Mellan pannkakor och bön

Mitt i veckan passar barnfamiljerna bättre

Utmaningen är just att hitta den naturliga länken mellan helg och vardag. De äldre kunde tidigare klaga över att de saknade barnfamiljer under söndagsgudstjänsten, men när de själva började gå på Mätt & Förlåten upptäckte de att de yngre kom mitt i veckan. För barnfamiljerna installerar kåren just nu en högtalare i barnrummet så att de vuxna därinne lättare kan följa onsdagens predikan.

– Vår sociala nisch behöver vi också hitta, och få med ungdomarna till större event inom Frälsningsarmén. Jag tror kanske att man är lite för hemmakär i Umeå, säger Ylva med ett skratt.

Försäljning second hand ger ett tillskott

Ett par kilometer utanför stan ligger Marknadsplats Umeå. Roger och Linda Nilsson är medlemmar på kåren sedan 2024 och driver den stora second hand-butiken där umeåbor hyr hyllor och säljer sina begagnade varor. Röda prickar markerar det som hyresgästen inte fått sålt och som de valt att skänka – alla intäkter därifrån går till Frälsningsarmén.

– Ett välkommet bidrag varje månad, understryker Ylva, medan hon blickar ut över prydnadssaker, smycken och böcker.– Engagemanget för sociala frågor har vi haft länge, och Ylva är en stor anledning till att vi kom med på kåren, säger Roger, innan det är dags att dra upp den stora skjutdörren för dagens kunder.

Många kommer för att äta pannkaka

Det är onsdag förkväll och Fredrik bär ut stora bleck med varma pannkakor. Grädde och sylt tronar i skålar och det doftar nybryggt kaffe. ”Mätt & Förlåten” lockar runt 45 gäster, kön ringlar under trivsamt småprat och borden blir snabbt fulla. Ann-Catrin, 62, kommer hit tillsammans med Per-Erik, 75 år.

– Det är så fin social stämning här – högt i tak och en enkel gemenskap med plats för den lilla människan, säger Ann-Catrin, medan Per-Erik framhåller hur viktig predikan är för honom.

Mitt emot, i vit jeansjacka och hästsvans, sitter 72-åriga Svein, som lever ensam och gärna kommer hit. En kvinna intill honom äter tyst och snabbt upp maten innan hon lämnar lokalen. Ylva berättar senare att somliga kämpar med både inre och yttre utmaningar men att steget att komma och dela måltiden är viktigt.

Officersbarnet kom tillbaka

Åsa Zetterström och femåriga dottern Lo har just skrapat upp den sista sylten innan Lo sprungit bort till sin kårbästis Lycke, 6 år.

– Jag är officersbarn, och Frälsningsarmén har alltid varit som mitt hem. Men när jag kom ut som öppet homosexuell under gymnasiet blev det svårt att stanna kvar. Jag lämnade Frälsningsarmén i flera decennier, säger Åsa.

Nu är hon gift, bor i stan och läser till fastighetsskötare.

– Mamma fick hit mig, och Lo trivs som fisken i vattnet. Jag kan inte säga om jag är kristen än, men jag känner att ju mer tiden går, desto mer kommer jag hem här.

En hemlös på besök

När de flesta lämnat borden kommer Amir, 27, som aldrig besökt kåren förr.

– Jag var hemlös tills i fredags. Jag har absolut inget i lägenheten, inte mat, inga köksredskap eller städgrejor. Så när jag hörde att man kan äta här gick jag hit, säger han.

Efter 17 år i Sverige med skola och jobb utreds han nu inom psykiatrin.

– Jag är inte frisk nog för att jobba men inte sjuk nog för att få stöd, säger han uppgivet. Jag längtar tillbaka till mitt hemland.

Under gudstjänsten som följer sätter han sig längst bak och ser intresserat på människorna som blundar eller lyfter händerna medan de sjunger: ”Kumbaya, My Lord, Kumbaya!” Ylva går fram till talarstolen.

– Två gånger i mitt liv har jag hört Guds röst konkret, säger hon. Men ofta leds vi på andra sätt, kanske genom maningar inom oss. Jesus kallades rabbi, lärare – och det förutsätter att vi lyssnar på honom.

Hon berättar om sin ungdom och erfarenheten av alkohol i släkten.

– Jag kunde se utifrån på en lägenhet om det fanns någon med missbruksproblem där. En gång kände jag en maning att ringa på hos just en sådan person. Vi fick en bestående fin kontakt, säger hon.

I barnrummet skapas ljuslyktor under stor koncentration. Lo och Lycke klistrar för fullt.

– Titta mamma, jag har gjort två! utropar Lycke när hon hittar mamma Anna Nordström, 34 år, och tvååriga lillasyster Edit i ungdomsrummet intill.

Fördelen att vara en mindre församling

– Vi kommer från ett annat samfund, berättar Anna senare. Men när två av barnen visade sig ha diagnoser och behöva extra tillsyn blev den församlingen för stor. Här hos Frälsningsarmén har vi hittat hem. Personalen är verkligen jättefin.

Kvällens barnledare är Tilde och Vanessa, båda 17 år.

– Vi har varit med i Frälsningsarmén sedan vi var små och har känt varandra länge, säger Tilde med en blick på kompisen.
– Just nu finns ganska många ledare, så vi delar upp onsdagarna, berättar Vanessa.  Jag älskar att jobba med barn!

Bibelläsningen för barnen fick de liv i genom att låta en handdocka läsa högt.

– Då blev det mycket mer engagerande, säger Vanessa, som också kommer till ungdomsgruppen varannan fredag. Jag gillar att det är lätt att ta med sig nya kompisar hit till kåren.

Samtal om helande på Hållplats Frälsis 

Nu är det torsdag och ”Hållplats Frälsis” har pågått en timme – ett enkelt och välkomnande kafé med plats för gemenskap och samtal. När det är dags för en stunds bibelreflektion högläser gruppen ur Matteus-evangeliets fjärde kapitel.

–”Han botade alla slags sjukdomar och plågor”, läser Bernt, som sitter mellan Ann-Sophie och Margareta, några av kårens äldsta medlemmar.

Fascinationen över hur många som följde Jesus diskuteras.

– Har någon varit med om ett helande? frågar Ylva.

Gruppen delar erfarenheter, små vardagsmirakel och svårare sjukdomsskeenden.

Efter en förtrolig bön med handpåläggning för den som vill, blir det stilla i rummet. Mjuka blickar landar hos varandra: ”Jag ser dig, och Gud ser verkligen till oss”.

Text: Carina Tyskbo

Foto: Jonas Nimmersjö, Carina Tyskbo