En varm oas mitt i stan

Möter stora sociala behov

Socialkonsulenten Åse Divert och praktikanten Maria Ekqvist, lyfter ut Frälsningsarméns röd-vita beachflagga till Klostergatan. Det blåser kallt men snart får kaffe- och pratsugna gäster komma in i värmen. Åse och kollegan Micéla Bergh möter dagligen fattigpensionärer, personer i missbruk och ensamstående föräldrar. 

– Så stora behov som det är idag har jag aldrig upplevt tidigare, jag märker en skillnad bara sedan i höstas. Fler behöver hjälp med hyran och ökande utgifter nu, säger Åse.

Kåren kan erbjuda rekvisition till Myrorna, presentkort på Willys eller köp i Dela-butiken som säljer varor med kort bäst före-datum billigt. Micéla hade själv en tuff uppväxt.

– Utan den misären hade jag inte kunnat möta dessa människor på det sätt jag gör. Jag älskar mitt jobb och att min arbetsgivare ser till min situation som ensamstående tvåbarnsmor, säger hon.

Gemenskapen viktig för stammisarna

Vid niotiden droppar gästerna in till Kafé i Williams hörna, främst medelålders män. Många är stammisar. De hälsar igenkännande och slår sig ner i den stora mörkgrå soffan eller i de ljusa trämöblerna. En färgglad väggbonad piggar upp väggen och lampor i guldfärg sprider ett varmt ljus. Kårmedlemmen Jonas, 54 år, är förtidspensionär och pysslar med biodling. 

– När jag kom hit kändes det som om allt föll på plats, som att jag hittat rätt. Och gemenskapen här betyder mycket för de som lever ensamma, säger han på sin snälla smålandsdialekt och rättar till den koboltblå luvtröjan.

"Jesus är en bästa kicken"

Nyaste kårmedlemmen, 73-åriga Bertil, har varit frälst i 30 år efter ett hårt liv i missbruk. Nedanför de rutiga skjortmanschetterna skymtar tatueringar fram. 

– Herren hörde mig, han hör varenda liten suck. Det är den bästa kicken jag har fått i hela mitt liv och jag vill göra Jesu gärningar, utbrister Bertil och tar upp gitarren. ”Tack käre Jesus som har hjälpt mig, tack för den nåd som du gav, halleluja”, sjunger han med len stämma.

Varm atomsfär – "som hemma"

Roger, 55 år, har också missbruk i bagaget. Mot pikétröjan vilar ett bärnstensfärgat kors.

Det finns en värme här och folk hejar när man kommer, det känns som hemma. Det behövs inte så mycket, bara någon som ser en, säger han.

– Rutinen att gå hit är jätteviktig för mig. Jag laddar batterierna här, fortsätter han och tar en klunk ur IKEA-koppen.

58-åriga libanesen Nadim deltar i kårens olika verksamheter. För fem år sedan blev han fri från alkohol och droger på ett behandlingshem med kristen personal. Ögonen under kepsskärmen glittrar när han minns tillbaka. 

– Jag blev så uppfylld av Jesus att jag grät, det kändes som en gåva från Gud. Nu har jag en stark tro, läser Bibeln och ber. Gud vet vad vi behöver, påpekar Nadim engagerat. 

"En trygg och varm plats att komma till"

Natasja och hennes pojkvän kämpar med drogberoende och hemlöshet men får mat och stöd hos Frälsningsarmén.

– Det är jobbigt att leta boende och att sova på soffor, särskilt när magen kurrar. Och vi är ju inte högst rankade i samhället precis, säger Natasja lågmält och lite uppgivet.

– Det här stället betyder jättemycket, det är en trygg och varm plats att komma till. Man känner sig alltid välkommen och om man mår dåligt finns det folk att ventilera det med, fortsätter hon. 

Family-afton lockar barn och föräldrar

Runt middagstid strömmar 25 gäster in till kåren, nu för Family-afton och tacomiddag. Miriam sex, och Céline åtta år, har följt med mammorna Maria och Micéla. Mamman Sunday kom till Sverige från Sudan för tre år sedan. 

– Det är bra att få komma till kyrkan, prata om Jesus och träffa människor. Familjen har fått hjälp av kåren också, säger Sunday leende.

På så vis har nioåriga dottern Diyana fått möjlighet att till exempel spela fotboll.

– Det bästa med att vara här är att få leka ”datten” (kull), säger hon glatt och ruskar på de långa afrikanska flätorna.

– Jag tycker kurragömma är roligast, inflikar lillasystern, Yohana.

"Vi skojar, pratar om Gud och vardagen"

En afghansk kvinna vi kan kalla för Mona, har med sig femåriga dottern, Sana. De lever skyddat men älskar att vara på kåren. 

– Vi skojar, pratar om Gud och vardagen och så ber de för mig. Jag tror att Gud hjälper mig för mina problem har löst sig. Tidigare var jag deprimerad men inte nu längre, säger hon tacksamt.

När köttfärs och nachos landat i magarna bjuder ledarna på drama kring den bibliska liknelsen om två män som byggde varsitt hus: på sand respektive berg. 

– Jesus pratar om grunden, vad vi bygger våra liv på, och det är skönt att veta att det finns en klippa som aldrig sviker oss, understryker vikarierande familjekonsulenten Annie Kullén. 

Alpha och bibelsamtal ger svar på frågor

I lekrummet får barnen göra stressbollar av ballonger och Play-Doh lera och i ett annat rum rullar en film om Alpha i gång. Då flera efterfrågat en fortsättning på Alpha startades en bibelsamtalsgrupp, och nu slår sig tio av de församlade ner i kaféet. En av dem är Roger som gick kursen i höstas.

– Det har varit jätteintressant att fördjupa sig och höra andras syn på saker och ting. Alla teman har gett någonting och jag har även fått svar på frågor jag haft, säger han.

Den pensionerade frälsningsofficeren Marie Willermark håller i trådarna när kvällens tema om ett hållbart liv diskuteras. Någon nämner svårigheten att förstå Bibeln.

– Jesus talar inte om för oss hur vi ska bygga våra hus men han säger att vi ska lära känna honom, lyssna till hans ord och försöka leva efter dem, säger Marie.

Nya medlemmar ger hopp om kårens framtid

Kårledarna påtalar vikten av ett gudstjänstliv och språk som gör att även de som är nya i tron eller i landet kan ta till sig innehållet. Många medlemmar kommer via det sociala arbetet. När det gäller kårens framtid är båda kårledarna positiva.

– Behoven hos människor idag är så stora och de vi möter har en längtan efter något meningsfullt. Så jag tror att vi kommer få se och höra många vittnesbörd, säger Bertil.

– Unga har fått upp ögonen för Jesus och de som i vuxen ålder möter honom har ett driv att berätta om honom för andra. Om de som kommer till oss får förvandlade liv så finns en kraft att räkna med. Det är spännande att vara med i ett sådant skede och se hur verksamheten utvecklar sig, avslutar Theres.

Text och foto: Teresia Jansson

Reportaget är publicerat i Stridsropet nr 4 år 2025