet av dem som kommer till Sverige och resten av Västeuropa bli en del av vårt samhälle men inte ta vår plats. Så, i ljuset av vårt orättfärdiga förflutna måste vi göra något!
• För det andra: Ta hänsyn till medmänsklighet! Varje anständigt samhälle med de värderingar Sverige har borde finna det omöjligt att stå vid sidan om och se på de lidande, när det faktiskt har möjlighet att hjälpa. Så i medmänsklighetens namn måste vi göra något!
• För det tredje: Bibelns undervisning handlar om detta! I både gamla och nya testamentet åläggs vi ständigt att hjälpa dem som är i nöd. Frälsningsarmén har, som en del av den universella kyrkan, byggt sitt uppdrag på förståelse för vad Bibeln säger om de marginaliserade, de som inte kan göra sin röst hörd och de som behöver hjälp. Så i lydnad för Guds Ord måste vi göra något!
• Slutligen: Som en troende och en del i Jesu Kristi kropp, har varje kristen en skyldighet att representera Jesus i en värld som lider. Vad skulle Jesus göra i dag när han möter sådana som "Carl"? Vi behöver inte spekulera. Genom hans egna gärningar och genom hans undervisning, särskilt beträffande att älska sin nästa och att definiera vem som är vår nästa, ger oss Jesus ett exempel att följa. Dessutom, att hjälpa vår nästa härrör inte bara från att likna Jesus, det motiveras också av något annat Jesus sa: "Så som ni har hjälpt någon av dessa mina minsta, så har ni också hjälpt mig." Han identifierar sig själv med "Carl", så när han ber oss älska och hjälpa "Carl", uppmuntrar han oss också genom denna akt av medmänsklighet, att älska och hjälpa Jesus själv. Så för Jesu Kristi skull måste vi göra något!

Allt detta är något mycket mer komplext än dina åsikter eller till och med dina känslor, det handlar om mer än att din svenska nationalitet kan stå på spel, det gäller din integritet som en medlem i Guds rike och din tro och övertygelse som en bibeltroende lydig efterföljare till Jesus Kristus.

Du.. vi... måste göra något!

/ Kommendör Clive Adams, Frälsningsarméns ledare i Sverige.

Debatt artikeln finns publicerad i tidningen Dagen

http://www.dagen.se/debatt/immigration-eller-irritation-1.1118776